En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1921B

Back Back to Intro Next

~ 1921 ~

Stockholm den 26 mars (Påskafton) 1921

Kära Rosabiten min!

Innerlig tack för ditt otroligt kärkomna brev!! Om du visste vad jag sätter värde på dina rara brev, där du helt och fullt lägger fram dina tankar och funderingar för min ransakan. Det är så innerligt förtroendefullt, som jag ej är vidare bortskämd med från mina barns sida. Tack du kära tös! (...)

Du talar även om ett ”rundresebrev” som du tror att jag nu läst.-- Nej kära du, då du ej, som jag uttryckligen begärt, vill adressera ”rundresebreven” till mig, så får jag nog ej heller läsa dem, så vida det ej blir något år härefter.(...)

Sedan mitt förra brev har en solstråle varit framme och tittat på mig -- men blott för att åter försvinna i det svartaste mörker. Jag hade med anledning av dödsfall inom ett stort Trävarubolag hos Styrelsen sökt direktörsplatsen; jag arbetade ett par veckor med en värdering åt dem -- ett arbete, som jag ej fått deras uppdrag till, men som jag gjorde på eget bevåg -- jag fick verkligen betalt för jobbet, och detta mitt dristiga tilltag, gjorde att jag fick till att betala skatten och hyran som kommer nu, annars hade jag för första gången i mitt liv blivit ”bet” därpå.

Genom intriger och penningförhållanden, blev emellertid en annan (ung man på 35 år), en jägmästare Piehl, den lycklige. Han är förmögen och ”mycket skall ha mer” enligt ”den stora lagen”. Jag gick miste om 15.000 kr inkomst (vilket skulle ha passat bra att lappa ihop gamla revor med). Och nu ”ä de lika tråkigt igen!”

Du frågar om jag håller på med något skriveri. Jag kan svara både ja och nej. Du vet ju hur mor och jag hjälpas åt, och då jag ej, som då jag var på B.K. är borta och arbetar, så blir det mest ”hushållsbiträdesarbete” under dagens timmar. Man får aldrig den ro, som behöves för att spinna på fantasiens känsliga trådar.

Igår hade jag emellertid tagit fram det påbörjade manuskriptet till min ”Sydamerikabok”, och det kändes nästan som om ”lusten” skulle komma tillbaks att arbeta därpå, men jag har även min Pelman kurs att arbeta med, och den tar också sin tid.

Ack Rose, om jag blott vore befriad för dagens brödbekymmer -- vad jag då skulle ”vältra mig” i andligt arbete! Jag tror att jag skulle kunna åstadkomma åtskilligt ännu, innan den obligatoriska hjärnuppmjukningen tar överhand.(...)

Ja, nu har jag ätit risgrynskaka till middag (som du så mycket tycker om). Om en stund kommer Moster Tekla hit, för att stanna över Helgen. Nen hade hyst hopp om att få ledigt till att komma hem i Påsk, men telegraferade i går, att hon ej fick permission. Och så är det Maggie -- men nu måste jag berätta det du kanske redan hört från Gie. Gie har slagit upp med Nils Folke! Det gick som jag anade.-- Jag förstod att Gie aldrig hyst någon djupare känsla för N.F. och sedan -- alla dessa ”brytningar” och fnurror på tråden som varit dem emellan! Sedan ha de lappat ihop saken igen för en tid -- tills nästa gång. Det är synd om N.F. ty han är onekligen en mycket präktig pojke. Han har nu antagligen lugnat sig något efter slaget; redan då han var här och omtalade saken hade det värsta gått över.

Gie har naturligtvis kämpat en svår inre strid, stackars liten! Vi ha sökt trösta henne i våra brev, mor och jag, och hon skrev nu några rader till Påsk och tackade; antagligen får hon ledigt två dar: 3 och 4 April, då hon kommer hit.

Ja, kära Biten, detta var ju en stor missräkning, då N.F. redan hade hyrt våning på Norrtullsgatan och gjort en del förberedelser, men jag tycker i alla fall, att det var bäst som skedde, då nu saken var som den var.

Det var intressant att höra, att du slagit igenom med din massage och gymnastiken. Glöm nu ej att pränta in på patienterna, att det är ditt hemlands Sveriges system du använder. Låt dem veta, att vi inte äro jämställda eskimåerna, utan gå i spetsen för nationernas andliga utveckling! Vad din erfarenhet om den amerikanska läkarens ”notions” beträffar, så är det nog få av dem, som inte äro business men. Sådana verkliga människovänner och vetenskapsmän, som vi ha här i vårt gamla ”Sweden” får man allt söka efter i U.S.A.

Det var rätt så knogigt för dig, att sätta bort tre timmar på en patients behandling; hoppas du får ett motsvarande högt honorar, annars är det dålig affär för dig ”time is money”. Vad du nämner om sättet för att komma fram i världen, där du är, gäller i ännu mycket högre grad i de östra staterna: humbugens hem, ja, ”stamort på jorden”.

Som jag lärt känna dig, min flicka lilla, vet jag att du, med din alltför impulsiva naturell, kommer att få många törnar, och att din genomärliga och för allt svek och all förställning främmande karaktär kommer att reagera mot ”american hypocracy”. Men ”det finnes intet ont, som ej något gott för med sig”, och du får tämja din impulsivitet, slipa av kanterna du stött med, och framförallt lära dig att tolerera och gå fram, hänsynsfullt och försiktigt. Ditt goda, genomsunda förstånd kommer nog att därvid leda dig. Innerst inne hoppas jag dock, att du härav ej skall taga skada.

Jag blev förvånad över att se, det brevets kuvert var frankerat blott med 5 Cents, då vi (enligt världpostförb. beslut) fått fördubblat porto på utlandet.

Glöm nu ej sända visitkortet! Och tusen kära hälsningar sändes dig av oss alla! Mor särskilt, naturligtvis! Hon deltar med hela sin själ i dina intressen, och vi glömma dig icke i våra böner! Håll nu ord att skriva ofta till mig, jag skall nog låta de andra få del av dina brev. Din egen trofaste

Farsgubbe

Oakland 4/4 21

Kära May-an!

Tusen innerliga tack för brev och det bedårande kortet av lill-snoppan. Hur kan en unge vara så söt? Jag är över öronen förälskad i den lilla bilden. Är du inte stolt at ha en sån skönhet till dotter? Och Hugo, ja han har väl spruckit av mallighet för länge sen, eller hur? Kan föreställa mig hur han bröstar sig och skrockar belåtet. Hälsa honom att det gör han rätt i för han har verkligen skäl att vara mallig.

Nu har jag slutat för alltid på Stanford Hospital och arbetar nu i Oakland. På morgnarna på Baby Hospital, bara småungar upp till 7--8 år, förtjusande trevligt arbete; på e.m. hos dr Cary på hans kontor, har fyra patienter där. Dr Cary är den mest bedårande människa jag träffat inom yrket. Jag är så lycklig för jag har det så härligt nu.

Och privatpat. har jag så många jag har tid att ha. Så jag ä så gränslöst upptagen hela dagen. Därför blir min brevskrivning (...) endast blyertskladd åstadkommet på spårvagnar eller färjor.

I alla fall förtjänade jag mars månad $210 dvs. omkr. 900 kr. Så jag är fullkomligt nöjd med tillvaron. Visserligen blir patienterna friska ängsligt hastigt, men jag hoppas få nya, när de jag nu har sluta. Det ä ju bara härligt de friskna så fort. Och de lovsjunga svenska massagen, det kan du inte göra dig en föreställning om. Jag är så bortskämd nu vet du, ty jag får bara höra lovsånger och beröm från morgon till kväll.(...) Sanningen att säga längtar jag ej hem ett dugg -- längtar efter att få träffa och prata med er alla förståss, men vill helst bo och vara här.(...)

Bussigt att du tyckte om schalen. Undrade just om du hade fått den. Och kjolen fick jag mycket riktigt. Tack så rysligt. Har ännu ej haft den på mig för jag är så förälskad i den jag fick av dig och Gie (millioner tack än en gång) så jag vill ha den varenda dag. Den passar också så utmärkt till min kappa.(...)

Tråkigt att Hugo inte slapp sitt onda så lätt, utan måste vara mera sjuk. Hoppas han nu är riktigt riktigt bra. Tack för gratulationerna (...)

Fruktträden ha nästan alldeles blommat ut nu. Syrenerna stå i sin fulla prakt och rosorna börja göra sig gällande. Alla lövträd ä utslagna med fin ljusgrön grönska. Och fanns det blommor i julas så vet jag då ej vad jag skall kalla detta prunkande blomsterhav för nu.

Fortfarande svävar jag i 7:e himlen varje söndag mellan 9 och 12 dvs. sitter på hästryggen. Har t.o.m. blivit avkastad en gång så nu kan jag säga, att jag verkligen kan rida. Slog mig ej ett dugg, det var bara kul. Vi ha några uppvaktande officerare, som vi jämt ha sällskap med om söndagarna. Dom anser mig som deras jämlike i ridkonst. Kulans! Tusen hälsningar till alla, mest dig själv och Britt.

Rosan

Stockholm den 6 April 1921

Käraste gossen min!

Har den äran att gratulera på Wilhelmsdagen! Och så får jag tacka för ditt kära brev av den 23 Mars, vilket jag rätterligen skulle besvarat för länge sedan. Du var ju dålig då, men jag hoppas till Gud, att du nu kryat på dig igen!

Situationen för mig är alldeles oförändrad sedan jag skrev sist. Dvs. till sin yttre aspekt, ty i verkligheten är den försämrad och blir det alltmer för var dag, alltefter som medlen förbrukas och allt fler och fler ”konkurrenter” inom de arbetslösas ”fack” tillkomma.

Jag var igår på Travellers Clubs sista sammanträde för säsongen, och där har man ingen dålig manometer att tillgå för avläsandet av tidsläget. Aldrig hade jag kunnat drömt om, att i denna förnämliga klubb,-- där jag år 1914, på grund av min iråkade ekonomiska tillbakagång, måste avsäga mig mina förtroendeuppdrag -- skulle få se så gott som hela raden av storfinansmän och millionärer -- ungefär 40 st förprickade i 1918 års matrikel -- nu alldeles renrakade. De flesta av dem leva på smulorna av sin storhetstid, och ha sömnlösa nätter huru de skola klara nästa dag som kommer. Ja, det mörknar alltmer för hela världen. Så länge ej arbetarne i de olika länderna äro villiga att återgå till verkligt produktivt arbete, få vi endast glida ned i allmänt elände.

Emil Högelin ligger ännu på Serafimerlasarettet, och ungefär likadan. Han är så seg, på grund av sin viljekraft, han får morfin varje dag, och detta är ju talande nog.

Brädgårdarne här ha naturligtvis dålig omsättning, och deras prisförhållanden ”hållningslösa”. De som ha mycket stora lager och dyrt inköpta flyta blott på bankernas nåd, och den allmänna uppfattningen, att det är nödvändigt att i det längsta motverka en katastrof. Min forne arbetsgivare ”B.K.” står i och konkurrerar med de legetima trähandlarne, och det är för den, som nu är bliven utomstående, en rätt så tragikomisk situationsbild.

Du frågar vad det varit åt Harald H. Jo, han fick på sin tid ryggmärgslidande, med varhärdar, och låg under flera veckor på dödens tröskel. Man fruktade för han förstånd skulle slockna, på grund av den långa febern, som aldrig tycktes vilja släppa. Hans ungdom och fysiska motståndskraft segrade dock tillslut. Han hade ökat 23 kilo sedan han kom på benen nu innan han reste! Och var klar i hjärnan.

Med anledning av din ”chaufförsexamen” och din bilagentur synes utsikterna, att någon gång i livet få se dig uppträda här i din födelsestad, ha ljusnat.

Maggie var här på tre dagars besök och reser tillbaks ikväll. Hon hade sagt upp sin plats i Trollhättan, och en annan skall hava den den 8 Juli. Hon måste därför nu ordna för annan plats, men, som väl är, finnes det många att välja på fram i sommar. Det yrket är ännu ej så dåligt, alltså.

Mor hälsar dig av allt sitt hjärta. Hon grät en skvätt, då hon läste om din sjukdom, men vi hoppas, som sagt, att du nu klarat av saken! Skriv då du kan

Din egen trofaste [Fader]

San Francisco 12 april 1921

Kära Far!

I tre veckor snart har jag försökt varenda dag att få tid att skriva. Den enda stund jag kan få är på färjan eller på tåget på väg till Oakland. Men då får jag lov att skriva med blyerts, och det vet jag du ej tycker om.(...) Tusen tack för brev av den 5 mars. Födelsedagsönskningarna voro så hjärtligt välkomna fast jag fick dem nära en månad i förväg. Breven från Sverige och hit gå mycket fortare än andra vägen.

Med namnet var det så, att Dr Liliencrantz rådde mig ej ändra namn, (han såg ju mina betyg och namnet där) ty, som han sade, det är endast sådana som ha något att dölja, som ändra namn. Så därför ville jag ej göra det och är så glad nu, att jag ej gjorde det.(...)

Jag arbetar nu på Dr Carys kontor i Oakland 2--5. Sen far jag tillbaka till San Francisco och har två eller tre egna patienter.(...) Dr Cary vet verkligen vad sjukgymnastik är. Vet sitt yrke också, bättre än någon annan läkare jag träffat här. Han har varit här i Oakland endast ett år och har redan väldigt stor praktik.

April 15.21

Nej, nu får jag visst ändå lov att taga till blyertspennan. Tror du tycker bättre få ett svårläst brev än intet brev alls.

Du skall ha innerlig tack för ditt kära brev skrivet påsk-afton 26 mars. Fick det igår kväll, när jag kom hem kl. 1/2 10 efter slutat arbete.(...) Tänker visst inte överanstränga mig eller arbeta ut mig så jag blir nervös och obehaglig.(...)

Att jag inte blir trött utan snarare upplivad och förfriskad av mitt arbete måste komma av att jag älskar det så högt. Den hela arbetsdagen är som en fest. När jag kommer hem, kan jag ej tala om annat än om mina patienters förbättring och tillfrisknande -- och om Dr Carys älskvärdhet. Han behandlar mig helt annorlunda än dr Langnecker gjorde på Stanford Hospital. Där kände jag mig som en maskin man satte igång och stoppade efter behag. Aldrig talade doktorn med mig om patienterna, deras sjukhistoria eller något. Faktiskt behandlade han mig som om jag varit någon slags lägre tjänsteande eller dylikt. Undra på att jag ej stod ut längre där, fast jag ombads stanna med högre lön. När jag slutade där, slutade en hel del patienter ta behandling där, för dom tyckte inte om den nyas behandling. Och inte kunde hon någon korrekturgymn. så alla barna jag hade måste skickas till ett annat ställe. Det var rätt åt Langnecker, för han behandla mig verkligen inte fint. Undrar ej på han blev ond och ledsen, men som sagt, det var bra han fick veta, att jag inte tålde vad som helst.

Annorlunda är Dr Cary. Han frågar mig tillråds innan han bestämmer om patienterna skall ha behandling (sjukgymnastisk förstås) eller ej. Han talar alltid om allt om patientens sjukhistoria innan han överlämnar en pat. till mig. Behandlar mig fullkomligt som en jämlike på vetandets område, som kamrat och kompanjon. Rådgör med mig om den ekonomiska frågan och låter mig bestämma avgifterna. Det är nästan något berusande att ha den känslan att han hyser ett sådant förtroende och en sådan tillit till mig. Undra nu på att jag är lycklig (...).

