En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1922B

~ 1922 ~

Back Back to Intro Next

[Till Moran -- sidor fattas]

-- prata med och ha muntert tillsammans -- och ej behöva t.ex. sätta sig ned vid sin ensamma måltid som just ej kan sägas vara ”lagad”. Så nu blir det allt ”liv i luckan” -- och jag skall börja äta ordentligt lagad mat och leva lite förståndigare vad magen beträffar. Och den har ju mycket att säga till om här i världen. Inte för att jag haft någon magkatarr el.dyligt, tro ej det fast det nästan låter så på vad jag skrivit, men jag skulle kanske få om jag fortfor att bara dricka té. Men nu skall jag tala om hur vi skall ha det. Det är Anne-Marie Carlson, som jag talat om många gånger, och en god vän till henne, Nana Blomqvist, en finska, Röda Kors-syster, som just nu är på väg från New York ut hit till Calif., och så jag. Vi ha just hyrt ett 6-rum, två-våningshus i Berkeley, möblerat med linne, silver osv. Berkeley ligger precis tätt intill Oakland, så när du åker på en gata ä du ett tu tre i en annan stad utan att veta av det. Det är 7 olika städer sammanvuxna på det viset till en stor klump. Oakland är den största och förnämsta. Och alla ligga mitt emot San Francisco med vattnet emellan.(...) Så det är ej långt jag flyttar! När vi så dela hyran på tre blir det för mig endast hälften mot vad jag nu betalar i hyra för ett rum och kök och badrum. Tänk, då få vi ett helt hus! Ä det ej härligt! Med öppen spis och piano i vardagsrummet! (...) Jag tycker det hela ä som en dröm. Tre flickor i ett hus och så bil! Jag skäms så för att jag varit otålig och otacksam och le och dum. Jag är alls ej värd så mycket gott som händer mig. Och fast jag vet det tycks det gå långsamt med min förbättring.

Tänk att Göran är så stor at han går i läroverket. Oj då! (...) Jag har ej hört från Lizzie på länge. Hoppas hon skriver nu när hon kommit till ro (?) på landet. Jag är glad hon tog jungfru med sig.-- Du nämner Pingst. Tänk, så fort man ”klimatiseras”. Jag hade ju rent glömt bort att det finns Pingst. Här har dom ju knappt andra helgdagar än presidentfödelsedagar och andra nationaldagar. Helt olika helger än hemma. Utom jul och påsk. Men jul är bara en helgdag och påsk är bara en, dvs. på påskdagen som ju = söndag förut så det blir = ingen. Nyårsdag har dom ej och inga alls ”annandagar”. Men som sagt, en hel massa andra ”dagar” som väl är.

Du kan ej tänka hur glad jag är att far kom till Timmermans-hemmet. Så mycket trevligare än att komma till Gubbhuset, åtminstone föreställer jag mig att läget och hela ordningen är trevligare på Timmermansordens hem. Och bussigt med de 700-kronorna.(...) Jag är så glad, så glad, så glad.

I ditt 18:e maj-brev säger du, att ni ännu ej ha vår.(...) Allt har varit senare än vanligt även här. Oändligt med snö i bergstrakterna och vägarna öppna mycket senare än vanligt. Jag menar bil-turist-vägarna i Sierran. Men här i Oakland förstås ha vi haft sommar ett halvt år snart. Kan ej tänka mig ett mer idealiskt klimat än Oakland-klimatet. Det ä förfärligt olika klimat i olika delar av Calif. (precis som i Sverige) men bäst av alla ä Oakland, inte hett och inte kallt och inte dimma och inte blåst. En mild, skön värme, ej torr, ej fuktig, just lagom och en luftig sval bris mitt på dagen och stilla, klara nätter. Jaha!

Det var verkligen ett lustigt brev det där ”Pip-pip- sjukhus-brevet” du sände. Tänk så längesen det var jag var 11 år! Och ändå så nyss! (...) Adjö så långt nu; (...) Innerliga hälsningar från din glada

Rose

Sthlm d.29 Juni 1922.

Älskade barnet mitt: Rosa-biten!

Ditt brev av den 7 juni -- ankommet efter 17 dagar -- rörde mig till tårar! Tack, du kära lilla biten min! Detta var ett brev, ett sådant, jag längtat efter länge nog.(...)

