En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1922A

Brev från Anna, Herbert, Pehr och Rose -- 1922

Back Back to Intro Next

~1922~

Timmermansordens hem på Nya Eriksberg

Moran ambulerar

Från strejkbrytare till direktör i Ljungbyhed

På bilsemester i Sierra Nevada

Den 4.1.22.

Kära min lilla rara Rosabit!

Hur ska´ jag kunna tacka dig för den stora glädje du beredde mig till Julen? Först kom ditt rara älskvärda brev och sen kom Maggie med ditt fina och lyckade porträtt. Tusende, tusende tack för allt! Jag grät av glädje -- först över dina ord i brevet,-- att du sätter din förtröstan och lit till Honom, som styr alla våra vägar! Tack du lilla. Sen gladdes jag att se ditt kära, kära ansigte -- du har ju blitt en riktigt stilig ”american girl”! I min glädje måste jag visa dig för några förstående av de härvarande kvinnliga patienterna och de utropade med en mun: ”Åh, en så vacker flicka! och så fint och bra taget”.”Hon har också något att visa” tillade en av dem och pekade på dina armar, som det syntes en aning av. Ja, tack lilla Rose för den fina klänning du har och för din trevliga frisyr och för din glada och käcka min, för dina leende ögon -- för allt, allt, samt för att fotot är så rart och lyckat.(...)

Jag tillbringade julhelgen hos Lizzie, från julafton till torsdagen efter jul. Far var förstås också där på julafton, samt (på min begäran) på middag fjärdedag jul. Sedan var han också där till nyårsdagens middag. Folke hade bjudit honom sa´ han, då han gjorde mig nyårsvisit. Och, medan jag talar om nyår -- må jag tillönska dig min lilla tös, allt godt o. gladt på året 1922! (...) Och tack du för de penningar du återigen sändt för mitt underhåll härstädes! Det är så rart och snällt av eder att ha´ omtanke om mig! Tack!

Nu skall jag omtala vad jag fick till julklapp: från Nen: ett nattlinne; av Maggie: en mjuk o. fin undertröja och ett grenljus, som jag har i den där trästaken du vet och som Maggie tagit med från Uppsala. (Det blir nog slut med julen.) Av Far: en vanlig almanack och ett ex. av Röda korsets festskrift ”Karlavagnen”. Av Folke o. Lizzie ett ex. av tidn. ”Julkvällen”. Så var här lotteri på gåvor och jag fick en tvålask med inneliggande tvål. Även var det utdelning av godter: två äpplen åt var, karameller, en pepparkaksgris; samt en liten ask chokolad från fabriken ”Marabout”, en ny sådan vid Sundbyberg, som vill göra sin tillverkning bekant förstås. Ja, dä va dä dä!

Vidare har jag fått julkort från Tekla, Judith o. Gustav, Gurli o. Oscar, Bertha o. Freddie, Jenny, Elsa Höjer, nyårs- från Nen, Maggie och Nils Folke, May o. Hugo. Från dem fick jag ju också julklapp! ”Lutfisken” och en almanack, samt de nya Psalmerna, alltsammans välkommet, liksom även det förut omtalade. Från Herbert ett långt brev. Han stackare har det alltjämt ganska ”klent förspändt”. ”Kovan fattas” skriver han. Men Gud hjälper väl även honom, när den tiden kommer.--

Rose 23 år

Hos Lizzie, Folke o. barnen var det ju ganska trevligt, med det vanliga ”julbordet”, bock o. gran, samt klappar, mest nyttiga sådana.-- Grönkål, tjäder med legymer, samt plumpudding o.brinnande sås, till juldagsmiddag. Samma då Far var där på fjärdedagen.

Sannerligen om jag törs skriva mer till ett porto. Du förstår att jag mår bra och har det godt, tack vare edra kära bidrag så jag ej behöver anstränga mig! Tusende omfamningar och kyss från din kära, lyckliga

Moran.

Åh, jag glömde ju omtala att Far och jag fingo varsin lång tavla, med Gun, Barbro, Göran, Torbjörn o. Solvig i amatörfoto, tagna där hemma av en av Folkes kamrater och sedan inramade. Ramen är guldlist. Så värst bra äro de inte tycker jag. Far sa´ att de sågo lika gamla ut allesamman. Kanske får du också något. Det är nästan bara deras huvuden och de äro ganska stora. Skratta göra de allesamman och sitta i en lång rad, med Gun i mitten o. pojkarna på flyglarne.

Oakl. 17 jan 1922

Kära Far!

De innerligaste tack för det rara Julbrevet.(...) Jag är ledsen Kalendern ej kommit fram då jag gladde mig så åt den. Det står så många trevliga saker där, just en översigt över allt som skett på skilda områden.-- Du talar om att ej få brev! Klaga du ej, för det är likadant här: varken May, Nen el. Gie sände mig en rad till jul, det är månader sen jag hörde något från någondera. Så vi få trösta oss med varandra du och jag. Dock ä denna lilla lapp en mager tröst. Men du förstår nog vart min tid tar vägen när du hör, att jag nu för tiden har 20 pat. pr dag i genomsnitt. Det möjliggöres av att jag har bilen och kan snoa från ett ställe till ett annat på ett litet ”momang”. Dvs. de 20 ä ej på 20 olika ställen, oh! nej, jag räknar kliniken o. pat. på Dr Carys kontor med -- och mina privata.--

Här är sol och ljusgröna sprickande knoppar på lövträden, blommor i rabatterna och fågelkvitter.(...) Januari!! Hälsningar

Rose

Oakland jan.21 22

Kära Far!

Innerlig tack för brev av den 29 Dec. samt för boken Don Ernesto, som jag fick idag.(...) Tycker som du att han snålat på utstyrseln. Så mycket vackrare då dina egna voro! Önskar jag hade tid att sluka den genast!

Är ledsen jag gjorde dig bedrövad gen. att avsluta kontot, men orsaken var ju den att jag måste. Jag hade just då inte tillräckligt kontanter att skicka eftersom det var just efter bilköpet. Sade jag ej det? Förlåt i så fall. Och nu är det just ej idé att skicka, ty kursen är ofördelaktig för det (fördelaktig för Sverige dock).

Vi ha haft ett gränslöst kallt väder här, stark frost varenda natt en hel vecka, inget regn. Är något enastående i Calif.s historia! Förra året var det mer regn än de fått ”i mannaminne” nu är det kallare än någon känt här förr. Jag njuter dock! Sol och klar himmel, kristallren luft! (...) Bilen är fortfarande min bäste vän och uppför sig utmärkt. Förresten betalar han sig själv redan.(...) En varm kyss från din

Rosabit

Hyrde en skrivmaskin och lärde mig själv. Det var så enkelt som helst. Nu kan jag det!

Roses inkomster i januari:

Lön $150

Massage $ 62

Summa $212

Utgifter i januari:

Hyra $43

Bensin 20 gallon $6, garage $10. Billicense $10.

Resor $1. Mat $12

Husgeråd: Vaser $2

Skrivmaskinshyra $4

Telegram till Nen $3. Porto, pappersvaror, bok $3

Strumpor $3,tyg $3

Gymnastik $1, biograf $1. Konsert o. Pawlowa $6

Present $1

Summa $109

[Utdrag ur kassabok]

Sjukhemmet d.30.1 22

Tack käraste min lilla puttegulle Rose, för ditt rara brev.(...) Om min jul har du nu läst i brev jag sände dig d.4.1.(...)

Sedan har förstås Lizzie, Folke, Barbro, Göran, Torbjörn, Solvig och deras jungfru legat sjuka i influensan åtskilliga dagar, men äro alla nu så återställda att barnen kunnat börja skolan igen och Folke sitt arbete på kontoret, fastän han är visst inget vidare stark ännu. Gun har ej alls varit angripen och jungfrun rätt lindrigt, men Lizzie som är klen förut har naturligtvis varit värst illa däran.

Det är rätt eländigt med henne, mager och tanig är hon på kroppen och visst aldrig utan plågor, men ändå går hon och passar och plockar, även med sådant som jag tyckte vara rätt så onödigt då jag var där. Istället för att låta de stora flickorna hjälpa till med av- och pådukningen gick hon och gjorde det, fastän Gun endast läste ”roliga” böcker och Barbro hoppade och levde som en besatt, så att säga. Och inte tyckte jag barnen hade nå´n ordning med sig heller, de tre minsta drogo omkring sina leksaker i både vardagsrummet, tamburen o. barnkammaren och där fingo de förbli tills dess Lizzie om kvällarne bar in dem i barnkam. igen sedan de tre barnen med Folkes tillhjälp blivit sänglagda. Ja, du har själv varit hos dem en gång i tiden. Nu står din f.d. säng i barnkammaren och i den låg Folke då jag var där.

Förut då de hade barnfröken hade hon legat därinnne, ty de två stora flickorna ha nu lilla rummet till sitt. Så de ha´ det nog så trevligt. Men nog är det sorgligt att Lizzie blivit alldeles utarbetad med allt det hon åtagit sig och inte äro barnen friskare än andras, trots den utmärkta skötsel de fått och inte är ekonomien heller något att skryta med, trots Lizzies allt slit och släp och vaknätter för att sy åt barnen och emellanåt tvätta och göra annat stök i köket. Och ingen tackar henne heller för att hon slitit ut sig i förtid och nu får gå med plågor dagligen och stundeligen, nej då! ”Aldrig annat än sjuk och söka läkare” -- heter det från slägten förstås.

Kära lilla Rosabit! det där första arket blev ju en hel jerimead om Lizzie och hennes! Du skall dock ej ta´ dig för hårt derav och tycka det är förskräckligt att du har din bil. Nej, var du glad att du har den och tänk som så: ”man är sig själv närmast”. Låt var och en vara god för sig, men akta dig själv att du ej arbetar ut dig i förtid, dock förmodar jag att du är förståndig nog att ej överanstränga dig och så länge du ej fallit på den idé att bli kär och gifta dig så är allt godt och väl. Sa´jag.(...)

Men du skriver ej alls om huru du firade julen och inte heller om huru mycket din bil kostar, samt om du kör och sköter den själv; och se, det är saker som jag är mycket nyfiken på att få veta. Du är snäll som skriver om huru den ser ut, så nu kan jag göra mig en föreställning om den och skall nog av Gie ta´ reda på om hon känner till namnet. Huru stark är den? Hästkrafter menar jag. Du ska´ veta och förstå att jag är något till glad att du kunnat skaffa dig en bil! (...) jag ville väl gärna se dig då du susar iväg i den.

Och så var det skrivmaskinsbrev från dig till Far en gång. Har du även skaffat dig skrivmaskin? frågar nu jag. Och -- du hade inte i ditt julbrev till mig talat något om bilen. I brevet till far stod att du tyckte det var ”grundt”[?] av dig att ha bil, då Far hade det så ”knalt”. Men nu vet du att Far ej alls har det dåligt, -- ”pappa reder sig nog” sa´ flickan Lennartsson; och detsamma kan du godt tänka om din Far och oss allesamman för resten. Sörj ej över att du har det för bra, utan tacka Gud för var dag som går att han välsignar ditt arbete och tro att du är det värd.

Underskatta ej dig själv. Var och en är god för sig och får själv svara för sina gärningar; ”blott vi ej glömme Gud därvid”; ”ty han förser väl brödet”.-- Jag tackar och prisar för vad Han, genom eder mina kära barn, giver mig!

Vi hade alla tänkt och hoppats att Far skulle få komma in på ”Borgerskapets gubbhus” d. 1sta april. Men häromdagen hade han fått veta att de ej ta´ in någon annat än 1ste Okt. och således får han vänta till dess och behöver då ej heller vara orolig huru han skall göra med sin lägenhet innan kontraktstiden utgår. Där ses åter ett drag av Guds styrelse.

Nu funderar Far på att till sommaren försöka kunna resa till Wiesbaden och sköta sig,”ty där är så billigt”, ha´ hans goda vänner inbillat honom, därför att några av dem sommaren 1921 varit där och betalat 5 kr om dagen för vivre, bad osv. men jag sade Far att det var då det, så han behöver nog höra efter huru det ställer sig nu; ty tyskarna ha´ börjat klå utlänningar och isynnerhet svenskar på valutan. Det har jag läst om i tidningarne från utlandsbrev. Så han får nog se sig väl före innan han far iväg. Men han är så envis att det han en gång fått i sitt huvud är ej godt att övertyga honom om motsatsen isynnerhet om det är jag som ger honom råd. Omöjligt för mig att förstå det han ej tål mig, utan alltid blir förargad om jag ej säger ja och amen, till allt hans tal; och det kan jag ej alltid göra.--

Åh lilla Rose! det heter: ”Lofva ej mer än du kan hålla”; men det har jag gjort denna gång. Ty jag skrev att det här brevet skulle avgå till dig, som i går; men pytt ock! I dag är 1.ste febr. och ännu är det ej färdigt att posta.--

Saken är den att vi, gummorna här på hemmet, skulle göra iordning vår privata tvätt i går för att i dag avlemnas. Och jag hade en del som jag ej ännu numrerat och därför måste jag sy nummer på de plaggen; (jag gör det vartefter jag smutsar ner) och sen var det ingen tid att skriva på vidare och ”oro i lägret” var det också med spring och frågor om dens och dens tvätt var rätt räknad. Ja, du må tro det är som gummornas liv hängde på deras tvättkläder. Uppasserskorna eller vad jag skall kalla ”flickorna” skriva tvättnotorna och då är det ett undrande om det är så och så mycket av varje sort; och om det är numrerat osv. ty eljest blir det bortbytt m.m.m. Jag har nr 183 och ännu har allt gått i lås för mig. Men det slites i tvätten.