Dr Cary är bortåt 40 år gammal och har en alldeles förtjusande söt fru. Dom passar så bra ihop och äro så rara tillsammans. Dom har inga barn, men det är synd för dr Cary är alldeles galen i småungar. För att inte tala om vad barna är förtjusta i honom! Det får jag dagligen bevis på på Baby Hospital. Själv visste jag inte att jag tyckte så mycket om barn, som jag nu upptäckt att jag gör. Det känns som kunde jag göra vad som helst för dem. Och jag får rikliga tillfällen att hjälpa dem genom mitt arbete. Och det är det som gör mig så lycklig. Och ifråga om all låghet, simpelhet och råhet jag möter här beväpnar jag min själ med en sköld vars inskrift är: ”Nole me tangere”.

Vad penningfrågan angår behöver du ej mer oroa dig över mina inbetalningar då jag har en fast lön av $140 i mån., vilken möjligen kommer att höjas rätt så snart. Dessutom har jag mina privatpat. så min månadsinkomst blir $220 eller över 900 kr vilket som du förstår räcker gott till mina avbetalningar o.dl. Ä det inte härligt att det gått så bra och så ganska fort för mig? Jag är så innerligt tacksam mot Gud, som bistått mig i allt, ledit och hjälpt mig. Hans nåd är oändlig!

Jag blev så ledsen höra att Gie slagit upp förlovningen. Kunde ej hjälpa att jag grät en skvätt. Men jag vet ju precis hur allt var och känner Maggies känslor och resonemang. Brev har jag ej haft från henne på väldigt länge, inte till min födelsedag ens. Väntade få brev om hennes bröllop vilken dag som helst.

Det är nu den härligaste sommar, fast kallare än i mars och februari. Maj lär vara kallast. Lustigt eller hur? Har nu fått många vänner och bekanta. Om jag bara hade kvällarna lediga så skulle dom vara upptagna av visiter och bjudningar. Känner minst dubbelt så många här som i Sthlm. (Undantagandes kamraterna på G.C.I.)

Tacka Moran så innerligt för födelsedagshälsn. Önskar Mor hade så många bekvämliga inrättningar som vi underlättande städning, diskning och allt sådant. Önskar också ni kunde få mat lika billigt som vi.(...)

Sänder ett urklipp ur nyårsnumret av den verkligt grönköpingsaktiga svenska tidn. ”Vestkusten” härstädes.(...)

Teckning av Rose

Kl. är nu 1/2 9 e.m. och jag sitter på spårvagnen på hemfärd efter dagens 15 patienter. Därhemma väntar mig grönsakssoppa och pannkaka till middag. Det skall bli gott, jag är verkligen hungrig. Dom här spårvagnarna ä stora som Djursholmstågsvagnar så det är inga vanliga lådor. Dom har smålådor också som springa upp och ned för dom stupbranta backarna. På nästan varenda gata går det spårvagn. Det är verkligen bekvämt. De små backvagnarna äro ”street cable-cars” med ledningen nere i gatan. (...) Hälsa Lizzie och tacka för brev (...) En varm kyss från

Rosa-biten

Hemma den 17 april 21

Detta är egentligen P.S. men bör läsas först, för att genast förklara penningsändningen. Det är Kr 315 jag sänder. Av de 180 kr Mor lånade mig har jag återbetalat 162 Kr, återstår kr 18. Av dessa 315 är du snäll och betalar Mor (...).De återstående 297 Kr ber jag dig sätta in på en bank på ett konto för sig låtande det bli mitt konto. Av dessa pengar ber jag dig betala till Riksbankens amortering och ränta den 10 juni 1921, blir omkring 295 Kr efter vad jag räknat ut. Sänder hem pengarna nu av flera skäl. Tror att kursen kommer att ändra sig så det blir mindre fördelaktigt att sända det senare. Dels får man högre ränta på bank hemma än här, så jag bryr mig ej om att sätta in på banken här. Dels känns det lugnt att ha pengarna skickade så att jag säkert vet, att det blir inbetalat. Jag är så ivrig att få betala av min skuld så jag skickar så fort jag kan, som du kan förstå.

Idag är det söndag. Först var vi ute och redo förståss (...). När vi kom hem kl 1 åto vi först lunch. Sen städade vi hela våningen. Sen tvättade jag kläder (14 dagars tvätt) och sedan tvättade jag håret och satt uppe på taket i solskenet och torkade det. (Det är platta tak på alla hus här. Från vårt har vi den mest bedårande utsikt.) Och nu avslutar jag mitt brev. Ingrid håller på och lagar middag. Vi skall ha kalvkotletter, morötter och ärter och sen stekta äpplen.(...) Om jag får använda spårvagnstiden kluttrar jag snart ett brev igen. Er egen

Rosan

Sthlm 13 April 21.

Min lilla kära Rose!

Innerligaste tack för ditt brev av den 20 Mars, med inneliggande check å 192 kr. Far skall gå och taga ut pengarne och sedan ombesörja att räntan å ditt lån i Johannishus blir betald. I går fingo vi ditt brev och du kan aldrig tro huru glad jag blev däråt. Fastän nog tycker jag också att det är tråkigt att edert trevliga lilla hushåll skall upplösas.(...)

Det är så härligt roligt att läsa dina brev med alla ingående beskrivningar huru du har det.(...)

De pengar som du nu sänt mig äro oändligt välkomna må du tro. Tusen tack! (...) Och dina söndagsridturer, det är väl något det! Och dina härliga bad! Åh ja! fint, fint så det förslår! Ja, det gör mig stor glädje, allt rart som du får se och uppleva.(...)

Söndagen d.3.dje April kom Gie hem på besök och stannade till onsdags.-- Hon hade ”rundresebrevet” från dig med sig, så vi fingo läsa om det besynnerliga inbrottet i eder bostad. Jag undrar om det ej låg något politiskt därunder? Vill säga de sökte hemliga brev hos eder. Tycker nästan att det tyder derpå. Nu är brevet avsänt till Nen.

Och nu har du firat din 23 årsdag. Huru? (...) Far och jag blev bjudna till Elsa och Gösta Hollström på middag den dagen och där talade vi om dig och jag var i tankarna hos dig och i går kom ditt brev, så nu var det bra att jag skriver i dag. (Min hand vill vila en stund igen).

I går ringde jag upp Nils Folke på Valmansförbundet och gratulerade honom på hans födelsedag. (...) Då Gie var här bjöd hon mig på Operan, tisdagskvällen, så vi hörde och sågo ”Simson o. Delila” med de Grünewaldska dekorationerna och det var ståtligt och roligt må du tro. Vi ”bilade” dit och efter föreställningens slut mötte Nils Folke oss och bjöd på supé å ”Westerbäcks”. Nils F. ville att vi skulle gå på ”Hamburger börs”, men jag var ej livad att gå på ett så stort ställe och vi hade det utmärkt med en thesupé. Sen följde Nils F. oss hem, i bil, och hjälpte mig uppför trapporna. Far var på ”Travellers Club”, och Gie bjöd honom på att stanna till supé där. Hon betalade 7:50 av 12:50 som supén kostade. Vi kommo hem kl.12; och Far 12.30. Så dä!

Tekla var hos oss över Påskdagarna. Hon bad hälsa dig så hjärtligt. Vi hade hoppats att Nen också skulle komma, men hon hade två patienter som hon ej ville lämna, ty de behövde så väl få behandling och de hade varit så tacksamma att hon ej reste, att det uppvägde nästan missräkningen att ej komma hem, skrev Nen. (Nu går jag och ordnar middag.)

Från Gie hade vi brev i går.(...) Skriver att Hugo möjligen kommer att resa till Tyskland i affärer och då tänkte May passa på och taga Britt med på en Stockholmsresa, men ännu är intet bestämt därom. Om May kommer så skall hon bo hos Lizzie, sade den sistnämnda då jag just nyss talade med henne, och det blir nog bäst för allehop. Lizzie hälsar dig hjärteligen.(...) De hålla visst på att ordna till landsflyttningen eller vad det är, ty de ha´ sömmerska igen.

Ja, så var det Herbert; han håller på och köper och säljer bilar, men har inga pengar utan fick låna 300 kr av Far i förrgår och i dag har han återbetalat dem som väl var. Från Bertha o. Freddie hade vi brev och kort i påskas (...) och hon frågade efter dig.(...)

Tack då lilla Rose för pengarna och fundera ej på det som resterar. Nog blir det bra med det alltid. Måtte din hälsa stå bi och du framgång ha (...) din egen

Moran

Stockholm den 14 April 1921.

Käraste Rosabiten!

Den här gången har Mor givit dig ett så uttömmande brev, att jag ej har mycket därtill lägga.

Av allt hjärta deltager jag, liksom Mor, i dina framgångar eller i dina svårigheter i livet (vilka senare äro till för att övervinnas)! Tacksam till Gud är jag, att du ställt dig under Hans trygga beskärm, att du har det rätta levnadsmodet och att du i främmande land går din väg fram lika säkert som hemma -- och bevarar din individualitet obeskärad och ren.

Det var en härlig sak att du fått så många patienter att plåstra om. Arbete är du ej rädd för, det vet jag för visso.

Må Gud ge dig fortsatta andliga och fysiska krafter så att du kan gno på till oberoende medan du är ung.

I detta samband kommer jag med den lilla och välmenande anmärkningen, att du samtidigt talar om en veckoinkomst på 50 Dollars och en månadsinkomst på 450 Kr. Efter dagens kurs Kr 4:25 = Kr 850 i månaden! Frågan är nu om du skrivit fel? Är uppgiften 50 Doll. riktig, så är du i sanning att gratulera.(...)

Ja, mina trångmål äro ännu liggande i samma läge som sist. Jag har som du vet aldrig ännu varit sysslolös, och nu har jag upptagit arbetet med boken om Sydamerika, som jag hade planlagt, då du var hemma. Det kan ju möjligen längre fram bli någon slant för den, men det går trögt att tänka och fästa tankarne på papperet, då man har existensbekymmer.--

I afton skall jag på Viktor Rydberg-logen och tillsammans med 10 andra Bröder mottaga det s.k. ”Veterantecknet”, då det i dag är 25 år sedan jag blev Odd Fellow!! Det är ju ett ögonblick som jag sätter stort värde på att få uppleva.

Ja, nu sänder jag dig mina bästa välönskningar och hjärtevarma hälsning. Din egen trofaste

Fader Bill

Malmö den 23 April 1921

Kära Farsgubben min.

Nu äntligen blir det utav för mig att skriva till Far, vilket jag utlovade i ett kort från Köpenhamn.

Jag får då än en gång tacka far för den goda hjälpen med pengarna. Det betyder, som jag förut skrev, mycket för mig, i det att den rembours, som var ställd i banken här, blott gällde för viss tid, och då leverantören, som föpliktigat sig, att lägga ut tullen för bilen, ej fullgjort detta, utan istället reste till annat håll, låg det synnerligen stor vikt vid, att jag fick ut bilen från tullen med egna medel just den här måndagen. Dels för att få bilen lastad i rätt tid, dels därför, att jag hade en växel, som förföll på tisdagen, och skulle amorteras. (Växeln gäller för den provision, som jag en gång uppburit på den danska virkesaffär, som jag förut omtalat, men vilken prov. jag fått lämna tillbaka, då affären ej av köparen fullföljdes.)

Nå, tack vare Fars hjälp, fick jag saken ordnad i rätt tid med bilen, och en förtjänst av 300:-- kr (vilka naturligtvis genast ”slukades” av utgifterna). Men det var ju tack vare den affären, som jag åter kom över en sten på vägen. Än en gång, hjärligt tack, Far.

Vet du vad? Jag tycker det är väldans intressant med bilaffärerna, och jag kommer nog att specialisera mig på dem, vad det lider. Hade man blott en 5.000 kr, det behövdes ej mer, så skulle jag kunna göra fina affärer med begagnade bilar. Man kan ibland få se fina sådana, som utbjudes till fabulöst låga priser. Så skulle jag låta lackera upp dem, och säkert göra mig en tusenlapp varje gång.

Jag var, som jag förut meddelat, agent för Amerikanska Motor-importen, men nu kunna de ej leverera mer än ett visst begränsat antal bilar, dels hava de för många agenter, så de ”trampa varann på tårna”, dels fick jag ej lov, att handla med andra märken än Ford från dem, varför jag ansåg det vara mer lönande, att säga upp mitt kontrakt, för att få mera fria händer. Nu har jag tagit saken i egen hand, samt kommer i direkt inköpsförbindelse med Amerika via en Köpenhamnsfirma, och blir nu i tillfälle kunna leverera Fordbilar till lägre priser, än Motorimporten säljer dem för till sina återförsäljare. Jag har nu annonserat om dessa bilar, och på en annons i Sv.Dagbl. erhållit 22 svar, alla från återförsäljare, vilka somliga vilja ha, eller refl. på, 10 bilar pr man. Få nu se, hur det går med de affärerna. Hade jag blott bilarne här, så skulle jag säkert å 2 mån. sälja minst 200 stycken. Sådan efterfrågan har det blivit i år på Ford-bilar. Helt naturligt, ty folk har ej råd, att köpa dyrare vagnar, men en bil vilja de flesta dock ha, trots de onda tiderna.

För övrigt tyckes det nu hava ljusnat betydligt i affärslivet, åtminstone här nere. Och väl är det, ty den där dödsäsongen Dec.--Mars höll på, att rent taga både tålamod och liv utav en.

Ja, Far lilla, nu kommer jag återigen, och vill trycka ett tag på ditt Fadershjärta. Har Far möjlighet, att låna upp åt mig 500:-- kr på högst 10 dagar? Det är ett par affärer, som jag skall göra med dessa pengar. Den första: Jag har fortfarande stående i banken rembours för den andra, av de två bilar, som jag pr telefon talade om. Jag lyckades nämligen utverka respit för den ena. Idag ringde dock kunden och ville prompt ha denna bil lastad senast tisdag. Då jag nu fått ett bestämt löfte av min leverantör, att bilen skall vara här på måndag, går saken bra. Men det är ett ”aber”, och det är, att jag själv måste lägga ut tullen för bilen, emedan danskarna nu ej vilja sälja fritt förtullat. Då jag ej själv har mynt inne, måste jag än en gång vädja till dig, min hjälpare i nöden. Jag vill naturligtvis gärna lämna provision för lånet, så att Far lättare kan framskaffa pengarne, t.ex. 5 procent. Den andra affären, vilken redan ”är upplagd” lyder så här: Jag skall köpa en begagnad Fordbil, vilken jag idag varit och sett på i Ängelholm för ett visst, fördelaktigt pris, samt i likviden medlämna en del obligationer, som jag har belånade på bank för 500 kr. Dessa obl. lämnar jag säljaren som första inbetalning. Slutlikvid får han, då jag reparerat vagnen, samt försålt densamma till spekulant, som jag redan har i bakfickan. I och med den affären, får jag dels en god avance, dels får jag loss obligationerna, som äro värda 1.300 kr, men nu blott ligga bundna, samt draga ränta.

Far ser av allt detta, att det skulle betyda en hel del, om jag bleve hjälpt med dessa pengar, varför jag vågar hoppas, att Far gör allt, för att låna mig dem. Risken, att de skola försvinna ”i det blå” förefinnes ej, då det ligger verkliga värden bakom -- bilarne, vilket ju far själv inser.

Då, som jag förut meddelat, den första bilen kommer hit, och skall utlösas från tullen om måndag, vore jag Far särdeles tacksam, för att få emotse event. pengar pr telegrafremissa (så tidigt, som möjligt på förmiddagen).

Omkostnaderna härför betalar jag med nöje. Kära Far, försök att säkert hjälpa mig med detta, så skola vi hoppas, att jag även snart kan betala igen de andra 500:--, som jag är skyldig. Jag har goda utsikter till detta nu, då bilaffärerna tyckas arta sig bra. Mina innerligaste hälsningar till Eder båda från

Långpojken

Ombord Köpenhamnsbåt 1 Maj 1921.

