En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1921A

Brev från Anna, Herbert, Pehr och Rose

~ 1921 ~

Back Back to Intro Next

Arbetssökande, författare och pelmanist

Moran på Stockholms Sjukhem

Lättmatrosen

En sjukgymnast i San Francisco

Stockholm den 3 Jan.1921

Kära min gosse Butt!

Hjärtligt tack för ditt nyårsbrev! (...) Jag finner av ditt brev at du tvivlar på ”stjärngubbens konst” i vad avser ett personligt horoskop. På sätt och vis gläder det mig att du har en självständig ställning till denna sak -- även däri har således horoskopet rätt -- det är det egna tänkandet, det egna resultatet av det samma som ger värde åt karaktären. Emellertid finnes det en fast utgångspunkt för det individuella horoskopet: Zodiakens utseende och ställning, då personen födes -- och utan denna ställning är man ins blaue hinein -- det blir endast fåvitsk ”visdom”. Det finnes även en hemlighet förenad med denna sammanställning mellan födelseminuten och zodiakens ställning; den är av samma art som allt annat översinnligt, ofattbar och obevisad på vetenskaplig väg -- en hypotes alltså, men detta är ju ej något bevis för att den är falsk. Men, som sagt, behåll du din tro för dig -- det mår du bäst av!

Du frågar om utlåtanden om din karaktär. Det skulle bli ett långt kapitel. Ty förhållandet är detta: ”Varje människas karaktär utgör en blandning av goda och dåliga egenskaper och detta avspeglar sig även i horoskopet. Ditt nativitetshoroskop angiver emellertid endast de goda och dåliga egenskaper, som äro medfödda, men icke huru dessa egenskaper komma att utveckla sig, eller omvandlas genom uppfostran m.m. Därför innebär det faktum, att dåliga egenskaper visa sig i en människas horoskop, ingalunda att den människan är en dålig sådan. Anlagen förefinnas visserligen hos den nyfödde, men huruvida dessa anlag skola växa sig starka och människan duka under för dem, eller genom uppfostran korrigera dem, är en senare historia, som ”direktion-horoskopet” däremot kan omtala. Du anmärker dock mycket riktigt, att det finns ofantligt mycket viktigt att taga vara på av visdom. Ja det är t.o.m. det intressantaste av alltihop, om man vill studera sig själv och dana sin karaktär, ty de latenta böjelserna -- som människan oftast ej själv har en aning om -- klarläggas, så att man kan akta sig för dem!!

Det var en ofantligt hygglig man, Sylvén i Seattle! Hans brev var ju ett under av välvilja mot dig, en främling för honom. -- Jag kan ej underlåta, att då jag får tid, sända honom några rader till tack. Heder åt sådana svenskar!!

Vad H.W.H. beträffar tror jag knappt att han denna gången får Baggå tillbaks, ty han har ställt till en oreda, som närmar sig det kriminella.-- Jag kanske får anledning att återkomma till detta ämne en annan gång. Tråkigt att Hedström ej svarat på ditt erbjudande,-- kanske du var för ”karsk”? Jag hade nästan förhoppning på den där saken, kan du ej möjligen försiktigt slå an strängen igen?

Fortfarande tyst från Rosan. Nyårsdagen hade vi hela Adlerska familjen, med jungfrun också, på middag. Det var ”liv” i ”våningen” må du tro! Mera nästa gång! Din egen

Farsgubbe

Stockholm den 5 Jan.1921

Mr Helge Sylvén

410 Hoge Building annex 709 Second Saven:

Seattle, Wash: U.S.A.

Min bäste herre!

Min son Herbert Sundström, bosatt i Malmö har under någon tid umgåtts med planer på att försöka sin lycka i Amerika. I och för detta ändamål har han tillskrivit Eder för att få råd m.m. Å detta brev från min son har Ni varit vänlig att giva honom svar, och detta, den 27 Nov. 1920 daterade brev, har min son låtit mig taga del av.

Jag kan ej nog tacka Eder för det uttömmande och sakrika innehållet av detta brev, vilket vittnar om en mer än vanlig människokärlek och hjälpsamhet mot en för Eder främmande person. Som jag själv under hela min ungdomstid vistats i fjärran länder, förstår jag att uppskatta den tjänst Ni gjort honom.

Hans hälsa är nu visserligen ganska konsoliderad efter flera års sanatoriekurer, men jag tror ändock, att om han skulle tvingas in i ”rough life”, detta kunde bliva upprivande på hans ”hoplappade” lungor. Och man kan ju icke alldeles utesluta en sådan sak, då man ej har färdigdukat för sig på förhand. Jag är därför rätt nöjd, att han stannar här och rider ut den ekonomiska storm, som nu börjat och helt visst kommer att fortsätta blåsa en tid över gamla Sverige. Vi hava ju under kriget haft det bättre än de flesta, en omständighet, som våra arbetare förstått att draga nytta av, ty nu finnes det ingen gräns för deras anspråk, ehuru de äro bäst betalta i hela världen. Men sådana äro svenskarne!

Det senaste utslaget av obstruktion är Maskinistföreningens, varigenom hela den svenska handelsflottan göres ineffektiv -- till de konkurrerande tyskarnes stora glädje. Nåja! alla länder har sina svårigheter att bekämpa, och konsten blir att kunna hålla huvudet över vattnet. Ryssland, som Ni förordar, blir nog en gång i framtiden ett stort fält för företagsamhet för andra nationers folk -- men det kommer att dröja många år ännu, innan den tidpunkten inträffar. Den nationens kynne ger så små förhoppningar om en nationell uppryckning, att man kan tvivla på ett snart tillfrisknande. Jag tror därför at min son gör klokast i att stanna där han är, ehuru det smärtar mig, att han ej får se något av den stora världen.

Mina barn ha fått vikingablodet i arv: min yngsta dotter, som är gymnastikdirektör från Centralinstitutet här, är sedan i höstas bosatt i San Francisco och arbetar å Lane Hospital. Hon är bara 22 år, men tyckes ”klara sin skiva” gott och trivs utmärkt. För yrkeskunniga kvinnor tyckes det ännu finnas arbetsfält i U.S.A.

Ja, som sagt, jag får ännu en gång tacka Eder för allt besvär och de värdefulla råd, Ni givit min son. För min del säger jag: ”Heder åt sådana utomlandssvenskar!” I andanom trycker jag Eder hand, och tecknar med utmärkt högaktning

Pehr W.Sundström

Stockholm den 5 Jan 1921

Käraste min lilla rara Rosabit!

Tusen innerliga tack för ditt med otålighet väntade brev av den 15 Dec 1920! Detta brev kom idag, och har alltså tagit 20 dagar på vägen.(...) Enligt överenskommelse har jag adresserat alla försändelser till Miss Nancy Rose C/o Miss Ball.(...) Av ditt ”avsändar-märke” på kuverten finner jag att du likväl använder namnet Sundström. Du nämner ej ett ord om att du frångått din gamla plan, att kalla dig Rose. Var vänlig tala om hur detta hänger ihop! (...)Mor grät, då jag läste upp ditt brev -- grät av glädje och tacksamhet.

Under det jag nu satt och skrev detta kom posten igen -- det var ett tjockt konvelut från Nen -- i detsamma låg ditt långa brev till henne. Jag har nu med stor möda dechiffrerat detsamma -- ty blyertsskriften är av nötningen nästan oläslig för mina svaga ögon. Om en stund, då mor slutat sitt job i köket skall jag försöka läsa det högt för henne -- det blir nog ej lätt.

O, min lilla tös, vad du fått knoga och gno hos läkare. Det var väl bra, att du fick tag i dr Fehlen, som kunde ge dig rätta kursen på din forskningsfärd. Ja, underbart är det hägn, du står under -- det har jag alltid sagt, och därför har jag alltid svarat dem som ”järskat” sig över ditt tilltag att resa till främmande fjärrland, att ”kan ej hon klara sin skiva, så kan ingen!” Det är t.ex. underbart, att du på den korta tiden kunde komma i sådan intim kontakt med ”flickorna”.

I mitt brev av 6 Dec. ger jag dig råd att ej gräva ned dig för mycket med de svenska elementen och anger mina skäl; det gläder mig, att du själv gjort samma iakttagelse innan du läst vad jag säger -- det visar intelligens och iakttagelseförmåga hos dig. Av ditt brev finner jag, att du är den sparsamma, omtänksamma och förståndiga flicka, som jag lärt att i många fall beundra härhemma. Det skall bli intressant att höra om du verkligen får din gymnastikapparelj enligt dina idéer uppsatta -- var ska de ta dem ifrån i Frisco? det frågas. De få väl skriva till Ekstrand här, som levererar dem över hela världen.(...)

På nyårsdagen voro alla Adlers (med jungfrun) hos oss på middag. Det var fröjd för barnen, som fingo kalas av alla de sorter. Det var en god hjälp för mor, att få diskat alltsammans, så att hon ingenting hade ”kvar i köket” på söndagmorgonen, utan fick vila sig litet. Moran är f.n. rätt så utsliten, och det vore i sanning på tiden, att hon fick börja att ordentligt få sköta sin hälsa och ej behöva taga sin hand vid något hädanefter -- men hur det skall gå till vet jag ej nu, ty ännu har jag ej ens arbete som ger mig ett öre.

Dock är jag ej hopplös -- tvärtom -- jag passar nu på medan jag har tid att genomgå en psykisk träningskurs, den s.k. Pelmansmetoden, för att kunna återfå min förlorade koncentrationsförmåga och mitt förlorade minne, detta för att kunna åtaga mig något arbete, där det gäller att konkurrera med ungdomen, eller ”bräcka” densamma. Jag har en sådan plats ”i kikarn” (egentligen blott en utredning av en större konkurs) men små smulor är också bröd -- om det blott kommer på min lott.(...).

Ja, nu skola vi hålla kontakten med varandra, Rosabiten min. Hoppas du utökar dina förbindelser med inflytelserika personer, gör dig bekant med ”gott folk”, håller dig vaken och ”framme”, och framförallt och i allt förlitar dig på Den Allsmäktiges hjälp.(...)

Min ”stora dag” den 11 Dec. då ”Viktor Rydberglogen” fyllde 25 år, gick allt bra för mig, ansträngande, men minnesrik dag. (...)

Far och Mor

Stockholm den 9 jan.1921

Kära Biten!

Det är för lustigt med posten -- jag kan skriva till dig på andra sidan jordklotet med porto 20 öre, då jag får betala lika mycket om jag skickar ett brev tvärs över gatan, och vad som är än besynnerligare är att med dubbelvikt är det 10 öre billigare att sända brev till San Francisco än till en adress inom Stockholm!! Efter denna enkla men ändå så ”besynnerliga” reflexion vill jag härmed närsluta ett brev, som kom för en stund sedan. Jag öppnade det emedan mor och jag ville se om det var något av sådan art att det behövde lämnas henne (fru Lyman) upplysningar om din vistelseort. Detta var ju ej fallet, varför du således besvarar brevet i vanlig ordning, och ger ”gubbarne en lugnande dosis” vis à vis dina förhållanden och framtidsutsikter efter ditt eget recept. F.ö. är intet att tillägga sedan jag för ett par dar sedan skrev.

Innerliga hälsningar från mor och mig!! Gud vare med dig!! Tillgivne

Far

Bilaga: Ett brev från Fru Lyman, dat 7/1 21

San Francisco jan 12/21

Kära May!