Som du vi detta laget väl vet, är moran i Umeå hos Nen och blir där minst 6 veckor, under vilken tid ej avgift behöver erläggas. Jag sätter in beloppet t.v. för mors räkning. Sedan får väl Folke Adler taga hand om ”inkasseringen” och skötseln av finansieringen, ty det blir nog ganska svårt för mig sedan efter den 1 oktober med posten ute vid Drottningholm. Och det besväret får han väl ta på sig, då han ingenting bidrager kontant. Eller vad tycker du?

Och nu till ditt brev. Din glädje över resultatet jag nått var rörande. (Den delas även av andra här.) Jag går ännu och inbillar mig att jag drömt, och detta kommer jag nog att fortfara med tills jag blivit installerad på platsen.

Med avseende å dina jämförelser mellan de två ställena vill jag nämna, att Nya Eriksberg är mycket vackert beläget på en hög bergsplatå med Mälaren och Drottningsholms slott och park som vy från huvudfasaden. Själva byggnaden är uppförd 1912, alltså 10 år sedan, och är modernt utförd i det väsentligaste.(Jag skall längre fram ge dig en fullständig beskrivning härom.) Vi (dvs. Timmermansorden) fick av Staden, i byte mot gatumark, som staden behövde av våra tomter omkring Roslagstorg, hela egendomen Åkershof och av denna är Nya Eriksberg en liten ”plutt”, som avstyckats och inhägnats för sitt ändamål; det övriga är utarrenderat. Med undantag av den stora nybyggnaden är allting omkring av gammal datum, skogen såväl som en del gamla villor inom området. Även ”Gubbhuset” är ett fullt modernt komplex, ett palats fyra, fem gånger så stort som ”vårt”. Där har man förmånen av att vara på några minuter nere vid slussen, men landets behag saknas ju däremot.

Min sista bok ”Boken om Skeppar Ludde” är nu delvis under distribution. Jag har nämligen fått den en vecka försenad, och nu har alla människor gett sig bort från staden på resor och semestrar, vadan det nu blir sjöfolket, som egentligen skall ”hållas efter”. Människor är snälla mot mig. Sveriges Fartygsbefälsförening -- i vilken Skeppar Ludde var Hedersledamot -- lät på egen bekostnad trycka och med sin tidskrift sprida ett cirkulär om boken till sina 2.300 medlemmar. Detta var ju ett kraftigt tag, som jag hoppas förr eller senare skall lända till order. De äro spridda ”som agnar för vinden” sjömännen, och det tar tid att nå dem i alla jordens hamnar. Lustigt nog har jag fått en order att expedieras till Canada, två från England, Frankrike och Holland samt Narvik. Men som man ej kan få postförskott på något av dessa länder utom Frankrike, så kan jag ej göra något åt dessa t.o.m. Norge är det sedan krigsåren trassel med i postala förhållanden. Jag tänker nu göra så, att jag reser ”ut och in” ett par dar i veckan och sköter om eventuellt inkommande order, men sedan i slutet av Sept. taga itu med kraft på Stockholm.

I samband härmed vill jag omtala, att jag hyrt ut lägenheten till en ung man, som ej kunnat gifta sig på grund av bristande bostad. Det är en skötsam hygglig pojke, jag valt ut av ”de 10 000 sökande”. Dels köpte han en del av möbler och grejor, och så tyckte jag, att jag gjorde ”en god gärning” åt dessa människor. Du kan förstå, att med den brist på smålägenheter som förefinnes jag skulle bli alldeles överlupen med spekulanter.

Värden har nu gjort nytt kontrakt med honom till förhöjd hyra (1.050 Kr) med reparation, och så är jag fri från den saken. Det blir nu uppbrott för mig på torsdagsmorgon, då jag skall ha packat färdigt. Jag har gallrat ut de böcker jag anser mig behöva, det blir stora skåpet i det närmaste fullt. Det lilla skåpet minus en hylla skall jag ”deponera” hos Adlers och återstoden var meningen Nils Folke delvis skulle få delvis få köpa. Men som han ej svarat på brev eller kommit hit, är det möjligt att han går miste om det av honom åtrådda. Emellertid har jag nu att stå i en vecka framåt tills jag kommer i ordning igen.