Kära Far min!

Jag får hjärligt tacka Dig för lånet av pengarna, som Far sände, trots det, att jag, då jag lade ned luren efter vårt samtal, ej hade den minsta tanke ditåt.

Far sade, att jag blott arbetar med risker. Ja, till en del gör jag, såväl som de flesta affärsmän, nog det. Men jag söker göra mitt allra bästa, för att komma framåt, vilket dock ej är så lätt -- utan pengar, som jag är. Jag arbetar dock vidare, och lever på det hoppet, att ”trägen” vinner.

Har ej fått den andra affären tillstånd ännu. Bytet med obligationerna, som jag skrev om. Det går ej igenom så fort, då man skall göra en sak fördelaktigt. Vi voro överens om affärens grundlinier, men då det kommer till detaljerna, ”betar” det ofta i början.

Jo, Far det var väldigt snällt av dig, att hjälpa mig, och att du blir bitter, det kan man ej förvåna sig över. Vi ha det verkligen bedrövligt allihop, men man får sätta sitt hopp till ett bättre liv -- efter detta jordiska, om ej förr.

Stackars Mor, är hon så sjuk. Hur skall vi ordna det med detta? Vet du Far, jag tycker, att jag kommer Eder båda närmare i andanom för var dag. Jag vet ej, hur det kommer sig, men så är det. Jag skulle gärna vilja komma till Eder, och jag hoppas, och tänker, att jag måste kunna arbeta så, att det låter sig göra med en resa till Stockholm för mig. Oh, om jag kunde göra någon bra affär, så at jag kunde nå Eder, även på annat sätt än med tankarne!

Jag har igår fått representation för ”Förenade Bil Akt.Bol.” Malmö, vilken firma innehar generalagentur för Sverige för ”Brennabor”[?],”Dort”, ”Marmon”, ”N.A.G.” m.fl. bilärken, samt ensamförsäljning i Södra Sverige för ”Indian” motorcykel. Av dem erhåller jag bättre provision, hela 10 procent på all försäljning till förbrukare, samt äger jag rätt sälja även till återförsäljare (vilket är en stor styrka) och åtnjuter i senare fallet 5 procent provision. Därest jag nu hade råd, att åtminstone köpa mig en motorcykel, för att med dennas hjälp, kunna besöka kunderna, så skulle jag nog kunna ”lave” en del. Men vad skall en fattig pojke göra ?! Man är ju alleles bunden, och att endast ha råd till att pr korrespondens bearbeta spekulanterna, länder ej till resultat.

Idag har jag varit i Köpenhamn, emedan jag erhöll en mycket god offert på en bil, som jag hade köpare till i Malmö. Anbudet var tydligen för fördelaktigt, ty då jag idag kom till mannen, så var bilen redan såld. Så där kan det gå! Det som är en bra affär uti, mister man, men ”skitten”, den blir kvar.

Far ser dock, att jag måste ”ligga i” både söndag och vardag, för att hålla livhanken uppe. Men du må tro, Far vad detta arbete intresserar mig! Kunde jag blott komma ordentligt igång, vore jag glad.

Jag sålde dock min 10:onde bil på min födelsedag, och kunde således fira ett litet jubileum då.

Ja, du Far, du må tro, att mitt hjärta blöder vid tanken på, att jag inte kan hjälpa dig och Mor.(...) Far må tro att jag gör ej en sådan hänvändelse, annat än i högsta nödfall. Ej heller må Far tro, att jag finner det ”småaktigt” av Dig, att tala om portot. Det är just min vilja att ersätta. Hälsa lilla snälla Moran, och tacka för hennes goda tankar.(...)

Här har det nu blivit full sommar. Fruktträden blomma, och kastanjeträden äro fullt utvecklade. I Köpenhamn var så varmt, som midsommar. Myriader av cyklande, gående o. bilande strävade idag ut till ”skoven”, för att njuta av försommarens fägring.

Jag tackar Eder båda för Edra hjärtliga lyckönskningar. Hälsar Eder av allt mitt hjärta och tecknar tillgivne sonen

Butt

P.S. Det börjar bli mörkt här nu, på båten. D.S.

Dödsfall: EMIL HÖGELIN

Grosshandlare och c.direktör i Högelin & Seippels Trävaru A/B, avled den 28 April 1921 efter en långvarig, svår sjukdom.

Högelin föddes i Stockholm 1859. Hans föräldrar voro sjökaptenen A.E.Högelin och hans maka Sara född Enström.

Efter genomgångna studier i Östermalms läroverk, ämnade H. följa sin faders kallelse och mönstrade på ett av N.M.Höglunds fartyg, med vilket han gjorde en resa på Portugal. Efter hemkomsten övergick han dock till handelsyrket och blev något år senare anställd i den gamla och ansedda trävarufirman Oscar Seippel å Kgl. Djurgården. I denna firma kvarblev han i närmare 20 års tid, eller till dess upphörande 1895, då han ingick kompaniskap med Pehr W. Sundström och firman Högelin & Sundström bildades.

På samma gång som den gamla Djursholmsfirmans traditioner överfördes å den nya, utvidgades rörelsen alltmera till en av de ledande i branchen i huvudstaden jämte export på avlägsna länder. I detta betydande arbete nedlade den avlidne en enastående energi och stor fackskicklighet.

Efter något mer än 19 års verksamhet ombildades firman 1914 till aktiebolag under namn Högelin & Seippels Trävaru A/B med H. som verkställande chef.

Med den avlidne bortgick en av vår stads kunnigaste trävarumän, och lämnade efter sig minnet av en sympatisk, vänsäll personlighet, en hedersman i ordets vackraste bemärkelse.(...)

(Uppgiften lämnad av förre kompanionen Pehr W.Sundström.)

Vid eldbegängelsen: (...) Du var ock det målmedvetna arbetets, idéernas och uppslagens man, såväl som mannen med hjärtat på rätta stället.(...) Dessa Dina egenskaper tillsammans med din humor och Ditt sprudlande humör, skänkte Dig popularitet och en välförtjänt framgång i livet. Du spred glädje omkring Dig, och Du gav av Ditt hjärtas sinnelag och guld med öppen hand.(...)

Personligen har jag under 20 år stått Dig mycket nära. Gamle kamrat! Jag tackar Dig nu för sista gången för de år som gått -- dagar av gemensam glädje såväl som allvar och svårigheter.

Helt visst skall Din ljusa bild ej förblekna hos någon av Dina vänner, och blank som Din sköld var i livet, skal den i minnena kvarstå! (...)

Pehr.W.Sundström

Stockholm den 3 Maj 1921

Käraste min gosse!

Tack för ditt brev av den 1 Maj. Jag började smått att undra över att jag ej hörde från dig om pengarnes mottagande. Sedan mitt senaste har mycket hänt. Och det mesta hände den 28 April.

Jag behövde hela mitt Pelmanska förråd av moståndskraft för att klara den dagen! Jag hade då vakat i flera nätter och var sålunda betydligt nedsatt förut i nerverna. Jag jäktade från Roteman till Fattigvårdstyrelsen, därifrån till ”S:t Erik” (alias ”Grubbens”). Dr Eidem hade nämligen dagen förut vid sitt besök dekreterat, att hon ej längre kunde skötas i hemmet, och vi rådgjorde då om vad var att göra. Här fanns ej mer än en sak att göra: att få henne in på Allmänna Försörjningsinrättningens Sjukhus ”S:t Erik”, där det i regeln alltid finns lediga sängar. På intet annat sjukhus -- med undantag av Stockholms Sjukhem -- tages pat. med kroniska sjukdomar emot. Alltså fattigvårdsärende; och då min gamle barndomsvän, Roteman Ohlsson känner min svåra ek. ställning, rådde han mig, att begära frisäng för mor. Det är nämligen så, att då det ingen annan möjlighet ges, får många välsituerade människor även anlita sjukhuset, men i sådana fall, har Stadsfullmäktige bestämt, att en avgift på 3 Kr om dagen erlägges. Behandlingen m.m. dock lika för alla. Jag fick detta ordnat på f.m. för att på midd. få mor dit.

Medan jag lagade min frukost ringde man på från Serafimern, att Moster Tekla (som vi två dagar förut forslat till Stockholm) var mycket dålig och önskade tala vid mig nödvändigt. Strax därpå ringde Wilhelm Aspengren och omtalade, att Emil Högelin utandats sin sista suck (detta skedde i rummet bredvid där Tekla låg!) Jag hade nu fått i mig maten, då Lizzie ringde och omtalade, att Folke måst föras till Maria Sjukhus för njursten och Röntgenfotografering.

Jag ringde upp Brandstationen och beställde ambulansen till mors transport, och medan jag var sysselsatt därmed kommer vicevärden, ringer på dörren, och fastän jag upplyser honom om att jag har sjukt och väntar ambulansen, ignorerar han detta och sticker ett papper i min hand -- påökning av hyran för femte gången! Jag kreperade -- jag visade ut honom -- Mor sade därvid helt stillsamt där hon låg:”detta var pricken över I-et”.

Ja, sedan har jag besökt Mor varje dag på den timme man får gå dit. Det är eller var i början mycket svårt för henne, som var van vid sin härliga järnsäng, att ligga på en smal brits med halmmadrass, i en sal på 24 sängar med gamla gummor med en ålder från 100--60 (de yngre ligga på annan avdelning) somliga äro blott litet vid liv, somliga kackla, andra äro halvfjolliga osv. Men vår lilla Mora ligger där tålig, med sin vakna, sprudlande intelligens, som en oas i en öken.

Jag har nu hela min dag upptagen av hushållsbestyr och sjukbesök samt brevskrivning till alla spridda barn m.m. Jag är trött på detta inproduktiva liv. Det måste ske ett underverk, så att jag får något att leva av!

Maggie har tagit plats på ”Lokatten” å Liljeholmen, för att tillträdas den 1 Aug: kommer hit den 1 Juli. Hon kom bra långt ifrån mig. Antagligen blir jag tvungen att flytta i höst. Men -- vart? Du måste slå ett slag Butt, så att du kan få något över till rörelsekapital, får du blott det, kan du nog även göra något för föräldrarne -- men innan dess blir det bara halvmesyrer och ideliga bekymmer ”ur hand ur mun”. Det gläder mig att höra att du alltjämt kommer med uppslag till något ”förmånligare” än förut -- men alltjämt stänges du av kapitalbristen. Har du försökt att genom någon lockande annons draga till dig kapitalplacering? Det är ett farligt och tråkigt sätt, och jag vill icke rekommendera det, och ändå lyckas detta för en del -- men sällan för en hederlig karl.

Högelin skall jordfästas och brännas Kristi himmelsfärdsdag å Krematoriet här. Fru Ellens ställning är lyckligtvis god på grund av Emils klokhet under sin tid efter 1914. Han gav henne en livränta, som jämte ett hus, inköpt för fruarne Högelin, Tobieson och Seippels räkning, lämnar henne en tillräcklig inkomst för livet. Nu efteråt ser man, att hade man bara kunnat hålla ut ett halvår till så skulle krigsårens gynnsamma affärer i trä räddat den gamla firman fint.

Här har varit ett semitropiskt klimat under en tid, vi ha på 103 år ej haft något liknande. Hoppas att du parerar med pengarne om Fredag! Och innerlig tack för de vackra ord och de varma känslor som framkallat dem i ditt sista brev. Jag kan ej n.m. läsa högt för mor, då hon nu blivit nästan alldeles döv på det högra örat också och det går ju ej på sjukhuset heller. Hennes nerver tillåta ej heller att hon läser, men vi skola väl hoppas att detta blir bättre. Ja, nu vare du hälsad av din egen

Fader Bill

Stockholm den 4 Maj 1921

Dearest Rose!

Ehuru jag tänkt vänta på svarbrev från dig, sänder jag detta för att du ej skall få vänta alltför länge sedan. Mor fick en lungkatarr omkring den 20 april med hög feber, vilket gjorde att hon måste lägga sig. På grund av de stora svårigheterna, med nattvak, matlagning och passning hela dagen, insåg jag att det bleve nödvändigt att få mor under riktig vård.

Dr Eidem kom och dekreterade genast att hon måste bort. Frågan var då vart. Intet sjukhus med undantag av Stockholms Sjukhem och Sankt Erik taga emot kroniskt sjuka.

I det förra har mor varit anmäld sedan över 2 år, det senare lyder under Allmänna Försörjn.inrättn., men där tages sådana som mor in gratis, då vi ej ha några inkomster. Detta är nu gjort och Moran har åtminstone god läkarvård och sin passning, ehuru hennes rumskamrater verka rysligt gamla och slöa.

Hennes katarr är nu i det närmaste bra, men hennes lamhet har tilltagit och likaså dövheten på sista tiden. Vi få väl dock hoppas att hon kan taga sig igen.

Moster Tekla ligger också svårt sjuk på Serafimern, det är någon magåkomma, som läkarne ännu ej kommit till klarhet med, enär hon är för svag för Röntgenfotografering. Folke ligger också sjuk i njursten och Farbror Högelin dog den 28 April och skall jordfästas och brännas i morgon. Du ser härav, att det är mycket som kommit på en gång.

Jag har fortfarande inget att leva av. Det är tungt, men Gud hjälper en dag om sender. Måtte du, kära barnet mitt, blott hava samma framgång som det sista brevet markerade, så att du kan komma igenom dina stora skulder; Om ni sedan litet till mans kunde ge oss ett bidrag till det nödvändigaste, vore ju detta glädjande. Men det får du ej tänka på ännu så länge.

Från Nen hade jag brev igår; hon var så upprörd över allt som hänt här i Sthlm på ett par dagar. Hon kommer hit i mitten på Juni på semester. Från Maggie kan jag omtala, att hon tagit plats på apoteket ”Lokatten” Liljeholmen. Det förargar mig, att hon ej fick någonting närmare åt Norr. Skulle Nen komma till Mörby blir det i varsin ända, jag skulle önska att vi finge ett gemensamt hem så länge de äro ogifta, men det tyckes alltid vilja stöta på svårigheter.(...)

Från Herbert hörde jag i går, han har det ännu ”tjuvtjockt”-- allt vad affärer heter ligga i träde, och han försörjer sig med bilar, som han köper i Danmark, men det går trögt. Hugo har med sin chef varit i Paris m.fl. ställen och är nyss hemkommen. Ja, nu minns jag ej flera nyheter. Undrar så storligen hur du har det, och vart du nu har flyttat.(...)

Jag besöker Mor dagligen.(...) Hon är vid gott humör och klagar inte, den snälla gumman; hon skämtar som förr!! Ja, nu ser jag ej längre. Adjö med dig! Må Gud vare med dig alltjämt och skydda dig med sin mäktiga hand!! Din egen

Farsgubbe

Ombord Köpenhamnsbåt 8/5 1921

Käraste Far!

Jag tackar innerligt för Fars brev av 3 ds! Det var verkligen en hel del, som Far fått utstå!! Och även Mor. Stackars Eder, vad Ni ha det svårt på gamla dagar! Vet du Far, jag är så ledsen, ibland nära förtvivlan över, att jag ej kan hjälpa Eder båda. Du förstår mitt hjärta är bedrövat över att lilla Moran måste ligga där hon är, och ej ens få en så god säng. Kan ej Far få det så ordnat, att hon får det bättre i det fallet? Det kanske ej går för sig? Hur är det nu med lilla Mor? Hoppas att hon ej blivit sämre? Hälsa henne av allt hjärta, och bed henne vara vid gott mod. Hon får sin lön en gång, stackars Mor, därom är jag viss! Jag ber till Gud för oss alla. Måtte Han styra allt till det bästa! Hur är det med moster Thekla, och med Folke? Det var, som sagt, mycket på en gång, som Far fick genomgå och utstå den där dagen!