Hur mår ni alla ? Fortfarande är jag brevhungrig, som bara den. Nog kunde väl ni som är så många skriva så att jag fick brev varje vecka? (...) Men varför adresserar Gie ännu Miss Nancy Rose? Har jag ej talat om, att jag aldrig ändrade namn? (...)

Skall nu tala om att jag flyttat igen för jag vet ej vilken gång i ordningen. Men nu kommer jag stanna här, det ska jag tala om för trevligare kan jag ej få det. Har nämligen flyttat till de svenska flickorna jag talat om. Vi ha en våning på tre rum och kök och hall och badrum naturligtvis. Möblerat förståss (...).Alldeles bedårande. Vi tura om att laga mat varsin vecka. Och turas om med disk och städning osv. Systrarna Stohl ligga i sängkammaren i en tvåmanssäng (äkta amerikanskt, alla sängar här är tvåmanssängar nästan). Ingrid Johnsson ligger i vardagsrummet el. salongen om du vill i en sån där ”wallbed” som man svänger runt och putter in i väggen så det blir en stor stilig spegel med panel omkring. (Det är också en tvåmanssäng med resårmadrass förståss.) Första kvällarna låg jag i den sängen också, men både Ingrid och jag avskyr att ligga två i samma, så vi köpte en sängsoff-historia, så vi ha nu som en duchatéll i matsalen och jag ligger där. Alla toilettera vi förståss i badrummet. Varmt vatten ha vi jämt i vattenledningen så man kan bada närsomhelst och diska och tvätta så mycket som helst utan att värma vatten. Och el.strykjärn ha vi förståss och gasspis med stek- och bakugn.

Så vi ha det så riktigt som helst. Härligt. Ett riktigt hem. Du kan ej tro hur lycklig jag är att vara här och ha det så rasande trevligt. Det är ju precis som att ha ett stycke Sverige här. Det enda dumma är att jag pratar svenska alldeles för mycket. Vi glömmer ju precis bort, att tala engelska. Ja de andra kan ju engelska förut riktigt, men jag har bett dem tala det för att lära mig. Stundtals går det ju men så kommer svenskan igen. Härligt för oss förståss att kunna få prata ut på sitt eget språk.

Nu har jag ändrat arbete på Hospitalet. Har bara korrektiv gymnastik i en annan lokal som jag talade om. Från 2--4.30 e.m. så det är ej lång stund. Är min egen precis, får pat. tillskickade mig och får sen ordna med dem som jag vill, är hemskt bussigt få vara så självständig. Inte har jag nu heller någon sån där hydropatisk behandl. att sköta om som förut. Men det dumma är att jag får så litet betalt. Det här är Dr Langneckers privata klinik, så det är ej sjukhuset som betalar. Men det är ett mycket trevligare arbete än det förra.

Har nu också fullt av tid till privat-pat.- behandling. (Om jag bara finge pat.!!) Har åter börjat ränna omkring till doktorer. Tror att det kommer att bita bättre denna gång ity att jag är ”dressed up”. Har köpt en härlig kappa på ”sale” = realisation. Likaså en hatt. Det är en sån där kappa med knappast några ärmar bara fullt med pös. Och en stor härlig pälskrage av något ljusgrått, strävt långhårigt skinn med svarta strimlor. Vet ej vad sort det är. Kappan är av ganska ljust blått kläde med svarta stickning-garneringar. Hatten är av svarta flätor med blåa band-garneringar. Den trevligaste hatt jag nånsin haft. Jag ser ut precis som en annan människa, en riktig dam du, och med puder på näsan till. Känns så läckert att vara snobbig för en gångs skull. Och här tittar dom ju på kläder så hemskt. Tusen millioner värre än i Stockholm. Och dom precis dömer en efter kläderna och behandlar en efter dem. Det har jag då sett här på de få erfarenheter jag haft. Har ej haft min stiliga dress mer än fem dar och redan märkt skillnad. Kappan kostade $39 och hatten $6.90 så det va väl ej mkt. Det är verkligen bra mkt billigare här allting. Bostad med ljus, gas, telefon, piano och värme och varmt vatten går till $20 pr mån. för var och en. Det är ej mkt när man då har tre rum och kök att röra sig i och kan tvätta och allt sånt hemma. Maten blir ungefär 70 cent pr dag pr man. Det blir allt sammanlagt för mig alltså omkring $40 pr månad.

Men nu får jag ej mer än $25 pr mån. på sjukhuset och därför skall jag sluta om jag bara finge tag på något annat jobb riktigt snart. Men privatpat. klarar ju upp affärerna bra. Igår t.ex. förtjänade jag $6.50 och idag $4.50. Men jag har hemskt mycket ledig tid som jag önskar jag kunde få privatpat. på.

I alla fall mår jag fortfarande bra och är lyckligare än någonsin. Allt blir nog bra (jag menar inkomsterna) om jag lugnar mig lite. Så nu vet du ingen behöver oroa sig för mig. Och frisk är jag förståss som vanligt och mina kinder glöder som förr feta och runda till stort uppseende för alla bleknosiga amerikanskor.

Nog har man fått lite polityr utanpå och kanske ett annat sätt ibland, men i grund och botten ä jag samma beskedliga svenska tös som förr, barnslig och beskedlig, som det vitaste får.(...)

Adjö. Hälsa alla! Alla! Din egen

Rosan

Malmö 4, den 13 Jan.1921.

Kära Far.

Nu undrar du väl storligen, vart jag tagit vägen, som ej skrivit på så länge. Hjärtligt tack för Fars brev av 3 ds. Som du där påpekar, var Sylvén verkligen en ovanlig människa. Jag får tyvärr säga ovanlig, ty här förekommer dagligen, att jag ej får något svar alls på brev och förfrågningar till folk, som jag känner. Svenskarne äro sig lika i det fallet, men tyckes man få en särskild pli på sig, då man är eller varit ute.

Dock skrev jag till Helmer Key på sin tid, med samma förfrågningar, som till Sylvén, men han nedlät sig ej ens att svara, och detta trots att jag bifogade svarsporto.

Ja, det var väldigt, vad tiderna fortfarande äro tryckta. Det går varken at sälja bilar eller virke, och snart får man leva av luft. Jag erhöll sedermera svar från Hedström. Han erbjöd mig blott 1 procent i provision, men till detta kan jag ej öda tid och kostnader för försäljningen, varför jag ytterligare tillskrivit honom med begäran om 2 procent.

Jag har även svarat på två platsannonser till trävaruaffär, men ej erhållit något svar. Jag har dock gjort mitt bästa för att klara skivan, då det nu ser ganska knepigt ut för mig. Hur har far det nu? Har far hört något vidare om Baggå? Hälsa Mor så innerligt, och själv är du hjärtligen hälsad av

Din Son.

ROYAL SWEDISH CONSULATE

Filbert Street den 18 jan.1921

Käraste Moran!

(Pappret har jag fått av Ingrid, hade inte något hemma själv, och svenska staten kan ha råd betala ett brev till dig.) Tusen innerliga tack för almanackan och julbrev. Det första brevet från dig och Far fick jag på juldagen så det var så stämningsfullt att läsa det då. Fortfarande längtar jag efter mer brev.(...)

Nu har jag det ju förståss väldigt trevligt sen jag flyttat till de svenska flickorna. Jag har ju talat om Sigrid (gymn.dir.), Agnes (nurse) och Ingrid (på

Sv. konsulatet) förut? Jag flyttade till dem den 5 jan.(...) Jag är riktigt styv i matlagning har jag märkt nu. Vi ha mest bara äkta svenska rätter så det är så härligt, precis som man vore hemma.(...).

Julafton var jag här hos flickorna och vi hade lutfisk och gröt och julgran och julklappar och massor småkakor, klenäter, pepparkakor osv. Jag hade varit uppe hos dem nästan var kväll före jul och hjälpt till med julstöket. På juldagen var jag hos miss Ball på middag. Var där även annandag jul, fast då var jag bjuden på två andra ställen också. På nyårsdagen var vi flickor hos miss Schneidan, gymn.dir., den flickan som jag bodde hos ett slag i Oakland innan jag flyttade till San Francisco.

På julafton gav jag flickorna bara en julklapp tillsammans nämligen en tidning jag skrivit och ritat, mest ritat. Det var vad som hänt mig och dem sen jag lärde känna dem. Dom skrattade så, och uppskattade det alldeles väldigt. Alla som komma hit visar dom den och sluta aldrig tala om den eller hänsyfta på den, är glad det blev så lyckat. Själv fick jag ett par silkestrumpor, en kam, ett par galoscher (såna där som bara ä på främre delen utan häl du vet, väldigt bra, just lagom här), några japanska näsdukar, en fickkam att ha i väskan, en liten blomhistoria att sätta på en klänning el. dylikt. Hela julen var gränslöst rolig och svensk och livlig. Den var bara för kort.

Nu arbetar jag bara 2--4.30 på sjukhuset och har endast korrektivgymnastik med klinikungar. Det är väldigt mycket roligare arbete än det förra bland alla badkaren och det. Det var ju mest massage det förra förståss, men det var ju också medicinska bad och duschar och sånt, som jag ej gillade el. intresserade mig för just. Det kändes som va man baderska.

Nu har jag också ett par privatpat., en som har yrkesneuros, det är en arbetare på omkring 50 år, samt en liten pojke på 2 år som har haft barnförlamning och varken kan sitta eller stå. Men nu har jag så mycket tid ledig, att jag springer omkring till läkare för att få mer arbete dvs. privatpat. Dom säger ju alla, att dom ska låta höra av sig, men dom bara pratar. Älskvärda och vänliga ä dom så det rinner om det, men bakom finns absolut ingenting. Det är lustigt här, man har precis som en känsla av att ingenting är reelt, att det är skoj eller någon undermening eller sådant.

Och så detta att allt, allt är ”business” och jakt efter pengar. Men intet sånt når upp till vårt lilla hem på Filbert Street. Här har vi vila och skoj och svensk äkta uppriktighet och kamratlighet. Så jag är så lycklig fortfarande, och allt är gladare och ljusare än jag vågade hoppas.(...) Vet du vad jag läst i kväll -- jo ”Lutfisken”. Den var riktigt kul (...).

Kära vad jag undrar hur ni har det. Och om Far fått någon slags anställning eller hur det går. Det var så rart att du kom ihåg Sv.Kalendern. Där står så mycket intressant och trevligt. Och så en annan sak skall jag tacka dig för: att du alltid tänker på mig och följer med mig. Du må tro jag känner det och förnimmer det och får tröst och glädje av det.(...) Vi äro varandra så nära synes det mig, våra tankar och innerliga känslor mötas hos Gud, det känner jag också. Tack för att du lärt mig denna starka tro på Gud. Tack för att du visat mig hur tålmodig och förtröstansfull en på Gud troende skall vara, måste vara i kraft av sin tro.(...) den tro du, Mor, lärt mig genom dina böner och genom ditt exempel. Du måste veta Mor, att för mig finns på jorden intet så stort, så kärleksrikt, så av mig älskat som du, Moran liten. Det är mitt hjärtas hälsning till dig! --

Skall tala om något nytt, att jag köpt en ny kappa och en hatt. Min ulster blev ganska så illa åtgången på resan, full av salt och damm och sot. Den är förresten så tung och tjock i det här klimatet och alls ej i stil med vad dom har här.(...) Så det behövs vara snygg när man besöker läkarna.

Hälsa Far så innerligt och Lizzie och alla alla

Rose

Malmö den 23 Jan.1921.