Ojojoj! ”Åcka” brev du får från mig! Men, därav hjärtat fullt är, talar munnen! Och just nu blev mitt hjärta fullt av frågor till dig, nämligen huru du nu tänker ordna med dina inbetalningar till Riksbanken och Livbolaget, samt om du ej vidare tänker ha´ något bankkonto här i Stockholm?

Nog är det väl eländigt av en far att ej kunna göra sitt eget barn en så pass tjänst utan att tala om ersättning för sitt ”besvär”!? Och visst tycker jag han fått tillräckligt betalt. 25 kr som han fick för din symaskin är ju dock inte så litet.

Och Gie säger att du skickat 15 kr till Far som Gie skulle ha´ och dem har hon inte fått. Och de 18 kr du sände, som resterade till mig på de 180, dem har han ej heller redovisat för. Jag läste brevet där du skrev att du skickade dem (det var då jag låg på sjukhuset) och sen har han ej låtsas om dem på annat sätt än nu vid 1921 års slut då jag begärde kontokurant, eller vad det kallas, på vad han givit ut på mig och huru mycket jag hade kvar, då är den sista posten på kreditsidan: ”Å Rose konto insatta och nu uttagna kr 14”.

Jag har ej bedt honom om någon förklaring härtill, ty då han sednast var på besök blev han förargad på mig därför att jag ej höll med honom om att Nen behövde gifta sig för att bli ”försörjd”. Jag frågade endast: tycker du att du försörjer din hustru? Då rusade han iväg och sa´ adjö eller rättare skrek ut det då han var i dörren och sen fick jag ett brev från honom dagen därpå med en mängd förebråelser och tillvitelser -- som vanligt.Det var den 19.1 han var här och efter brevet hörde jag ej av honom och d.27.1 ringde jag till honom att han ej skulle bry sig om att komma på besök, ty influensan har huserat här ibland uppasserskor och gummor, så att hela ”kyrksalen” har varit apterad till sjuksal, för internering av de svårast angripna.

Nu är visst allesamman på bättringsvägen igen, så jag tänker ringa till Gie att hon kan komma hit om fredag igen, då hon har sin lediga dag; ty jag ringde även till Gie och Lizzie att de skulle spara på sina besök hos mig tills det värsta gått över här. Jag är kry som vanligt och det skall bli verkligt roligt att åter få se och prata med Gie och även någon av Adlers om de orka.

Du må tro att jag den 20 januari hade stort kaffekalas här i rummet, för inte mindre än 16 personer. Gie o. jag medräknade. Jag ville göra mig ”oskyldig” ty jag hade blivit bjuden av några av dem förut och så skulle det vara ett stycke avslutning av julen fastän Knut då varit för en hel vecka sedan. Men Gie hade ej tid förut och nu bakade hon små ”sandkakor” och en sockerkaka, samt beställde en vetekrans och köpte pepparkakor åt mig och hade med sig, samt hjälpte mig vara värdinna. ”Flickorna” -- de heta: Tekla, Elsa, Elma och Ingrid (dem vi ha´ här på avd.6) voro även bjudna; och kokade kaffet; dukade, serverade o. passade upp.

Så var det vår enda kavaljer på den här avd.: Sjökapten Granberg. Han fyllde 75 år i nov. och hade då stor kaffebjudning i ”kyrksalen”, och jag var med då. I övrigt var det ”gummor” från ”vår avdelning” som voro mina gäster. Det var fint och godt tyckte de, gemytligt och roligt. Sedan kaffet var drucket med på- och tretår, samt pratet pågått en stund; men tycktes vilja slappna, tog jag upp den där: ”Ljusa och mörka” du vet att jag brukade ”dra” ibland i Upsala. Och så tog jag ett stycke av ”Sandels”. Runebergs dikt du vet. Alla blevo så förtjusta och tackade mig om och om igen.

Se´n på lörd. d.21 var det Agnes och en frök. Bejer som är här och bor i 125 har det namnet. Hon var med på min kaffefest och så gjorde hon namnsdags bjudning åt några st. ej så många som var hos mig och då blev jag anmodad att läsa upp något ifall jag orkade och så blev det ”Wikingen”, ”Wintergatan” samt två långa stycken ur Frithiofs Saga och ändå skulle de nästan viljat ha´ mera, men jag förmådde ej hålla på längre. Nu gå de och vänta på ett passande tillfälle att höra ”Döbeln vid Jutas” och hela ”Sandels” samt mera ur Frithiofs Saga så när tider blir skall jag väl tillfredsställa dem.

Jag tycker det är så roligt att de sentera och uppskatta dikterna, samt äro nöjda med min uppläsning. Du ska´ förstå att några av ”gummorna” äro bildade kvinnor, så t.ex. professorskan Ångström, frök. Bejer och en frök. Josefine Carlson, frök. Rydberg, Kapten Granberg osv. Så det är ej bara f.d. sömmerskor o. pigor som äro här inte, änskönt det är ganska många sådana, men de äro ej med i mitt ”gänge”.

Åh, vet du Rose jag är alldeles vådlig då jag skriver till dig! Nu börjar jag ju på sjette arket och i dag är det den andra febr, som hugnar oss med strålande solsken och i morgse 15 grader kallt.(...) och två starka snöfall under januari, så du må tro att vintersporten är i full gång. Det skall bli ”Nordiska spel” i febr. Om jag då får några tidningar med referat om dem skall jag sedan sända dig urklipp. För tillfället tycker jag det är just intet som kan intressera dig i tidningarne, Svenska Dagbladet förstås. Gie sänder mig nummer av dem nu, sedan Far ej har varit här på länge, eljest brukar han ha´ med sig för en halv vecka i taget.

Du skall vara snäll och ej skriva till Far om det jag skrivit till dig om ditt konto osv., ty då blir han alldeles förbittrad både på dig och mig, ja, kanske så förargad att han till och med får hjärtslag; ty sådan är han tyvärr.

Men jag beder dig att du låter mig veta dina planer och alldeles huru du har det. Ty du vet att det gläder mig på det högsta att ha´ ditt förtroende.-- Jag är ledsen att höra att dina syskon ej sändt dig åtminstone var sitt julkort. Men kanhända att de så sent avsänt att de ej ännu hunnit fram till 8 jan. då du skrev till mig. Jag minnes att Gie talade något om att hon ej haft tid sända dig annat än kokboken, men att du väl skulle ta´ den som en julhälsning från henne.

Och Nen, hon skrev till min födelsedag, att hon hade så mycket att beställa med och i skolan att hon arbetade både natt och dag, ty de skulle ha´ skolfest med tablåer och dylikt och det skulle förstås Nen hitta på och ombestyra. Vidare skulle det ges en teaterpjes för något välgörande ändamål av en del av sociteten i Umeå och en av ”pamparne” hade nästan tvingat Nen att lofva sin medverkan.(...)

Den 3dje febr.

Kära Rose! Det bli´r aldrig slut på denna veckojournal! Du blir trött flere gånger om; men läs det som en slags följetong. I dag ha´ vi åter ett strålande solsken, men 18 grader kallt kl 8 på morgonen. Du må tro det är ett rännande på skidor o. sparkande på stöttingar här förbi. För att nu ej nämna alla hästskjutsar, bilar, motorcyclar, andra cyclar, spårvagnar, och småkälkar med ”gli” på. Det är livligt att sitta i korridoren och se ut genom fönstret åt gatan, ja man kunde säga gatorna, ty Drottningholmsvägen (där går spårvagnen) och Mariebergsvägen gå paralellt här förbi. Från rumsfönstret ha vi utsigt endast åt parken, med ”Söder” i fjerran.

Ibland går Mariebergarne vaktparad och passera då här förbi med klingande spel och ljudande trummor. Nu för tiden ser man den ibland ett helt kompani gemene o. officerare glida förbi på skidor och en ann gång köra de i biler och flere par hästar i lång rad o. långa vagnar med pontoner och dylikt lastade. Härav hör du att det är livlig trafik här förbi o. mycket att se på, då man är i korridoren. Men den ligger åt norr, så nu när solen skiner så grannt, vill man hellst vara i rummet som vetter åt söder.(...)

Nejdå lilla Rose, inte minskar jag mera nu inte! Snarare tvärtom, ty jag har åter fått min goda aptit och maten smakar mig utmärkt och jag mår väl av den.

Så mina runda röda kinder de bli nog kvar i det längsta. ”Så frisk färg fru Sundström har”, säga en del av kamraterna på ”6an”. och dokt. Hultgren han tyckte att 63 år var väl ingen ålder isynnerhet då man såg ut som vore man 36. Så dä. Du hör att även läkaren kan smickra en gammal gumma som går på två käppar och linkar iväg. Det där om 36 sa´ han i somras förstås.--

Den frök. Josefine Carlson, jag nämnde förut i detta brev, har en slägting som är sjukgymnast, utgången från Dr Kjellbergs institut o. för närvarande vistandes någonstans i Kalifornien, var vet frk C. ej. Nu undrar hon om du träffat eller hört flickans namn. Hon heter Karin Almers.(...)

Hej du! nu kom Gie hit och hon mår bra, håller på och skriver till dig och tar det här brevet med sig. Om söndag kanske jag far till henne på middag och sen stannar en tid, hon vill det.(...)

Från din alltid tillgivna o. älskande

Moran

Stockholm den 31 Jan: 1922

Kära min gosse Butt!

Det tyckes som om vi skulle komma allt längre från varandra, min gosse och jag! mellanrummen bli allt större och radernas antal allt mindre, då i de skrivna budskapen. Och skälet? Båda veta vi det, men därför är det så svårt att orda om den saken.

Jag förstår, att du måste ha det svårt, och det kännes tungt att bära en till visshet gränsande aning om sakförhållandet. Då folk frågar mig efter dig -- och detta händer ej så sällan -- känner jag det åtskilligt tyngre ändå. Ibland frestad att ljuga i dem en historia, för att komma lättare från saken. Nu kanske du säger som så: vad har folk med mig att göra -- låt var och en sköta sig själv. Den vise resonerar emellertid ej så. Man får vara glad och tacksam, att man på sin tid gjort ett så pass gott inlägg och ett så pass gott intryck på sina medmänniskor, att de hava en i gott och aktat minne. Varför jag talar just om detta? Jo, det är nu en gång så, att ju mer det lider utför för fadern, ju oftare kommer den ende sonen på tal. Varför kan inte han hjälpa gubben? heter det.

För några dagar sedan besökte jag v.dir. för ”Gubbhuset” och fick till min stora sorg veta, att ansökningarne visserligen skall prövas i April (ej mars, som förut uppgivits) men ingen tages emot förrän till 1 Okt. Och som genom depressionstidernas inverkan fler ansökningar än vanligt inkommit blir ovissheten större än förr. Även då kom ”sonen” på tal. ”Han lär ju vara köpman -- grosshandlare i trävaror, har jag hört” sades. Han tycktes på denna grund betvivla min behörighet, att söka hjälp, varför jag slutligen nödgades upplysa honom om, att du, så vitt jag visste, hade det ännu sämre ställt än jag, och att det hitintills fallit på min lott att vara den hjälpande parten -- ej tvärt om.

Det är obehagligt, att jag och de mina skall behöva nagelfaras på så närgånget sätt, men det tyckes vara ofrånkomligt, då man med offentlig ansökan begär offentligt stöd, som ju detta är fråga om. De undersöka ens förhållanden mycket noga i sömmarne --

F.ö. har ”halva Stockholm” legat i influensa, och jag har många gånger undrat hur ni rett er i Malmö. Själv har jag (peppar och salt) hittills stått mig bra, och även Moran likaså. Emellertid är Sjukhemmet avstängt för besökande t.v. Lizzie och hela Adlerska familjen ha naturligtvis däremot haft sjukt hela tiden sedan efter jul, nu något bättre, då jag besökte dem i söndags.

”Don Ernesto” pumpade ut sig till julen -- som jag också väntade, ty nu ha folk ej lust eller rättare råd att köpa böcker. Det enda jag nu har att räkna med är en ströbok då och då. Emellertid är jag glad, att jag hann få ut 400 ex. till nyåret. Det var på mer än ett sätt ett kraftprov. Hur fann du ”el senor caballero”?

Hjärtligaste hälsningar! Skriv snart! Din tillgivne

Farsgubbe

Malmö 2/2 1922

[Annons]

Trävaruman van att leda skogsavverkning, sågning och hyvling, erhåller omg. plats i landsorten. Skriftliga svar med uppgift å referenser och lönepretentioner jämte betygsavskrifter torde insändas till:

C.J.Walls Sågeri & Trävaru A.B. Stockholm.

Kära Farsgubben.

Hjärtligen tackad vare du för brevet. Ja, nog har man det tillräckligt bedrövligt alltid, men jag får ej klaga, ty det har varit bättre för mig, än förra Januari månad. Har i alla fall förtjänad c:a 450 kr i år, inkl. småaffärer och strejkbrytarjobb. Tre veckor har jag haft anställning i foder- & spannmålsaffär, men nu är den konflikten uppgjord. Modlöshet är dock det allra minsta, jag lider utav, trots det, att jag varit förkyld och

dj-lig enda sedan början Januari. Jag arbetade dock och bar säckar, så svetten och influensan rann, där nere på magasinet.

Far borde ej vara generad, då folk frågar efter mig, och hur jag har det. De borde ju veta, att en trävaruhandlare i dessa tider ej har det så fett. Säg dem blott ”han har det rätt knalt, men han klarar sig”. Att säga ”vad har folk med mig att göra”, vore det sista jag gjorde, tvärt om, är jag glad att erfara, att de fråga efter mig.