Jaså, farbror Emil har nu fått sluta sin kamp. Jag sände ett telegram, så fort jag av Far fick veta om hans bortgång. Har ej nu Svenska Dagbl., så jag visste ej om det förr.

Ja, Far lilla, som du såg av mitt tel. kan jag ej betala erhållna lånet förrän denna vecka. Det är mycket tråkigt att jag ej kunde hålla mitt ord. Men saken beror därpå, att köparen till en paketbil, som jag tagit över från Danmark, ej var hemma på fredag, då bilen kom. Således blev denna ej utlöst ur tullen, och fick jag således inga pengar, som jag räknat med. Jag dröjde sedan till lördagen med att underrätta dig, emedan jag hoppades, att kunden skulle komma på lördag, varav dock blev intet. Nu skall jag dock få träffa mannen i morgon, då affären väl blir klar, och jag få några 100 i förtjänst.

Idag har jag (söndag) varit över till Kbhn igen, och tror, att jag gjort ett bra köp. En dansk, som jag haft affärer med, har på sista tiden bjudit mig något begagnade Fordbilar till 4.400 danska kr, men då jag ansett priset för högt, har jag satt igång en annan affärsvän i K. för att anskaffa liknande bilar. Detta har idag resulterat i, att jag köpt en Fordvagn för jämt 1.000:-- (danska) kr billigare. Då det i Sverige nu är stor efterfrågan på även begagnade Ford, samt dansken sålt för ofvan omtalade pris, hoppas jag kunna få avance på bilen. Få se nu, hur det vill lyckas för mig!

Ja, Far, jag håller med dig om, att jag är tvungen slå ett slag, och jag har nog litet klarhet på sättet också, fast saken ännu ligger i sin linda. Men det skall ske i bilbranschen. Jag håller nu på att korrespondera om saken med en tysk fabrik. Det gäller en generalagentur för ett par nätta bilar, och tänkte jag intressera några större firmor för saken, då de skulle övertaga agenturen av mig mot viss royalty.

Hälsa nu hjärtligen till Mor, Moster, samt Lizzie o. Folke. Din av hjärtat tillgivne

Son

Stockholm den 20 Maj 1921

Älskade barnet Rosabiten!

Millioner tack för ditt oändligt välkomna och efterlängtade brev (det hade varit på väg hit i 31 d) av den 17 April! Detta brev kom mig att gråta av tacksamhet till Gud för Hans godhet och Hans bönhörelse. Oh, Rose vad jag känner mig lycklig och tillfreds, att veta det du har det bra, och att du lyckats slå dig igenom på ett tag -- .Jag är stolt över dig och tacksam till Gud, att han givit dig ordningssinne och hederskänsla i det ekonomiska, såväl som i det allmänmänskliga momentet i livet. Du växer i mina ögon som kvadraten på avståndet oss emellan, och jag får väl, på Pelmanianskt vis, lägga kapson på detta, för att du ej skall bli en liten ”gud” i mina ögon efter detta!

Det där med pengarna var bra och ”gillasskarpt” som Fred sa. Din uträkning haltar dock litet som förra gången. (Din återstående skuld var den 10/12 Kr 2.000 och 6 procent ränta härpå gör Kr 50 + amort.( = 250) = Kr 300. För att du ska ha ditt konto kvar vid 10/6 så låter jag Mors lilla fordran vara så länge, så du har då Kr 15 kvar på det, och sedan får du fylla på då du tycker.

Visst får du skriva med blyerts, din lilla toka, -- men snällt är det i alla fall, att du vill rätta dig efter min önskan och smak. Jag vet knappast var jag skall börja för att kommentera ditt härliga brev.--

Du har varit klok och tålig, det märker jag, då du tolererat Dr Langneckers gåpåarmanér. Du har fått belöning, så framt Dr Cary och du i fortsättningen komma så bra överens, som nu tyckes vara fallet. O, vad jag är glad åt detta, att du fått ”luft under vingarne”, ävensom över att du känner denna gudomliga människokärlekens eld tänd i ditt inre -- den låga, som jag själv så mycket saknat, men som jag dagligen ber till Gud om att Han ger mig, medan jag är kvar här på jorden.

Med det oerhört stränga arbete, du tyckes nu ha ,tål det vid att du resonerar så förståndigt som du gör med avseende på din fysik. Slit icke ut dig i förtid! Vår lilla Mora är ett varnande exempel för er alla! (...)

O, jag är så glad att något här i världen krönes med framgång i vår familj.

Sedan mitt sista brev skrevs har Maggie ännu en gång ”svängt” på flöjeln.-- Stackars barn, som inte vet vad hon vill innerst inne! Efter att ha genomkämpat en svår inre kamp, som kom henne till det yttre att magra och till det inre att mogna, har hon nu börjat lappa ihop bandet med Nils Folke.

Hon kom hit i sällskap med May och lilla Britt den 10 Maj och stannade till Pingstafton. Under de dagarne träffades hon och N.F. dagligen och det slutade med att Gie, ”ångerfull” tog tillbaka sin upppsägning av tro och loven -- hon bär nu åter sin ring för att giva N.F. upprättelse i Trollhättan, men N.F. kommer ej att bära sin förrän på första lysningsdagen. Så går det, då man låter de djupare känslorna bemästras av det ”kalla förståndet”.

Jag hoppas nu att det denna gången skall hålla i fogarne för de två -- men ovanpå en sådan brytning med reträtt och begäran om nåd från hennes sida, så beror det på N.F. och beskaffenheten av N.F. karaktär och hjärtekänslor, om han skall högakta henne lika mycket som förut eller ej. Han sade till mig, att han nu ej har så bråttom med giftermålet, utan ämnar bida en tid.

Från Nen hade jag brev för en vecka sedan. Till min stora överraskning hade hon -- trots det hon av Dr Giertz blivit garanterad platsen i Stocksund -- antagit en plats som gymnastiklärarinna i flickskolan i Umeå med 18 lektioner i veckan och 2.700 K. lön per läsår. Hon skulle då ha skolan till 10.30 och lasarettet kl 11--4 och privatpraktiken på e.m. Hon vantrivs emellertid både vad klimatet och människorna beträffar. Och jag är så ledsen att hon ej tagit Giertz erbjudande, ty jag har för mig, att under hans ”mäktiga skydd” skulle hon alldeles säkert nå lika bra inkomster här nere som i Umeå. Hon måtte vara rädd för konkurrensen här -- men det borde ej skrämma en flicka med Nens meriter! Jag har skrivit till henne om detta och sagt ”att skulle Rose haft sådan farhåga då hon kom till Frisco, skulle hon svultit ihjäl nu”.

Tänk Rose, om du skulle bli deporterad från Frisco till -- Umeå, jag undrar hur du skulle känna det -- om du inte skulle sakna ”palmernas skugga” -- Stilla havets salta skum -- Ocean beach ritterna -- och allt det härliga, varom annars så fantasifyllda Nen ej kan utforma? Och det är verkligen synd om Nen och alla ”sörlänningar” i Norrland.

Och nu, last but not least, kommer jag till ”Kapitel Moran”. Jag tar det sist, enär jag ville ha alldeles färska nyheter från henne i detta brev, och nu kommer jag just från sjukhuset. Mor blev, liksom jag överväldigat glad då hon läste ditt brev. Hon beder, liksom jag, att du ej skall glömma, att du skall spara dina krafter -- hushålla med dem (och likaså moster Tekla, som nu ligger med svår magåkomma, därför att hon av sparsamhet ej ville frånsäga sig slöjdlektionerna, ehuru hon därigenom ej fick äta sina mål ordentligt och regelrätt -- så sade hon till mig idag).

Ja, Mor är nu nästan alldeles bra från sin lungkatarr och ligger där i sin säng rödblommig och riktigt ungdomlig jämförd med de andra ”skrällena”. Hennes glada och humoristiska syn på tingen hjälper henne också en hel del.

Idag har Överläkaren skrivit till ”Styrelsen för Folkpensioneringen” om att hon är i behov av den henne som invalid tillkommande pensionen. Den blir nog ej så stor, men hon är glad däråt i alla fall.

Nen, som från början fått den uppfattningen att S:t Erik är något alldeles fasligt i sitt slag, har tillskrivit de övriga syskonen här, för att få en överenskommelse till stånd om ett givet tillskott från var och en i månaden eller kvartalet, för att då Mor blir bättre och kommer upp på benen, hon skulle slippa vara kvar på S:t Erik utan tagas till något annat ställe (vilket hon nu menar, vet jag ej. Det finnes blott ett att tänka på och det är Stockholms Sjukhem).

Jag har nu besökt överläkaren Dr Hultgren. Osympatisk som han alltid varit, var han även nu som en bitvarg. Han hade ej haft skyldighet att underrätta, att den 2 1/2 år gamla ansökan nu var oduglig, enär borgen gällde blott 3 kr per dag och den lägsta avgiften nu är höjd till 5 kr. Vi fingo nu en ny blankett för ny borgen och har jag sänt en sådan till Hugo för hans event. påskrift. Skulle saken ordnas på detta sätt med borgen, är det likvisst ändå ovisst när ansökan blir beviljad. Det kan taga år igen, för allt vad jag vet med denna konstifika Dr H. -- Därför är det skönt att Mor har det utmärkt bra både med avseende på mat, läkarvård m.m. och alltsammans kostar ej ett öre den tid hon ligger där. Dock är jag ej alldeles säker att hon får vara där hur länge som helst -- men nog tror jag att vi kunna där vänta ut tiden för det andra stället. Om nu sedan Mor skulle kunna komma in på Sthlms Sjukhem, så blir den lägsta avgiften 5 Kr eller Kr 450 i kvartalet. Detta delat på t.ex. fem delar skulle göra 90 kronor i kvartalet för var, och den summan tror jag ingen av deltagarna skulle draga sig för: ”en krona om dan till Moran”.

Ja, så står saken för dagen med den ”utredning” jag f.n. har gjort.

Mor ber mig nu hälsa dig så innerligt! Hon har nu fått tillbaks sin hörsel liksom före din avresa. Hennes utslitna kropp kan dock ej tagas med i räkning längre som till nyttigt arbete duglig. Därför ser det ganska tröstlöst ut för mig och vårt lilla, men trevna hem. Utan en enda ljusglimt som lyser min väg, står jag här förstummad, bedövad och famlande i mörker och ovisshet. O, min gud, min gud, giv mig Din hjälpande hand! Men i detta av mörkrets skuggor omtöcknade livsskede måste jag vandra -- det är min karma. Och ske alltså!!

Jag vill därför ej att du fäster dig för mycket vid min lott och mitt öde -- ”D.O.S.A.” --

Då jag idag var uppe till Moster Tekla fann jag henne något bätter,(...). Folke Adler är nu hemkommen från sitt sjukhus (...).

Ja, nu har du fått till livs så mycket om sjukhus, så att t.o.m. du, som är i daglig kontakt med sådana, kan bli mätt på det. Jag skall skriva till dig senast om 14 dagar igen. Innerliga hälsnigar sändes dig från oss alla. Din trofaste

Fader Bill

Stockholm den 23 Maj 1921

Kära min son Butt!

”Inte ett ljud -- och inga apparencer!” står det i sången. Men lånhjälparen har sin syn på saken, och det här går helt enkelt inte att tiga ihjäl! I det allra längsta har jag nu tåligt väntat att få en förklaring från dig varför pengarne ej återbetalats enl. din utfästelse. Jag antar, om du också låge illa sjuk, borde väl genom annan person detta kunna meddelas mig -- jag har åtskilligt att skriva om -- men sannerligen -- det bär riktigt emot under dessa förhållanden.

En sak ber jag dig minnas: avhåll dig från alla slags spekulationsaffärer! Håll fast vid det!!! Var god låt mig omgående veta hur sakerna ligga till -- jag kan ej fatta det resonemang som dikterar din tystnad.

Din egen tillgivne

Fader

Malmö 4, den 24 maj 1921.

Kära Fader Bill.

Fars brev av gårdagen nyss erhållet. Förklaringen, varför jag ej låtit höra av mig är den, att jag ville återbetala lånet, samtidigt. Och hade jag förmodat, att detta skulle skett som idag. Saken har dock ej gått enl. uträkning. Det är näml. en bilaffär i Köpenhamn, som måste realiseras innan jag får loss pengarne, men har ägaren till bilen varit bortrest en hel evighet, varför bilen ej blivit reparerad enl. avtal ännu.

Jag förmodar, att far fått mottaga det brev, som jag skrev på Öresundsbåten, den 8 ds, tror jag. Den bil, vars inköp jag då var glad åt, blev ej lev. i det skick (upplackerad och nytt gummi) som skriftligen avtalat var oss emellan, varför jag ej ville utlösa vagnen. Det är ett skojeri från danskarnes sida, men firman äger ej något, och jag själv har ej råd, att ”bråka” med dem. Således gick jag miste om den förtjänsten. Jag har nu i de senaste dagarne sålt 2 bilar i kommission, men förtjänsten blir dålig. Försöker även bearbeta min bilagentur, men då det här är fråga om dyrare bilar, är köplusten klen f.n.

Jag håller nu på och försöker skaffa mig en förlagsman eller kompanion, få se hur det lyckas. Hoppas att Far ej är alltför ledsen på mig, skall snarast möjligt infria förbindelsen.

Hur är det med lilla moran, Far skev ej något om detta? Hälsa henne så hjärtligt från mig, samt vare själv hälsad från din tillgivne, men drumliga

Pojke

Stockholm den 26 Maj 1921

Kära min gosse Butt!

Jag mottog igår ditt svarsbrev av 24 dennes, och din förklaring på varför du ej skrivit förr om orsaken till den långa tystnaden. Jag anser det överflödigt att kritisera och kommentera saken, men jag vill bara kort och gott upplysa dig om, att genom dina dispositioner har du nu stängt den sista möjligheten för mig att vid tillfälle få en handräckning från det hållet;

Och detta har ju sin återverkan på dina egna intressen, då du söker mitt bistånd. Det smärtar mig att finna dig opålitlig i dina affärsuppgifter. Jag menar nu såtillvida, att man aldrig kan lita på, att ett löfte eller förutsatt villkor som du själv dikterat, blir punktligt infriat. Anledningen därtill må av dig förmildras hur mycket som helst -- kvar står dock faktum, och talar för sig själv.

Under mina första år som affärsman var jag själv mycket beroende av de tillfälliga försträckningar, som mina dåvarande vänner kunde giva mig, och jag vet av erfarenheten från den tiden huru ytterst viktigt det var att på timmen parera sina löften. Detta stärkte förtroendet hos långivaren och man kunde komma igen en annan gång. Nu äro de borta större delen och jag går här själv glömd och obeaktad sedan flera år tillbaks. Jag har likvisst en Oddfellow-vän (som jag f.ö. ej känt mera än några år). Det är han som hjälpt mig både med mina bokförlag och andra ”handtag”. Det är det sista stödet, jag haft kvar och är det hårt att även han skall få anledning att dra sig.

Jag tror mig minnas, att jag varnat dig för allt vad danskar heter, och nu om någonsin behöver man se upp, tänker jag.

Här råder sedan mer än en vecka tillbaks riktig tropisk värme, och i värmen är mina giktkrämpor värre än någonsin på vintern. Jag har det därför ”tjuvtjockt” på fler än ett sätt.

Mor är nu återställd från sin lunghistoria, men går endast en liten stund uppe om dagen. Hon har nu börjat vantrivas till den grad, att jag fruktar för att vi ej står till svars med att hon stannar där hon är längre än några veckor framåt. Men hur ska vi sen göra? det är en svår fråga att besvara.