Kära lilla Moran.

Hoppas Ni båda må bra, fastän jag ej hört av Far på en tid. Har han fått något nytt arbete ännu? Jag själv har försökt få någon anställning, i det jag svarat på flera annonser till trävaruplatser, men det har ej länt till något. Jag får dock nu så småningom mycket att göra, blott jag hade pengar att ordentligt sätta igång sakerna med. Som Mor sett av brev till Far, har jag näml. fått försäljning av bilar. Så har jag nu klart (preliminärt) med virkesförsäljningen för Hedström i Stockholm. Det var två saker.-- den tredje är, att jag skall få försäljning och nederlag för Skåne för Sjögren & Ahlbergs Guldlistfabrik, Stockholm. Som Mor & Far se, är programmet bra, blott jag nu hade råd till att skaffa mig en bil, för att med denna beresa landet i Skåne, där vid alla större samhällen finnes kundkrets för dessa varor, och förenar sig på så sätt dessa försäljningar utmärkt.

Det blir naturligtvis ingen fart, förrän nuvarande depression något ger med sig, och det allmänna läget ljusnar, men skola vi väl hoppas och tro, att detta ej tager allt för lång tid. Det kan ju inte tillstädjas, att man helt och hållet svälter ihjäl, fast det för tillfället ser misstänkt ut. Jag vet dock nu,på vilken basis jag skall arbeta, och kan se målet framför mig, och därmed är ju ett ej så föraktligt framsteg gjort, eller hur?

Ha Ni hört något från Rose? Skulle vara roligt snart få brev från Far, så att jag får erfara, hur Ni ha det nu. Med innerligaste hälsningar till Eder båda! Må så gott, lilla Moran, önskar Din kära, långe

Pojke

Stockholm den 24 Jan.1920

Kära min gosse Butt!

Hela tre veckor ha nu gått sedan jag skrev till dig senast, det har haft sina orsaker. Redan i mitten av Dec. började jag att genom mina vänner Högelin, Holmer och Tobieson bearbeta Dir. Em.Thunberg i Emmissionsbolaget för att få ett passande jobb åt mig. Under tiden kom Baggå kraschen och då ansågs att jag skulle bli mycket lämplig att reda upp böckerna och affärsställningen, vilket nog skulle taga ett år i anspråk, därefter kunde jag nog påräkna att få något annat i detta stora och mäktiga penninginstitut (som sorterar under Svenska Handelsbanken). Ja, det där såg lovande ut och vännerna voro ”så säkra”, och ehuru Thunberg ej bestämt något, hade han ”ingenting emot förslagen” och ställde sig ”förstående och välvillig” till saken. Jag kunde nästan ha tappat andan av allt ”rosenskimmer”, som omgav dessa planer.

Julen kom och med den en känsla av lugn och trygghet, att nu skulle jag äntligen få en bra ställning och en säker brödbit. Emellertid ville jag ej ”blabbra” om saken i förtid, utan önskade ha allt klart innan jag ens meddelade dig. Så gingo dagarne i januari, den ena efter den andra utan att saken kom närmare sin lösning. Jag började bli litet orolig, och då jag var av vännerna avrådd att själv tala med Thunberg (som jag ej sett eller talt vid på 5 år, eller då jag försökte intressera honom för kapitalplacering i vår lådfabrik, du minns) ansatte jag Holmer och Tobieson, som stodo i daglig beröring med Th., att forcera fram saken. De gjorde så, med den påföljd, att det kom fram, att Emissionsbol. hade tvingat H.V.H.s borgesmän att övertaga Baggå lager och arrendera sågen, varigenom Em.bol ej längre hade risken; godesmännen (som äro anställda tjänstemän i bol.) ha då ej längre samma anledning att riva i det ruttna och allt det ohederliga i H.V.H.s transaktioner, vadan den beramade utredningen annullerades..Så köpte Em.bol. tidningen Aftonbladets aktiemajoritet, och Th. ansattes att låta mig få en plats i dess ekonomiavdelning. Även detta skulle ej vara omöjligt påstods Th. ha svarat -- men, nu vågade jag ej längre lita på den saken, och mycket riktigt -- i Fredags meddelade mig Tobieson att han var ”oviss vad Th., efter allt detta menade” och bad mig gå upp och personligen uppvakta Th. Jag infann mig, men blev icke mottagen ”han var upptagen”. Så kom skrällen på lördagen, då jag fick veta att Th. ”med beklagande” sagt ifrån, att han ej kunde avskeda någon i Tidningens tjänst, och att han f.n. ej hade något som helst annat att erbjuda mig.

Så upplöstes hela denna vackra jul- och nyårsdröm i en fantom. Jag har även mobiliserat andra krafter för att hjälpa mig, men de äro av mera blygsam och mindre effektiv art -- resultatet är också hittills = 0.

Under tiden har jag börjat en ”Pelmans kurs” för att träna mina själsförmögenheter till den svåra kamp, som tyckes vara mig beskärd på ålderdomens dagar. Ehuru jag endast hade några hundra kronor kvar på Sparkassan, offrade jag av dem etthundra som full betalning för kursen. Man kan ju tycka att detta är vansinnigt, förstås -- men jag ser livets företeelser numera på ett annat sätt än för några år sedan, tack vare min ändrade världsåskådning. Jag skulle som en veritabel pessemist ej vågat göra detta förr i världen.

I ett kommande brev skall jag giva dig del av mina erfarenheter i detta över hela den engelsktalande världen berömda träningssystemet, som först nu kommit hit. Ja, som sagt, ännu kammar jag noll -- och det är ju ej fullt så märkvärdigt i dessa tider, då allting tenderar ”att stanna av” -- tills arbetarne fått sitt förnuft tillbaks, är ingen ändring att hoppas.

Från Rose ha vi genom Nen, Lizzie och Maggie haft underrättelser, avsända dagarna före jul, och borde vi nu snart själva få något från henne (posten tager 17--24 dagar beroende på båtlägenheterna). Som du vet,har hon fått plats på Lane Hospital, men hon fick ej den betalningen nu, som du uppgav, ty hon var ju ej hemma i de engelska termerna med det samma. Hon har till den 1 jan. haft 3 Doll. om dagen. Men då läkarne funno (till sin stora förvåning) att hon hade stora A i Anatomi, och alltså var lika styv som någon av dem i ett viktigt läkarämne stego hennes aktier, och hon har nu redan egna privatpatienter! som betala 2.50 doll. per behandling! Den tösen har f.ö. visat en energi och ett praktiskt förstånd i sitt sätt att skaffa sig plats och i denna stora främmande stad komma till rätta, att det är rent av underbart! Hon gör heder åt oss och åt svenska namnet. Jag skrev sedan till Sylvén och tackade honom, som jag i förra brevet sade.

Moran tackar dig hjärtligt för det brev som du igår skrev hit. Du får nog din bil en vacker dag, kära gosse, det är bådas vårt hopp. Jaså, du fick en preliminär uppgörelse tillstånd med Hedström -- alltså gick han med på 2 procent? Roligt höra, att du fått guldlistfabrikens agentur. Jag hade just tänkt föreslå dig söka denna. Utmärkt! Det som gläder mig mest är, att du kommit tillrätta med dig själv och fått ditt mål klart för dig. Släpp ej detta, ty det är huvudsumman för din framtid!!! Du kommer att få ”knogigt”, det vet jag ju -- men jag vet också, att du har utsikter att lyckas tillslut -- trots allt som står i din väg (...) alltså inga spekulationer!

Jag läste i dag om den där skojaren och ”astrologen” von Jessen i Köpenhamn. Man kan bli glad åt sådana ”vetenskapsmän”, då man ser hur namnet missbrukas i humbugs-syfte.

Ja, nu gäller det för oss båda kära Butt att söka hänga ut den här depressionstiden och ej, som du säger, svälta ihjäl. Utsikterna för mig att undgå det ödet äro dock bra mycket mindre för mig, än för dig, som är ung. Gud vare med oss båda! Hjärtliga hälsningar från mig och Moran! Din egen tillgivne

Farsgubbe

P.S. Emil Högelin är (som du kanske ej vet förut) mycket dålig. Han ligger nu sedan en månad tillbaks med vatten i lungsäcken, ”tappas” och kan ej äta något nämnvärt. Han har tacklat av alldeles förskräckligt och är ej längre den forne ”piggelin”. På grund härav har han ej kunnat aktivt deltaga med de andra två i Thunbergska saken för mig, men har dock, så dålig han än var, gjort vad han kunnat. Och detta gläder mig mycket, om ock resultatet blev negativt. Jag tror, i likhet med många andra, att han aldrig kommer i verksamhet mer. Lövström och din forna kamrat Jakobsson (som nu är bliven en ”pamp” i firman) sköta direktörsskapet. D.S.

Gymn.Centr.Inst. 27.1.1921

Kära Kamrat!

Mycken tack för brefvet! Det var roligt höra att Din resa gick bra, och att landet är härligt och mänskorna hyggliga! Hvad kan man mer begära! I min ungdom var jag ute i storm och tyckte vädret var härligt, sublimt, när alla andra tyckte det var fasligt!

Nyheter: Professor Levin har slutat och flyttat, och professor Ahnberg har intagit hans plats och våning. Ahnberg höll en utmärkt föreläsning, -- dvs. prof.föreläsningen för platsen -- om reumatism. Han blef ombedd att hålla den på G.C.I., så den kommer väl i dess årsbok. -- Arvedson har tagit ledigt för att sluta sina studier och kommer väl sedan att ”fastna” här. Nu har yngre kursen en liten gosse, som heter Abelin. Han uttalar förkastelsedom öfver spännböj. m.m. och verkar genom sin tvärsäkerhet och bristande erfarenhet mycket grön.

I slutet af sommaren, sist i Aug. och först i Sept. skall det bli fortbildningskurs. Vi ha´ nu fått ett statsanslag på 3.000 så nu skall kursen gå af stapeln. Den kurs som det i fjol var så mycket tal om. Det blir nog en bra kurs, synd att vägen till Calif. skall vara så lång och dyrbar, så att Du inte kan komma med på den.

(...) Jag hoppas att Rose Sundström förlåter, att jag så här ”Duar” -- Jag tyckte alltid så bra om Dig, fast jag var sträng mot Dig -- jag ansåg det kunde bli något af Dig och Du vet ”den man älskar den agar man”.

Nu önskar jag Dig all möjlig lycka och framgång där borta på andra sidan jorden! Skrif någon gång till Din tillgifna kamrat

Sally

San Francisco Jan.28/21

Kära Far!

De innerligaste tack för ditt brev skrivet den 5 jan.(...) brevet var så förtjusande rart och innerligt och gjorde mig så lycklig och glad.(...)

31 Jan.21

(...) om en halvtimme skall jag gå till sjukhuset till min klinik. Där har jag patienter av alla möjliga nationer. Två ryskor, en polack, en grekinna, ett par italienskor, en kinesiska, en spanjor, resten amerikanare (mer el. mindre). Redskapen har jag inte fått ännu, men ej må du tro vi behöva gå så långt efter dem. Det finns en firma här i staden, som leverera sådana.