För övrigt har Far nu fått ett gott tillfälle, att ge mig ett handtag, samt att på samma gång, om saken lyckas, komma i en angenämare position gentemot frågarne. Jag sänder näml. härmed en ansökan till Walls Sågeri, som annonserar efter en trävaruman. Då jag anser, att platsen i fråga skulle passa mig alldeles utmärkt, ber jag Far vara så vänlig att personligen upplämna min ansökan till vår gemensamme vän från Trävaruföreningen Erik Wall. Jag tror, att det var med honom och Bolms, som Far och jag spelade bridge på föreningen, så att jag har ju varit bekant med honom, och Far känner ju honom väl, eller hur.

Det skulle vara hyggligt, om Du gör, vad Du kan. Far brukar kunna prata energiskt i sådana här saker, så att jag hoppas det bästa, ej minst för de personliga relationernas skull. Vill Far meddela honom, att jag först var anställd på Caolit (detta efter tiden för Holmers betyg) samt sedan 1916--19 vistades i Småland, där jag fick ingående praktik i avverkningsförhållanden, försågning, uppköp m.m., som till skogshushållning hörer. Hade även egen avverkning på min egande gård, Herrstensbo vid Eksjö. Är ej heller främmande för skogens skötsel (gallring, ljushuggning, utstämplingar m.m.) Far kan nämna, att jag avsett att bli forstmästare men på grund av sjukdom hindrats på den banan, men därför har jag också intresserat mig för skogens skötsel och räntabilitet.

Ja, Far, jag vill gärna ha den där platsen, därför hoppas jag, att du kan göra ett gott inlägg. Detta vet jag förrästen, att du kan.

Far frågar hur jag fann ”Don Ernesto”. Jo, helt enkelt härlig. Det var sablar i mej den mest underhållande, intressanta och välskrivna bok, Far utgivit. Bill Shark har en utmärkt intresserande berättartalang. Sänder Dig och Mor de hjärtligaste hälsningar. Din

Son

Stockholm den 4 Februari 1922

Käre min gosse Butt!

Tack för ditt brev av i förrgår! Ditt uppslag tilltalade mig mycket -- det är rätta vägen -- men vägen är för dig numera ej banad och slät -- så står det i dina stjärnor, som du vet.

För att ”göra pinan kort”. Jag har idag uppvaktat Erik Wall och haft ett långt, ingående intimt samtal med denne gamle vän. Här har du resultatet.

1) I förtroende meddelade han mig, att annonseringen på det hela taget var ett ”skrämskott” för den person, som innehar platsen f.n.

Han har innehaft den i 17 år, men har nu blivit ”mallig i pipen” och intresserar sig ej så mycket för sin plats som förr, men på grund av hans långa trogna tjänst vill Wall ej att han skall lämna den -- om möjligt. Alltså en manöver, för att få mannen att stämma ned tonen.

2) Av annonsen ”Trävaruman” kan man ej få annan uppfattning än att platsen är en chefspost -- men så är ej fallet! Vittinge Ångsåg måtte skötas från Stockholmskontoret, och den här befattninen är ej annat än en bättre förmansplats. Innehavaren deltar själv i en del arbeten, lönen är 300 Kr utan annan bostadförmån, än möjligen arbetarbaracken.

Innehavaren har emellertid (på vad sätt fick jag ej veta) byggt sig en egen liten villa och har alltså den saken bra ordnad. Mannen är fullt hemma i sitt fack, men har på senare år kommit in i en del andra intressen. (W.sade på skämt, att han blivit ”bankdirektör”.) Detta tyckes ej smaka Wallska bolaget, ej heller att han låtit kalla sig ”inspektor”.

Huru nu detta kommer att sluta vet man f.n. ej. Enligt kontrakt (som är uppsagt till 1 Juli) har han rätt att vara kvar till 1 Augusti. Alltså kan mycket ske dessförinnan.

Wall var emellertid mycket intresserad av ditt ”fall”. Till denna platsen är du ju alldeles för ”överkvalifiserad”-- men han begärde få behålla dina papper och i fall mannen skulle vrenskas, så att ombyte verkligen kommer till stånd och du känner dig hågad, har du givet företräde för alla andra sökande.(De äro alla redan ett trettiotal.)

Ja, min gosse, du skriver, att jag fått ett gott tillfälle att ge dig ett handtag -- Handtaget är nu givet, men hela planen var ju baserad på orätta premisser. Och det är ju ej ditt fel.-- Gudskelov. Resultatet blev ju också så negativt som möjligt, ty du behöver ändring i dina förhållanden, så snart som ske kan. Hade däremot den annonserade platsen varit vad man kunde tro och klar att tillträda, hade du säkerligen också genom mina åtgärder fått den.

Jag har nu utan kommentarier relaterat de torra fakta och får du själv draga dina slutsatser och reflektioner. Det gläder mig att du har ett friskt humör och ej ger tappt! Fortsätt därmed! (...)

I går stod den första recensionen av ”Don Ernesto”, det var i Svenska Dagbladet. Den var ju vänlig och bra, eller hur? Och -- för tusan -- tack för ditt eget omdöme, som jag sätter värde på -- ehuru du ju ”juridiskt sett” är jävig.

I morgon skola mor och jag äta middag hemma hos Maggie Bergqvist -- (låter det ej skojigt?) Jag får då hämta moran och bila upp henne till söder, förstås. F.ö. ha vi kallt här 20 gr, och i min tambur --1, köket + --0, så de så! Skriv snarast! De hjärtligaste hälsningar från Moran och din tillgivne

Fader Bill

Stockholm den 10 Febr.1922

Käraste min Rosabit!

Innerlig tack för ditt lilla kort -- ”litet men välment”.(...) Det är ofantligt glädjande att höra, att du har så mycket arbete -- men 20 patienter låter nästan farligt för dig och dina krafter -- måtte du ej förta dig på detta.(...)

Här har vi under hela det nya året haft den bistraste köld, vi kan minnas på många år. Utanför stan ända till 25 grader kallt -- I min tambur är det f.n. minus 2 och i köket + --0, i rummen 12 gr +! Nu pågå de Nordiska Spelen som bäst och det var under de första dagarne väldigt prövande för alla deltagare och ej minst för åskådarne. Men de ha ändock gått glänsande som sport betraktat.

Tiderna äro fasligt usla och människor av alla klasser jämra sig värre. Under sådana förhållanden har även mina bokaffärer lidit. Visserligen sålde jag 400 böcker till julen, men sedan har det varit ”täfft”. Och det ser ut att hålla i sig länge nog.

Jag har nu fått det beskedet från Borgerskapet, att inga sökande tagas emot på ”Gubbhuset” den 1 April (som jag gått och hoppats på) -- endast den 1 Okt. Om jag nu överhuvudtaget får komma dit alls i år, så dröjer det alltså ytterligare över hela nästa sommar, vilket var ett nytt bakslag för ekonomien.

Moran ber hälsa dig! Jag talade nyss vid henne i telefon. Hon är nämligen sedan en vecka på besök hos Maggie, är riktigt duktig f.ö. och njuter av denna omväxling från vardagslivet på Hemmet.(...)

Från din ”antipod” -- Nen hörde jag senast, att hon vantrivdes n.m. på lasarettet och klimatet m.m. Hennes rum måtte vara något hemskt i denna vinterköld. Det är i sanning en förvisningsort för en flicka med Nens andliga läggning --.

Själv är jag ”som vanligt” och hankar med i min isolation så gott jag kan. Ett gläder mig -- att folk är så förtjusta i ”Don Ernesto” (dvs. de som köpt den).Jag sänder dig min innerligaste hälsning! Må Gud alltjämt vara med dig! Din egen

Farsgubbe

Malmö 19/2 1922

Kära Far!

Får härmed hjärtligt tacka dels för brevet, dels för ditt goda inlägg i ”platsaffären” hos Wall. Ett hjärtligt tack för dina bemödanden!!

Det var verkligen överraskande att höra, det bolaget ej hade något allvar med annonsen, samt hade också jag uppfattat platsen som en chefspost. Dock skulle jag ej ha dragit i betänkande, att antaga pl. ändå, ty man får i dessa tider sannerligen ej vara kräsen, och utsikt till förflyttning hade ju sedan lättare yppat sig, då man haft ett färskt betyg.

Far har fått vänta länge på brev, beroende på, att influensan slutligen blev mig övermäktig, så att jag måste intaga sängen för några dagar.

Därefter har jag bekommit arbete (sedan i onsdags) på Gödningsfabriken i Malmö, där strejk nyligen proklamerats. Jag var där ”första man på skansen”, och lyckades efter mycket parlaver med disponenten genomdriva en avlöning av 2 kr pr timme för ”vårt gäng”. Således betydligt bättre, än på förra stället.

Vi arbeta 9 1/2 t. pr dag, endast avbruten av 1/2 t. för en lätt middag. Jag anser det själv förvånande, att jag så väl står ut med detta arbete; jag som för 12 år sedan ej kunde ”bära mig själv”, tager nu 100 kg tämligen ogenerat på ryggen, samt 70 kg i famnen. Därför kan man ju vara tacksam.

Här råder fortfarande en arktisk vinter, med alla farleder tillfrusna, samt hamnen full av ångare, som inkommit hit i nödhamn. I går o. idag råder snöyra, men är temperaturen nu mera blidkad, efter att i förra veckan visat --12 grader, en för Malmö ovanlig köld.

Framför till Mor min innerliga hälsning och att jag snart skall skriva till henne, och vare Du själv hjärtligen handtryckt av

Din långe Son

Oakland 24.2.22

Kära May!

Tusen tack för brevet! Det så efterlängtade! Långt och bussigt var det, så jag riktigt fick njuta.(...). Är glad att du tycker om fotot. Men tro ej, att jag någon ”firad skönhet”, varken firad eller något annat! Det är bara fotografen som svängde till det så där med ljusreflekser. Såge du mig bleve du besviken, lika röd, blomstrande, trind och uppnäst som vanligt. Sånt går inte bort så lätt.

Du skulle se julstöket i Calif! Sånt existerar nämligen ej. Överhuvudtaget existerar ej något ”stök”. Städning är en elektr. dammsugare, diskning att vrida på kran så får man hett vatten oceanvis, tvätt att man lägger i blöt i tvättpreparat och sköljer kläderna dan därpå osv. i den stilen. Och med dessa praktiska

”gå-in-i-väggarna”-mojänger och allt. Det ä gräsligt så mycket onödigt jox man har för sig hemma, det ä då sant.

Men oh! vad jag längtar efter riktigt folk, det ä också sant! Människor, du, inte bara maskiner inställda på olika specialsaker med det gemensamma ändamålet att framkläcka dollar. Vet dom en sak, ä hemmastadda inom ett visst område, är det ett fullkomligt Sahara på alla andra.

Allmänbildning! Det ordet finns ej i deras språk, ännu mindre begreppet i deras medvetande. Men däremot special-utbildning, rusa ut efter ett rakt spår utan att se till höger eller vänster (och allra minst uppåt) bara framåt (ej ens nedåt ty kör man över några i förbifarten observeras det ej ens) med den runda, blinkande dollarn som mål.-- Nej, nu är jag nedrig! Jag tar emot deras pengar, njuter deras komfort och gör mig mjuk och söt och älskvärd för att få mer, så det ä inte rätt att ”skälla ut dem” -- men oh! vad jag längtar efter själsföda och ande-arbete och intelligensträning i alla riktningar. Jag har aldrig tillstått för någon (ej ens för mig själv, nej, nej!) -- att jag har hemlängtan, men ibland kan jag livligt föreställa mig hur det skulle kännas om man angreps av denna hemskt tärande sjukdom. Men jag behöver ej vara rädd för det nu. Nen kommer ju! Hon räddar mig, det ä säkert. Hade jag ej att trösta mig med och glädjas åt att hon kommer skulle jag nog börja angripas av längtan denna vår. Men nu så! Huvut upp och trampa på!

Ja, är det ej gudomligt (för mig!) att Nen kommer. Kommer hit till Calif! Jag grät och jag skratta och jag grät och sprang omkring och flytta på allt som fanns i rummet och gjorde tokigheter en hel timme sen jag fick hennes brev, att hon skulle fara. Oh! om det bara vore i morgon hon kom! Det upprepar jag tjugo gånger om dan. När hon gör avskedsbesök hos er i Trollhättan, håll henne för all del ej för länge, skynda på henne, så hon kommer iväg innan jag går upp i rök av otålighet! Är jag inte förtjusande osjälvisk? --

Tänk i alla fall så förtjusande vi skall få! En liten bungalow på en Berkeley-kulle med utsigt över Golden Gate och oceanen och blånande bergstoppar och grönskande dalar. Och så bilen, att köra ”down town” i! Och eget ”business” hoppas jag. Amerika ä i alla fall ett företagsland, där man kan göra något, jag menar möjliggöra. Vill man något, gör man det helt enkelt. Det ä andan i Calif. åtminstone.

(...) Tack! kära, rara, du för att jag fick bli gudmor! Oh! så glad jag ä! Ge Kacka en riktigt präktigt smällande Gudmors-kyss från mig -- just nu på minuten -- och en kramning så bastant hon kan tåla (om hon inte sover förståss). Kors, så mallig jag är! Vad jag längtar att se henne. Nu tycker jag det ä min unge. Det ä inte värt någon av de andra mostrarna närma sig henne nu! Tusen tack igen för brevet! Skriv snart ett till. Hälsn.

Rosan

Roses inkomster i februari:

Lön $146

Massage $72

Summa: $218

Utgifter:

Hyra $44

Garageräkn. $27

Resor $3

Mat $11

Tel.,porto, bok $1, föreningsavg. $6

Hårklippn., medicin $2

Underkläder $4, knappar $1, 2 par handskar $6

Skolagning $1, pressning-klänning $2, klocka lagad $5

Biograf 2ggr $1

Summa: $114

Oakland 4 mars 1922

Kära Lilla Moran!