Jag känner mig alldeles nedtryckt av bekymren hur det skall bli med oss gamla. Det lilla men trevna hemmet får jag väl till hösten upplösa, ty jag kan ju ej utan ett öres inkomster betala hyra, skatter och allt annat.

May, Maggie och Nen hava talat om att de skola avstå från sina inkomster så pass att den höjda avgiften (fem Kr: per dag) kunde betalas för Mor på Sthlm Sj-m. Jag har just idag inlämnat en ny borgen för detta (Holmer och Hugo Dahlgren) men det kan dröja år ännu -- om Doktor Hultgren ställer sig lika oförstående som hittills för vår ansökan.

Jag har även tänkt om hon för den penning flickorna skulle kunna tillskjuta, skulle kunna bli inackorderad på landet tills hon ev. kan komma in på S.S. Något måste emelertid göras snart nog!

Några dagar före Pingst voro Maggie, May och lilla Britt här på besök för att hälsa på Mor m.m. Den lilla Britt var ett alldeles förtjusande sött barn! Från Rose kan jag hälsa, hade brev daterat den 17 April. Den enda ljusglimt som jag har i mitt mörker är det yngsta barnet. Hon har utvecklat en otrolig energi och en klokhet som ej är vanlig hos en ung flicka. Hon snokade reda på en person som tycktes förstå och uppskatta svensk gymnastik: en Dr Gary på Baby Hospital i Oakland.

Nu har hon fått fast anställning där som chef för ortopediska kliniken och arbetar mera som ”kamrat” med läkarne än som ett biträde. Hon har dessutom mera enskilda patienter än hon orkar med, och är mycket trött om kvällarne. Hon är nu uppe på 900 kronors inkomst i månaden! men syftar tydligen åt det dubbla.-- hennes amortering f.f. i Riksbanken den 10 Juni, men redan nu i detta sista brev sände hon en check till mig på inbetalningsbeloppet! Man måste säga att hon är parant -- Med anledning av detta är det att hoppas, att den tösen samtidig som hon klarar av sina stora skulder, även kan med en slant bidraga åt Mors underhåll, så snart hon ”blir litet varmare i kläderna”.

Jag kan omtala för dig, att här ser det bedrövligt ut i vår gamla affärsmiljö. Utskotten säljes nu till -- 80 öre fritt lev. byggena, och då detta sker från gamla lager blir det enorma förluster för var dag. Carl Lennmalm & Co har 3.000 st i Gevle som kostar dem 42 Pund. Emissionsbolaget har avskrivit 1 000 000 på det, och firman måste ”rekonstrueras”. Olaus Ohlssons Ernst Ohlsson, du vet, ägde för två år sedan 3 mill. idag är han ruinerad -- fullständigt och brodern Axel, advokaten, ävenså! Gösta Seippel reser om en tid till Slovakien, för att där leva på sin hustrus inkomst av 4.000 kr om året. Han har gjort av med allt dvs.

800 000 kr på fem år. Efter Emil Högelin blir det urarva konkurs!! Men som förut sagt, Ellen har sitt ordnat bra, och Gösta lär ha fått livförsäkringen på 10 000[?]

Gösta hälsade på mig en söndag efter begravningen. Det var riktigt hyggligt av honom. Han har betydligt dåligt, han också. Kan inga affärer göra och ämnar lämna sin våning i Gävle och slå sig ned på en liten bondgård som han för några år sedan köpte in. Stålhand är den enda som ännu står på benen av det” gamla gänget” -- men huru länge??

Närsluter ett urklipp. Det gav mig ett gott skratt, ej för konkursens skull, utan namnet ”Grankrona”. Det var så likt den där pösiga Melker Andersson, som annulerade vårt grankontrakt, (som hade kunnat sätta Caolits affärer på benen om vi fått det fullföljt). Man ser ”Nemesius Diana”, som Mäster Palm brukde säga. ”Grankrona” -- kan man tänka sig!

Ja, ännu en gång Butt! Ditt uttryck:”snarast möjligt” hjälper ej mig ur den klämma jag nu försatts i, det måste vara omgående cash för det ändamålet! De hjärligaste hälsningar sändes från Moran och din egen

Farsgubbe

Malmö 4 Juni 1921

Kära min Far.

Tackar dig hjärtligt för det långa brevet av 26 pto. Ja, nog har far orsak, att både ”kritisera och kommentera över saken”, fastän Far avstod därifrån.

Jag kan blott försäkra Far, att jag är mycket ledsen och nedryckt över, att affärerna ej artat sig, såsom jag hoppats,-- men i första hand därför, att jag ej kunde hålla mitt löfte till Far visavi pengarnes återbärande. Försäkrar, att jag känner det väldigt obehagligt, att jag har satt Far i denna situation. Vad far säger om min opålitlighet i affärsuppgifter, inser jag klart, att du har stora skäl till, och vill jag ej alls skylla ifrån mig.

Jag har därför beslutat mig för, att göra en radikal ändring i förhållandena. Jag har ju förut sökt platser tid efter annan, men nu får jag väl söka vad som helst, dvs. om arbete kan erhållas, viket ju numera ej är så gott om.

På nuvarande sätt går det ej, emedan fok ej vill köpa något. Jag har dagligen förfrågningar om bilar, men då man ser offerterna, får man ej sälja, ty de vilja ha bilarne gratis. Ved och virke håller jag även på och försöker sälja här -- med samma resultat. Som sagt, det enda möjliga i de här tiderna är, att ha en anställning -- blott man kunde få någon.

Det var lugnande höra, att Mor nu är bättre, men problemet, hur vi skola ordna åt henne, är svårlöst, då medel saknas. Ja, hade man blott en fast inkomst, så vore det väl något hopp, men nu ser det mörkt ut.

Jag har, som jag förut skrev om, sökt anskaffa en kompanion el. förlagsman i o.f. affärerna, men ej fått något som helst svar på mina annonser, eller personliga hänvändelser. Folk, som till äventyrs hava några pengar kvar, vilja ej släppa ut dem i rörelsen.

Roligt höra, att det lyckats så bra för Rose. Ja hon är sannerligen en duktig tös. Ehja, vore vi där, med samma inkomst, som hon. Då skulle jag snart ”klara av” Eder allihop.

Det var synnerligen intressanta upplysningar, som far ger från ”vår gamla affärsmiljö”. Ja, det ser minsann bedrövlgt ut inom trävarubranschen. Det är ju alltid en tröst, att de andra även ha det dåligt, men en klen tröst. Tänk, att det blev urarva efter Högelin! Förståndigt av honom, att ordna för sin familj.-- Nu kanske Seippel ej är så kaksig?

Jo, jag hade verkligen förut sett, att Melker Andersson ändrat sitt namn till ”Grankrona”, och jag tänkte, då jag såg konkursen, att ”högmod går före fall”.

Apropås en annan ”Nemesius Diana”, så kan jag tala om, att ”min Nässjöfirma”, med vilken jag har leveransmålet, också gjort konkurs! De hade inköpt Misterhults stora egendom i Småland för ett par millioner, men nu, då försäljningarne legat nere över ett år, måste de stoppa. De försökte först rädda sig gm ett 6/m moratorium, men saken var hopplös. Jag undrar, vad detta kan ha för inverkan på mitt ”mål”, som ännu ligger i Hovrätten. Vad tror Far om det?

I dag få vi besök av ”min rika änka” från Småland, och kommer hon att stanna här hos oss någon vecka.

Nu farväl, kära Far, och hälsa Mor så innerligt. (Hon erhöll väl mitt telegram på ”Mors dag”? ) Kära hälsningar. Din gode son, men dålige gäldenär

Butt

Stockholm den 8 Juni 1921

Kära min gosse Butt!

Tack för ditt kära brev av den 4 Juni! Det verkade på mig ytterst nedslående. Underrättelsen om att du ej kan honorera din skuld -- min hedersskuld -- blir än mer talande, då du säger att affärerna ”ej arta sig som du hoppats”! I ditt brev av den 23/4, där du ”animerar” mig för lånetransaktionen, säger du:”Risken att de (pengarne) skola försvinna i det blå ”förefinnes ej, då det ligger verkliga värden bakom, -- bilarne, vilket ju far själv inser”. Detta har långivaren läst!! Vilken skam för mig!

Din ”stjärngubbe” har tagit dig på kornet i ditt horoskops karaktärsbeskrivning. Dock trodde jag, att det av dig framlagda var vederhäftigare, att det i denna affär verkligen låg sanning och mening, utan hasard -- utan spekulation -- en ren och klar transaktion, som med den av mig utlånta summan skulle ge sin säkra avans. Emellertid sitter jag minst lika illa till för min existens som du, men därtill kommer nu skulder, som jag för din skull, och på ett sätt (som jag helst här ej vill ge ett namn) fått ikläda mig.Jag vedjar till din heder Herbert!!

I morgon skall Mor hämtas från sjukhuset. Hon vantrivdes på sista tiden till den grad, att det var rent synd om henne. Hon har nu varit uppe ur sängen rätt länge och förefaller rätt pigg. Jag hörde av Mor, att hon haft brev från dig (ej ännu läst av mig) och vari du bjuder henne att komma till -- Malmö på en tid. Förlåt, men jag känner mig högst överraskad av detta! Då det ej finnes möjligheter till det vi här ovan talat om?

Att du ännu har ditt mål med Nässjöfirman oavgjort i Hovrätten var också överraskande att höra. Du minns, att jag, i samband med ditt eget övertagande av firman Holm & CO:, framkastade faran av att Nässjöfirman skulle kunna slå ned på dig, då du frångått prokuristställningen. Du skrev då i Dec. att den väntade domen ännu ej fallit. Men det är längesedan nu. Emellertid kommer ju domen att falla oberoende av om den ena eller andra parten gör konkurs. Men sedan beror det på, om konkursförvaltningen känner sig manad, att vidtaga utmätning hos dig, om du förlorar. De kan ingen dödlig räkna ut på förhand. Jag har aldrig hört hur stort belopp det gäller. Ja, nu ger jag dig ännu en gång en varnare: Låt bli spekulationer av alla slag!! och ger dig rådet: skaffa dig arbete åt andra!

Skulle jag nu vara i dina år och i din belägenhet hade jag utan betänkande kastat mig på ett hantverk eller kroppsarbete, som nu så väl betalas. Nu vet jag dock ej vad du orkar med i den vägen, och kan därför ej råda till något speciellt. Dina förut förvärvade kunskaper i ett och annat bore ju helst utnyttjas.

Ägaren till huset här, sade mig för några dagar sedan, att han ämnade antaga ett erbjudande från fyra stycken unga byggnadsingeniörer, som gå omkring och reparera hus och utföra annat till yrket hörande, att avfärga husfasaderna. Han sade, att massor av ungt, bildat folk nu kroppsarbeta, där de kunna. Jag i min tur sa honom, att det var sabla synd, att jag ej var 30 år yngre, ty då skulle jag gärna hjälpa till med husets avfärgning, så att jag kunde klara hyran den 1 Juli, som jag nu absolut ej kan -- för första gången i mitt liv!

Mulford säger (om det kan giva dig ett direktiv): ”Öva konsten att vänta framgång. Lugn väntan på framgång är det bästa, mest fruktbärade sätt, som finnes på jorden, att använda sin tankekraft. Var än, man i andanom varaktigt och uthålligt ser sig stå -- dit bäres man av ödet!”

Min gikt har aldrig varit argare än den nu är. Jag är så gott som lam i högra handens ”grepp”, och nervsmärtorna i fingrarne likna mycket Mors. Jag skulle behöva både spränga banken i Monte Carlo och fara till mitt gamla Wiesbaden för att bada Kochbrunnen. Mor tackar dig för telegrammet! Hon var hågkommen av alla barnen den dagen. Hjärtlig hälsning! Din egen tillgivne

Far

Till Svenska Storlägret I.O.O.F.

Härmed intygas, att Lägret N:o 2 Wasa I.O.O.F. af Sverige vid sammanträde den 21 Maj 1921 valt Br.Ex.Ö.M. Pehr W.Sundström till yrket sjökapten till suppleant för sin Representant i Svenska Storlägret I.O.O.F. för en tid räknad från den 21 maj 1921 till nästa ordinarie val.

Stockholm den 11 juni 1921.

[Brevhuvud]

Camp Curry Calif. In the Yosemite National Park

8 juni 1921

Kära!

Tänk, det är verkligen sant! Jag har sett Brudslöjan och Yosemite Fall världens högsta vattenfall, och jag lever här mitt emellan Center Dome, Three Brothers och alla de andra klippmassorna. Helt plötsligt packade jag mina kappsäckar och vände ryggen till alla patienter och flyttning och bostadsanskaffningsbekymmer och tog semester. Det va la kul! (...) Jag vet ej om jag skall gråta eller skratta så upprörd blir jag av allt skönt och vackert.(...)

Brev från Rosan på semester i Yosemite National Park

Jag kom igår kväll, först med tåg och sedan med bil genom canon.(...) Jag skall vara här i 12 dagar. Om söndag kommer en annan flicka.(...) Man bor i tält, 2 el. 1 i varje. Det finns också bungalows för dem som vill ha det ännu bekvämare. Det är tusentals personer här fördelade på olika camps och hotell.

Sänder härmed en check på 50 Kr att betala Livsförsäkrings-premie Kr 37:56. Resten är Far snäll och sätter in på mitt konto; det blir visserligen ej mycket, men jag ville nu så gärna ha ett bankkonto hemma, så jag vill ej det tar alldeles slut utan är något om bara ett par kronor.

När jag kommer tillbaka från semestern och jobbat lite igen vill jag skicka hem mer. Nu måste jag ju betala både uppehållet här och dessutom vikarie, så jag kan ej skicka mer nu. I alla fall tycker jag det är bussigt, att jag kunnat få ihop till en sådan härlig semesterresa. Jag kände, att jag måste resa någonstans och se mig omkring. Såg ju inte något av California när jag åkte omkring i spårvagn i stan. Och dessutom måste jag vila. Man kan ej jäkta andan ur sig och inte tjänar det något till heller.

Det är ju ej så rasande bråttom med pengarna, bara jag lagar att jag kan sköta inbetalningar och räntor. Och med den fasta lön jag nu har, vet jag, att jag kan det.

Oh! Jag undrar så hur det är med Mor. Det har gjort mig så gränslöst ledsen och sorgsen att tänka att Mor är sjuk och klen. Hon skulle behöva vara här där jag är och se allt det sköna. Jag ser allt med Mors ögon och känner allt vad Mor skulle känna.(...)

Jag har ännu ej fått någon permanent bostad. Bott hos en god vän en tid nu.(...) Oh! Jag känner mig som om jag hade det alldeles för bra och bekymmerslöst.(...) Aldrig har jag haft en sådan lycklig tid i mitt liv som sedan jag kom till California. Det är sannerligen ett solskensland för mig. De innerligaste hälsningar

Rose

9 juni

Kära Far!

Fick ditt brev just nu, så jag vill svara bums eftersom jag äntligen har tid att skriva så mycket jag orkar.(...) Ditt brev gjorde mig så innerligen glad och lycklig. Och så härligt, så gränslöst skönt att Moran är bättre. Visst vill jag giva mina 90 Kr i kvartalet, ack det är ju ej mer än omkr $20. Men det var gräsligt, att dr H. är så konstig och omöjlig. Det är synd. Ja, jag kan nu riktigt njuta, när du säger, att jag ej får arbeta ut mig (...) för nu vilar jag då och får rekreation.(...)

10 juni

Tänk, kan man tänka sig sådan slarva jag är, jag glömde ju lägga in checken el. postremissväxeln eller vad det är (draft kallas det här, det vet jag bättre). När jag tittade i min plånbok i dag upptäckte jag den och skämdes väldeliga. Men nu skall jag ej glömma den.