På omvägar har det kommit till min kännedom, att Herbert som i dag skall flytta till Ljungbyhed som ”disponent” för ett nybildat bolag, som övertagit en herr Holmgrens Möbel & snickerifabrik därstädes. Som ett villkor måste han teckna sig som inbjudare och taga 5.000 kr i aktier i bolaget. Han har nu varit ute på viggstråten och hos släkt, vänner och bekanta sökt uppdriva det erfordeliga kapitalet. Till mig har han -- av goda skäl -- ej vänt sig, och om det kan lyckas honom på annat håll få ihop denna betydliga slant, synes mig mer än ovisst. Han tyckes ännu ej ha lärt tillräckligt av alla sina motgångar som spekulerande affärsman. Från Moran har jag sedan hon reste ännu ej haft mer än ett vykort, så jag antar att allting är allright.

Och nu återgå vi till ditt brev igen! Din ”bilfluga” förstår jag väl -- den är ju även din allra bästa vän att förhjälpa dig till inkomster och kanske även ett visst mått av hälsa i det härliga klimatet. Visst skulle jag gärna, om också blott på ett par timmar, vilja få vara med dig på ”a sunny trip, way up the mountains”. Farten, du talar om, måtte vara speciell för staten California, ty i de östra staternas städer få de alls ej köra med den hastigheten.

Det är nog ej många städer i Europa där de få köra med den i Stockholm tillåtna. 1912 förvånade sig alla de ”olympiska” utlandsgästerna över ”vår vilda framfart” och bland dem de amerikanska sportmännen. På grund av att vi ej ha asfaltgator gå också ringarne fort. Det du talar om med avseende å körkorten i Cal. är typiskt amerikanskt. Men det blir nog med dem som med åtskilligt vid järnvägarne, att de komma till insikt om att denna slags frihet slår över till det barocka och att de nödgas acceptera europeiska förordningar om människoliven skola ha något värde alls. Med en annan livsåskådning än den jag har, skulle jag efter de upplysningar du gett, gå i ständig ångest att någon olycka skall drabba min tös i det av faror vimlande gatulivet -- men ej ett hår skall krökas på dig utan Hans vilja, som styr. Många skulle kalla detta fatalism -- och det må gärna gå under det namnet -- men hur många ”tusen dödar” har jag ej under min sjömanstid gått klar på ett hår när. Dessa ”hair-breth-escapes” tänkte man aldrig det bittersta på.

Stackars min lilla ”bit”, som varit ”häktad”! Ja, den enda gång jag varit häktad var också i U.S.A. närmare bestämt i Baltimore -- fullständigt oskyldigt haffad och släpptes efter en natt tillbringad i sällskap med en dödberusad neger. Ett minne för livet, som jag ej velat gå miste om. Det gick utmärkt bra för mig inför domaren, och det hela var synnerligen intressant för en blivande författare.(...)

Så komma vi till ”Shriners”. Uppriktigt sagt, så har jag aldrig hört namnet förr och vet rakt ingenting om dessa frimurare. Det officiella namnet du uppger, ger mig anledning tro, att det trots allt är en genuin amerikansk skapelse. Under alla förhållanden har den ingenting med vår urgamla Orden att göra!! Förutom en del amerikanska Storloger, som tillhöra vårt system, finnes det nämligen en massa avarter, som vi ej erkänna. Bland dessa äro de med 36 (Sic!) grader. Bevare oss väl! -- säger trettiosex! och sedan ”ovanuppå” dessa skulle ”Shriners” komma med kanske ännu fler? Vårt system omfattar allt frimureriskt vetande, men har endast 10 grader, jämte några hönnörsgrader (bland vilka du torde ha hört talas om en: nämligen ”Carl XIII orden”). Det där är dock ej lönt att du upplyser dina amerikanska vänner om. De skulle naturligtvis tycka att vi vore ena stackare mot dem! Det ligger i deras natur ”to show off”. Jag har VIII, som jag stått i nu i 13 år, och antagligt är, att jag aldrig kommer högre, sedan min sociala ställning sjunkit.

De amerikanska Ordnarne av alla de otaliga slag som där finns lägga alla an på att imponera på den yttre världen. T.o.m. Odd Fellows använda samma sätt med processioner och ”Parader” på gatorna. Detta passar ej in på den gamla världens smak, och vår Odd Fellow Orden t.ex. arbetar endast inom sina ”helgade murar”; och endast en gång har den visat sitt stora banér offentligt och det var då John Ericssons lik landsattes i Stockholm från den amerikanska pansarkryssaren, som fört det över. Ja, detta blev en hel avhandling om -- Ordnar.(...)