Nu tycker du allt jag ä en ryslig flicka som ej skrivit på så ohejdat länge. Ej på två månader kantänka! Förlåt kära du! Först var det att jag hade så gränslöst mycket att göra hela januari, alldeles för mkt egentligen, ty fram i februari kände jag mig rysligt trött och utkörd (!). Så går spanska sjukan här minst lika livligt som hemma. Faktiskt, jag vet ej om en enda familj som ej har eller har haft den. Så inte jag heller kom undan. Gick och drog med feber en vecka el. så tills dr Cary rent av körde mig i säng och sen jag sovit fyra dagar kände jag mig friskare och starkare än på månader. Så nu ä jag all right igen. Inte har jag vidare mkt att göra heller, ty alla ä ju så sjuka så dom kan ej ta behandling. Det blir ju en slags vila för mig (även för min plånbok). Du ska ej bli ängslig och tro att jag verkligen var sjuk. Du vet ju sen gammalt, att när jag ä sjuk ä jag inte sjuk, bara sover till jag ä riktigt utsövd.

För att bevisa hur frisk jag ä sänder jag ett par foton, som togs just häromdagen. Du får då också se min lilla Buick-bil. Att dom ej känner det märket hemma i Sverige ä ej underligt, då jag ej tror det finns en enda sådan där. Men det borde finnas, tycker jag, för Buick ä den bussigaste maskin man kan tänka. Den är också den mest populära i U.S.A. näst Ford förståss, men Ford är i en annan ”klass”, dvs. dom har endast 4-cylinders maskiner, men Buick har även 6-cylinder, och så är dom ju dyrbarare och mer bastanta än Fords plåtlådor. Här skiljer man på automobiler och Fords (på skämt förståss). Men något så lätt att köra och hantera som en Buick får man nog leta efter.

Rose med sin nya bil – Buick Roadster 1916 års modell

För at tala om allt om den, så ä min en 6-cylinder roadster. (Så finns det ”coupée”, ”touring” osv. större modeller med sitsplats för 4, 6 och upp till 8 pers.; min ä bara för 3 fast man då sitter bra trångt, helst bara 2. Händer mycket sällan där är mer än en -- dvs. jag själv -- (för naturligtvis kör jag själv). Styrkan är 40 à 45 hästkrafter. Den ä en 1916 modell, alltså ej ny utan ”second-hand”. Jag fick den översedd, rengjord, polerad och nymålad för 700 dollar (Kr 2.100) att betalas månadsvis 50 dollar pr månad så bilen ä ju strängt taget ej min ännu. Det ä en ryslig massa pengar, ä det inte? Jag kunde ju istället ha betalat av mina skulder (Hjortsberga Sparbank i Johannishus t.ex.) så jag nu bara skulle ha riksbanksamorteringen -- men, bankerna klara sig väl, tror du ej? Har ännu 250:-- Kr till Kyrkoherden. Önskar jag hade det avklarat. Sen ä det bara de två bankerna. Och jag tycker ju ej det ä så farligt -- ä så opersonligt på sätt och vis.

För att återgå till bilen igen så ä den ”battle-ship-grey”, lite ljusare grå än våra pansarbåtar dock, och läderfärgad ”top”, heter det ”tak” på svenska eller vad kallar man det på en bil? Toppen kan man förståss fälla ned så den blir alldeles öppen bilen, eller man kan fästa fast sidostycken så den blir alldeles täckt när det regnar. En liten bit av sidostyckena sitter på som du ser på fotot. Dom ä med celluidfönster på. Det som sitter framtill på v. sidan (fotot där jag står) är en spegel, så man skall se vad som händer bakom ens rygg. Det behövs minsann i denna starka trafik här, där det ä 1 bil på var femte person (alltså 40.000 bilar i Oakland!) Och jag hade bara 2 tim. lektion! att lära mig köra!

Nej, nu måste jag hoppa ur bilen och krama om dig så gränslöst oerhört kolossalt för ditt bedårande brev! Du kan ej ana hur gott det gjorde mig.

Jag har nu gått så gränslöst länge och hungrat efter brev (om ni bara anade vad det vill säga att ej få brev på över en månad och vara alldeles ensam utan att ha någon att prata med eller något. Att jag överlevde februari är ännu en gåta för mig, dessutom trött och ”spansk” och allt möjligt. Nej, jag vill ej tala om det utan övergå till va jag skulle säga).(...)

Iallafall överraskades jag igår av något tjockt och bastant, som ej var tillräckligt slankigt att vara en efterbliven räkning. Jag darra så på ögonen, så jag såg ej riktigt vad det va. Men när kuvertet var i bitar kläckte det ut tre brev! Gudar, en sådan högtid! (...)

Du talar om julen, så nu skall jag beskriva min. (Fast det ä lustigt tala om julgran, då mitt rum ä fyllt av doften från blommande accasia (?), mandel- och aprikosträdsblommor som jag har stora kvistar av i japanska vaser!)

Anne-Marie Carlson, Nens goda vän rödakorssystern, som du vet, kom till Oakland strax före jul och bodde hos mig till lite efter nyår, då hon fick plats på sjukhus i San Francisco, där hon ännu är. Vi hade en förtjusande trevlig jul tillsammans med gran och gröt och grisstek och julgotter av alla slag. Jag fick en hel del julklappar från patienter, mest broderade näsdukar och choklad-konfekt och sånt. En förtjusande rar mamma till en pojke-patient gav mig en elefant-te´kanna! Hon har bett mig hem många gånger och är alltid så förtjusande rar mot mig. Hemma hos dem har dom en ”elefant” och jag uttryckte min förtjusning, då jag tyckte det var precis som jag var hemma, och så talade jag om, att vi hade en likadan. Då ger hon mig en till julklapp!! Bara det visar ju vilken förtjusande raring hon är. Det är hon som tagit fotona, som jag skickar. Hon frågade om jag fotograferat bilen och skickat hem och visat för dem därhemma. Som jag ej gjort det bad hon få ta kort så att jag skulle få att skicka hem. Där ser du så snälla människor jag fått till vänner här! --

Julen gick rysligt fort över. Jag hade ju bara ledigt juldagen och nyårsdagen, så det var ju som vanligt med arbetet hela tiden. Jag kände mig ej alls i julstämning i synnerhet ej heller som jag ej fick några hälsningar från syskonen. Du var rar du, skrev både brev och kort och allt. Men ”mycket vill alltid ha mer” som du vet. Kalendern som Far skickade kom ju ej heller fram så det var en besvikelse. Men nästa jul skall väl bli en riktig jul om nu Nen verkligen kommer (törs ej tro det säkert).(...)

Tack för dina kära, uppmuntrande ord, glada skämt och spralliga humör! Om du visste hur gott det gjorde mig att bli uppfriskad av ditt brev och unga sinne! Förstår du Mor, hur gränslöst, gränslöst vi alla behöva dig, och vilken härlig djup källa av tröst och uppmuntran du är! Jag tackar Gud för Hans nåd att ha låtit mig bli född av en sådan Mor som du! och vet du, jag riktigt längtar ibland att få egna barn, som jag kunde få ge tillbaka av den kärlek och omsorg du slösat på mig. Jag önskar så att en gång få bli mor för att kunna få tillfälle att försöka likna dig. Men -- icke förty så har jag lytt ditt råd (redan innan du gav det) och inte alls blivit kär i någon -- det är inte alls nån fara förresten, för jag har inte träffat någon enda riktig, manlig individ, bara patienter o. läkare och bilmekaniker och en och annan filmskådespelare. Dom ä ju så konstiga här; det ä ju flera som friat förståss, men det gör dom ju så fort så man hinner inte bli kär i dem först en gång.

Nej, jag har inte köpt skrivmaskin (önskar jag hade råd dock) utan bara hyrde en på två månader för att lära mig skriva. Lärde mig själv förståss och det gick utmärkt.

Jag hade en del föreläsningar att renskriva och så rapporter till sjukhuset och dr Cary osv. som jag allt ville ha maskinskrivet och då va det ju billigast att göra det själv.

Nu har jag ingen maskin, men nu kan jag skriva, så jag kan få låna någons att skriva på om jag behöver, eller skriva på den som dr Cary´s sekretererska använder. Bra att kunna i alla fall!

Du må tro att jag skrattade åt gummorna och deras tvätt! och såg deras liv hänga på klädstrecket! Du skriver så skojigt så det är som Albert Engström minst.

Hur jag nu tänker ordna med inbetalningar, säger du? Vad nu?! Vill ej Far ordna med dem längre? Jag tog ut allt på bankkontot för att jag behövde det. Hade ej pengar nog att skicka just som jag betalat bilinbetalningen i november. Och sen har jag ej haft mer än jag behövt och ej fått något över som innan jag köpte bilen. Den ä nu liksom min sparbank och jag ”sätter in” mina pengar i den nu. Är ledsen Far ej lämnat de 18 Kr jag sände den 18 april 1921. Naturligtvis vill jag fråga honom om det! Tänkte verkligen på att säga, att jag kunde skicka direkt härifrån till Thule och till bankerna.(...) Och om nu Far reser till Wiesbaden i sommar, blir det ju bara besvär med brevskickning. Men de 15 Kr:a till Gie förstår jag ej. Hälsa och fråga henne, om jag ej skrev att de voro med i de 220:-- hon fick (188:-- av dem var lån). Eller vad skrev jag de skulle vara till, resten jag menar, de 32 kronorna? Till kokboken minns jag, men om nu Gie räknar den som julklapp till mig? (hälsa och tacka så innerligt!!) (...)

Jag har inte sänt något foto till Herbert -- Butt har ej svarat på mina sista brev så därför sände jag ej något kort då jag ej visste var han var. Hälsa honom det om du skriver till honom.

Jag känner Karin Almers! Hon var i Los Angeles förra året. Bodde tillsammans med Naemii Hörnberg, som är kurskamrat till mig och for till California ett par mån. före mig. Karin Almers kom sen til San Francisco. Men hon kunde ej få något arbete, så hon sökte upp mig och fråga om jag ej visste om något i Oakland. Jag fråga dr Cary och han gav henne anställning på en klinik. Men nu har hon slutat där och lämnat Oakland, för hon fick plats hos en privatpatient på en lantegendom. Där ä hon nu. Väldigt rar och trevlig flicka. Synd hon for från Oakland så snart! Men hon har det bra där hon ä nu! (...) Det ä så otäckt vår här! Blommor, blommor, fåglalåt, sol. Man vill bara ut -- ut. Det ä härligt att ha sin bil och fara ut på sagoliknande färder i bergen och genom fruktträdgårdslundarna. Oh! att du vore här och sutte bredvid mig när jag kör!!

Innerliga hälsningar

Rosan

Oakland 7 mars 1922

Innerlig tack för brev av den 10 febr. med inneliggande kvitto från Thule. Av Mor hör jag att du planerar att resa till Wiesbaden i sommar. Det vore väl förtjusande för dig, om det ginge i uppfyllelse. Så väl du skulle behöva det! Men då undrar jag, om jag kanske gjorde bäst i att sända mina penning försändelser härifrån direkt till respektive ställen. Jag kan skriva min adress till Thule och dom kan skicka mig kvitto. Ävenså är det ju enkelt att sända till Hjortsbergs Sparbank direkt härifrån. Det enda är till Riksbanken, då jag ej vet hur man skulle ordna med påskrivningen på papperet, så det får jag visst be dig att fortfarande ha besvär med. Det är ju också bara två gånger om året.

Jag får be om ursäkt att dom skrivit ditt namn fel på medföljande ”draft” som utgör betalning Kr 91 för Mors sjukhemsvistelse (min del 1 april). Det hjälper ibland ej hur jag stavar och präntar och skriver. Dom ä så snurriga när det ä ett ovanligt namn. Hoppas du ej får besvärligheter.-- Sänder sparbanks-räntan direkt, så nu blir det till Riksbanksamorteringen den 10 juni nästa gång jag skickar pengar. Millioner hälsningar

Rose

Sköt om dig väl! Har ännu ej haft tid att avsluta ”Don Ernesto”. Där ser du hur mkt jag har att göra!! Skickar ett foto av bilen.

Stockholm den 14 Mars 1922

Kära min Rosabit!

Ack, du lilla kära barnet mitt, du har fått vänta länge på ett brev från din annars så parante farsgubbe! Jag skulle därför önska att detta gick med flygpost, så att du finge det litet förr. Egentligen har jag ej något viktigt att skriva om heller, ty ingenting har hänt -- men det är ändock så roligt att ”prata” litet med ”my yankeegirl”.--

Jag kan förstå att du n.m. står i livligare kontakt med systrarne än förr och att jag därför n.m. ej kan följa dina öden så i detalj, ty av ”de andra” får jag aldrig höra ett grand! Nen skriver på sin höjd tre små brev om året till mig innehållande endast ”lokala” intressen och May ”skall vi tala tyst om”.

Nu är, som vi hoppas det värsta av Bores regering slut och dagsmejan och det tilltagande dagsljuset gör att livet förefaller litet gladare. Det har varit en väldigt bister vinter för hela norra Europa f.ö. och arktiska ismassor ha blockerat våra kuster, som du kanske sett av ”the papers”.

Vi ha sedan över en månad tillbaks ett mycket celebert besök här: nämligen Mrs Catherine Tingley från Point Loma Cal.: Teosofernas ”kvinnliga påve”. En uppseendeväckande strid i tidningarne och i föredrag har fortgått en hel månad, och som det nu visar sig får allt gumman (kanske för första gången i sitt liv) ge tappt. Hon har misstagit sig på svenskarnes kynne, och det har kostat henne mycket pengar, som jag antar kastats ut förgäves, hennes samfund är nämligen så gott som under upplösning här.