Dom har här i skolorna en slags blandning av svensk och tysk gymnastik. Inte något tilltalande alls. Det är liksom tre riktningar som stå mot varandra: den tyska gymnastiken med danssteg och dylikt efter musik, den svenska pedagogiska gymn. och slutligen dem som hålla på fria lekar, alla slags bollekar och springlekar, utomhus så mycket som möjligt. Så kokar dom soppa av allt detta så det blir varken det ena eller det andra, minst pedagogiskt. Amerikanskorna äro alldeles för lata av sig för att kunna förmå sig till att ha vår gymnastik. Men leka och roa sig kan dom. Det syns också på deras ryggar att dom aldrig lärt sig stå i givaktställn. för huh! uh! sån hållning genomsnittsamerikanskan har.-- Du förstår jag talar nu bara om flick- och kvinnogymn. som intresserar mig mest naturligtvis.

Vet du, igår söndag hade jag den mest härliga dag. För det första var det det mest strålande vårväder. Det hade regnat hela natten, men på morgonen var det klaraste solsken, varmt, friskt och klart. Tre av oss flickor foro ut till ”The Ridingschool” och startade därifrån kl.9 f.m. på varsin ”ädel springare”. Vi redo ned till the beach, till oceanen. Åh, så härligt det var.

Först genom ”The Golden Gate Park” där fåglarna sjöngo och jublade i våryra, där det doftade av fuktig mylla och nysprucket löv och morgonfriska blommor.(...)

Sen kommo vi ut till havet, som ännu inte lugnat sig efter nattens storm och oväder. Det brusade och sjöd och rullade den ena vittoppsskummiga vågen efter den andra upp över den låga strandbädden, där sanden lyste bländande vit i solskenet. Vi styrde hästarne ned på strandkanten och redo längs efter vattnet sättande av i friskt trav, då och då avbruten av en käck galopp. Hästarna smittades visst av vår ystra glädje, ty dom var nästan omöjliga att få att stanna och lugna sig med skritt. Vi voro ju rädda att överanstränga dem, för dom är ju alltid så noga på ridhus att hästarna ej skall på något sätt tröttas ut. Ja, det var den härligaste ridten jag varit med om, och det roligaste jag haft sen jag hit kom.(...) Vi voro ute tre timmar. Inte ett smul trött var jag.(...)

Sedan for jag ut till Miss Ball i Berkeley, och vi hade en härlig promenad på närm. 2 tim. uppe bland Piedmonts kullar och skogsdungar.(...) Det var en så underlig blandning av sommar och vinter. Massor av blommande träd och buskar bland nakna och kala grenar och svarta träd. Nyutsprunget löv, gult visset löv och evigt gröna träd, eucalyptusträd med kala grenar och kala stammar. Allt underbart. Och sol och fågelkvitter och utsigt över The Francisco Bay och The Golden Gate och hela Oakland och Berkeley med lysande vita hus och längst bort över vattnet höjde sig San Franciscos kullar i buktiga linjer.

Nu hoppas jag att jag snart får fler patienter. Har nu besökt 30 st. läkare, och det tycker jag skulle väl ge något resultat. Det behövs verkligen, ty min plånbok (som jag ingen har) börjar bli betänkligt mager. Men bli ej orolig för det, ty när du läser det här har jag säkert fullt upp att göra igen. Det är ju bara bra att ens pat. bli friska, om det också betyder ebb i kassan.

Det var roligt höra hur ni tillbringade julen.(...) Om du skriver till flickorna så bed dem skriva till mig. Från Nen har jag ännu ej haft en rad. Det är bara du som är snäll och skriver så ofta, så rart och kärligt. En hjärtevarm kyss för det, lilla Far, från din

Rosabit.

Malmö den 3 Febr.1921

Kära Farsgubben min!

(...) Ja, nu är det minsann svårt att erhålla platser. Jag har själv svarat på alla platsannonser till trävarukontor, som förekommit (3 st.) men ej fått svar. Blott jag kunde få något tillfälligt, tills tiderna bli bättre, så tror jag nog, att det sedan, då folks köplust återkommer, skall gå bra för mig. Men nu för närvarande är det sabla hårdtuggat, men blott man kan hasa sig igenom ett par månader till, skall det väl bli bättre i någon mån. För att få någon liten förtjänst för dagen, har jag annonserat om, att jag åtager mig renskrivningar. Jag har blott fått så pass mycket arbete, att annonskostnaden blev betäckt.

Så försöker jag göra litet i livförsäkringar (jag är, som du vet, agent för Skandia, sedan Södra Vi tiden) men allt går ”smått” nu, då folk blott tänker på de aldra nödvändigaste utgifterna, antingen det nu är av tvång, eller en idé. Jag ser dock rätt förhoppningsfullt på mitt framtida arbete, ty så bra ”förspänt”, som nu, har jag ej haft, alltsedan jag blev ”min egen”.(...) F.n. går det dock ej, att sälja något, varken i Skåne eller Danmark. Alla brädgårdar äro fullproppade, då det ej går åt något.(...) Några bilar har jag ännu ej kunnat sälja iår, då säsongen ännu knappt är inne. Få se, hur det går! I höstas sålde jag 7 stycken.

(...) Tack för den ljusa tron, som både Far och Mor ha om, att jag ”nog får min bil tillslut”. Det styrker en alltid i ens strävanden, då man vet, att man har sina kära med sig.

Ja, vet du Far, det är ett stort framsteg detta, som jag gjort, då jag kommit tillrätta med mig själv. Det har tagit tid, men felet har varit, att jag ej varit förnöjd med litet, (som jag nu ansett det för) utan försökt att gå genvägar. Men för mig ha de förmenta genvägarna varit senvägar. Jag har nu emellertid lärt mig att bygga i rätt ordning, att börja med grunden, och ej anse någon sten i byggnaden för obehövlig. Nu tar jag det säkra, före det osäkra.(...)

Det var roligt höra om Rose. Duktig tös, för henne går det nog bra.(...)

Jaså, Far har hoppat på ”Pelmanismen” också. Jag har, delvis med intresse, läst alla annonserna om ”kursen” i tidningarna, men som alltid nu för tiden, har jag ställt mig skeptisk och misstrogen till saken, ända tills jag sist såg några kända personers uttalanden om Pelmanismen, och hade just tänkt bedja Far på ort och ställe i St. närmare taga reda på saken. Nu, då jag hör, att du själv börjat en kurs, vore det roligt, av dig få veta något om densamma.(...) Må så gott! Din egen son

Butt

P.S. Jag har slutat med postfacket, och är nu min adress Grynbodgatan 10, Malmö. D.S.

I all bedrövelsen är det dock den trösten, att livsmedlen blivit och blir billigare för varje dag. Smöret kostar nu här 4:80, mjölk 32 öre, samt köttet billigare än M.H.K.s notering för Sthlm.

Stockholm den 4 Febr.1921

Kära min gosse Butt!

Tack för ditt gårdagsbrev! Jag såg på kuvertet att du börjat med ”institutets” papper igen och det verkade ”misstänkt” dvs. att du, liksom jag själv, är i utförsbacken f.n.(...) Jag skulle egentligen inte ha något att göra, då man ej har något att leva av -- men lika fullt räcker ej min tid till, ehuru jag stiger upp kl.7 var morgon. Först är det det ”domestika” jämte inköpen, läsning av det viktigaste i tidningen, påringningar och brevskrivning samt ett och annat personligt besök ute i staden hos någon av det femtiotal av mina vänner, som jag anmodat vara mig behjälplig att hålla utkik efter något jobb. Och så har jag Pelmansstudierna med sina övningar. Och på så sätt går dagarne, med sina obevekliga utgifter --

Med anledning av ditt meddelande om att du ”renskriver” skulle jag önska höra om du sedan har tagit riktiga lektioner i maskinskrivning (snabbskrift) eller om du fortfarande ”är självlärd”, ävenså huruvida din maskin (vilket fabrikat?) är din fullt betalta egendom, så att de ej komma och ”haffa” denna för dig så nödvändiga och nyttiga pjäs!

För min del har min gamla Hammond ej stort realvärde, men nog kommer den att få stanna hos mig i det allra sista, då vandringarne till juden skall börja, längre fram.

Jag är glad över din ljusa optimism! Men jag kan ändå ej underlåta att påpeka, det du förvånar mig med ditt meddelande angående affären Hedström. Du talar om, att du fått en uppgörelse med honom och fått din vilja fram vis à vis villkoren, och anser saken som ett fait à complis, ehuru du ej kunnat förmå honom att skriva kontrakt!! Kära gosse, utan ett bindande kontrakt i din hand inser du väl att alltihop bara är -- luft, det borde du väl nu hunnit lära av affärslivet! (...)

Ja, min gosse, vi ha det bedrövligt båda två, och vi synes ”följas åt” på ett så konstigt sätt i livets ups and downs. Jag är alldeles viss på att vi äro födda under tämligen liknande stjärnställning, du och jag! Du har emellertid mycket större förutsättningar att klara din ålerdom än jag, av det skälet, att du tillhör en nyare och ofantligt mera upplyst tid, som redan i din ungdom givit dig en fond av modärnt vetande och levnadsvishet, som jag först vid 60 års åldern fått inhämta, under kamp och arbete. men så är utvecklingens lag! (...)

Ja, nu skulle jag tala litet om Pelmankursen. Redan nu, efter blott en månads studier, känner jag mig uppkallad att vittna om, att den är ett underbart praktiskt, lättbegripligt och effektivt system för de psykiska krafternas framkallande till aktion. Den sätter stål i viljan och ger livet en ny ljusare färg allteftersom man ser sig göra framsteg i effektivitet, viljekraft, självsuggestion, iakttagelse, koncentration, samling, minne och minneskonst m.m. Då jag ”låg i ide” på Skolgatan i Västervik började jag med en kurs i minnets uppövande genom ”Modernt korrespondensinstitut” i Hälsingborg. Till en viss grad hade jag nytta av denna kurs, men den förflyktigades efter något år -- och varför? Jo, förklaringen ges i Pelmansmetoden: man kan ej varaktigt uppbygga vare sig minnet eller några av de andra själsegenskaperna utan att alla själens förmögenheter får deltaga i träningen -- man måste ta jämt med sig.

Emellertid gäller här som i alla studier, att man är ärlig mot sig själv, att man ej ironiserar de möjligen ibland drastiska övningarne, utan tager saken med allvar.

Pelmanskursen är i ock för sig intet ”nöje” den är ej heller för alla så värst fängslande, och detta av det skälet, att den alltigenom innehåller svårigheter, vilka skola övervinnas, liksom i all träning.

Den är dock så inrättad, att den i sin första början uppmuntrar den svagaste själ till ett försök, och så småningom kan även ”ett veritabelt kräk” känna sig gripen av den inre rösten, som manar till kraftigare tag. Då man sedan börjat förnimma de praktiska resultatet av detta kategoriska:”Jag vill”!! förvånas man över att man under hela sitt liv varit så okunnig om, dels att man besitter krafter som kunna göra ”förvånansvärda saker”, dels att jag själv kan kommendera dem. Alltnog, jag anser mig ha väl använt mina 100 riksdaleros, även om jag därigenom gjort mig pank för tillfället.

Du har i Marden en god ledning för den princip, som Pelmans-systemet i psykologiskt hänseende följer. Trine är däremot mera idealistisk, djupare och mera etiskt tilltalande för filosofen som sådan.

Ja, nu har du fått veta något av mina egna erfarenheter i detta ämne; för en ung man bör ju saken vara ännu betydelsefullare än för en gammal. Du får emellertid själv döma i saken av det reklamhäfte jag sänder dig.

Från Rose ha vi underligt nog ej ännu hört något vidare. Jag skall imorgon tillskriva henne. Mor börjar längta förstås.