I går gjorde jag mitt första försök i ”hiking” bergsbestigning. På f.m. låg jag först nere vid floden och solade mig i bara simdräkten. När det blev för hett tog jag mig ett dopp i det verkligt uppfriskande kalla fjällvattnet.(...) Efter lunchen startade jag helt alena i full hiking-utstyrsel.(...) ”The top of Nevada Falls” var mitt mål. Jag hade ej gått en timme ännu då det var två ynglingar jag stötte på och som gingo samma väg. Sen vi pratat en stund gjorde vi sällskap. Först kommo vi till foten av Vernal Falls och sedan till toppen av det, sen till foten av Nevada Falls! Men först, när vi gingo upp efter Vernal Falls var det en stig, som kallas ”Mist Trail” Det var ett enda regnande av de fin-finaste stänk med tusende av regnbågar som bländade ögat och vattnet som kastades emot en nästan tog andan från en. Du må tro man blev våt. Oh my! Och om fötterna också ty klippavsatserna vi stego på strömmade av vatten. Men det var härligt få en dusch för man var varm av bara den. Förresten dröjde det ej länge förrän solen torkade kläderna, t.o.m. de jämförelsevis tjocka kakikläderna torkade som ingenting.

För att komma upp till toppen av Nevada Falls gingo vi en zic-zac-väg som verkligen var kul. Vi mötte massor av hästar och mulåsnor med ryttare, för det vanligaste är att dom rider upp, för det ä så ansträngande att gå. Att se hästarna klättra är verkligen något enastående. När man sedan kommer upp på toppen och står helt nära vattnet och ser det störta utför branten och slås till stoft rentav vet du, det är så vackert så man kan gråta. Ord, foton, vykort, det förefaller mig allt så tomt och löjligt, även kolorerade vykort förefaller färglösa och intetsägande nu sen jag sett verkligheten. Oh, är jag inte lycklig Far, som får se och njuta av all denna skönhetens storhet.

Ynglingarna voro riktiga sportspojkar, bussiga och reela så jag hade mycket nöje av deras sällskap. Det tog precis 2 tim. från Camp Curry och upp, så vilade vi en halv timme, och sen tog det en tim. och en kvart att gå ned. Så jag var hemma före middagstid dvs. kl.6.

Idag startade jag igen på egen hand för att gå upp till toppen av Yosemite Falls. Dom har turer med fri guide, men jag var för sent uppe, för dom startar så tidigt och så kan jag ej heller förmå mig gå tillsammans med en klump på 30 à 40 personer. Då går jag hellre ensam. Emellertid hade jag väl bara gått fem minuter utefter landsvägen då det kom en bil och någon ropade: ”Are you going down this way?” och dom stannade och jag hoppade upp. Sällskapet bestod av, som jag vid senare presentation fick veta, en pappa med dotter i min ålder och ett ungt gift par. Dom skulle ej göra någon hike utan bara fara omkring ”on the floor of the valley” och ta fotografier. Dom frågade, om jag ej ville följa med, och som jag inte hade riktigt beslutat om jag skulle ta någon bergsbestigning eller ej var jag glad att få följa med på deras tur. Så vi sågo en hel del jag ej sett förut bl.a. indianlägret med en gammal indiangumma med hår som en tacka eller snarare gumse så tjockt och gråvitt var det. Ingen människa vet hur gammal hon är, ä det inte lustigt. Och så voro vi till de indianska innebyggarnas hövdingsresidens, som är under ett stort kolossalt flyttblock. Det bildar en naturlig håla och de omkringliggande mindre blocken och bergväggen bilda gångar och krypvägar, där indianerna kunde gömma sig, om de blev anfallna. Blocket måste ha kommit ditkastat vid någon eruption hundratals mil ifrån, ty ingenstans i hela dalen eller bland bergen omkring finns samma bergart som i det blocket.-- Sällskapet i bilen skall i morgon gå till toppen av Yosemite Falls, och de frågade, om jag ej ville följa med. Jag har verkligen tur träffa på ideligen förtjusande människor. Nu säger jag godnatt för i kväll. Hoppas pengarna kommer i tid. Tack för att du hjälper mig räkna och håller reda på mina pengar och affärer där hemma. Millioner hälsningar

Rose

Malmö den 12 Juni 1921.

Kära lilla Moran.

Hjärtans tack skall du ha för kära brevet av 6 ds. Nu lilla Mor, vet jag dock ej ännu, om jag kan stå för min inbjudan, av det skälet, att vi här måste göra en ändring i förhållandena. Kanske upplösa hemmet, och taga plats var på sitt håll, Hedvig och jag. Orsaken till detta är de dåliga tiderna, och kan jag ej nu förtjäna ett öre. Då jag nu inlämnat ansökan om plats på en del håll, väntar jag något resultat av detta i dagarne, varför jag ville omtala detta för Mor, så att Mor ej nu så länge gör några förberedelser för resan. Förra gången jag skref, hoppades jag på, att få igenom ett par bilaffärer, vilka jag underhandlade om, och som sågo mycket lovande ut, dessa ha dock resulerat i intet, varför jag måste ”vidtaga åtgärder”, och hade vi tänkt, att överlåta lägenheten. Tråkigt var det, att vi nu ej kunna emottaga Dig, lilla Moran, men vi ha ej annat val, än att företaga en ändring i förhållandena då vi annars snart ”taga slut”. Det var verkligen glädjande att höra, det Mor blivit bättre, & hade det nog varit skönt och behövligt för dig, att vila på landet en tid. Nu skall jag snart underrätta, huru vi få det ordnat samt sänder dig de allra hjärtligaste hälsningar. Din egen son

Bertie

Malmö den 12 Juni 1921.

Kära Fader Bill.

Hjärtligt tack för brevet av 8 ds, och må Far tro, att jag känner det ytterst obehagligt, att jag f.n. ej kan honorera min skuld. Far har även rätt i allt, vad Far givit, och ej givit, mig ”på huden”, och har jag nu beslutat mig för, att ej vidare, om omständigheterna det medgiva, syssla med egna affärer, vilka blott renderat mig obehag och förluster, alltsedan jag började som min egen. Beklagligtvis kan jag ej fortare betala åter skulden, om Far aldrig så mycket vädjar till min heder, ty jag kan ju ej trolla fram pengar.

Far är överraskad, med anl. av, att vi bjudit Mor till Malmö, ”då det ej finns möjligheter till lånets återbetalande”. Det är väl, käre Far, två tämligen skilda saker, och behöver jag väl blott nämna, att Mors uppehälle här ej skulle kosta så mycket. Vi själva måste ju i alla fall hava mat & husrum. F.ö. ha vi här levt så pass inskränkt, så att vi i år levt billigare, än i Fogelhem, och detta trots den här nere tredubbla hyran. Vidare är det fast mer Hedvig, än jag, som bjudit Mor hit, då, som du vet, hemmet är hennes.

Ang. Nässjöfirman, så är ju klart, att domen kommer att falla, oavsett denna gjort konkurs, men om konkursförvaltningen bryr sig om, att begära mig i konkurs, då jag ej har ”något att ta”, är en annan sak. Omtvistade belopp rör sig om c:a 14.000 kr, men spelar härvid ej beloppet så stor roll, som fastmer principen. Jag har anmält mig hos ett par platsanskaffningsbyråer, men ännu ej fått resultat.

Vi ha nu haft besök av ”min änka” från Småland. Hon är fortfarande särdeles kärvänlig -- kanske ändå mer än förut, men -- född 1863 -- tror jag.

Mottag Far, mina försäkringar om tillgivenhet, och en kär hälsning från din alltid tillgivne

Son

Stockholm den 16 Juni 1921

Käraste Rosabiten!

Tusen tack för ditt vykort från Oakland! Vi hade förstås hoppats få något längre meddelande, men man får vara nöjd med litet ibland. Det får du nu också göra, ty det här brevet blir mest ”om affärer” och i all hast nedkastat. Du får ett mera ”personligt” om någon vecka.

Saken är den, att Mor ej trivdes rätt bra mot slutet å S:t Erik och kom hem den 9de Juni, hon var då rätt pigg och är det än på den grund att jag ej tillåter henne att ”jobba kök” o.d., ty det där grejar jag själv. Emellertid dröjde det blott ett par dar efter hennes hemkomst, då vi fingo från Sthlms Sjukhem det glädjande budskapet, att hon nu fått den nya ansökan (som jag i förra brevet talade om) beviljad och att hon var välkommen dit den 18 Juni! Det gick alltså att ruska upp Dr Hultgren till slut.--

Jag har nu i brev satt mig i förbindelse med de övriga bidragande och föreslagit följande fördelning av de fem andelarne: Undertecknad, Nen, Maggie, Rose, Dahlgrens, en andel = Kr 90 per kvartal förskottsvis.

Som du ser har jag uteslutit Herbert, och detta på den grund, att den stackars olycksfågeln nu fastnat på sina så älskade bilaffärer med Köpenhamn, att han blivit alldeles renrakad och kanske får gå i konkurs.

Till råga på eländet förmådde han mig med ”fagert tal” att låna honom de sista styvrarna jag hade kvar, avsedda till skatt, hyra och brödföda den närmaste tiden. Jag brukar vara försiktig och sade först ”nej” men fadershjärtat ropade högt och gav mig ingen fred, då han ju påstod att ”risken var ingen alls” för mig, jag skulle ha pengarne tillbaks på 10 dagar. Ja, sen blev det att ta slantarne och nu ligga de antagligen i en dansks djupa fickor, ty affären, de voro avsedda till, kom endast delvis till stånd och lämnade honom förlust, resten blev han skojad på.

Ja, nu fick jag på detta sätt min prekära ställning än mer försämrad -- ”så de så”. Adlers har jag f.n. ej tagit med -- utan få de utgöra reserven, ty en sådan behövs då jag ju ej kan f.n. veta hur jag skall klara min andel. Men med Guds hjälp skall det väl ordna sig på något sätt. Avgiften som i övermorgon skall betalas till 1sta Juli = 13 dagar, Kr 65 lägger Mor ut av de pengar du betalade igen, lika så få dessa pengar användas till din andel Kr 90 den 1 Juli. Vadan detta tillsammans Kr 103 (per andel) kan möjligen motses från dig med remissa. Eller hur?

Jag är mycket ansatt av min gikt och f.ö. är ställningen -- impossible to describe. Mor hälsar dig så innerligt, och hennes och mina förböner följa dig dagligen älskade barn! Skriv fortast! Din egen trofaste

Fader Bill

Stockholm den 18 Juni 1921

Kära min gosse!

Tack för dina brev till mig och mor av den 12 ds. Det anade mig att det skulle gå så att jag skulle råka i klabbet -- men så är det, då fadershjärtat överröstar förståndet -- och nu ha vi båda fallit i gropen.

Det gläder mig dock i all bedrövelsen, att du äntligen vill koppla ifrån på den linie du hittills sökt arbeta dig fram. Tänk Butt, om du, som de flesta andra i världen får göra, hade stannat i tjänst hos andra till dess din tid kommit, då du vuxit dig stark och hade haft dina riktlinier för livet klara.

Visserligen är det ju sant, att det finnes många, som lyckats slå sig fram utan kapital blott med sin tur parad med energi -- men då skall man, medvetet eller omedvetet gå rätt -- ty Mulford har nog rätt då han säger:”olycka är antingen skuld eller bristande insikt”.

Mitt hopp är nu alltså, att du helt inriktar din framtid för att tjäna andra. På den vägen tror jag att du säkrast komme fram. Du kommer då bestämt ej i strid med ditt ”öde”, som påstås vara ”gynsamt för anställning i statens, kommunens, någon sedan länge bestående institution eller något större välrenomerat affärsföretags tjänst”. Vidare angiver det, ”att framgången kommer långsamt, men blir desto säkrare”.

Nu är emellertid en den svåraste tid som getts i vår tidsålder ”att få något” (så framt man ej t.ex. i ett affärsföretag kan investera pengar, ty sådana anställningar finnes det dagligen gott om att få). Det kommer nog antagligen att bli ett drygt arbete i tålamod att genom platsbyrå få något av dessa goda, säkra placeringar, som nyss uppräknats. Du får antaglgen disillusioner även på den vägen -- till en början. Men du har både tålamod och energi -- gud vare lov.

Jag kan nu omtala den glädjenyheten, att Mor idag intagits å Stockholms Sjukhem! Efter min sista ”påtryckning” gick det fortare än jag hoppats. Som borgensmän vid den förnyade ansökan fick jag Ivar Holmer och Hugo Dahlgren. Jag har tillskrivit de övriga barnen om saken och har på grund av min egen inkompetens att betala det hela föreslagit, att den summa som för varje kvartal i förskott skall betalas: Kr 450:-- skall fördelas på 5 andelar med Kr 90:-- på vardera och som deltagare: Dahlgrens, Nen, Maggie, Rose och undertecknad. Adlers (som jämt jämra sig för pängar, trots goda inkomster) har jag satt som reserv, då jag ej längre mäktar.

Och du min gosse, som enligt mänsklig ordning vid din ålder skulle varit mannen att ensam klara skivan, har jag naturligtvis nödgats utesluta från denna kärlekstjänst mot allas vår rara ”Mora” = En krona om dagen per man.

Jag hoppas nu att Mor skall trivas på sitt nya ställe då hon blivit van vid det. Det är snälla goda människor alla där anställda, detta bekräftar Fridolf Larson, som nu varit där i två års tid. Jag besökte även honom idag, och var han mycket glad, att en gammal vän, som Mor är till honom, kommit i hans närhet. (Han är så gott som blind och har socker, äggvita och hjärtfel.)

Moster Tekla besökte jag också idag på Serafimerlasarettet, hon är ej ännu på långt när så förbättrad att hon vet när hon får komma upp. Det är en konstig sjukdom, som ej läkarne tyckes vara på det klara med.

Från Lizzie hade jag brev går. Hon är även klen och på diet. Det är för märkligt med flickorna Lizzie, May och Maggie. Alla dessa ha haft magsår och dessutom andra maghistorier. Nen och Rose ha hittills gått klara (ehuru Nen fick äta ”sågspån” i ett år i Dresden) men man vet ju ej om det ej kan bli deras tur också.

Jag går här nu som ett stort frågetecken -- vad skall det bli av mig och om jag skall med mitt gepäck komma på gatan i höst. Jag önskade att Nen snart komme hit, så att jag kunde få rådgöra med någon av de mina -- jag är otroligt ensam, trots de många barnen!

Mina tankar gå så ofta till dig, men i en helt annan ställning, förstås -- en sådan, som jag önskade, men som den grymma verkligheten förnekar. Nu, då mor är borta från hemmet, troligen för all framtid, då skulle ju intet ligga närmare, än att du och jag hade vårt tillsammans, så länge du var ungkarl åtminstodne. Ja, så fantiserar den, som nu sitter här med sina giktbrutna händer -- ibland så gott som krympling. Det frästar på, och det fordras att tro på Den Eviges hägnande, ingripande hand, för att ej ge tappt i denna ojämna strid på ålderdomen.--

Jag hoppas nu att du snart kan få en inkomst som sätter dig istånd at leva och få en slant över. Det borde ju kunna lyckas dig bättre som varande ung, än mig. Det oresonligaste folket tyckes mig vara sjöfolket med maskinister och eldare. Därför har också massor av de tusentals bildade unga män, som gå arbetslösa börjat gå till sjös på de båtar som avmannats. Ett högst säreget förhållande.

Ja, nu regnar det idag, efterlängtat och välgörande, ty vi ha här i Stockholms län haft högst obetydligt förut.