Jag har varit mycket dålig under en hel månad, men för tillfället något bättre. Högst sällan har jag gått någonstans, utan suttit inne och arbetat på M.S. till mitt nya verk, som till hälvten är färdigt i koncept.

Mor har allt sedan den 5 febr. varit kvar hos Maggie! Hon trivs gott där, och det synes vara planer å bane, att hon skall lämna sjukhemmet och bosätta sig hos Bergqvists -- så framt Dr Hultgrens utlåtande blir tillstyrkande. Ja, hon får ju taga ansvaret på sig själv, ty det blir ej så lätt för henne att komma dit tillbaks igen om hon självmant lämnar. För min del anser jag det skulle vara roligt om Mor slapp vara på sjukhus -- men det betänkliga i saken är eller inträffar om hon skulle bli sämre igen, i vilket fall hon ju ej kan tillgodoräkna sig de fördelar i vård, skötsel och medicin, som hon har på St.S.H. Som min mening, i detta som i andra fall, ej inhämtats -- ”får det väl bli, som det blir”.

Mina tankar äro dagligen med dig (...) -- om det blir något nytt arrangemang med betalningen för mor, kommer jag att därom genast underrätta.(...) Din egen trofaste

Fader Bill

Stockholm den 14 Mars 1922

Kära min långpojke!

Som det är din namnsdag den 16 sänder jag härmed min gratulation till Herbert. Jag ser av ditt brev 19/2, att du fortfarande kroppsarbetar i ditt anletes svett. Nog är jag mycket glad över att du kan göra detta och att dina kroppskrafter äro så betydliga -- det kännes dock hårt at du ej kan få utnyttja ditt vetande och få ett arbete, mera anpassat efter detta.

Jag hoppas emellertid att det snart skall lyckas dig att komma in på rätt spår igen, eller rättare på det nya, dvs. en anställning, fast inom branch du känner till och som kan giva dig skälig inkomst. Det synes mig märkvärdigt, att det är tillåtet, att som du säger, arbeta i 9 1/2 timme endast med en 1/2 timmes middag -- och hur står du ut med det, utan att taga skada till hälsan?

Jag har även varit ”flunsig” en hel månad, ehuru jag ej legat, ty det får ej ingå i mitt program, ty då får jag nog också ligga där till jag ruttnar. Nu skall jag väl vara litet bättre, så att jag kunnat återtaga mina vandringar ut i staden för att sälja ”Don Ernesto”. Det är ej så roligt göra n.m. ty folk som för två tre år sedan sutto i överflöd, ha nu ingenting att avvara till sådana saker som böcker. Som jag i förskott måste betala varje bok, är det fullt ut lika slitsamt som en vanlig bok-kolportörs jobb.

Som jag nu ligger efter med mina skatter och ”kissarna” börja bli allt mera närgångna, får jag fråga dig, om du kan avsätta åt mig 100 kr: som avbetalning. Jag vill absolut inte bli av med min motbok, skylta i restlängderna osv.-- förr får jag väl sälja rubb och stubb. Det värsta är dock, att man ej får något nämnvärt för bohag numera. Alla möjliga ”f.d. pampar” sälja till vrakpris.-- Fy tusan, vad det ser trevligt ut!

Mor är ännu sedan över en månad kvar hos Maggie, och det är planer på att hon skall bosätta sig hos dem, tror jag. Jag blir nämligen ej tillfrågad om min mening, ty ”det avgöres i stora rådet”, där jag saknar säte och stämma.

Jag har nu knåpat ihop hälvten av nästa bok i koncept. (Man får gno, om man skall hinna med något mycket mera, innan man blir för gammal.) Jag vet ingenting om hur den skall se dagen en gång, men för mig finnes det n.m. mest bara ”gåtor” att räkna med.

Jag hör sällan från barnen utom Stockholm. Några nyheter har jag därför ej att berätta om dem. Du får vara vänlig ge mig besked om min framställan med några rader. Hjärtliga hälsningar från de härvarande och själv vare du mest hälsad av din egen

Fader Bill

Den 20 Mars 22.

Käraste min lilla Rosabit, som den 11 april fyller 24 år får ej bli ledsen på sin Mor ifall ej detta brev hinner fram till din dag. Jag har nu varit hos Maggie se´n sönd. d.5 febr. då hon hade middag för mig, Far, Lizzie, Folke, sin svåger Artur (...) och det var ganska gemytligt på den lilla middagen. Bill Shark höll som vanligt målron vid makt.

Det gjorde han också torsdagen den 10 mars då Nils Folke och Gie åter bjödo honom och Adlers på en liten middag fastän Folke ej kunde komma förrän till kaffet, som vi ej hunno med förr än vid 7 tiden.

Maggie kom ej hem förr än 1/2 6 från sitt jobb på apoteket och då var det ej dukat ännu, utan Nils F. som varit ute på studier i Kongl.biblioteket och kom hem samtidigt med Maggie, fick bära in matbordet, som eljest står i köket, i stora rummet och se´n hjälptes de två åt med dukningen.

Jag hade maten färdig, som bra var. Nå -- när vi så i allsköns lugn sitter och dricker vårt kaffe, ringer det på dörrklockan. Nils Folke går och öppnar, kommer in med ett öppnat telegram i handen och säger: ”fram med vinglasen igen!”och han ut i köket efter vinkaraffen. Vi sitta där och stirra med både ögon och mun samt fråga:”vad är det! vad är det?” Ändtligen läser han:

”Bergqvist Pålsundsgt 7/4 Stockholm

Lyckliga hälsningar till Mor o. Maggie från de just i doktor Olsons hem Umeå nyförlovade. Nen och Sigurd”.

Stor, stor förvåning. Skålar. Hurrarop. Frågor: vem och vad är han? Far värst fundersam förstås. ”Vem av de fyra friarne hon skrev om” säger han. Ingen vet. Alla lika ”ovettiga”! Så säger Nils Folke:”Vi måste sända ett iltelegram!” Skriver (efter ett någorlunda allmänt parlamenterande) följande:

Dokt. Olson Umeå:

”Tillfälligtvis samlade hos Bergqvists sända vi glatt överraskade varma lyckönskningar till de nyförlovade. Mor, Far, Lizzie, Folke, Maggie, Nils Folke.”

Och så går han till telefonen samt får iltelegramrummet och intelefonerar ovanstående i den glada förhoppningen att det skall hinna till Dokt Olsons hus innan porten stänges och medan de nyförlovade ännu äro kvar där, ty kl. var här redan något över åtta. I går fingo vi dubbelkort med namnen:

Sigurd Erdtman -- Nen Sundström.

Jag förmodar att du snart nog får direkt meddelande från Nen, men har skrivit huru vi mottogo nyheten här, ty jag är förvissad om att det intresserar dig. Jag fick ett brev från Nen däri hon omtalar att Sigurd är journalist och medredaktör i Umeå-bladet, samt skald, författare, sångare, pianist och kompositör m.m. och dessutom mycket berest.

Jaja, måtte nu Nen och han bara bli lyckliga med varandra och kunna klara upp saken med Alex och Aslög! det är min innerliga önskan.-- I påsk tänka de vigas om allt går som de hoppas säger Nen.

Och nu vill jag omtala att Nils Folke varit hemma här på en veckas permission och återreste till Örebro i går afton. Det har ju varit litet glädje för dem, både Gie o. honom att få träffas igen, men det kan ju endast bli en stund om kvällarne och då ha´ de varit på bio och en kväll på Operan; samt en kväll på Aditorium och hört den store sångaren Hislop och kan du tänka dig! då bjödo de även mig med dit och vi åkte bil både dit och därifrån. Det var helt enkelt storartadt av Maggie o. Nils Folke att kosta på mig ett så dyrbart nöje och för mig var det mer än storartadt att få vara med dem och höra den berömde sångaren och se så mycket folk och bevittna dess entusiasm, jag som ej varit ”någonstans” på så länge.

Ja, kära lilla Rose nu skall jag snart igen fara iväg till Sjukhemmet och intaga min plats i 122, som nu stått tom i 6 veckor. Jag tänker det blir litet avdrag för maten jag ej förtärt åtminstone.(...) Nu min lilla älskade Bit, de innerligaste o. hjärtligaste lyckönskningar (...) din egen gamla tillgivna

Moran

Stockholm den 30 Mars 1922

Käraste Rosabiten!

Hjärtinnerlig tack för dina korta (affärs)rader --”alltid något sa han som såg Åmål”. Jag förstår emellertid att du ingen tid får över, så jag grälar ej på dig för den sakens skull (...) så jag antar att du lever i högönskelig välmåga och förtjänar grova pengar.

Hur moran uttryckt sig i sitt brev vet jag ej annat än vad hon sjäv säger, att hon skrivit att jag hade ”funderingar på att resa till Wiesbaden”. Snälla barn, dessa funderingar voro ju självklart endast önskningar från min sida. Levnadskostnaderna för en ”valutafrämling” i Tyskland och dess hotellregim n.m. är ej längre en affär för svensken. Jag har f.ö. varken respengar eller till uppehället där (var skulle jag taga dem?)

De av dig framlagda omändringarna av inbetalningars skötsel voro således ej nödvändiga, ty jag vill ju gärna stå dig till tjänst däri, förstår du väl. Sparbankslånet anser jag dock att du lika bra kan sköta från Oakland, direkt som via Stockholm, men det du har här, gör ju jag så lätt och ledigt och med glädje.

Om du kunde föreställa dig en så sträng och konstig vinter vi i år ha! De ofantliga ismassorna i Nordsjön och Östersjön komma nog ej att smälta så snart, vadan vi få en kall vår och försommar.

Nyheterna om Nens förlovning och giftermål i Påsk har väl redan nått dig?? I enlighet med min uppfattning om saken, nödgas jag avstå från alla reflexioner, kommentarier och detaljer av densamma. Ehuru Nen endast ”känt” sin blivande man sedan i januari i år säger hon sig efter ”moget övervägande” ha gjort sitt val. Som myndig kvinna svarar hon för sina handlingar. Må hon blott ej en dag, ej en timme komma att ångra sig, det är min innerliga önskan! Om anledning föranleder mig därtill, skall jag möjligen återkomma.

Mor har nu varit hos Maggie sedan den 5 Febr. och de undra på Sjukhemmet om hon har ”försvunnit”, emellertid skall hon nu snart bli tvungen återkomma, enär Maggie har fått plats i Örebro, som skall tillträdas den 15 April. Detta senare var ju mycket glädjande, enär Folke och hon haft det mindre trevligt att bo på var sitt håll utan ett ordentligt hem.

F.ö. är jag alldeles särskilt dålig i mina krämpor -- om på grund av det svåra klimatet eller annat, beror på. I nästa månad (april) skall väl bli avgjort om jag får komma in på ”gubbhuset” i höst eller ej.

Tiderna äro nu allt sämre och arta sig till katastrof, vilket gör att även denna min angelägna sak kan gå sönder i år också. Man kan ej göra sig säker på något längre -- nöden grinar i hem, som för kort tid sedan ansågs burgna. Allt är upp och nedvänt i politiskt och socialt hänseende och man undrar var det skall sluta!? Ja, det är en dyster tavla, som hela världen företer, om man skall generalisera.

De innerligaste hälsningar sändes dig nu från oss alla, och vore jag glad, om du någon gång fick tid att sända mig något utförligare. Din egen trofaste

Farsgubben

Roses inkomster i mars:

Lön $158

Massage $ 18

Summa: $176

Utgifter i mars:

Hyra $10

Garage $31, bensin $3, bilskatt $5. Kollisionsräkning $39

Resor $2. Mat $13

Spets till nattlinne, band $4

Hårklippn., tvätt, borste, puder $10

Foto, porto, tel. tidn. $3

Teater, bio 4 ggr $6, Present $1

Summa: $127

Köpenhamn 9/4 22

Kära Fader!

Först får jag tacka dig så hjärtligt för brev för rätt länge sedan! Jag kan dessvärre ej, med bästa vilja, avbetala på lånet! Har fått inskränka mig på alla sätt, samt underkasta mig en hel del för att få ihop till livsuppehället! Som nu t.ex. är jag sedan en vecka tillbaka här i Kbhvn och arbetar i frihamnen under konflikten. Jobbet i Malmö tog näml. slut och gick jag utan över en vecka. Jag är hos Det Fören. Dampskibs selskab. Vi ligga i logementet på S/S United States. Ha det rätt bra ordnat. Intressant att arbeta här, samt studera förhållandena, vilka äro sig tämligen lika här o. i Sverige. ”Forliget” går antagl. igenom till Påsk och arbetet blir slut för oss. Här som i Malmö är blott ”bättre pojkar” som arbeta som ”skruebräkkere”. Många hälsningar till både Mor o.Dig själf.

Långpojken

Oakland Påskdagen 1922

Kära Far!

Innerlig tack för brevet av den 14/3 (...) aldrig har något gått så fort förut. Jag har nu fått flera brev som gått på 15 och 16 dagar, och det ä tack vare flygpost i U.S.A. Om du tror att jag står i livlig kontakt med mina systrar, så är det nog lite fel. Ity att det går månader och månader utan att dom skriver. (...) Jag blev ledsen och tänkte: ”varför besvära dem med brev, när dom ej tycks komma ihåg att jag existerar” (...) Men hur jag än försöker att förhärda mitt hjärta och vara lika tyst som man är tyst hemma, så går det ej. Jag måste skriva. Det ä t.o.m. ett starkare behov än behovet att få brev. Nen t.ex. sände mig ett telegram att hon skulle vigas påskdagen -- idag alltså är hennes bröllopsdag. Det ä allt jag hört från henne sedan i januari. Undra på att jag känner mig så att säga utstött ur familjen. Men, i verkligheten ä ju nu jag så gott som enda barnet i familjen ity att alla de andra ha familj själva -- nå, inte Herbert förståss. Men lustigt känns det att vara den enda ”fröken S.”, vi som va så många.