Ja, nu är äntligen ”Skeppar Ludde” färdig att avgå till dig i ett klotbandsexemplar. Den är betydligt försenad, och har detta gjort boken och mig skada, ty nu är det den säsongen, då man ej träffar adressaterna som beställt boken och likaså träffar man ej dem som äro lämpliga att köpa. Men jag får hoppas på hösten. Idag står en amper artikel, skriven av Chiles sändebud här: Överste Schönmeyer (svensk f.d. officer och överste i chilenska arméen) riktad mot mig och min bok ”Don Ernesto”. Jag hade nästan väntat mig detta från det hållet. Sanningen generar landets diplomatiska ombud här. Han skall nog få svar! F.ö. är detta reklam för boken. Tusen hälsningar och stora famnen från din

Fader Bill

Roses inkomst i juni:

Lön $154

Massage $158

Summa $312

Utgifter:

Hyra $43, hyra av hus $20

Garage $22, bilrep $26, kollisionsräkning rest $20

Resor $1. Mat $8

Kläder $2, tvätt, tandborste $9

Tidn ,böcker, tel.,foto $3

Biograf 3 ggr, blommor $2, Tidn till Far $1

Summa $157

Berkeley 9 Juli 22.

Kära Far!

De allra innerligaste tack för ditt härliga brev av den 6 Juni. Om du visste hur gott det gjorde, hur glad och lätt jag kände mig om hjärtat, hur stark och rik i själen sedan jag läst det. Dina ord voro precis vad jag behövde.Och när jag insåg hur mycket jag har i mina föräldrar kände jag mig så gränslöst ledsen för att jag varit så otålig och grinig.(...)

För nuvarande är jag åter lycklig och glad och har återfått mitt mod. Dels är det tack vare de förtjusande brev jag fått från Mor och Far, dels är det tack vare en förändring av mitt dagliga liv däri att jag flyttat tillsammans med två andra flickor. Du kunde ju märka att jag kände mig ensam, och det var nog mycket tack vare att jag bodde alldeles ensam så länge, ett helt år. Aldrig någon att prata med el. någon att muntra upp el. bli uppmuntrad av. Men nu -- oh, en sån härlig skillnad. Nu har jag det verkligen så förtjusande.

Vi äro tre flickor, en svensk Röda-Korssyster, (Nens goda vän från Umeå), en finsk Röda-Korssyster, som varit i New York i 9 mån. och ej kunde stå ut där och bara längta att få komma till Calif., så hon for hit och kom för en vecka sen. Vi ha hyrt ett möblerat hus här i Berkeley, 5 rum o. kök, tre sovrum o. badrum på övre botten, hall, salong, matrum (med öppen spis), kök och diskrum o.dl. på nedra botten och veranda utanför och en bakgård med blommor och en gräsmatta och blomster rabatter på framsidan. Alltsammans med möbler (bl.a. ett piano! -- de båda andra flickorna ä mycket musikaliska, ja, det ä ju jag också på sätt och vis fast jag varken sjunger eller spelar, men det gör de andra) och linne och porslin och allt sånt som kan tänkas behövas kostar $55 pr mån. vilket ju ej blir mycket delat på tre. Och tänk, då betalade jag $40 för ett rum och kök och badrum. Så du kan tro att jag är glad. Och så förtjusande att ha ett helt hus ensamma!

Förlåt att jag skriver med blyerts men jag har ännu ej skaffat något bläck (flytta hit den 1:a) och bläcket dom har här i huset ä som bara diskvatten.

Min adress 1330 Oxford Street ligger precis tätt intill Oakland, tar bara 7 min. för mig att komma till Kliniken om morgnarna,(...) Berkeley är universitets stad, University of California, ett av de största universitet i världen.(...) Tusen hjärtinnerliga hälsningar från din egen lyckliga

Rosabit.

Roses inkomst i juli:

Lön $154

Massage $ 45

Summa $199

Utgifter:

Hyra $35, gas, el.,vatten, ved $3

Garage $14, bilrep. $4

Resor $2, flyttning $2

Mat $23

Hushållssaker, askkopp, brevlåda $3

Skor, tofflor $2, simdräkt $4,

Tyg t. foder, nattmössa, strumpor $3,sybehör, tvätt $1

Tel.,porto, papper, visitkort $6

Biograf 3 ggr, plantor $2

Summa $104

Stockholm den 13 Juli 1922

Kära min Tottie!