Mina gikt- och reumatiska krämpor äro i full verksamhet, men då jag ej har råd till att sköta dem, får jag resignera -- det är också nyttigt på sitt sätt.

Mor hankar ännu med så gott hon kan, hon hälsar dig av allt hjärta! Skriva har hon nu nästan fått upphöra med, på grund av lamheten i handen.

Hjärtligt hälsad vare du av din egen trofaste

Farsgubbe

Stockholm den 7 Febr:1921

Käraste Rosabiten!

Med risk att breven gå om varandra måste jag dock sända dig några rader, det är ju en hel evighet sedan vi hörde från dig, och det börjar kännas så ängsligt. Och man låter fantasin spela, och då dyka de där sakerna upp, som du antydningsvis berörde i decemberbreven. Angående de där rysligheterna, ha ej ett ord stått att läsa i våra tidningar, vadan de tyckas vara okunniga om saken.

Ja, nu är den stora frågan: Hur har du det? är du frisk och glad fortfarande ”Californiens lyckligaste flicka” -- ”the rose of the sunny south”?!? Tankarne gå till dig även under dagens timmar, men mest då man kojat -- och våra böner uppsändas till den Evige, att Han skyddar dig där borta i fjärran land.

Stor skall glädjen bliva, då vi få några rader från dig! (...) Som det nu är veta vi ännu ej om du fått ett enda av mina föregående 5 brev.(...)

Här går livet sin gilla gång. Ännu har jag ej fått något arbete, och du förstår att detta förhållande ej bidrager till glädje. Men ännu har vi haft det drägligt, men det blir nog värre, om det ej snart blir ändring. Men man får ej ”ge sig över” för det -- Genom den Pelmanskurs, jag nu passar på att gå igenom, stärkes den andliga motståndskraften, så att man ej ger sig i första taget.

Gikten och reumatismen hålla mig f.ö. medveten om att livet ej är bara ”til lyst” och så gå dagarne den ena efter den andra.

(...) Våra prisförhållanden börja nu, som bättre är, att gå ned betydligt -- både kläder, skor och livsmedel, vadan alla handlanden med dyrt inköpta lager sitta illa till.(...)

Dahlgrens ha flyttat bostad (till Storgatan) enär Hugo har fri bostad med sin plats. Från Herbert hör jag ofta -- men den stackarn har det lika otrevligt som jag -- inga inkomster f.n. har även slutat med sitt postfack (...).Mor är ”som vanligt” och hälsar dig av allt sitt varma hjärta (...) Skriv genast!! Din egen trofaste

Farsgubben

Samma dag några timmar senare:

Underligt i sanning! Jag hade brevet frankerat och klart, men kände ingen åtrå att lägga det på lådan -- alldeles som om jag anat att ditt brev strax skulle komma! Och så kom ditt brev av den 18 Jan och gjorde oss halvt vilda av glädje. Mor grät, då jag läste det!

Huru härligt att du fått ett så trevligt och svenskt hem, det var förträffligt att den där läkaren gav dig anvisning till dessa flickor. Men du kan väl ej påstå att vi ej skrivit ofta nog, då vi först idag fått svar på fem brev? Gärna skall jag skriva en gång i veckan (om du vill ha brev från mig) men mor har så svårt i sina händer, att hon n.m. knappast kan hålla i pennan ett litet ögonblick.(...)

O, vad det var skönt att den där oroskänslan kunde försvinna.-- Stora famnen min lilla tös!!!!

Den 7.2.21.

Älskade min lilla Rose!

Hjärtinnerlig tack för ditt långa (...) brev av den 18 Jan.(...) Jag är så glad att du fortfarande står under Guds beskydd.(...) Rart att du (...) köpt dig en ny stilig ”Cape” och dito hatt. Tack för det. Skulle allt vara bra att bo i en sådan där trevlig våning (...).Till julklapp från May fick jag porträtt av lilla Britt. Från Gie fick jag ”Lutfisken” och en Engströmsbok. Från Nen en viellablus (ljus randig). Av Nils Folke tio kr. Av Lizzie och Folke ”Julstämning” och av Far en svart sidenblus, som han och jag voro till Hyvéns och köpte och som jag hade hos Höjers på deras Annandagsmiddag.(...) Hugneligt du känner att jag tänker på dig alltid.(...) din

Moran

San Francisco 15 febr.1921

Käraste Gie!

(...) Tack för brevet du skrev den 12 dec.(...) Jag jagade efter en anställning hos en läkare ser du. Nu har jag slutat kliniken och börjat på Physiotherapy department på Stanford Hospital igen, där jag var hela dec. månad. Så nu ä det bra. Pat. har jag åxå.(...)

Kära allesamman! Nu måste ni höra vad som kan hända fyra flickor i Frisco. Det var när jag kom hem från sjukhuset häromdagen, 1/2 6 e.m. När jag kom in i hallen, föllo mina ögon på Sigrids koffert: öppnad och allt innehållet utdraget på golvet. ”Hallå Sigrid, packar du för Honolulu”, ropade jag. Intet svar. Jag stack in huvudet i sängkammaren för att se om hon var där, men drog mig genast förskräckt tillbaka, ty där såg ut minst som Jerusalems förstöring. Darrande i knävecken går jag in i matsalen och tittar in i vardagsrummet. Samma historia där, allt vad lådor och skåp heter tömt och innehållet omkringkastat och tillrivet. Brev och papper omrivet, skrin uppbrutna och förstörda, allt en evig villervalla. Först undrade jag i mitt stilla sinne om någon av flickorna fått ett plötsligt anfall av vansinne, men så kom jag ihåg, att det fanns något som heter tjuvar. Jag rusade ut i köket och fann köksdörrslåset sönderbrutet. Saken var klar! Jag knacka på hos våra grannar mitt emot i farstun, och dom kom in och oja sig. Jag bad dem bums ringa till polisen. Jag har själv lite svårt att göra mig förstådd i telefon, så bara för att det skulle gå fortare, vände jag mig till dem. Och fem minuter efter var polisen där. Men innan han kom, kom Ingrid hem och blev förståss vettskrämd.

Vi började leta och riva i förstörelsen för att se hur mycket vi förlorat. Ingrid har en rasande stilig sälbisampäls och en härlig hermelinlångschal (hon har varit i Ryssland) och bums tänkte hon på dem förståss. Men de voro kvar lyckligt nog. Hon hade också ett halsband av äkta pärlor -- det fanns kvar. Min gymn.dir.ring, som jag ej haft på mig saknade jag däremot, etuiet var tomt. Men -- något senare hittade jag den på golvet borta bland en massa grejor. Sigrid kom hem strax efter polisen kommit. Hon hittade ett tomt etui där hon haft ett halsband av äkta pärlor. Hon grät och var förtvivlad -- tills hon hittade pärlorna i en vrå bland en massa jox. Efter åtskilligt sökande och sorterande (...) fann vi, att det enda dom tagit med sig var innehållet av en halvfylld flaska visky vi hade i medicinskåpet. Välbekomme! Så vi ”slapp” med blotta förskräckelsen.

Dagen därpå gingo flickorna och fingo alla sina saker stöldförsäkrade (Jag har ju ej mer än det jag har på mig, så för mig är det ingen idé.) Ja, nog var det en konstig historia. Om dom åtminstone tagit pengar eller smycken eller något så kunde det ju vara begripligt. Men detta är så otäckt hemlighetsfullt.

Och bara på elakhet eller rackartyg kunde det ej vara, ty varför då bryta upp låsta skrin med brev i. Och ett brev som Agnes skrivit och ej hunnit posta, men förseglat, var uppbrutet och ibland fotografier och överallt hade dom snokat, tom. i sängarna. Möjligen letade dom efter papperspengar eller värdepapper. Polisen trodde det var efter morfin eller opium el.dl. Dom kunde ju veta, att en av oss var sjuksköterska och därigenom tro de kunde få tag i något. Agnes har mycket riktigt morfin, men det bär hon alltid på sig. Polismannen sa också, att det den senaste tiden hänt liknande inbrott varje dag, just mitt på dagen.(...)

Det händer förresten så mycket rysligheter här så ni kan ej ana. Varje dag står det om mord och andra otäckheter. Mest är det unga flickor som bli mördade eller rånade el.dl. Men bli ej rädda för det, ty ni veta vem som beskyddar mig.

Idag har jag blivit vaccinerad för till råga på allt otyg går det smittkoppor här. Men tro ej för detta jag har otrevligt här. Nej, jag har så förtjusande (...).

Febr 22.

Nu tror jag jag aldrig sett på maken. Tänk att jag ej slutat brevet! (...) nu är jag på sjukhuset och väntar att knåda en patient (...).Och nu får Far ursäkta att jag skriver med blyerts, men annars får ni väl aldrig det här brevet.

Ja var var jag? Jo, festen i Oakland. Ja, det var förtjusande. Vi stannade över natten hos miss Schneidan. Ni kanske minns jag talade om en bok el. vad jag skall kalla det, som jag ritade och skrev till flickorna till jul. Där hade jag ritat mig själv såsom larv (när jag kom), puppa (då = efter en månads vistelse i U.S.A. användande puder, hårnät, silkestrumpor, amerik. skor osv. m.m.) samt ”fjäril”, som var ett stort frågetecken. Nu skojade flickorna med mig att jag redan var fjäril och det är sant att jag nästan kände mig så. Jag hade verkligen så roligt.

Förresten börjar jag nästan bli bortskämd. Annars när jag varit borta på bjudning eller det varit fler tillsammans har jag alltid känt mig snarare som en åskådare än som deltagare. Men nu blir jag mer eller mindre mittpunkten och har lärt mig hur det är att ha allm. uppmärksamheten riktad på sig hela tiden. Ni skulle säkert inte känna igen er blyga och okoketta Rosan om ni såge mig här i U.S.A. Flickorna är rent förskräckta ty en så hastig förvandling ha de aldrig kunnat drömma kunde ske.

I lördags var jag också borta på bjudning, söndags hade vi främmande och i går (helgdag här) var vi borta på kalas och dans. Så nog har jag roligt och trevligt.

Önskar bara att jag kunde få mer arbete och förtjäna mer pengar. Är på Physiotherapi här på Stanford visserligen, och det är ju en väldigt bra plats, just inte så vidare bra lön, bara för den är så eftersökt. Men har nu iallafall fått höjt till $4 pr dag. Det går dock ej så fort att förtjäna som jag fantiserat om för mig själv. Ännu så länge har jag bara haft så mycket att det går jämt upp med mina utgifter.(...) Men jag lånade ju först i början när jag kom hit och det ville jag allt bra gärna kunna betala snart. Så var det ju det, att jag måste köpa kläder med detsamma, för jag hade ju ej minsta grand som passade här.

Nej, nog om affärer nu. Jag skulle ju tala om en middag vi hade i förra veckan. Först skall jag säga, att det dröjde ej länge innan flickorna upptäckte en enastående kokkonst döljd någonstädes inom mitt corpus. Då så fort det kommer något slags främmande som skall ha någon förtäring stänges jag in i köket och släppes ej ut förrän jag kan komma i sällskap med härliga svenska rätter, doftande stekar, puddingar, omeletter, tårtor och först och främst sås. Sås sådan det ej kan uppbringas någon annanstans i hela U.S.A. mer än i ”Filbertgängets” kök.