Läste i ett organ för National Travel Club, U.S.A. väldigt intressanta reseskildringar från Sverige. Tidskriftens namn är ”Travel” och det var i Aprilnumret för i år. Så om du händelsevis kommer över det -- kanske på Traveller´s Club -- så kan du få se vad amerikanarna tycker om Sverige och svenskarna.-- ”Artigare än något annat folk jag kommit i kontakt med” sade en. Förtjusande artiklar var det och massor av foton som gjorde mig rysligt hemsjuk för ett par dagar. Tack för dina välönskningar Far. Jag hoppas allt står gott till hemma och önskar alla vore lika friska som jag är. Hälsn.

Rose

Roses inkomster i april:

Lön $150

Massage $48

Summa: $198

Utgifter:

Hyra $43

Garage $27,bilrep $7

Resor $2

Mat $17

Strumpor,förkläde $5, cape $25,tvätt $5

Frim.,tel.,lamp.,tidn. $4

Blommor, bio $2

Summa: $137

TILL STYRELSEN FÖR STOCKHOLMS SJUKHEM

Undertecknad får härmed vördsamt anhålla om befrielse från avgift för tiden, 5.te Februari t.o.m. 18 April d.å.( = 72 dagars restitution) under vilken tid jag vistats hos en min dotter -- ävensom för den tid, jag eventuellt kommer att under sommaren vistas borta från sjukhemmet.

Stockholm den 1 Maj 1922

Anna Sundström född Eklundh

gm Pehr W.Sundström

Stockholms Sjukhem d.5.5.22

Åh, min hjärtans Rose vad du nu har väntat på brev från mig till svar på ditt härliga brev av d.4 Mars! Millioner tack för det, samt tusen sinom tusen tacksamheter för fotona av dig och bilen, som det samma bringade mig och Gie. Det var alldeles förtjusande rart att se dig och ”Buick” tillsammans. Jag inbillade mig att du var och hämtade mig och vi skulle ut och åka. Tack mitt hjärtans barn att du har det så rart! Och gruva dig ej över att du skaffat dig bilen; med Guds hjälp hinner du nog i sinom tid betala dina återstående skulder också. Riksbankslånet smälter ju ihop allt mer och mer och sparbanken i Hjortsberga får ju sin ränta så den kan väl vara belåten.--

Så tackar jag dig för det du sänt till mitt underhåll nu första april. Varför jag skrev om huru du tänkte ordna med dina inbetalningar här i Stockholm var därför att far alltid gnällde över sitt stora besvär med dem, men det får du göra upp med honom personligen.--

Jag sänder dig en annons om ”Buick”, som jag just fick se i tidningen.(...) tusen tack för allt vad du skriver om och beskriver din bil! Det är så roligt för mig att veta alltsammans: färgen, platserna i den, dess hästkrafter, samt -- att du ”kör själv, naturligtvis”.

Åh ja, vad jag är glad! Och ej minst att du blev så snart frisk igen efter din släng av spanska sjukan. Det är bra rart att du ”sover bort sjukdommen”.(...)

Du skriver att du ej förstår huru du ”överlevde februari” derför att du ej fick något brev, men i min almanack ä noterat för d.4 januari i år: sände brev till Rose och för 30.1. skrev till Rose, och för d.4 febr. sände brevet till Rose med Gie. Det är väl det tjocka brevet du skriver om och som du blev så glad åt.

Att jag skrivit 4.2. på januaribrevet beror nog på att jag var orolig att jag skulle skriva året 21 istället för 22 och så smorde jag dit en tvåa även för månaden.(...) hellst skulle jag sända dig ett brev varannan vecka, men det förmår jag ej.

(...) den dagen foro Gie och jag till 71 Västmannagt. för att Gie skulle packa ned en del gamla kokkärl o.d. som hon skulle få till sitt hem i Örebro, dit hon reste på morgonen d.12 april efter att ha´ varit på ”stor supé” hos Lizzie o. Folke d.11te april då de firade 15-årsdagen av sin vigsel. Gie bodde hos dem över natten och Folke följde henne till tåget på morgonen. Far var på supén, men jag var ej ens bjuden utan låg och snusa och sov i godan ro i min kära gamla säng i 71:an och var sedan kvar hos far till d.19 april då vi pr bil rullade hit och far drog en lättnadens suck att vara av med mig igen.

Den 6 maj.

Åh! vet du! Igår middag fick jag ett förtjusande långt brev från Nen om vad hon o. Sigurd fått till lysningspresenter, samt om deras vigsel, bröllopsmiddag och bostad. ”Sist men icke minst” ett rart, rart fotografi av brud o. brudgum.(...) Far rynkade visserligen på näsan och ryckte på ögonbrynen då han fick se det, men -- när var väl han nöjd? Nen skrev: ”låt Far läsa detta brev, ty jag kan ej få tid att skriva ett lika långt till honom”.Så fort telefonen här blev tillgänglig för oss patienter, kl.4 e.m. (mellan 10 o. 1, samt 4 o. 7 e.m.) ”hissade” jag ned och ringde upp far, omtalande att brev kommit från Nen och att hon ville far skulle taga del av samma. Sedan han ätit middag kom han.-- Men ack, vad jag blev besviken! Förut var jag så glad åt allt Nen omtalat, men far mulnade allt mer o. mer och sa´ inte ett ord under hela läsningen och då han slutat:”ja, det är likt Nen, hon gör en hel berättelse av den minsta småsak”. (...)

Käraste Rose!!!! om du någongång kommer att gifta dig så laga att du får tag uti en så rik knös, som möjligt; så att din far ej behöver bli besviken på dig, du är ju för tillfället hans ”guldöga” och älsklingsdotter.-- Ja, vet du, det är inget skämt detta; ty far är verkligen ej alls belåten med Gies o. Nens giftermål, därför att de ej tagit de ”guldhöns” som varit dem erbjudna och de kunnat få, om de velat. ”Då hade ej jag behövt arbeta”! säger far. Jag frågar ännu en gång: är han någonsin nöjd? Hittilldags har jag ej funnit det.-- Nen tyckes fått det rätt bra än så länge och för Gie ljusnar det väl småningom. Huvudsaken är kärlek o. förnöjsamhet.(...)

Du kan knappast föreställa dig så ondt om tid Gie hade och troligen har ännu. Mycket undrar jag om hon ännu tillskrivit dig sedan hon fick plats på apoteket ”Falken” och flyttade till Örebro Storgatan 12: 4 tr, der de bo ännu så länge ty Gie tycker att rummena äro alldeles för stora för dem, så de försöker få en annan våning.

Nen bor Pilgatan 5 Umeå och säger att de ha´ det alldeles förtjusande bra. Badrum; och elektrisk spis i köket. Medan jag var hos Gie bytte de rum här åt mig, så nu är jag installerad i rum 125, men fortfarande fyra personers rum förstås.

Det är så mycket jag har som jag borde skriva till dig om hur Gie o. jag hade det m.m. Men för att detta brev någonsin skall komma till dig får det anstå så länge.

Du skall dock få veta att strax jag var återkommen hit, näml. på fredagen d 21 apr. togo doktorerna prov från min ryggmärg i och för undersökning och den befanns vara utmärkt bra! (i tre dagar var jag då sängliggande). Så det var ju roligt. Jag känner mig också stark och min vän frk Josefine Carlson och jag gå varje dag, då det är vackert väder, nere i parken en timme el. så. Frk. Josefine ber hälsa dig och tacka för underrättelsen om Karin Almers. Hon blev glad att ni kände varann (...).

Ja lilla Rose! nu må jag sluta för denna gång, så att detta brev avgår i kväll på väg till min lilla Californiatös; och vill jag omtala att här stå ännu alla träden kala, men litet blåsippor o. violer ha´ vi plockat i parken. Tusende hälsningar och varma omfamningar! Din egen, egen tillgivna

Moran

I bönen träffas vi.

Oakland 12 maj.22.

Älskade Moran!

Innerlig tack för ditt sista brev, lika förtjusande rart som alltid dina brev äro.(...)

Jag ville nu sända en hälsning på ”Mors dag”. Vet ej när det är hemma. Men det är idag här i California. Det här kortet säger precis vad jag ville säga, om jag bara kunde ”trycka ut” det.(...) Har skrivit en översättning (...): En skål för Mor.

Hon älskar mig trots mina fel -- hon har överseende med mina misstag -- hon fröjdar sig åt min framgång;-- hon gråter då jag misslyckas -- hon sporrar mig till högre syften! -- och hennes tillit till min förmåga frambringar det bästa inom mig.-- Hennes kärlek har blivit den mest fulländade välsignelse i mitt liv.

Detta är till Mor!

Du kanske tycker det är konstigt att jag ej skrivit på så länge (...). Det är så svårt att behöva tänka på ”hemma” med ett bittert sting.(...) Mor, Nen skrev i Jan. till mig, att hon skulle komma hit ut till mig. Sedan intet ljud, inte ett ord eller tecken -- till ett telegram 16 April med födelsedagshälsn. och omtalande att hon skulle gifta sig. Intet svar har jag fått ännu -- 12 maj -- på telegram (22 jan), brev och kort så många jag ej kan räkna. Du förstår, över tre månader av en ständig spänning, undran, grubbel, grämelse osv. i oändlighet. Intet under att mitt nervsystem ä som söndertrasat. I mars, då jag varje timme på dagen undrade, grubblade och var borta med tankarna. Jag var rent hysterisk ibland, fullkomligt renons på självkontroll -- jag vill -- eller rättare borde ej tala om det. Och det ä varför jag ej skrivit på så länge.(...) Jag har nu slutat planera om arbete och bostad osv. som förberedelse till Nens hitkomst, jag försöker ”resagnera” -- men ändå blir jag upprörd så fort jag tänker på ”hemma”. Hälsn. och kyssar

Rose

Oakland 17 maj 1922

Kliniken, Baby Hospital

Kära Far!

Sänder härmed Kr 300 för inbetalning till Riksbanken 250 Kr + ränta 37:50 Kr (ä det rätt?) Det blir alltså Kr 12:50 innestående eller hur?

Det var oändligt länge sen någon skrev till mig. Jag är skyldig dig brev det vet jag, men jag kan ej säga hur det kommer sig, att jag känner mig så bortglömd och nedslagen.(...) Det är gränslöst att behöva känna så, men jag kan ej hjälpa det. Tala om att bli hårt behandlad.-- ”Världen” behandlar mig ej hårt och jag sliter inte ont -- men de som jag älskar mest av alla -- oh Far, om jag ändå kunde få vara glad.

Hälsningar ur hjärtat

Rose

Stockholm den 18 Maj 1922

Min egen rara lilla Rosabit!

Innerlig tack för ditt ”flygbrev” av Påskdagen! Jag skulle ha skrivit förr, men både jag och moran tyckte, att det var bäst att vänta, för att se hur det artade sig för mig angående mina förhoppningar ”att få komma in någonstans”. Detta har emellertid dragit ut längre på tiden, än beräknat var. Jag fick först igår klart! I förra veckan fick jag avslag från ”Gubbhuset”, men som plåster på såret tilldelades jag en årlig pension på 700 Kronor -- ändå något!

Samtidigt slungade jag in en ansökan till Timmermansorden på Direktoriets sista sammanträde före hösten. Jag satte igång alla krafter bland mina vänner bland de styrande och -- fick igår veta per telefon från en av dem, att min ansökan beviljats! Du kan tänka dig min glädje och min tacksamhet mot den Högste, som hört mina böner och på så sätt givit mig en trygg fristad på Nya Eriksberg -- Ordens hem vid Nockeby bro -- som jag hoppas till död-dar. Med den lilla pensionen och vad jag möjligen, än så länge, kan förtjäna med min penna, skulle alltså framtiden se ljusare ut för mig, än jag vågat hoppats. Moran blev naturligtvis mycket glad, och de jag talat vid av mina intimare vänner,likaså. Jag visste ej alls, att folk hyste så pass stora sympatier för min person och min svåra kamp att hålla mig uppe --.

Som jag nu även gått i författning om att utge ”Boken om Skeppar Ludde” på mitt eget förlag (ty den blir ingen bokhandelsvara) får jag mycket att göra i sommar o. behöver mina telefoner för expeditionsarbetena. Detta gör att jag ej flyttar till mitt nya hem förrän i september -- antar jag. Min postadress blir då Drottningholm.

Från Nen hade mor ett långt brev för en tid sedan, däri hon beskrev brölloppet m.m. Men till mig har hon ej skrivit, ehuru det är ett par viktiga frågor, jag önskade svar på. Lika litet har min nya måg skrivit en rad till sina svärföräldrar -- och det kunde jag ha förutsagt.--

Sist jag hörde från Herbert var han i Köpenhamn och ”sjåade” i hamnen där. Stackars gosse, han tyckes sjunka ned i dyn alltmer. Nog är det bra bedrövligt vid hans år! Som du vet skriver Maggie mindre än någon, och jag vet ej ”om hon lever”, sedan hon flyttade till Örebro.

Lizzie träffade jag i Söndags hos Höijers -- de må rätt bra. Jag vet att mor nyligen skrivit till dig, och det är roligt, att hon nu trivs bättre i sitt nya rum. Hon är inbjuden till Nen i sommar -- men ingenting är ännu definitivt avgjort härom.

Om du anade vilken ohygglig kall vår, vi ännu ha. Träden äro ännu ej utslagna, och allting är fem veckor försenat (...) allt beroende på de oerhörda ismassorna i början av året.

Jag hoppas nu du går för ”full steam” med arbete och i högönsklig hälsa. Men nog vore det roligt att få litet mera detaljer från ditt liv, än du numera består gamle far! Innerligt vare du nu hälsad! Från din tillgivne

Farsgubbe

Oakland 25 Maj, 1922.