Du undrar kanske varför jag ej hörs av sedan jag sände det lilla budskapet med pengarne. Ja det kan ju låta som en paradox, att sedan jag kom i ”lugnet” tiden räckt mindre till än förr. Så är det likväl.

I dag är det jämt en vecka sedan jag kom hit till mitt nya hem -- ibland förefaller det mig vara ett par månader sedan -- men så när jag tänker över vad jag under dessa ”månader” uträttat, tycker jag att det blott är två tre dagar sedan. Alltnog tids-begreppet har spårat ut för mig. Hur jag trivs? Ja, det är alleles för tidigt att uttala mig om. Allt är så nytt för mig -- och miljön är av den arten, att det tager många månader innan man har studerat igenom den.

F.n. äro vi 24 pensionärer av vilka jag ännu så länge anser fyra någorlunda ”normala” och de 20 mer eller mindre rubbade. Och detta är ej heller så underligt -- då de bara äta, sova och -- intrigera. Det gäller här att ansätta alla krafter, skaffa sig stundlig sysselsättning och icke släppa kontakten med den yttre världen, ty då glider man in i denna ”skuggvärld” av trumpna, missbelåtna storegoister. Ja, här blir mycket för mig att lära av livet i sitt sista skede. Jag har sett så litet av det förut.

Denna vecka har jag rest till staden kl.8 på morgonen varje dag för att sköta min expedition och du vet hur arbetssam den är för en person. Det är nu i det närmaste färdigt och sedan blir det nog mindre att göra en tid framåt. Emellertid anses jag nog av de andra vara en levande gåta --.

Fröken Alstermark synes vara mycket ”jämn och lika för alla”, uppträder ytterst korrekt som husmoder, men verkar nedstämd till sinnes. Kanske de tio åren här gjort henne sådan? -- Allt är så tyst och stillsamt, vemodsverkande. Det värmer därför och kännes skönt inom mig, då jag kan få dessa människor att tina och dra på smilbanden och dessa gamla förtorkade mumiegubbar att se vänligt på mig, då jag ”går ronden” bland dem. Av de 24 är det ej mindre än 14, som ej tillhöra Orden!! Jag tycker detta är åtskilligt tokigt. Många av dessa senare ha varit på ”gamla stället”, där det var stora friheter vis à vis sprit och andra nöjen, som lär ha misskrediterat ”Ordenshospitalet” (som det kallades). Det är på grund härav som det nuvarande reglementet och regimen är så sträng. Sprit får ej innehavas eller förtäras inom egendomens gränser.-- Detta är ju att gå för långt igen och kommer nog att överträdas i smyg tänker jag.

Maten är rikligt tilltagen och väl lagad (som i ett gott hem). Men naturligtvis verkar mycket av menyen främmande för mig som ”fin-smakare”. Men man vänjer sig så småningom även med detta. Middagen serveras vid två långbord med Fr: Alstermark presiderande vid det ena och Syster Karin vid det andra. Alla skola vara snyggt klädda, en uppasserska för varje bord bjuder kring ”som i familj”, vilken ju gör ett behagligt intryck och som jag har värdinnan bredvid mig är jag en s.k. lycklig ost. Det rum jag fått No:20, har den finaste utsikten, men det blåser friska vindar i mitt hörn och det är nästan aldrig stillt här uppe på denna stora och fria höjd. Vintertiden lär det vara omöjligt att öppna ett fönster. (De gå nämligen utåt!)

Idag har jag tagit ”semester” från arbetet i staden. Vädret är nämligen ovanligt hyggligt och ”hela staden” är bortrest f.ö. Jag har traskat omkring egendomens gränser och lokaliserat mig en smula. Det är gott om vackra platser, men ligga ännu i en formlig urskog, som med tiden väl får huggas ut till promenader och dyl.

Du undrar väl hur ”boken” går? Ja, det är litet tidigt ännu att tala om det. Sjöfolket är spritt över jordens yta, men allt efter som de komma i hamn få de mer eller mindre del av Bill Sharks budskap till dem ”att ej svika”. I Malmö, Hälsingborg och Göteborg drives propagandan av Befälsföreningen och i den förstnämnde platsen ha de sålt ett femtiotal och fått en ny sändning. Efter vad jag känner på mig (och min intuition bedrar mig sällan) kommer boken att gå bra -- om ej meddetsamma, så i höst. I går hade Aftonbladet den första recensionen på boken och var den i stort sett en kontenta av mitt ”Förord” jämte några vänliga omdömen. Att det ej är ett ”mästerverk” torde var och en kunna anse förklarligt, då boken är hopkommen på knappa två månader -- ett rekord, utan skryt från min sida.