Och vad jag tycker om att laga mat sen! Det är hemskt roligt. Och här kan man ju få allt man önskar. Färska grönsaker t.ex. året runt. Blomkål och skärböner och ärter närsomhelst, och rabarber och champinioner och cranberry ( = lingon fast mkt större) likaså. Och sånt förtjusande kött man får. Ni kan ej ana. Och fett får man en extra skiva om man köper en bit stek, fast den i sig själv har fullt med fett på sig. Och inte är det dyrt heller.

Nå denna särskilda middag skulle vara riktig herrmiddag. Ingrid (på konsulatet) hade bjudit hem en löjtnant Leffler (brorson till Mittag-Leffler ni vet), som också är på konsulatet och så var det av Sigrids svenska herrbekanta.

Löjtnant Leffler hade sagt:”Ja får vi då riktig svensk mat, ärter och pannkaka eller kålsoppa med frikadeller och inte någon slags tomatsalad, för det kan man få varsomhelst. Hu, jag är så led vid den här amerikanska maten”. Detta gav mig en idé. Så matsedeln blev som följer:

1: Smörgåsbord! smör, bröd, inlagd sill (lyckad fastän mitt första försök), sardiner, kaviar, ägg o. ansjovis, omelett med hummerstuvning och omelett med champinionstuvning, ost och kex.

2: Kålsoppa med frikadeller (trodde aldrig jag skulle lyckas så bra som jag gjorde).

3: Plättpudding med massor av sylt i förståss och vispad grädde ovanpå.

Ni skulle sett vad dom åt. Och så hade dom tagit vin med sig och bordet var dekorerat med blommor så vi hade riktigt festligt.

En annan middag för tre veckor sedan, då vi hade amerikanskt främmande, hade jag också lagat: Jordärtskockspuré, lammstek med morötter, ärter, böner, blomkål och sås förståss och så amerikansk salad, glace (den hade jag ej gjort).

Då var bordet dekorerat med påskliljor och violer och jag hade ritat placeringskort.

För att fortsätta med allt trevligt jag har, skall jag tala om, att jag varit ute och ridit diverse gånger. Första gången tog Ingrid och jag en lektion tillsammans inne. Tänkte det var bäst för att kontrollera om jag verkligen kunde rida, för det är ju aldrig någon som talat om för mig hur man skall göra, utan jag har lärt mig alldeles ensam. Nå, ridläraren visade mig hur man skall hålla tyglarna (dom har dubbla diton här så det är fyra stycken att hålla reda på mellan vissa fingrar).Sen sa han att jag skulle hålla ner hälarna och ej sträcka vristen som jag gjorde. Det var allt. Sen var det bara ”all right” hela tiden.

Så jag var både förvånad och förtjust att jag kunde rida.(...) Till Sigrid sa han:”That girl is too much for me”, när jag satte iväg i galopp.

(...) Vi rider i Golden Gate park och det är ingen vanlig park utan en baddigt stor en.(...) där finns inhägnader med djur, giraffer, antiloper, bufflar, kängurur (oh! vad dom är dråpliga!) strutsar och allt jag vet ej vad, ni kan själva tänka er. Och så finns där muséer och bibliotek och allt möjligt.

Området är väl dubbelt så stort som Skansens om inte mer. Och det är förstås särskilda ridvägar, gångvägar och bilvägar.Dräkter får man där på ridskolan utan att betala något extra. Och varmt bad efteråt om man vill, men jag föredrar att ta en kall dusch. Dräkterna är byxor och rock och läderputtisar eller stövlar. Jag rider alltid utan hatt för det är mycket skönare och det gör dom mycket här. I Sthlm kunde man aldrig göra det.(...)

Vi brukar rida på söndagsmorgnarna 9--12. (...) och se hela oceanen komma vältrande i dessa långa, skumfräsande rullvågor i strålande sol, känna saltstänket på läpparna och se de mäkta vågorna kastas till stoftfint stänk alldeles vid hästens hovar.(...)

Jag talade visst om att jag skulle vaccineras. Ja, och det tog. I söndags hade jag blåsor och svullet på benet (det gjordes strax ovanför knäet). Vi hade tingat hästar för ridning, men jag hade ej lust, för mitt ben besvärade mig. Och så var det så hemskt dimmigt. I alla fall foro vi ut till ridskolan och fråga, om vi ej fingo annulera hästarna och ej betala, ty det regnade ju, sa vi. Nej, sa dom, det var dimma (...)

Söndagsritt längs The Pacific Ocean, San Francisco

Så naturligtvis gjorde vi oss iordning och satte upp och iväg bar det. Jag hade en liten ”single-step” som tycktes mig alldeles för snäll och ointressant. Sigrid hade en ganska svårhanterlig häst.(...) då hör jag någon ropa ”Rose, Rose kom!” Förskräckt vände jag mig om och såg Sigrid komma susande i vild galopp. ”Jag kan inte stanna, hjälp mig” skrek hon. Jag satte min häst i galopp också och red ikapp henne (...) Så styrde jag min häst precis framför hennes så att den absolut måste stanna. Så tog jag tyglarna och höll in honom.(...) Nu var Sigrid så rädd så hon bara ville av.

”Ja, låt oss byta då” sa jag. Sagt och gjort. Min häst var ju som ett lamm, så honom var Sigrid ej rädd för.(...) När jag hade fått hästen lugn och lydig igen tyckte jag det skulle vara kul med lite fart, så jag satte av i galopp igen! (...) så vände jag tillbaka igen och fann Sigrid omgiven av en skara officerare till häst.(...)

Hon hade haft en australisk sadel och jag använder alltid engelsk. De australiensiska sadlarna ha någon slags läderpluttar som sitter strax över knäna på en, så man ska sitta fast och stadigt. Användes för dom som ej är riktigt säkra och sadelfasta.

Och nu kom den där läderplutten precis på min ömma vaccinering, så jag kunde ej stå ut längre. Så kom Ingrid och hennes officer. Hon ville också byta sadel, så vi satt av och officeren hjälpte oss. (...) så kom två andra och hjälpte till också. Det var samma som varit nere vid stranden förut.(...) Det var de trevligaste amerikanare jag träffat hittills. Verkligt bildade och med fint uppträdande och sätt. Nu undrar vi så, om dom kommer och rider om söndag också. Få se!

Men följden av denna häftiga och ansträngande ritt blev 1) hemska ridsår 2) feber av vaccinationen, så jag mådde ganska tjockt natten till måndagen och hela den dagen. Men nu är jag all right igen, utom att jag ännu helst sitter på mjuka stolar. Har aldrig fått ridsår förr och tänker väl jag skall undvika det en annan gång.(...) och kyssar till er alla. Er egen

Rosan

Malmö den 27 Febr.1921

[brevhuvud avklippt]

Kära Far.

Nu är det länge sedan jag sist lät höra av mig. Tiden flyger fortfarande iväg, så at man ej vet ordet utav, förrän ett par veckor slunkit iväg.

Hjärtligt tack för Fars brev. Jaså, Far anser det verka ”misstänkt” att jag börjat med ”institutets” brevpapper, och sluter av detta, att jag f.n. befinner mig i utförsbacken.

Sparsamhet är en dygd, och om jag nu, för att få användning för dessa brevpaper, använder dem til privat korrespondens, är väl intet ont däri. Jag tycker nu en gång, att det inte finns förargligare, än att gå och titta på högar av trycksaker, som kostat dyra pengar, och endast ligga till ingen nytta.

Att jag befinner mig i ”utförsbacken” protesterar jag emot, tvärt om, jag går framåt för varje dag, fast det ännu ej synes något ekonomiskt resultat därav, men det kommer i sinom tid, det tror jag säkert.

Med ”renskrivningen” blev det inget bevänt, då jag ej fick några kunder annat än två stycken, varav den ena ej ännu hemtat sitt opus. Jag genomgick aldrig någon kurs i maskinskrivning, då jag lärt mig skriva tillräckligt fort för min korrespondens´ storlek. Maskinen, det är en ”Smith Premier”, har jag, som väl är, betalat för 14 månader sedan, så denna ”haffa” de ej.

Ang. ”affären Hedström” så är jag ej så orolig, att han ej ville skriva ett formligt kontrakt. Med nuvarande försäljnings-svårigheter i trävarubranchen, får jag nog behålla försäljningen för honom, var lugn för det! Jag har förrästen ej ännu lyckats sälja en pinne, så att jag själv är heller ej så inkiett, att teckna kontrakt på nuvarande ståndpunkt.(...)

Pelmanskursen är nog intressant och behövlig, men jag tycker, den är bra dyr, så at det får nog vara för mig t.v. Nu har, som väl är, bilaffärerna börjat för året, Jag sålde en Ford i fredags, men förtjänsten blir ej så stor på dessa små vagnar. Det är dock ett härligt arbete! Jag håller nu även på att lära mig ”köra”. Det är ej så svårt.

Ha Ni hört något från Rose? Har Far lyckats få något arbete ännu? Hoppas det! Hoppas även, att Ni Båda må gott. Hälsa Mor så hjärtligt o. innerligt vare du själv hälsad av Din alltid trofaste (...)

Son

San Francisco 2 mars 1921

Kära Far!

Tusen innerliga tack för ditt brev av den 7 febr. (...) Jo, jag har fått påökt på lönen igen och har nu privatpatient varje dag. Så det börjar klara sig lite bättre med kassan -- så länge det varar.

Är så ledsen att du ej fått någon anställning. Håller du på med någon bok eller annat skriveri? Det undrar jag så.

(...) jag kommer ej hem förrän kl.8 om kvällarna och då äter jag middag och lägger mig sedan så fort som möjligt. Jag har en patient i Oakland, så jag måste fara dit ut, och det tar 1 tim. dit och 1 tim. hem och 1.tim. behandling. Så därför blir det så sent.

Nu är det lunchtimme på sjukhuset och jag passar på som vanligt. Dom tycker så mycket om min massage och sjukgymnastiska behandling här, det är så kul att höra patienternas lovsånger och förundran. Doktorn är så rädd att jag skall sluta. Han vet jag snokar efter en annan anställning. Han kan gärna bli lite skraj, det märks ju att det bara är nyttigt ty då får jag påökt. Jag skulle vilja ha en annan plats, där jag var mer oberoende och självständig. Och så tycker jag inte något vidare om den här doktorn. Han är för mycket ”business-man” och för lite läkare.

Blir så arg på honom ibland -- fast det ä bara och smila och göra sig söt. Brr. Spela teater, det får man då lära sig här. Ju mer man kan göra sig till och ju mindre äkta man är, dess bättre går det för en dvs. dess mer kan man förtjäna.

(...) Men om flickorna skriva så sällan hem, få ni ju ej veta av dem när de fått brev från mig. Så nu skall jag skriva hem till Far och Mor istället jämt så få syskonen mina hälsningar genom er. Mor skall ha innerligen tack för det kära brevet. Så innerligt rart det var (...) varsin hjärtevarm kyss från eder

Rosabit.

Stockholm den 5 Mars 1921

Kära Rosabiten!

Tack du lilla rara tösen min för ditt oändligt kärkomna och glädjande brev (av den 31/1). Det tog denna gång hela 26 dagar. Alltså beroende på båtlägenheterna. (...) Det var intressant att höra, att du har patienter av så skilda nationer och folkraser. Tänk vad du på detta sätt får inblick i jordemänniskornas olika lynnen, kynnen och sätt att vara. Jag riktigt avundas dig, Biten min!

Det skulle vara glädjande -- ej blott för föräldrarne -- utan för ”hela Amerikat” för att ej säga Sverige, om du kunde provocera fram renare linjer dvs. de Lingska, i den amerikanska gymnastiken. Naturligtvis går det ej så dä me´samma -- men då du blir känd och erkänd, som det heter.