Kära lilla Moran!

Innerlig tack för brev som jag fick igår, avsänt 6.5. Om du anar hur välkommet det var! Oh, ja, du förstår. Jag ä ledsen att jag alltid klagar över att jag inga brev får men denna gång ä det sant, att jag ej fått brev på över en månad, inget brev hemifrån som är skrivet i april eller maj till det jag fick av dig igår. Det var nog ej riktigt det där från jul till april, det medger jag gärna -- det bara föreföll mig så.(...) men du förstår hur ensam man kan känna sig.(...) det ä bara hemlängtan.(...) Du vet också att våren ä den värsta tiden. Februari ä den gräsligaste månaden på året. Mars ä lite bättre, men det sliter och väsnas invärtes även då. April lugnar sig lite och Maj brukar vara full harmoni och resten bara glädje och lycka. Det tycks återkomma varje år, underligt nog, ä det ej konstigt! Det ä alltid nån anledning, tycks det, för oro och slitningar i februari. Kan du förklara det?

(...) Jag ä skyldig Gie brev (...) jag är också skyldig May brev, så egentligen har jag inget att klaga över eftersom jag ej skrivit själv. (Anledningen varför förklaras i mitt förra brev till dig. Förlåt mig, för att jag skrev ett sådant brev!) (...) nu sen jag anförtrott dig det hela är det alltsammans all right. Jag kände mig så förunderligt glad och lätt om hjärtat sen jag skickat brevet. (...)

Oh, Moran, om jag ändå hade dig här och fick alltid ha dig hos mig!! Två år till! Hur skall jag kunna lugna mig till dess -- till jag ser dig åter! Ser du, jag tror ej att jag kommer hem ännu på två år. Jag har räknat ut, att jag då skulle vara skuldfri och kunna ha sparat ihop till resan. Hoppas det går ihop och ej blir längre. Våren 1924! Puh! det slinker snart iväg, eller hur?

Tänk, det ä två år nu sen jag sluta Centralen, i måndags va det två-års-jubileum. Och jag tycker inte alls det var så ohyggligt längesen. Tycker du? Fast nog har rysligt mycket hänt sen dess, isynnerhet under 1920. Det va i sannning ett händelserikt år för mig. Examen, vistelsen i Danmark, planering av amerikaresan, ordnandet med lån till resan, så resan, ankomsten hit och första kampen efter arbete. Sen har 1921 slinkit iväg som en blixt. Och nu sen jag har allt ordnat med mitt dagliga arbete går det så fort som det var en bensinmotor i varje klocka. Så snart ses vi igen.(...) Det går flygpost över Amerika-kontinenten nu, så det går fort nu. Ibland ramlar dom ned förståss, och jag hoppas då, att det ej var något brev till mig som blev krossat. Dom har såna bra säkerhetsinrättningar, så människorna klara sig men jag vet ej hur dom gör med posten.(...)

Du kanske minns att jag berättat om Anne-Marie Carlson, sjuksköterskan från Umeå Lasarett som var Nens goda vän? A.M. hade brev från någon kamrat i Umeå vari det berättades, att Nen var förlovad med en änkling med två barn! De var strax efter sen jag fick veta från dig att Nen var förlovad som A.-M. fick det brevet. Så eftersom du ej visste mycket om Nens fästman då, så trodde jag att det var sannt vad Umeåflickan berättade. Men du talar ej något om det i ditt sista brev så nu vet jag ej vad jag skall tro. Lustigt att höra ”skvaller” om sin egen syster här ute i Calif. och ej veta vad är rätt eller oriktigt. ”Jag ä så ovetande så!” brukar Mor säga.

Jag ä så glad att höra att Gie och Nils-Folke togo dig ut på lite uppfriskande ting. Ä du ej tosig i Hislop? Jag ä alldeles vild i hans sång. Aldrig kan någon jämföras med honom, enligt min smak. Hans röst ä så mjuk och smekande och melodisk och drömmande och allt möjligt underbart. Jag tycker det ä mycket vackrare än stora, starka dånande röster som bullra på som åska, även om det anses mer storartat av de flesta människor. Talade jag om att Hislop var här i San Francisco med ett operasällskap, det förnämsta i Amerika, med Scotti och Geraldine Farrar? Om att jag förstås pilade dit bums och njöt så att jag tjöt. Det var i höstas, så jag blev rent förvånad att han redan var hemma i Stockholm igen och tjusade er med sin röst. Han är bättre på konserter än på opera-scenen (hörde nu honom i Sthlm på konsert) ity han kan absolut ej spela teater. Det ä för lustigt se honom försöka spela. Han ä så tafatt och näpen.(...) Det var i La Bohème jag hörde Hislop här.(...)

Ja, mor, jag lovar dig att ej gifta mig med någon som ej är ”en rik knös”. Jag förstår att allas hopp liksom hänger på mig. ”Miljonär i Amerika” -- det ligger ju så nära till hands att föreställa sig att det ska bli en sån som jag ska gifta mig med. Men

1:a) jag träffar inga miljonärer, dom umgås ej med arbetande människor som jag. (Obs! Klass-skillnaden här är skarpare än någonstans jag tänkt mig. ”Klass” bestämmmes av antal dollar! bildning och uppfostran spelar därvid liten roll, kommer efter dollarn, ej före.)

2:a) jag gifter mig ej utan att vara kär -- och hur kan man bli kär i en amerikanare! Omöjligt!

3:e) Jag gifter mig ej! Så jag ä så ledsen att jag ska svika edra förhoppningar -- ja, inte dina precis, för du önskar mig bara lycka, och det har jag och får jag -- tack vare dig, du min ädlaste och djupaste glädjekälla! Men far blir nog besviken om jag återvänder som ”gammal mö”. Och de andra flickorna tycka nog det hela var ett fiasko att jag ej kom hem i sällskap med en fet plånbok.

Vad tycker du om ditt nya rum o. dina nya kamrater? Har ni fler hängare i garderoben och har du någon bekväm stol? Om du orkar så beskriv de nya gummorna! -- Karin Almers är nu åter i San Francisco. Du kan säga frk. Carlson att hon kan skriva till henne under min adress. (...).Jag kan lätt få tag på henne, då vi träffas på sammanträde varje månad. Det ä en förening av sjukgymnaster, som nyligen stiftats till skydd mot outbildade amatörer. Det tar sig!

Gjorde det ej ont när dom tog provet i ryggen? Men du ä så tapper, så du låtsades förståss ej känna någonting. Den som vore sån ändå. Jag hade mitt öra igenklistrat av vax och fick lov att gå till doktorn och få det skrapat ut, för ingen som hjälpte mig kunde få ut det och ej heller varm olja eller annat jag försökte. Och hu! det gjorde så ont så jag trodde nästan jag skulle svimma (för första gången!) men så lät jag istället tårarna rida i Niagara-fall ut för mina fortfarande oändligt runda och röda kinder. Han fick ut smörjan i alla fall och tyckte visst jag var ett fasligt våp och jag skämdes alldeles ohyggligt.-- Iallafall mår jag bra, utmärkt. Är stark som en Jonatan (finns det någon sådan) och kramar om dig innerligen

Rosan

Roses inkomster i maj:

Lön $154

Massage $176

Summa $330

Utgifter:

Hyra $43

Garageutgifter $50, bilskatt $3

Resor $1. Mat $11

Tvätt $3,sko-lagn. $1

Frim.,tidn.,papper $4. Biograf $1

Summa $117

Stockholm den 6 Juni -- Nationaldagen -- 1922

Käraste min lilla rara Rosabit!

Tusen tack för ditt blyertsbrev på ett halvt ark - ”litet men välment” av 17/5. Detta brev tillsammans med det moran fått, har gett mig upplysning om att du börjar lida av trånsjuka.-- Akta dig för att hänge dig åt den, ty då kan du brytas ned både fysiskt och andligt!

Ingen har glömt dig här -- det är jag viss på, men alla dina syskon tyckes vara tröga brevskrivare av naturen och de sakna företagsamhet att frigöra sig från sina dagsomsorger och skjuta dem åt sidan för något sådant som korrespondens. Ja, så antar jag det är. Men icke får du väl säga att jag är så? Ej heller mor.

Vad May beträffar har hon skrivit (säger Mor) flera brev och sänt små fotografier av sina flickor m.m. Men du kanske aldrig fått dem? Posten är ej alldeles ofelbar -- Försök taga saken förståndigt.

Jag blev mycket överraskad att få läsa, att Nen gjort upp med dig att komma till dig i Jan. Detta hade vi ingen aning om. Som du vet, skrev hon till mig just i jan. att hon alls ej ämnade antaga något erbjudande om giftomål, och var ”led på allt vad karlar hette” -- sex veckor senare hade hon ej blott förlovat sig, utan även hunnit taga ut lysning -- och sedan har hon ej skrivit en rad till mig, ehuru jag på det mest bevekande sätt i upprepade brev bett henne skriva och besvara en del frågor. Hon är nu som död för mig -- och varför? Hon synes vara alldeles förhexad -- måtte hon blott ej sedan vakna med förskräckelse.

Du talar om att du känner dig så övergiven.-- Men käraste min tös, visst är du långt borta i kilometer räknat, men du får ej misströsta. Vår Gud vakar även i Californien över de som förtrösta på Honom, och det gjorde du förr! Du har visat en storartad viljekraft och enastående energi. Du är vår stolthet lilla biten! Du får icke deklinera, icke sjunka ned i svårmodets svarta, farliga mörker! Du skall visa, att du fortfarande kan stå på egna ben, att du är herre över dig själv, över situationen, och detta förbliver man om man dagligen hämtar kraft från och är ett med sin Gud. Han bor i varje människas odödliga ande -- han bor även i din. Konsten är att kunna rätt utnyttja detta härliga arv.-- Tro och förtrösta och se en ”mening” även i motgången och den ”tröstlösa” situationen i livet!! Jag följer dig med mina böner och så gör även mor.

Som jag tror, kommer jag att flytta ut till Nya Eriksberg den 1 Aug. så att jag kan få njuta av sommaren något litet. Men det blir dock ej helt och hållet, ty det blir nödvändigt för mig att även passa bokarbetet här, så länge jag disponerar bostaden och telefonerna. Jag och Folke voro därute i går. Det är vackert däruppe på höjden.(...)

Om jag blott visste, att du satte det värde på mina ord, mitt hjärta avser då de nedskrivas, så skulle jag återkomma oftare med dem. Men du skriver bara om affärer till mig. Som bihang vill även jag komma med litet ”affärer”.(...) Jag mottog i dag en check på Kr 300 för ditt Riksbankslån, som jag den 10/6 skall sköta om. Din uträkning stämmer.(...)

Och nu lilla älskade barnet mitt, må gott, lägg mina fadersord på hjärtat. Skriv snart! Innerliga hälsningar från Moran! Din egen trofaste

Fader Bill

Oakland 7 Juni 1922

Käraste Far!

Innerlig tack för ditt kära brev av den 18.5.(...) Det var verkligen längesen jag skrev ett riktigt brev till dig (...) även detta medbringar slantar, Kr 92 för Mors sjukhem.

Du kan ej ana hur innerligen glad och tacksam mot Försynen jag blev när jag läste att du nu fått en fristad och lugn från dina bekymmer. Jag är också så glad att du kom till Eriksberg, då jag föreställer mig att där är så mycket vackrare och nyare och trevligare byggnader och så vidare. Oh så roligt att du fick pensionen! Det är ju ej så mycket, men när du nu får mat och husrum så lättar det allt betydligt på dina bekymmer att få slantarna att räcka. Hoppas innerligen att din bok skall bli en succes, säkerligen blir den det inom de kretsar för vilken den är avsedd. Hur är det med ”Don Ernesto”? Gick det ihop med utgifterna för den? Jag menar, hur blev förtjänsten? (...)

När jag fick veta att du fick komma till Eriksberg (...) då kände jag mig ej längre som om jag ej hade rätt till vad jag kan knoga ihop.(...) Bilen är fortfarande mitt ”guldöga” (...) och vore det inte för (...) de förtjusande turer jag kan göra om söndagarna, och det ökade anseende det ger att ha ”a maskin” -- så, ja, så kanske jag skulle ha skrupler när garageräkningen kommer.(...)

När körsbärs-mandel-aprikosträden blommade hade jag en härlig söndagstur på omkr 125 miles.(...) ett oändligt blomsterhav -- och vilken doft! Här är den ordinära hastigheten omkr 25 à 30 miles pr timme. Om jag har bråttom och det ä en någotsånär tom gata så går jag upp till 35 à 40.(Tänk dig köra 60 à 65 km .i tim. på en Stockholmsgata! Det skulle ruska en sönder om man fick tillfälle sitta kvar i 5 min; antar man skulle gjort kål på diverse andra ”maskiner” och spårvagnar och människor vid det laget.) Här är trafiken så utmärkt ordnad och dom håller en fasligt sträng kontroll. Så det är ej värt ställa sin automobil parallellt med trottoaren där det är regel att ställa den snett. Eller låta den stå 41 min. där det ä ”40 minuters parkering”. Då får man en lapp, som sitter på ratten när man kommer tillbaka att man ska gå upp till City Hall, och så får man böta. Eller att ställa bilen vid en brandpost el.dyl. Naturligtvis får man endast ställa den vid höger sida. Osv. en massa regler, som man får lov att kunna. Jag hade ju endast 2 timmars lektion då jag lärde att köra, så jag fick ej veta mycket om trafikreglerna. Sånt får man fundera ut själv -- man lär sig av erfarenhet.

T.ex. då jag blev arresterad för att jag vände åt vänster då jag vek av från Broadway in på 14 Street och där får man endast ”turn to right”.