Och sedan -- vad säger du om det bibliofilex:, som jag sände dig? Du har fått 3, numret efter Prins Wilhelm och före Travellers Club och Sven Hedin. Själv är jag mycket nöjd och glad, att det lyckats mig få fram en så gedigen utstyrsel och trevligt utseende. Tänk, du Tottie, om jag själv fått sköta ”Don Ernesto” i tekniskt hänseende -- vilken härlig bok skulle den ej ha blivit!

Ja, nu har jag bara talat om mig själv och avslutar detta ämne med, att jag är vid gott mod och känner mig rätt skaplig till hälsan -- ”peppar och salt”! Från Rose hade jag ett brev häromdagen, vars innehåll egentligen rörde sig om ”Shriners” besök i Frisco. En fortsättning av hennes förra brev i samma ämne. Dessutom omtalar hon, att hon flyttat till 301 Federal Building, Oakland. Antagligen har hon väl skrivit även till dig?

Från Gie hade jag ett litet brev, däri hon omtalar, att Nils Folke är på manöver under 12 dagar, men ämnar sig sedan till Stockholm på ett par dar efter den 20de. Till Hörbergs och Tekla har jag sänt boken för 14 dar sedan, men ej fått något erkännande. Folke A. synes vara kvar på landet, ty jag har ej hört från honom på en tid. F.ö. kommer ej några brev, ej ens rekvisitioner -- alla äro som bortblåsta, och det är därför mycket lägligt, att jag flyttade hit ut, tycker jag.

Jag måste verkligen beklaga, att det blev så sjukligt i Nens hem strax efter dess bildande, och jag undrar hur du har det och hur din hälsa far fram med dig.

En underlig sommar har det varit här hittills -- mest som Aprilväder, men kanske det stadgar sig nu -- och väl vore det.

Och nu till sist (som jag skulle ha börjat med -- ursäkta)! Innerlig tack för ditt kära och innehållsrika brev! Det klarlade en hel del för mig. Jag beder dig framföra mina hjärtliga hälsningar till dotter och måg (något skriftligt har jag väl knappast att vänta från någon av dem).

Min kamrat Ludvig Ström (Viktor Rydberg-broder, som du kanske mins) ropar därnere från gårdsplanen, att jag skall hälsa till dig. Stora famnen från din egen trofaste

Bill

Nya Eriksberg, Drottningholm

den 19 Juli 1922

Käraste min rara Rosabit!

Tack för ditt brev av den 15 juni.(...) Emellertid har jag tagit mig ledigt idag från jobbet i stan och ägnar denna dag åt brevskrivning. Jag lovade i förra brevet att närmare beskriva mitt nya hem och vad därmed samman hör.

”Inrättningen” skötes av en föreståndarinna jämte sjuksyster och tjänstepersonal och egendomen -- dess domän, räkenskap och ekonomi av en kommissarie. Föreståndarinnan, fröken Alstermark, är en 45 års dam, mycket väl anpassad för sitt kall, mjuk och älskvärd på samma gång som fast och oböjlig vis à vis disciplinen inom Hemmet. Hennes ställning är nog ej så lätt att hålla okränkt bland dessa gamla underliga människor. Hon har ett fint och belevat sätt och för sig som en drottning. Nåja, allt är ännu väl nytt för mig och jag kan med tiden få anledning till att korrigera och komplettera ett och annat.

Kommissarien är en f.d. fanjunkare vid Göta Garde, som fått en bra ställning genom sin bekantskap med Greve de la Gardie, då han var major vid regementet. Han har nog nu en inkomst på 6.000 jämte fri villa, vedbrand och lyse m.m. Det är så lustigt med slika människor, den polerade ytan är tunn och lätt bortskrapad. Innan jag flyttade hit ”slog han näsan i backen” -- nu är han åtskilligt förändrad.