Din väl skrivna och livliga skildring av utfärden till ”the ocean beach” hedrar Bill Sharks dotter. Tack ska du ha!(...)

Måtte du nu ha händerna fulla med patienter -- det unna vi dig, ty dina utbetalningsbelopp här ser jag mig sorgligt nog ej mäktig att skydda.

Vet du Rose, det börjar se bedrövligt ut här för snart en hel del av folket. De som ha sina fasta platser och ämbeten klara sig nog, men t.o.m. tjänstemännen i många av de stora industrierna börjar få det bekymmersamt, då den ena verket efter det andra nödgas stoppa och avskeda sina biträden, och lika dant är det i affärerna. Det går ett dóft mummel genom hela denna stora del av medelklassens folk, och ett högljuddare från de avskedade arbetarne, förstås. Och dock är det så, att om dessa blott ville inse, att det nu gäller att inskränka sina levnadspretansioner och ville nöja sig med mindre betalning, skulle denna kris, som nu försänker tusinden i elände, kunna avvärjas. Men människorna är som blinda, då det gäller de ekonomiska lagarne.

Jag själv har aldrig haft det mörkare än nu, jag vet snart varken ”ut eller in” på saken, ty platser finnes ej, och om någon skulle finnas, är det tusen unga om den, och då är den gamles chancer = 0. Ja, utsikterna äro alltså ej ljusa för många här hemma såsom sakerna nu te sig.

Från Nen hade vi äntligen brev häromdagen. Hon hade blivit erbjuden från en gymnast i Brüssel, att byta med henne, som varit ute i 7 år och nu vill hem till Sverige. Nen tyckes dock, som bättre är, ej vara livad för den saken, dels på grund av att vid detta militärlasarett finnes fem svenska gymnaster förut, och dels är betalningen dålig.(...) De andra har jag ej hört ett ord ifrån -- trögdalarne!

Mor hälsar dig av allt sitt varma hjärta, hon är för tillfället så trött och svag av dagens jobb, att hon ej skulle orka hålla i en penna, ej heller samla sina tankar, hon envisas dock nu, så att du ändå får några rader på hamppapper --.

Ja, nu fyller du snart 23 år och till din födelsedag skall väl detta nå fram, hoppas jag! Av allt mitt hjärta gratulerar jag dig och önskar dig allt det goda den gode Guden kan giva dig, älskade barnet mitt!! (...) Din egen tillgivne

Farsgubbe

PS. Rose! Nen skrev att hon sänt dig brev under dina två första adresser. Har du ej fått dem?

Stockholm den 5 Mars 1921

Kära min gosse Butt!

Tack för ditt brev av den 27.de Feb. som var mycket efterlängtat! Det gläder mig att din sparsamhet håller i sig på tidernas längd, men ditt sätt att söka ”läsa mellan raderna” -- som Mor förehöll dig en gång -- tyckes också hålla i sig. Och detta utgör ingen källa till glädje för mig. Ehuru jag, medveten om denna din benägenhet, sökt på senare tid undvika allt som kunnat ge dig anledning till detta, händer det ju ibland, att jag ”råkar illa ut” -- som nu -- ehuru jag skrev:”som jag själv”. Käre Butt! Låt oss komma överens om att vi skola söka att se sakerna i dess rätta sammanhang, men i männniskokärlekens ljus, att söka se det goda i en mening eller ett uttalande, som kan vara dunkelt eller tvetydigt.

Intet gläder mig mera än att höra, det du ej går med på, att du är i ”utförsbacken”! Så skall det vara -- fortsätt alltid på den vägen! Även sedan du blivit gammal och ”utrangerad” av ett yngre släkte.(...)

Jag skulle kunna tala om en ny ”underlig historia” -- den är emellertid ännu ej slutagerad ehuru den pågått sedan i början av Februari. Dess inledning kan jag dock dra.

Jag satt en dag och arbetade med min Pelmankurs, då jag genom dess impulser fick både idéen och ”stridshumöret” till en plan. ”Jag behöver betalbart arbete om jag ej skall svälta ihjäl snart. Då alla anse mig ´för gammal´, och alla dessa 50 vänner, jag tagit till hjälp, ingenting uträtta i saken, bara beklaga, men därvid låta det bero -- så återstår dig endast, att lita på dig själv enbart och handla ensam!” Min tanke föll på Erik Ohlssonska bolagen, som råkat i misär. Jag traskade ned till Patentverket, och tog där reda på vilka som sutto i Styrelsen för Concernen; därefter direkt upp till Bankir Kyhlberger. Hm! Han kunde ju ej neka till att han var mycket intresserad i affären -- men då jag djärvt ryckte fram med ett erbjudande ”att sätta affären på fötter igen -- om jag kunde få hand om ledningen” -- då ”haja han till”, och sade, att den nu var under avveckling, och ”jag släpper ej till ett öre mer i den afären. Vi söka sälja alltsammans. Och utan att ett nytt större kapital investeras kan ej den saken ändras”. Nåja, jag gick min väg så småningom, gick hem och satte mig att tänka -- skarpt.

Sedan skrev jag till gycken och erbjöd mig taga hand om den avveckling de nu påbörjat och föreslog att få undersöka möjligheten av ett frånskiljande av affären på Fleminggatan från det övriga, och så börja med denna delen. På detta fick jag under följande dagarne intet svar. Men så sex dar efter mitt besök dog verkställande Direktören Gust.Nilsson! ”Den enes död, den andres bröd” heter det. Och jag skrev ögonblickligen en ansökan till Styrelsen för Erik Ohlssonska bolagen, adresserat till Kyhlberger och ett par andra av dess medlemmar fick var sitt ex. Redan dagen därpå hade jag svar från K. att han tagit del av båda skrivelserna, och ville, vad mitt förslag beträffar hänvisa mig till Nordiska Handelsbankens kamrer Vigren, som under N.s. sjukdom och t.v. var hans ersättare; den senare skrivelsen skulle sedan av Styrelsen behandlas. Nåja, detta var ju dock något resultat av mina dispositioner. Det tog emellertid en vecka till innan jag kunde få ett sammanträde med V. tillstånd. Under tiden hade jag fört ”underhandlingar” med gubbarne i Stadens Hyreskontor och stadsplane- ingeniören angående bolagets av Staden förhyrda tomter vid Fleminggatan, ävensom ockularbesiktigat verket och affären där.

Ja, sedan ”la jag an på” V. med äkta Pelmans tag -- och följden var att jag dagen efter blev med bolagets personbil avhämtad och körd ut till Sågverket och varvet vid Lövholmen -- Så blev det besök hos Nord.H.Bankens dir. Billing, som jag kände förut. (Banken har alla avgöranden i sin hand.) B. blev synbarligen förvånad av mitt ”säkra” uppträdande, i det jag sade att jag ställde min person och min erfarenhet till förfogande, och tillade:”att jag har förresten redan börjat”! Jag skyndade mig naturligtvis att genast förklara vad jag härmed syftade, vilket lugnade honom. Hade jag nu ej varit så pass psykiskt tränad, skulle jag blivit alldeles paff, då han meddelade,att han ”ville minnas sig ha hört, att jag ensam var orsaken till firmans H & S ruin!! Jag tog detta ”dråpslag” så lugnt, att jag kände mig själv förvånad. -- Ny förklaring -- som verkade ”lugnande”. Detta nedriga förtal är den lättaste sak för mig att med bevis vederlägga, och en ovän har här varit framme för att skada mig, tydligen. Han ”skulle tänka” på saken -- ty jag hade ej mindre än fyra medtävlare om platsen!! Så står den saken ännu.

Under tiden har jag emellertid nu med bolagets ångare ”Ymer” varit till Jungfrusund och inventerat och värderat ävenså flera dagar vid Lövholmsverken, inalles på alla tre ställena arbetat i tre veckor. Och detta har jag, utan särskilt uppdrag, utfört och utarbetat i form av värderingsinstrument, som igår avlämnats. Den där ”tilltagsenheten” hade jag ej kunnat komma med utan Pelman. Om måndag skall det bli Styrelsesammanträde -- om mitt ”öde” då skall avgöras får jag veta om tisdag.

Emil Högelin ligger sedan 14 dagar å Serafimer lasarettet. Han lär ha kräftan och ha hela kroppen full av var, och något hopp lär ej finnas! Jag har begärt att få besöka honom, men nekats av läkarne. Det ser således ut som min gamle vän och f.d. kompanion skall gå ifrån mig, utan att jag får säga adjö åt honom! (Själv lär han vara okunnig om sitt öde.) Ivar Holmer reser med familjen till Italien den 10.de, för att Harald skall kunna återfå sin hälsa. (Egendomligt nog kunde Harald slutligen räddas undan en väntad död.)

Ja, nu hälsar Mor dig av allt sitt varma hjärta! Hon är ”som vanligt”. Från Rose hade vi brev dat. 28/1. Hon mår bra och klarar sig och trivs gott! Själv vare du innerligt hälsad av din egen trofaste

Farsgubbe

Stockholm den 15 Mars 1921

Kära min gosse!

Jag får härmed gratulera dig till Herberts-dagen i morgon! I mitt förra brev avbröt jag en ”historia”, som nu finnes en fortsättning å, ävenså kom jag ej att i förra brevet svara dig på frågan om Rose.(...) Hon beskrev på ett målande sätt en söndags-ritt utåt the Ocean beach, riktigt bra skrivet! Hon hade då klent med görat, dvs. privatpatienter (vilket skall bilda hennes skuldavbetalningskonto).(...)

Jag kan omtala den överraskande och litet ledsamma nyheten, att Maggie har slagit upp sin förlovning med Nils Folke Berqvist! För mig var saken dock ej fullt så överraskande, ty jag insåg från början, att hela saken var bra lösligt hopkommen från hennes sida. Hon tvekade alltid då det skulle avgöras ett par gånger förut, och flerfaldiga gånger har det varit ”brytning” innan den s.k. eklateringen skedde.

En gång vädjade hon till mig att avgöra huru hon skulle handla. Jag sade henne då, att i denna hennes egen hjärtesak, kunde väl ingen annan än hon själv döma. Alltså avsade jag mig ett så vanskligt uppdrag. Men jag sade henne även, att om hon var så osäker på sitt hjärtas känslor, ansåg jag det klokast att tillsvidare avstå från en eklatering. Men N.F.B. som är en resolut och viljekraftig natur, och som var över öronen kär, reste ned till Trollhättan och ”gjorde slag i saken”. Nu måtte emellertid en reaktion ändå kommit.

N.F. infann sig här hos oss för en vecka sedan och meddelade, att han fått ”slutbrev” från henne, enär hon kommit till bättre insikt om sina känslors beskaffenhet. Han tog saken manligt och stolt, som en man och militär ägnar -- och mor och jag måste tillstå, att det är synd om honom, och att det ej är så värst trevligt att Maggie ej ”vet vad hon vill”! Dessutom har hon ej underrättat oss ett ord om saken.