Det var bara lustigt att bli kallad ”up at Court” för dom bara skämta och log då jag talade om, att jag ej vågade stanna då polisvisslan ljöd, för att jag inte visste hur man skulle göra då man backar, vilket jag skulle behövt göra för att komma iväg från spårvagnsspåren. Jag behövde ju ej plikta eller något.

Domarn sa: ”If it was not so near Christmas we would put you in jail, but we feel sorry for you to spend Christmas Eve there”. Hyggligt, eller hur? (Det var fyra dagar före julafton.) Har aldrig tänkt mig så gemytliga och mänskliga tjänstemän. Det är något till skillnad emot våra sterotypa, värdiga, överlägsna statstjänstemän. Dom komma ej om morgonen glada och livade och skaka hand till höger och vänster, med hög och låg, och skämta och skratta som dom gjorde alla den morgonen jag var uppkallad till domstolen.

En sak tycker jag är mindre ansvarsfullt och det ä med körkort eller ”Operators License”.(Och tack vare följande förhållande ä det också en oändlig rad av olyckor jämt och ständigt.) För att få en sån där license skriver man på en ansökningsblankett hur gammal man är, färg på ögon o. hår, vikt och längd, namn och adress förståss också. Det är allt. Sen får man sin license. Dom frågar ej efter om man hållit i en ratt en gång eller om man vet trafik-reglerna. Jag fick min innan jag fick bilen!!! Därför ä det sån massa som kör omkring och gör trafiken osäker, småpojkar och unga flickor som inte ens ha nog styrka att stanna om det gäller. Minsann, det behövs fysisk utveckling också såväl som tränade nerver om man skall klara alla oväntade situationer.

I söndags var jag i Walnut Creek, en liten ”landsortshåla” omkr 20 miles härifrån, förtjusande liten stad belägen i en canon omgiven av höga bergskammar och gröna kullar. Dom hade en särskild slags fest där. (Det är massor av portugiser just på den platsen. Det ä så lustigt att se hur på somliga platser det samlar sig som kolonier av ett visst folkslag, jag menar nationalitet. Det finns en hel del såna kolonier av svenskar häromkring. Jag trodde aldrig det var en sån massa svenskar i Calif. Men det finns omkr 10.000 bara runt omkring San Francisco Bay.) Den där festen i alla fall är kallad ”Holy Ghost”. Dom går i procession, vitklädda flickor med blommor o.dl. och en är ”queen” och bär en stor massiv silverkrona. Den är slutligen plaserad som på ett altare runt vilket står ljus och en massa tårtor eller ”holy cakes” som blivit välsignade av prästen. Sen är det dans och baluns hela kvällen och natten. På natten görs ett stort bål som hålles brinnande till nästa f.m. Då har dom fått en väldig glödhög och på denna stekes kött. Dom har hundratals kilo kött som skäres i stadiga stycken och beströs med kryddor och steks på glöden. Det ä fri traktering så vem som helst får äta. Tårtorna skäras och delas ut bland menigheten. Sen dansas igen hela kvällen. Denna fest är 500 år gammal; härleder från en missväxt- och hungersnödstid i Portugal. När det va som värst strandade några fartyg lastade med matvaror av alla slag och därför har dom det här med ätandet.

Kära Far, jag hoppas jag ej tröttar dig nu med dessa beskrivningar. Det blir ju mest ett bil-brev. Men därav hjärtat är fullt -- och sannerligen, nu för tiden är jag så uppfylld av min bil och allt den bringar mig av erfarenheter av alla de slag.

Som du vet skall här bli en storartad convention av Shriners från hela U.S.A., ja även representanter från Europa. Det sägs, att det är 300.000 människor som komma till San Francisco nästa vecka! Nästan som om hela Stockholms befolkning kom. Trehundratusen! Bevare mig, hur skall luften räcka till? förlåt jag menar maten. Apropå Shriners och Mason, vad motsvarar Shrine hemma, eller har dom ej det i Frimurarorden där?

Jag vet att här ska dom ha 36:e graden, som ä den högsta, för att bli Shriner. Så många är ”masons” här och alla bli så glada när jag säger att min far också är det. I vilken grad är du Far? Det här storartade mötet kallas ”The Convention of the Ancient Arabia Order, Nobles of the Mystic Shrine”. Allt går i ”Welcome Shriners´s” tecken. Husen målas och butiksfönster dekoreras med Shrine-emblem. Och maken till fester och parader och illumination får man väl sällan skåda. Det blir om en vecka. Skall beskriva det när det ä över. Hälsn.i tusental

Rose

P.S. När jag läste i ditt brev att ni hade så kallt satt jag just och pusta av värme. Här ä nu så full högsommar det kan vara. Körsbär och aprikoser och persikor och meloner och allt du kan önska. Snart börjar dom väl med sin andra höskörd! Här är härligt! Önskar du vore här, vore något för dina reumatiska åkommor.

Obs!! Sänt premie-betaln. till Thule .Obs!! Jag glömde tala om att jag mår bra! Och allt går sin gilla gång som förut med arbetet. Innerliga hälsningar igen.

Rose

Oakland 13 Juni 1922

Kära May!

Jag är så ledsen att detta kommer för sent till din födelsedag midsommarafton (...) har haft privatpatienter varenda kväll (...) och även att tvätta och polera min lilla bil, som jag nu har i ett privat-garage och tar hand om själv.(...) Ursäkta mig för denna ”snutiga” början (...) men jag har sån knip i magen, har ätit för mycket körsbär, det ä allt. Det ä ju så gott så man kan ej sluta om man en gång börjar. Och billiga ä dom också, så jag köper hela lass.

Innerlig tack för ditt sista brev (...) den 20.3. Ä jag ej ryslig som ej svarat förr? (...) Och i ditt förra brev tackar du mig för att jag skriver så snart! (...) Lovar bot och bättring och ett stilla duggregn av brev i framtiden.(...) Men tiden pilar så kvickt i väg, eller hur? Men att tänka sig, jag for iväg ännu jämförelsevis ung, ung efter svenska begrepp i alla fall, men kommer hem som en riktig gammal moster. Tänk, när jag far omkring och hälsar på mina fyra gifta systrar och alla deras barn! Tror du inte jag kommer att känna mig som moster och som ingenting annat. En andra moster Tekla. Och så hemlös jag skall känna mig! Far och Mor på var sitt ”hem” och ni alla gifta med edra hem! Undra då på om jag far iväg igen sen jag träffat er alla riktigt ordentligt!

Men varför sitter jag och dillar så här om framtiden ? Det tjänar ju inget till då vi ännu ej vet om jag hinner skramla till biljett till dess. Ett vet jag i alla fall, jag far ej förrän jag har även till biljett tillbaka hit -- så att jag kan komma tillbaks om jag vill. Jag har det ju så förtjusande här att om det inte vore att jag längtade så att få träffa Mor och er systrar och edra familjer, ja, så vore det idealiskt här. Isynnerhet nu när jag har min bil och kan köra till alla underbara, natursköna platser.

Nu måste jag tala om hur det var när jag fick ditt brev. Jag fick det den 4 april (...) och hör här: Jag hade ej hört ett ord från Nen sen brevet hon skrev i jan. att hon skulle komma hit i sommar. Så du kan förstå min förvåning och förskräckelse när du skrev att Nen var förlovad. Och ej nämnde du med vem eller någonting.(...) Du förstår, ännu har jag ej hört från Nen. Vet ej hur allt hände eller något. I Jan. ett brev ”Kommer absolut säkert i sommar”! Sen ej ett ljud utom ett telegram i mitten av april ”Birthday-greetings from Eastern marrying”. det är allt. Har du hört något så grymt i ditt liv? Inte jag.(...)

Kan du tänka dig att det regnar här i dag! Det ä ren skandal.(...) Dimmigt och grått har det varit i flera dar.(...) annars är här så underbart vackert. Du skulle bara se de hänförande färgerna. Om det är det starka ljuset som gör att allt har såna starka färger (...) allting växer ju så stort och så fort.(...).

Har skrivit detta mellan patienterna.(...) Jag funderar på att flytta från Madison St. Vet ej när eller vart ännu. Hjärtligaste hälsningar från

Rose

Oakland 15 juni 22

Kära Far!

Nu vet jag vad Shriners ä för något. Och att det bara ä en amerikansk orden och ej finns hemma. Eller ä det ej så? Så här mycket vet jag om den. Stiftad på 1880-talet. Är ej en frimurar-orden, dvs. har ej något alls att göra med ”Masons” mer än att för att bli en Shriners måste dom vara en ”32:nd degree Mason”. Det är en klub-orden, dvs. har endast att göra med sällskaps tillställningar och nöjen och roligheter. ”To have fun” är dess ändamål. Dvs. ”have a good time” på ett trevligt och sympatiskt sätt.

Dessutom är det en välgörenhets-klub. 2 milj. dollars går årligen till sjukhus för barn. Det ä tio sådana ”Shrine´s Hospital for crippled children” i Amerika, ett i S.F. som ej ä riktigt färdigbyggt ännu. Omkr 500.000 dollars sändes till nödhjälpen för barn i Ryssland, Rumänien o. andra länder däromkring. Så det är ej uteslutande bara för nöjen.

Dom har alla en massa pengar, ett Temple Mecca, består av bara miljonärer, så dom har råd göra såna tillställningar som den här i San Francisco.

300.000 Shriners var här. Och dessutom deras familjer! Det var över 1 milj. människor i San Francisco dessa dagar. Och som det var dekorerat! Kunde aldrig drömma att något dylikt kunde hända i verkligheten. Och här i Oakland!!

Med 3.500 kulörta lyktor runt Lake Merritt och en vattenfontän i mitten, särskilt byggt pumpverk som pumpade vattnet 100 feet högt upp i luften. Vattenfontänen belystes underifrån av el.ljus i olika färger. Den belystes stundom av en strålkastare särskilt uppsatt på Auditorium, 45 inches i diameter, strålen syntes 125 miles, ljusstyrka kommer jag ej ihåg, vägde 12 ton så dom fick lov att förstärka taket. Dessa endast några småsaker av allt som ställdes till med och byggdes upp och dekorerades och illuminerades.

San Francisco Chronicle sändes dig från tidningens expedition för veckan 11 till 17 juni inneslutande en extra stor festupplaga 12 juni.

Ville särskilt du skulle ha den för den innehåller så mycket intressant från och om San Francisco och California. Hoppas det intresserar dig att få dessa tidningar. Då får du veta allt som skett och allt om Shriners bättre än jag kan beskriva det. Och om du ej tycker om tidningarna så tyck ej det var dumt av mig att ha dem sända till dig. Det är bara välmening för jag tror nu att du skall tycka om dem. Hjärtliga hälsningar från

Rosabiten

Roses inkomst i juni:

Lön $154

Massage $158

Summa $312

Utgifter:

Hyra $43, hyra av hus $20

Garage $22, bilrep $26, kollisionsräkning rest $20

Resor $1. Mat $8

Kläder $2, tvätt, tandborste $9

Tidn ,böcker, tel.,foto $3

Biograf 3 ggr, blommor $2

Tidn till Far $1

Summa $157

Stockholm den 17 Juni 1922

Min egen älskade Maka!

Då jag skriver detta har du väl knappast hunnit till Holmsund, men jag vill att du skall se, att jag har dig i tankarne alltsedan du reste. Och må Han, Den Evige, hålla sin hand över dig under resan!

Något särskilt nytt har jag naturligtvis ej ännu att berätta. Hyresgästen Pettersson kom först idag, enär han varit bortrest ett par dar. Han skrev på hyreskontraktet och gjorde en avbetalning på köpesumman, med vilken jag var nöjd, då det ju är kutym, då man ej avhämtar eller disponerar varan förrän längre fram. Den 15 Sept. skall han slutlikvidera. I alla fall har jag idag kunnat betala en del skatter, som var en skön sak.

I ”Grådaskan” för i går stod närslutne artikel om vår folkpensionering, skriven av en gammal bekant till mig. Den var så intressant, att jag klippte ut den åt dig. Ax-son är en klok man; måtte det uppslag han gett komma att bära frukt.

Jag tyckte ej illa om gossen Ares; undras hur ni rett er tillsammans under resan? Jag vet ju ej om jag någonsin mer får se honom, men då våra släktförhållanden börja bli åtskilligt invecklade genom alla giftomål, skilsmässor m.m. och enär jag kommit in i ”patriark graden” och som ett sista skede i mitt liv, skall bli ”munk” där borta på Nya Eriksberg -- och folket ”från Ystad till Haparanda” känner bättre till Bill Shark än Pelle Sundström, så tänker jag hädanefter (”för att skilja mig från mängden”, som Skeppar Ludde sa) låta kalla mig ”Bill” så mycket som möjligt. Barnen torde därför lämpligen kunna antaga det av Nen kreerade, i mina öron ljuvligt klingande:”Fader Bill”, och ungdomar utan köttslig släktskap med mig: ”Onkel Bill”.-- Dixi!

Jag hoppas nu, att du i högönsklig välmåga må trivas där uppe i fjärran nord, om ej blott knotten gör dig för mycket förtret.

Folke håller på att flytta sitt kontor (14 rum) ned till Drottgården i Stadsgården och han har därför ingen tid med att sällskapa med mig i dessa dagar och sen reser han i midsommar ned till de sina. Så de så!

Gikten är rent galen nu i värmen, och den där magplågan ger sig inte heller. Väl är, att jag har arbete, som jag kan dränka allt med. Ja, nu hoppas jag att du skriver snart. Behöver du ”en slant” till något, så säg bara till mig, så skall det komma. De hjärtligaste hälsningar till ditt ”värdfolk”! Din egen trofaste

gubbas Bill.

---

Back Back to Intro Next

---

Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013 File: SBFB_1922A Book (54 pages)