Mors adress är: Stockholms Sjukhem. G.H. rum No: 122. Med innerlig hälsning din trofaste

Fader Bill

Ystad 26/6 1921

Kära Far!

Ref. till tel.samtal är jag nu här. Vi ha legat här 6 man och väntat på ”Guy” sedan i går morgse. Nu ha vi just fått meddelande, att vi skola gå ombord i Simrishamn, dit båten (på väg från Norrland med trälast) gått in för att kola. Det känns komiskt, att nu ”på gamla dar” mönstra för om masten, och tittar ett par eldare snett på mig, vilket framkom igår, då de voro rörda av för många groggar. Rederiets inspektor är nere för att installera oss. Han är mycket hygglig mot mig. Vet ej (ingen) vilken hamn vi först skola anlöpa, men blir det väl England först. Lev väl, kära Far! Hälsa mor så hjärtligt!

Ombord på M/S Guy -- Isigny, Frankrike

3/7 1921

Kära Farsgubben!

Först nu får jag en chans till att skriva. Vi ha haft en god resa, rätt kallt, men eljest gott väder, och ligga nu till ankars i Calvados-viken och vänta på spring för att komma upp i en flod, som leder till S:t Lo, vilken är utsatt på kartan.

Jag fick mönstra som lättmatros, trots det att, som du vet, man enl. statuterna måste varit med i 24 mån. som obefaren och befaren ljungman först. Jag har 144 kr i hyra, ljungmän endast 60.

Du må tro, att livet ombord de första dagarna för mig voro påkostande. För det första på grund av ovanan vid, att bli utpurrad flera gånger under natten, samt omöjligheten för mig att sova på dagarne. Under de 3 första dygnen sov jag ej en blund, samt blev slapp som en trasa. Kom så därtill utpassning samt förtöjning och förhalningar på frivakterna då vi gingo genom Kielkanalen, samt kolning 2 ggr under vägen, med därtill hörande jobb för ”däckarne”.

Vi äro 5 matroser, jag hör till styrbords vakt på 2 man. Vår styrman (2-den) är ganska påkörande. Arbete finns det gott om, och ”ta igen sig” blott ett ögonblick tillåtes ej. Ja, nu, då jag blivit van, kan äta och sova, går det bättre, men är glad åt, att jag ej kommit på en segelskuta. Genom Bälten hade vi rätt hög sjö, likaså i Nordsjön. Det rådde storm, då vi skulle ut ur Kiel-kanalen, varför vi lågo för ankar 14 timmar.

Far kan adressera breven till rederiet: Hugo Persson Co Landskrona, så får jag dem till lämpliga hamnar.

Vi skola nu lossa trälasten här i Isigny, varefter vi antagligen skola gå med kol från England, vart är ej ännu bestämt.

Nu ha vi tagit oss upp för floden till ”Isigny sur Meer” och äro idag iland och se oss omkring. Detta är en liten trevlig lantsortsstad.

Hälsa till Mor så hjärtligt samt är du själv innerligt hälsad av din

Långpojke

Skriv snart till mig.

[Ett brev 4/7 fattas! -- Anteckning i marg.]

Stockholm den 3 juli 1921

Käraste Rosabit!

Innerlig tack för dina två brev 8--10 juni från det omtalade Curry Camp. Jo, lilla biten, jag känner åtskilligt om Yosemite Valley och National Park. Två experter på detta område ha på olika tider hållit föredrag med de mest förtjusande bilder därifrån, å Travellers Club. Men naturligtvis måste man se det med sina ögon, för att fatta skönheten till fullo. På samma sätt förhåller det sig med ”konkurrenten” i Klippiga bergen: Yellowstone Park, som ju är ännu ett strå vassare med sina 4.000 heta källor och gejsrar, och ”Hot Lakes District” på New Zealand -- där jag själv varit -- går utan på den igen -- så de så!

Vi äro alla så glada över att du tagit ledigt och att du får njuta av allt det härliga du beskriver.

Mor mår ganska skapligt nu, sedan hon kommit i ordning på S.S. där hon trivs bra! Det är så hemtrevligt där och alla människor är så snälla, både personal och pat. Då detta skrives är just Nen på besök hos henne. Nen kom hit igår och reser i morgon kväll till Trollhättan, och följer sedan med Maggie till Köpenhamn, där Maggie och N.F. skola vigas i Svenska kyrkan!!! Alltså blev lösningen på ”gåtan” så -- Det blir endast Nen och två regementskamrater till N.F. som vittnen där. Sedan komma de väl hit så småningom. N.F. har hyrt en möblerad bostad på två rum och kök i närheten av Liljeholmsbron. Men du har kanske redan då du läser detta fått alla detaljer, och jag vet jämt ingenting, ty N.F. har jag varken sett eller talat med på sex veckor -- han ger mig totalt ”blankt” --

Gud är dock god mot mig! Då jag var som djupast nere i förtvivlan, var jag skulle taga pengar till hyran och min andel till mor -- och allt annat, så fick jag återbetalningen från Nen, samt utan att anhålla därom -- en från Viktor Rydberg-logens sparbössefond skänkt penninggåva. Ära vare Den Evige för det hägn Han giver!

Ja, du är klok nog att erkänna, att du var en liten slarva som glömde stoppa in checken i första brevet, men som ingen annan än jag kunde göra sig nytta med den, var jag lugn, och gissade f.ö. hur det hängde ihop.

Den stackars Herbert nödgades häromdagen att mönstra som ”lättmatros” på en ångare ”Guy” från Landskrona!! Hellre än att ”svälta ihjäl” gick han till sjös i samma ställning som en 17 års pojke. Det är detta, jag tycker är beklagligt vid fyllda 31 år! Antagligen skulle de gå till England först, och väntar jag brev om detta.(...)

Själv är jag så ansatt av min gikt, att det är ett under att jag kan klara mig ensam. Det är därför härligt att veta, att du åtminstonde har det ljusare och drägligare i dessa prövningens dagar.

Jag hoppas även att de nu snart nygifta skola bli lyckliga -- trots det trassel som föregått deras sammanvigande. Om N.F. som jag på omvägar hört, tänker sluta på Allmänna Valmans Förbundet och återgå till tjänsten på reg. så måste de väl bosätta sig i Örebro -- och då blir åter för Gie att flyttta sin verksamhet. Ja,ja. Skriv snart!

Fader Bill

Oakland 6 juli 21

Kära Far!

Tack för brevet som jag fick i går e.m. Bankerna voro då redan stängda så jag fick vänta till idag med att sända de 103 Kr, som härmed inneslutas. Jag är glad, att Mor fick ansökan beviljad och nu kan få vård och ro. Har hon ensamt rum eller är ”på sal” eller hur? Längtar att få höra precis hur Mor har det.

Jag var liksom lite ledsen i förrgår, då jag upptäckte, att jag inte fått ett enda brev från Sverige på en hel månad. Och sedan min födelsedag, 11 april, hade jag ej fått mer än tre brev hemifrån, de voro alla från dig, systrarna ha alla upphört att skriva till mig.

Och Herbert svarar heller inte på brev. Och ingen av mina kamrater eller gamla vänner som jag skrivit till. (...) Så blev jag så glad att få ditt brev igår.(...)

Annars var brevet mest egnat att nedstämma än att uppmuntra. Men det gör ingenting, för strängt taget behöver jag ej uppmuntran just nu.

Jag har det verkligen så bra och trevligt ordnat, att jag kände samvetskval rent av för jag tycker det är orättvist att jag skall ha så förtjusande, när ni andra ha så många bekymmer och mycket besvärligheter på alla vis. Dess mer glad är jag då över att kunna vara i stånd att ge min andel. Och jag är glad att pengarna jag sänt förut kommo så väl till pass. Detta blir alltså till 1 okt. Nästa gång jag sänder pengar blir 90 Kr till Mor och 57 Kr ränta till Kyrkoherde Ärnström att betalas 7 okt. Jag skickar det omkr 1 sept. Så nu vet du, jag ej glömt bort det.

När jag kom hem från Yosemite började jag sno efter någon trevlig bostad. Slutligen efter ett evigt springande fann jag denna, där jag nu bor. Har ett rum med badrum och kök. Det är smånäpet och trevligt, just lagom för en person. Utsikt åt en trädgård och bortom träden skymtar jag sjön. Jag bor i den äldsta och trevligaste delen av Oakland. Här ä träd och blommor och grönt, verkar inte alls stad. Och ändå har jag bara 10 min.s promenad till hjärtat av staden, där alla affärs- och kontorsbyggnaderna ligga och där också Dr Cary har sitt kontor.

[skiss av lägenheten]

Ett bufféartat skåp, de nedre dörrarna ä ej skåp utan säng, som man drar ut, en härlig stor hemskt bred och skön säng, som när man skjutsar in den försvinner under badkaret o. spisen. Därför ä badrummet ett par trappsteg högre än rummet.

Så är det mattbeklätt på golvet förståss, som dom nästan alltid har, mjuk, skön stilig matta; korkmattta i kök och badrum, hett vatten bara du vrider på kran, telefon har jag och en skrivklaff som jag fäller ut ur skåpet. Det är allt så bekvämt och trevligt, en kinespojke som tömmer slaskhinken var morgon o. städar med el.dammsugare ett par gånger i mån. Så man kan säga, jag ”kom till Amerika och fick det bra”. Arbetet går fortfarande lika bra och är förtjusande intressant och roligt.(...) Hälsa Moran så innerligen.

Rose

Skriv snart! Bed ”alla du träffar” skriva.

[I marg]. Det är så hemskt varmt, asfalten ä som en gröt o. man smyger sig så nära husväggarna som möjligt för att få skugga från markiserna. I förrgår var jag på kräftfrukost hos en svensk familj. Gott!

Stockholm den 12 Juli 1921

Kära min gosse Butt!

Tack för dina välkomna rader av den 3 dennes från Isigny! Brevet hade tagit åtskilliga dar på vägen.

Att du fick mönstra som lättmatros kom väl an på de lättnader som myndigheterna nu under strejken få vidtaga för att ej hela apparaten skall stanna av. Du har ju en viss ”sjövana” förut, och så har du ju den ”i blodet”.

Men att du stavar jungman med ”lj” förargar mig. Sådana gubbar har jag sett i tryck ibland men för tusan kom ihåg att du är son till en sjöförfattare! Ordet kommer ej från växten ”ljung” utan från germanska ordet ”jung” (ung). Det vore f.ö. mycket intressant för mig om du i ett brev beskrev livet ombord på en modärn lastångare: t.ex. arbetsordningen för ett dygn. Är den så mycket omtalade och kritiserade indelningen av vakt efter åtta-timmarslagen tillämpad hos er?

Likaså matordningen och alla detaljer, som jag som gammal sjöman har intresse av, för jämförelsens skull.

Det var ju klart att du skulle få det marigt de första dagarne. Vissa saker är du nog för gammal att ens förlika dig med.-- Men du får väl ta det hela som ett studium och ett provisorium. Ty det är ju alldeles för sent att tänka sig något annat, då det fordras ett par års tjänst på segelfartyg innan man kan inskrivas på en Navigationsskola.

På ett sätt är jag glad att du kommit ut på de stora vidderna och får se något av världen. Du har nu endast dig själv att lita på -- och det hoppas jag skall lända dig till båtnad. Den som ingen far alls haft att ty sig till eller haft en sådan, som ingenting alls gjort för att jämna vägen åt sonen,-- den klarar sig bäst! Redan vid myndighetsåldern skulle du, i det senare fallet, ha haft ett livsmål, och nu vid 31 års ålder antagligen som en stadgad medborgare ha nått ett gott stycke fram mot detta livsmål. Nu, sedan jag ej längre kan göra något mera för dig, kanske det går lättare för dig. Ty det synes vara ditt öde -- som fallet är med så många andra -- att lyckan ej kommer att gynna dig, förrän den dag kommer, då du avsäger dig alla anspråk på assistence från andra och blott litar på egen kraft, som du dagligen skall hämta från ovan.

Jag hade ett brev från Hedvig igår, med inneliggande Kr 30:-- och begäran att jag skulle försträcka Kr 35:-- till din livfpremies betalning. Detta var den 11 juli och vid min förfrågan på Skandia här upplystes jag om att prem. var per 1sta Juni och respiten utgången den 30 Juni!! det var synnerligen illa skött av Hedvig. Jag har emellertid utverkat att premien blev gällande och betalt den. Jag har gjort detta för att visa henne en Oddfellows hjärtelag, ty jag antar att hon innehar Livbrevet, vilket nu annars blivit dödat. Det är alltså ej dig mitt ingripande gällt, ty det är slut med den sorten nu! Du måste bli en fri människa!

Jag går så långt, att jag säger: om du tilläventyrs kämpar med ”samvetsförebråelser” (som Hedvig har för mening) så är det desto bättre! Med din energi och intelligens har du stora förutsättningar att lyckas -- ja enligt Pelman skall du det, men då måste du även tömma den bitra bägaren i botten. Genom att se dig själv i spegeln -- självkritik -- uppletande av dina fel och brister, kan du sedan undvika att upprepa de forna dumheterna. Men man får då ej färdas fram väl inlindad i bomull med påskrift ”aktas väl för stötar”.

Det synes mig, att du nu, intuitivt genom ditt ”högre jag”, bör känna bojorna lossna, att du ej längre nödgas släpa med en black om foten, som smiddes fast 1913 eller 14. ”Bli en fri man!” hör jag ditt Ego viska. Ja, nu nog om detta.(...) .

Det hade kommit inbjudan till dig att resa över till vigseln den 9 Juli i Svenska Kyrkan, Köpenhamn. Maggie och Nils Folke bestämde sig nämligen till slut för Köpenhamn.

Nen hade tagit semester och var med där, och det hade ju passat förträffligt om även du kunnat vara med. Men så går det ej alltid. De nygifta ska väl resa litet i Danmark innan de komma hit. Från Rose har jag ej hört på några veckor.

Själv är jag alldeles genomusel i mina giktknöliga, halvlama händer, och f.ö. står allt och stampar på samma ställe som då du for. Jag är bjuden ut till Ingmarsö av Ernst Winbergh på 14 dar. Vi skulle fiska -- men hur i all världen jag skall kunna hålla i grejorna eller ro en båt -- det blir att se.

Med de bästa välönskningar, att du må kunna klara din skiva ombord tecknar tillgivne, trofaste

Fader Bill

Oakland 19 juli 1921

Kära May!

Vet du, jag har hört talas om många slags grymheter, tortyr, brodermord och andra rysliga behandlingar av stackars människor, men aldrig tror jag, att jag hörde om en så grym behandling, som den jag fått röna från mina systrar.

Du vet själv hur det känns att stirra sig vansinnig på en tom brevlåda. Åtminstone har jag ett minne av, att du en gång för många år sedan beklagade dig över, att brevlådan på Sprallenborg rostade sönder på grund av brevbrist. Då var du iallafall ej längre bort från oss andra, än att du när som helst kunde pingla på i telefon och prata med oss. Så minns du vad du kände då av saknad och besvikelse, kan du ej tycka det underligt om hela mitt inre rostar sönder, ej bara brevlådan. Det är gräsligt att tyna, och det är vad mitt hjärta gör, det tynar bort av brist på kärleksbevis från mina närmaste.

Visserligen har jag här allt vad jag behöver vad det yttre beträffar -- men jag har nu aldrig varit rent ytlig, måste alltid ha något för mitt inre liv, måste ha kärlek och värme från dem jag själv älskar. Och gå här och längta efter brev, ett tecken på att jag inte är bortglömd -- det gör mig snart ond och elak, snart förtvivlad och bitter, men aldrig kan det komma min tillgivenhet för er alla att växa, även om alla inre kval aldrig kan förmå att minska den.