Vi äro 25 pensionärer (plats finnes för 75, men som omkostnaderna i sin helhet äro stora -- 100 000 kronor förra året -- måste inskränkning av antalet göras) av dessa äro ej mer än 12 Timmermansbröder, resten utom Orden stående. Detta kan synas märkvärdigt, men har sin förklaring däri, att orden före 1912, sedan 150 år tillbaka, haft ett s.k. Hospital eller försörjnings inrättning vid Roslagstorg, där ett tjugotal ”hjon” voro inhysta. Dessa tillhörde ej Orden, utan voro vanligen hantverkare eller dylikt i följd av lyten, krämpor eller fattigdom komna i misär.

Då nu Ordensbrödernas hem uppbyggts, fanns det ej mer än fem av Bröderna, som sökte sig dit, till en början, vadan Ordens Direktionen från det gamla Hospitalet överförde ett 20 tal pensionärer. Följden av detta är nu, att vi äro åtskilligt ”blandade” och att vi ha närmare 10 stycken, som ej äro ”riktiga”, i somliga fall religiöst rubbade, i andra krymplingar och defekta genom overksamheten. Alla bliva gamla, synes det.

Vid det bord, där jag äter frukost och supé äro vi fem man, tillsammans representerande -- 384 år! Jag har en stendöv gubbe på 85 år bredvid mig på ena sidan och en 81 åring på den andra.

Vid middagsbordet (middagen dukas vid två långbord) har jag däremot förmånen, att (på grund av mitt rumsnummer 20, som är första och ”förnämsta” rummet i våningen 1 tr. upp; Ordens-brödernas våning) sitta bredvid värdinnan Fr.A. som jag underhåller, och som med synbar förtjusning lyssnar till Bill Sharks funderingar om ditt och datt -- mest datt. Ja, dvs. saken är nog så, att jag ställde till en sensation i det ”samhälle”, jag gjorde min entré. Det apatiska och den kvalmiga lojhet och oförståendet för den yttre världen, som kännetecknar klostervärlden fick sig en väckare. En författare -- en karl som ”arbetar ännu” och står i kontakt med allt det som de själva släppt för länge sedan -- och så detta till, att han just i dagarne stått i tidningarne både med avseende till ”Don Ernesto” och Aftonbladets recension av ”Boken om Skeppar Ludde”.

Så kom det ett vykort från greve Adam Lewenhaupt till mig med ett ”välkommen till vårt Nya Eriksberg” (Han är Hemmets Patronus och Inspektor.) Och något sådant har väl aldrig förr inträffat här.

Så har det varit en lätt förklarlig avundsjuka mellan dem som fått och icke fått mina böcker med något skrivit i. Som jag givit en del av de äldre Ordensmedlemmarne detta skall naturligtvis alla andra också ha samma ”förmån” osv.

Maten är ”god husmanskost”, är alldeles utmärkt väl lagad, och sedan min mage nu börjat bli försonad med den något främmande dieten, tror jag att den punkten klarar sig med tiden.

Värst är det, att man ej får röka på rummet och att man ej får ha ”motbok” eller ens får begagna sprit inom Hemmets område. Detta jämte uteslutandet från deltagandet i Ordens sammanträden äro antikverade kvarlevor i Stadgarne från 1700-talet. Men alltid skall det vara något -- idealen äro ej möjliga att nå.

Jag är tacksam för det trygga i min ställning -- trygg så länge man ej gör något som strider mot dessa gamla stadgar, förstås. (Två pensionärer ha blivit fockade härifrån i år på grund av brott mot dem!)

Ja, nu har du fått åtskilligt till livs om Hemmet och mer kanske kommer en annan gång, då jag får mera erfarenheter att tala om.

Tack för dina ingående upplysningar om ”Shriners”! Visst vill jag ha dessa tidningar! De skulle vara ytterst kärkomna -- men jag börjar misstänka, att de aldrig blivit mig tillsända, ty då skulle de väl ha hunnit hit på denna tid?? Om du därför ville taga reda på hur detta hänger ihop, och om jag kan få dem tillsända mig vore jag dig mycket tacksam!!

Jag skulle vara dig mycket förbunden om du ville sända mig då och då någon tidning från Frisco eller Oakland, där jag kunde få färska intryck från Cal.!!! Det skulle göra mig mycket glad och friska upp mig! Det skulle också, som sagt, bespara tid och möda för dig att hålla mig ajour per brev om en del viktiga händelser m.m. Jag skall gärna sända dig pengar till den utgiften.