Ja, nu skulle jag omtala ”hur det gick” med min direktörsplats i Erik O-n A/B. Den avgjordes först en dag senare än ämnat, ty Styrelsen stod två mot två, och Billing som för bankens räkning skulle besluta, ville ej heller, ehuru han så gott som lovat bort sig -- det blev därför bankstyrelsen som avgjorde, att Jägmästar Piehl (son till Bryggarn på Söder) blev den lycklige!! Firman har inga skogar mera kvar att avverka, och man frågar sig då vad en jägmästare skall behövas till, då allting realiseras! Ja, det finnes blott en lösning på saken, och det är, att Piehl har det anbud på aktiemajoriteten, som kom in till banken för några dagar sedan, bakom sig. Han är själv mycket förmögen, och då är det ju alldeles på sin plats, att han petar mig, som ej har något, utan behöver arbete för att kunna leva -- även om i kompetensen jag är den rätte och han den mindre rätte mannen. Sådant är livet!

Jag fick emellertid betalt för mitt arbete, utan prut, det jag begärde Kr:1.500, en summa som jag nog kunnat öka med en tusenlapp, om jag haft mera reda på deras egna åsikter om arbetets värde. Jag tyckte emellertid att jag trugat mig på dem och då får man vara blygsam.

Du ser därav Butt, att de 100 kr jag va djärv nog att riskera på Pelmanskursen, betalade sig, innan jag hunnit genom hälvten av densamma.

Jag är nu à prendre för nya ”kap”, ty nu komma skatter och hyra. Men det kan ju dröja i dessa genomusla tider. Igår fick jag äntligen, efter två månaders väntan, audiens för ”H.Majestät” Thunberg, som vederbörligen ”preparerades” -- naturligtvis med negativt resultat -- men han kan vara lugn, att jag ej släpper honom för det! Mina händer och fötter äro nu så pass svåra, att jag har svårt att klara mig, men trots detta, har jag aldrig känt mig modigare och gladare i kampen än nu. Måtte jag blott kunna hålla ut med det, det behövs, ty mors hjälplöshet tilltager.

Högelin opererades den 5.te och befanns det, att det ej var kräfta, men otroligt med varhärdar, hans hjärta är alldeles slut, vadan han ej kunde sövas, utan fick han genomgå operationens plågor vid full sans. Det var nog något förfärligt att få ryggen uppsprättad och flera revben avsågade osv. För några dagar sedan väntade man att det var slut med honom, då han ej längre orkade tala av mattighet, men nu sägs det att han är något bättre. Något verkligt hopp om tillfrisknande finnes dock f.n. icke.

Ja, käre gosse, nu undra vi så mycket hur du själv har det och huru dina förhållanden gestaltat sig sedan du sist skrev. Var vänlig sänd några rader härom.

Det är möjligt att Nen kommer ned hit till Påsk, dock är detta ej annat än en stilla önskan från hennes sida t.v.-- F.ö. har jag ej mer att säga, med undantag av, att Fru Carlholm, boende ovanpå på vår sängkammare, har fått ”en liten” i natt, för att öka trevnaden och lugnet i detta sabla gehenna till ett hus!

Hjärtligen vare du hälsad av din egen

Farsgubbe

San Francisco 20 Mars 1921

Kära Moran!

Nu vet jag att ni är alldeles förtvivlade för att jag aldrig skriver.(...) Men jag har så gränslöst mycket att göra, glädjande nog. På morgonen kl.7 stiger jag upp och tar mitt kalla bad. Kl.8 går tåget till Oakland och kl.9 börjar jag knåda på en doktors ”office”, jag menar ej knåda kontoret utan patienter. Sen far jag tillbaka till San Francisco och kl.1 e.m. börjar jag arbetet på Stanford Hospital. Slutar 4.30 e.m. Far direkt till en pat. ute i Oakland igen och kommer hem kl.8 e.m. och äter middag då. Eller jag har två patienter i stan här andra dagar, vilket sysselsätter mig till 8.(...)

I morgon t.ex. har jag tre patienter efter sjukhuset, så då kommer jag ej hem förrän kl.9. Det tar sådan tid på spårvagnarna. Visserligen snor vagnarna iväg mycket fortare än bilar, men stan ä ju ganska så vidsträckt, så det tar en evig tid från ena ändan till den andra. När jag så kommer hem om kvällen, äter jag först middag. Sen diskar jag el. torkar och om det ä min matlagnings-vecka lagar jag maten till följande dag så att Ingrid bara har att värma. Så har jag förståss min del av städningen och så tvätt, strykning och lagning och tusen småsaker.(...) Så vid 1/2 11-tiden tar jag mig ett varmbad och kryper isäng. Det är så härligt med dessa bad, så jag kan ej låta bli att alltid tala om det.(...)

Nu är det söndagskväll och jag upptäckte, att det var så obarmhertigt länge sen jag skrev, så jag struntade i min ostrukna tvätt och fattade pennan att tillskriva dig.

En sak som är bra med allt detta jobande är att jag förtjänar rätt bra. Jag har nu betalat tillbaka vad jag var skyldig Miss Ball (ungefär 175 kr). Och under februari förtjänade jag så lite, att jag måste låna av flickorna. Det har jag också betalat tillbaka nu. Och nu skickar jag hem $45 vilket blir omkring 200 kr. Vet ej om det blir på öret (...) av dessa ber jag Far sända 30 kr till Hjortberga Sparbank, Johannishus, för ränta på 1.000 kr-lånet där.

Resten 170 kr, är betalning för vad Mor lade ut till 1 Dec. dvs. 10 kr resterar. Det var ju 180 kr. Jag känner på mig att dessa pengar bli välkomna, och ni två, Mor och Far, behöva pengarna bättre än någon annan av mina geldenärer. Och Mor skall ej vara ängslig, att jag betalar mer än jag kan utan att göra mig själv alldeles ”pank”. Jag förtjänar nu omkring $50 i veckan eller bortåt 450 kr i mån. [kommentar Pehr: skall vara 850!] Jag tror ej jag skulle göra det i Sthlm;

(...) Fortfarande har vi det förtjusande i vårt lilla hem. Sigrid Stohl har visserligen flyttat, har en pat. i San José, ett par timmars resa söder ut, som hon sköter i hans hem. Hon kommer hem över lördag och söndag så vi träffas ju som oftast i allafall. Men i april far hon till Honolulu, så då så blir det avsked på allvar.

Ingrid far i slutet av maj, och då blir det upplösning av hela hemmet och blir för mig att flytta. Då blir vi bara två kvar, och det blir för dyrt. Jag tror jag flyttar över till Oakland eller Berkeley då, för på sommaren är det sådant väldigt mycket vackrare väder; klimat där än här i San Francisco, som är kall och dimmig. Juli och Augusti ä de kallaste månaderna och September och Oktober de varmaste. Kul eller hur.

Idag var jag ute på den vanliga söndagsritten.(...) Vi togo en tur genom en förtjusande trakt. Först redo vi på stranden.(...) Oceanen var blåare än vanligt och med vittoppiga fräsande vågor och på stranden låg två nya vrak, som jag ej såg förra veckan. Varje söndag är det som en ny strand. Nya kullar och bildningar i sanden, nya vrakrester, lådor och diverse. Fattiga, magra hålögda italienarpojkar eller torra gamla spanjorer går där och rafsar till sig vad dom kan tänka kan duga till ved, så det hinner ej bli någon lagring av vrakrester och sånt, för det försvinner lika fort det kommer.

I alla fall, vi veko av från stranden, upp över vågiga sanddyner in genom en eucalyptusskog med lustiga klängväxter och annat tropiskt, förbi ett par förtjusande små idylliska sjöar och bort förbi stora fält med grönsaksodlingar, över kullar prunkande i full blomsterprakt, gult, orange, rött, blått -- och som det doftade! och fågelsång och sol och härligt! härligt!

Ingrid Johnsson skall resa hem i slutet av maj, det är så tråkigt för oss men förståss förtjusande för henne. Jag har bett henne gå och hälsa på er, när hon kommer till Stockholm. Det blir väl i mitten av juni.(...)

Jo, jag måste tala om hur förtjusande rar sjuksköterskan på Stanford på min avdelning är. Hon ger mig lunch varje dag, fast jag ju ej skulle få lunch där egentligen. Hon tycker det är så dumt att jag ej skulle äta där. Alla andra gör det ju, men det skulle ta $10 fråm min lön, så jag brukade ej äta någon lunch alls. När hon märkte det, började hon ge mig lunch! för hon som är översköterska kan ju få fatt på mat så mycket som helst. Det är bara en vecka sedan jag började hos doktorn i Oakland. Förut arbetade jag hela dagarna på Stanford. Även nu sedan jag ej kommer förrän kl.1 får jag lunch. Hon gör iordning åt mig innan hon går kl.12 (...). Hon är så rar och jag trivs så gränslöst bra. Och doktorn i Oakland är alldeles bedårande.

Nu är klockan bad-dags. Godnatt. Er egen

Rosabit.

Malmö den 23 Mars 1921.

Kära min Fader.

Jag får tacka Far så hjärtligt för två långa, innehållsrika brev, (anl. varför jag ej skrivit förr, ref. i Mors brev).

Det var intressant att höra historien om Fars inlägg i E.O:s-bolaget. Jag var verkligen rädd för, att fars uppträdande där verkade litet påträngande, och att de skulle låta dig hållas, utan att giva dig betalt för arbetet. Ser emellertid av ditt sista brev, att denna farhåga var ogrundad, och att du erhållit skälig betalning, vilket av allt hjärta gläder mig. Ja, den där saken var verkigen utförd med för Far numera rätt ovanlig tilltagsenhet och energi, så att jag förstår nu, att Pelman äger förmåga att rycka upp en människa. Också är det rätt intressant att se, det 100-lappen verkligen ”räntade sig”.

Förfärligt tråkigt höra, att Farbror Emil är så slut. Han måtte fått genomgå en god del av det mänskliga lidandets skala. Jag tänkte på honom, när jag låg här i värk om nätterna -- att mitt var ett intet mot hans, och mot vår Frälsares, lidande.

Far skrev en gång, att Jacobsson hade blivit ”pamp” i firman. Ja, och då var det jag, som ”lärde upp” honom, då han fick börja å exp. hos mig. Jojomän. Ahlsen är väl också storståtlig, kan jag förstå?

Vad har det varit åt Harald Holmer, som varit så nära döden?

Jaså, Maggie har ”slagit upp”. Ja, det kom ju ej heller för mig så överraskande, då far ju redan, då Maggie skulle förlova sig, omtalade, att hon ej tycktes vara så kär i ”föremålet”.

Ja, Far har sannerligen rätt i, at det är ”genomusla tider”. Här har jag rysligt svårt, att få några affärer tillstånd. Jag har fått förfrågan från en av mina förbindelser i Holland på ett större parti Trätjära, och har även offererat detta parti cif. Holland, men ej ännu erhållit svar.

Så håller jag på och ”knatar” med bilar. Det har ej blivit flera affärsslut ännu. Bilar, som allting annat har fallit betydligt i pris, och uppsjö på dem råder, samt är för det mesta blott efterfrågan på begagnade bilar, som folk vill hava för nästan intet.

Jag har sedan jag sist skrev, tagit ”chaufförsexamen”, så nu kan jag bjuda Eder på skjuts, då jag ankommer till Stockholm, någon gång. Nu är det ej så lätt, att erhålla själva körkortet, som före 1 Jan. Förutom examen, skall man nu förete intyg från polisen, att man ej är straffad, samt nyckter och ordentlig, ävensom läkareintyg, att man ej lider av fel i syn och hörsel, eller är nervös eller på annat sätt olämplig, att köra bil.(...)

Med kära häsningar, och en glad Påsk. Din egen

Pojke

---

Back Back to Intro Next

---

Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013 File: SBFB_1921A Book (43 pages)