Jag måste emellertid ladda ur mig ibland. Mina brev hem de sista månaderna ha alla mer än till hälften innehållit veklagan, böner, hotelser -- allt för att ni ej skriva. Om jag inte får brev den här månaden bryr jag mig ej om att skriva hem något mer -- endast till Mor ty hon skulle skriva volymer varje dag till mig om hon bara vore istånd till det, det vet jag.(...)

Kväll! Trött. Orkar ej skriva mer. Adjö

Rosan

P.S. Har ett bedårande litet hem för mig själv. Men som du ej frågar efter mig ingår jag ej på beskrivning närmare.

Mörbylånga d. 20/7 1921

Kära Far

Hjärtligt tack för brevet, som jag erhöll först igår, returnerat hit, till Öland. Jag skall mönstra utav här, och detta av flera orsaker. Främst har jag litet svårt att stå ut med sjövakterna, och blir jag mycket sömnig och trött. Även arbetet i hamn tröttar mig, samt blir jag fort svettig och sedan avkyld, då jag fått ont i halsen.

Även har jag idag varit utsatt för ett överfall från Stuerten, som utan orsak kom bakifrån och började slåss, samt grep en stor matback och slungade mot mig. Den rammade läppen, vilken klövs. Nu är jag iland hos läkarn, och har fått såret ihopsytt. Jag skall skriva ett utförligt brev till Far sedan, och beskriva livet och arbetsordningen ombord på lastångare.

Nu hinner jag ej mer, då jag skall ned och passa livbåten och gå ombord. Hälsa mor så hjärtligt. Jag skall söka plats iland nu. Det var dock roligt att få komma ut ett slag. Vi togo in kollast i Hull. Det var ett sabla sotigt jobb. Vi voro som negrer, alla utom gubben, vilken var iland och nubbade. Din tillgivne son

Butt

Den 2.8.21

Kära min lilla Rose!

Du som är så långt borta och ändå så nära, bli nog helt gladt överraskad då du nu sent omsider får några rader från din Moran, som ej har låtit höra av sig sedan i april till din födelsedag och det var litet nog, som jag tycker mig komma ihåg. Mycket har hänt sedan dess för mig. Först låg jag ganska sjuk på St. Eriks sjukhus, som du nog hört av Far, och då jag blev så mycket bättre att Dr Sahlgren tyckte att jag ej behövde stanna där längre, var det med stor möda jag kunde övertala Far att taga mig till Västmannagt. 71 igen. Han påstod att jag kunde få stanna på ”St. Erik” så länge jag ville och att det ej kostade något för mig därstädes, samt att det var min oförnöjsamhet som gjorde att Dr S. sagt att jag nu ej behövde sjukhusvård längre. Mitt croniska onda kunde (el. ville) de ej där göra något vidare åt, sedan Dr S. undersökt ryggmärgen och på den ej funnit något fel; och det må du tro jag är glad åt.--

Nå, så kom då Far och hämtade mig till sig, d.9 juni och redan på måndan 13de kom telefonbud att jag när som hellst kunde få komma till Sthlms Gamla Sjukhem, gärna så fort som möjligt.

Jag började genast göra iordning mina grejor så godt jag förmådde, hade litet att tvätta o. stryka och så packa jag ihop det jag ansåg mig behöva den närmaste tiden. Och på lördagen d.18 juni strax före kl.12 bilade Far iväg med mig så att vi voro här precis på slaget tolv såsom bestämt var och sén har jag nu varit här och lärt mig att ”det är ej guld, allt som glimmar”.

Men -- jag har ju rum, mat, tvätt, säng, sängkläder, lakan och handdukar .Servietter och duk till matbordet och allt annat som hör till, som jag dukar åt mig själv och vid vilket, ute i korridoren, jag för tillfället äter ensam, ty den fjärde rums-kamraten är på Östermalm och har vård om en våning tillhörande ett herrskap Davidson, vilka äro på sommarnöje eller utrikesresa, jag har ej riktigt tagit reda på vilkendera.

Nämnda Davidson ha stiftat den frisäng här på hemmet, som den här fjärde min rumskamrat innehar. Jag borde kanske sagt min tredje kamrat, ty vi äro fyra inalles i rummet. Så då nu en är borta äro vi endast tre.

Rummet är stort och bra. Vi ha´ varsin säng, varsitt nattduks-bord, varsin byrå (6-lådig) med tillhörande spegel i stativ. Byrån är hög och smal och spegeln ganska oåtkomlig och svår att lyfta. Så det har sina sidor förstår du. Vidare ha´ vi fyra pinnstolar och två stolar med armstöd. Av dem har frök. Nylund (som nu är borta) den ena och jag den andra. I min har jag på sitsen det ”innanmäte” som var i den kudde du sydde åt mig vid Zetterslund. Du vet, det var av det där blå sofftyget och stoppat med vadd. I det övre överdraget, som du broderade, stack jag in min gamla örngottskudde och den har jag nu upprest emot karmen på stolen, så du må tro den ser riktigt prydlig ut och är mjuk och bekväm att sitta i. Det är eljest en naken trästol, liksom pinnstolarna. Så ha vi ett avlångt träbord (målat) midt på golvet och ett dito, mindre, vid fönstret. Fönstret är stort, tre bågar i bredd och fyra rutor på höjden alltså 12 rutor. Det är kvadratrutor förstår du, ej långa. Sängarna stå längs väggarne, två vid varje och så två byråer vid en långvägg .Vid den andra är en dörr till en liten s.k. garderob med 4 st krokar på dörrfodret till en annan dörr som är till nästa rum, men är stängd av ”garderoben”. Sen är kakelugnen i hörnet.

Ack! vi ha´ ju också ett väggfast tvättställ bredvid garderobsdörren! Det höll jag alldeles på att glömma bort, fastän det är så skönt att bara behöva vrida på kran och få tvättvatten och så dra upp ”pluggen” vid kedjan så rinner det ut.

Fröken Cedergren (ej slägt med slägten C.) från Gottland (Slite) f.d. barnmorska, 80 år, har varit här omkring 1 1/2 år, är en av rumskamr. Hon och jag ha´ våra sängar o. byråer vid samma långvägg. Hennes säng uppemot hörnet vid fönstret, så hennes byrå, sen min säng, så min byrå, så ett litet tomt hörn lagom åt en stol att stå i och sen på den kortväggen Augusta Carlssons byrå och så dörren ut till korridoren, midt emot fönstret. På andra sidan dörren frk. Nylunds byrå och sen kakelugnen och det jag förut beskrivit och så de två andras sängar. Augustas upp emot fönstret och den andra midt emot min.

Frk. Cederström har en egen stor skinnländstol och Augusta har en gungstol, som hon ärvt efter en kokerska, som även haft frisäng här, donerad av samme bankdirektör Heckschen, som donerat den frisäng Augusta Carlsson har och vilken hon nu haft i 28 år.

Genom ett slaganfall har Augusta C. blivit oförmögen att röra sin högra hand o. arm, så hon har alltsedan sitt 14 år, säger hon, arbetat med venster hand och det gör hon riktigt dugligt även nu, fastän hon är 63 år gammal, och går o. haltar ”huset är mitt”. I följd av att hon varit här så lång tid är hon så ”väl inarbetad” med allt här, så hon tycker sig vilja vara den styrande o. rådande i vårt rum och så får hon väl vara det då.

Den 4.8.21

Jo, nu ser du att jag varit lat, som ej fortsatt brevet på hela gårdagen. Men jag skulle vila min hand tyckte jag och gick så ner i parken på f.m. Det var så väldigt varmt igår (och är så även idag) att då jag kom upp och ätit middag orkade jag ej skriva, isynnerhet som Augusta och en av biträdena här, började ett ordbyte om öppna fönster; så jag tyckte det var otrevligt och gick åter ned i parken, där det nu var svalt och skönt sedan det börjat bli litet vind.

Bäst jag satt där på mitt favoritställe kom Gie hoppandes och hade med sig brudpar-fotografier som de tagit i Köpenhamn och som hon ville jag skulle uttala mitt utlåtande om. Det är ganska svårt, ty det är sex stycken provkort, så jag önskar verkligen att du vore här och kunde hjälpa mig välja, ty alla äro lika bra, tycker jag, men de ha´ förstås ej råd att beställa efter alla. Gie var hit på middagsrasten, så hon hade bara några minuter på sig, men imorgon skulle hon komma åter sa´ hon.

I går var det tredje gången hon kom till mig sedan de återkommit till Stockholm och alla gånger har det endast varit en liten stund. Förra gången var Nen o. hon hit i sällskap och det var på lördag d.30 juli och Nen skulle då resa på kvällen så de hade ganska bråttom.

Hellst som Gie på sönd. skulle ha´ middag för sina två ”svågerskap” de från Luleå och så löjtnant Harry med fru, som nu äro bosatta i Sthlm. Middagen hade varit lyckad sa´ Gie i går, du kanske får höra vidare av henne själv; ty hon skall väl någongång ta´ sig tid och skriva till dig. Fastän det dröjer länge om, så må du ändå inte tycka illa vara och klaga i brev till Far; ty kanhända just då är brev på väg till dig från någon av dem. Far har det bra i så fall att han kan dela upp sin tid ty han rår ju sig själv och sätter sig ned vid skrivmaskinen och ”knäpper till” några sidor på en liten momang och behöver ej alls tänka på andra eller passa nå´n plats. Så det är stor skillnad.

I måndags d.1sta i 8. var Far här hos mig och hade då ditt brev av 6te juli, tror jag, med sig, så jag fick läsa det och tackar jag dig för det och för ännu en mängd brev du skrivit till oss och jag fått läsa. De ha´ alla varit så intressanta och trösterika att allt hittills här gått dig så väl i handom. Lof, pris och tack!

Du talade en gång i ett brev om att skriva ett, som du kallade ”rundresebrev” och om du gör det vore nog bäst du sände det till Nen för vidare befordran; ty Far klagade en gång över att det var så dyrt och besvärligt för honom med att avsända dessa brev och så tycker jag att när de ändå skola stanna hos honom vore bäst han får dem sist. Så dä. För västen du sände skall du ha´ ett hundratusenfaldigt tack! Den är så alldeles passande och så varm och god. Jag tog den på en e.m. då här var kallt, mulet o. ruskigt och den var så innerligt rar att ha´.

Jag tänker Far omtalat att det dröjde länge innan frk. Johnsson kom till Far. Till en del var ju Far orsaken därtill, ty hon hade telef. och ej fått svar. Hos mig har hon ej varit än men utlofvat att hon skulle besöka mig då det passade för henne. Så jag väntar tåligt. -- Från faster Jenny skulle jag hälsa dig bad hon. Tre gånger sen jag kom hit, har hon besökt mig.

Då Nen ännu ej återkommit från sin Danmarksvistelse kom ett brev från dig till henne eftersänt från Umeå till Västmannagatan, och som det var tjockt och din stil, såg ej Far efter till vem adr. var utan skar upp o. läste det. Som han dagen därpå skulle resa ut till Ingmarsö o. Hr Winberg, lämnade han mig brevet för att ge till Nen då hon kom. Och vet du, jag läste det också, ty jag var orolig att se om där stod något om Aslög o. Alex. Som bättre var, var det i så allmänna ordalag, att ingen som ej var invigd i förhållandet kunde förstå att det angick Nen. Nu vet jag ju ej om Nen skrivit om det till dig, men ville ändå omtala det, så du kan förstå huru länge ett brev ibland kan ha´ göra innan det når sin egare. Detta fick nu Nen ej förrän d.21 juli och så hämtade hon mig till Wästmannagt d.22 och vi ordnade och ”jobbade” där till på sönd. d.24, då hon följde mig hit igen och sen gick till Gie occh Nils Folke, ty Far skulle komma hem på söndakvällen och Nen tyckte det var bättre att bo hos syskonen. På tisdan 26 juli tror jag det var, som Nen och Gie voro till Upsala och ordnade om på vindskontoret därstädes och med Wahlström huru han skulle sända en del saker och skicka resten till auktionskammaren, då tid därtill blev och få det såldt därstädes. På torsdan var det visst, som Nen sedan ”jobbade”, helt ensam, på vindskontoret vid Wästmannagt. och tog en del som var hennes och en del hon ville ha´ och skickade av med en båtlägenhet till Umeå, samt Gies säng o.d. till henne. Och på fredan sydde Nen ihop min gamla kappa du vet, till en morgonrock åt mig; vi vände nämligen den gröna avigsidan utåt, så nu skall jag göra mig grön här ibland gummorna. Ifall Nen ännu ej skrivit till dig, så hör du att hon haft åtskilligt att styra med innan hon på lördag återreste till Umeå.(...)

Ja du lilla Rose, nu har jag skrivit båd´ nytt och nattagammalt! Kanske en hel hop som du vet förut och kanhända mycket fattas som du ville veta. Men som du ser att mina fingrar nu kunna hålla pennan skall jag om någon tid åter skriva till dig och tala om mera här från hemmet.

[I marginalen]

Nu dukas det till middag vid de övriga tre borden här i korridoren och nu skall även jag duka åt mig. Skönt så länge jag får sitta ensam.--

Nu ha´ vi ätit middag. Den serveras kl.ett och nu är kl.2.-- Vi fingo god soppa; blomkålspuré, samt risgrynskaka och saftsås. Även det godt, 1/2 3 få vi kaffe, ej vidare godt. Jag dricker just aldrig kaffe på e.m. Mår ej riktigt väl av det och därför låter jag bli. Dricker kaffe till frukosten. Det är nog ej så godt det heller.-- Tänk du får ej detta förr än i Sept. kanske! --

Jag kysser dig, omfamnar dig och trycker dig till mitt modershjärta! På samma gång jag beklagar att du skall vara tvungen (och även dina systrar) offra så mycket av dina inkomster på mig.

Men hjärteligen tackar jag dig för vad du gör för din egen, dig älskande

Moran

Du får ursäkta att det blir så mycket på tvären.-- Nästa gång skall jag fortsätta att tala om parken osv. Jag kunde ju nu avsända detta idag torsdag, men dröjer tills imorgon då Gie varit här, så kanske hon vill skriva några ord på tvären även hon. Vet du att jag innerligen gratulerar dig till din härliga bostad, som du ritar och beskriver i brevet till Far. Här får vi bada var fjortonde dag! Storartat eller hur? I morgon är det min tur.(...)

Jo, mellan 1/2 11 och 12 f.m. i dag badade jag och mycket riktigt kom Gie medan jag var nere i badrummet, så hon fick vänta en stund, men lyckligtvis hade hon en nattmössa med sig och sydde på, så tiden var ej förspilld för henne. Hon hade hela dagen ledig i dag och sa´ hon skulle grädda plättar till middag åt dem.

Hon bad hälsa dig att du ej skulle tro att hon glömt dig därför att hon tillskriver dig så sällan. Vidare bad hon hälsa och tacka så hjärtligt för de trevliga rara tofflorna, som voro alldeles lagom åt henne. Jag säger till dig att du ej skall tro att hon tänker föra något toffelregimente fastän hon fått spiran,utan de dela nog så snällt kommenderingen. Och det är ju vackert så.(...) Här ha vi haft rar sommar de sista 14 dagarna: Jag trodde Far skulle komma till mig i dag, men ej och nu är kl.6 så det är för sent för honom. Oroa dig ej för honom eller någon av oss. Gud lever och du skall var glad att du har det godt. Vi reda oss nog. Från Nen fick jag brev i går e.m. Nen hade blivit hjärtligt välkomnad av Dr G. samt av sina egna patienter, så allt var bra, utom vädret som var kallt.

Moran

---

Back Back to Intro Next

---

Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013 File: SBFB_1921B Book (59 pages)