Från Moran hade jag brevkort i förrgår. Hon mådde bra och Erdtmans även. Har du ordentligt mottagit det ex. av ”Skeppar Ludde” jag sände dig?

Vi ha haft en märkvärdig sorts sommar i år. Den har varit ostadig, våt och tråkig, kall om nätterna. Och detta har ej gjort människorna gladare i dessa bekymmersamma tider. Landets stora industrier ha haft det svårast, och det är ej roligt för dem som hava sina slantar nedlagda i dessa förut så fina papper.

Hoppas att du ej smälter i sommarvärmen där du är. Du skall väl även i år taga dig ledigt någon tid för att sköta och vila dina nerver?

De innerligaste hälsningar sändes dig nu härmed från din egen tillgivne

Fader Bill

Stockholm den 25 Juli 1922

Käre son Herbert!

Sedan den 9 aprils kortbrev har jag ej hört något direkt från dig. Vad nu anledningen till detta kan vara vet du bäst själv. Besynnerligt förefaller det mig dock, ty du har, så vitt jag kan se, ingen särskild anledning att visa mig denna kallsinnighet. Med lugnt samvete kan jag säga,att jag gjort vad jag förmått för att stödja dig. Då jag nu ej mäktar mer, synes det också vara slut med kontakten.

Jag har all rätt att tolka denna långa tystnad så, då ingen förklaring, intet meddelande om dina göranden och låtanden lämnats mig av dig själv. Företeelsen är ju gammal som människosläktet själv; historien upprepar sig ideligen och tarvar inga kommentarier och utläggningar från min sida. Jag hoppas vi förstå varandra härutinnan. Men behövde det vara så? Är det nödvändigt att visa köld och indifferens på den grund, att händelseförloppen ej gå som man önskar själv? Eller att olika meningar om ett och annat förelegat? (...)

Jag har nu sedan den 6 Juli varit bosatt på Timmermansordens hem, Nya Eriksberg p.a. Drottningholm. Varannan dag är jag i staden och sköter om min bokexpedition.(...) I min n.v. situation som Ordens pensionär och understödstagare är jag befriad från de dagliga ekonomiska bekymren (och detta är ju en skön sak). Det är en lugn tillvaro -- så pass lugn, att den mest av allt liknar ett klosterliv. För min oroliga ande kommer den att bliva en oerhörd påfrestning -- jag känner mig psykiskt ännu duglig till kamp, i motsats till de gamlingar, jag här har till kamrater. Dessa ha alla gjort upp sitt bokslut med livet, sakna alla intressen för detsamma och de flesa av dessa 24 ”kamrater” äro mellan 75--90 år och antingen apatiska eller halvfnoskiga. Kanske min egen sorgliga lott, om jag får leva här en tid!?

Jag gjorde emellertid en slutspurt innan jag trädde in i detta klosterliv: jag skrev två digra böcker på 8 månader, samtidigt som jag distribuerade dem. Ett rekord som veterligt ännu ingen samtida författare nått. Den miljö, jag dagligen nu rör mig i kommer att knäcka denna kraft, obevekligt som en naurlag. (Detta är mitt n.v. ”stora bekymmer”.) I det längsta skall jag dock hålla mig uppe på ytan.

Från Mor torde du haft brev själv; jag har nu brev att fordra från henne sedan någon tid.(...) Att jag gerna önskar få del av dina ”öden” sedan du skrev i våras, behöver jag väl knappast säga. Min varma fadershälsning!

Bill

Nya Eriksberg den 1 Aug: 1922

Min egen gamla Tottie!

Här har du näven! tack ska du ha för ditt kära brev och gratulationen! Du lilla rara gumma -- min egen gumma! Ja, nu får jag väl börja med mig själv -- som vanligt och mänskligt egoistiskt.

Som jag förutsade i förra brevet, har det varit rätt lugnt sedan den värsta brådskan med effektueringen av de förut inkomna orderna blivit färdig. Jag har tagit måndagar, onsdagar och fredagar till exp.dagar -- de övriga dagarne är jag här ute, men gör även då nytta (ty, som du vet, så har jag svårt för att lata mig). Du talar om städning och matlagning som jag sluppit från. Ja, det är nog skönt, men ännu ”jobbar jag kök” vid lunchdags på stadsdagarne. Av ren princip gör jag det, ehuru jag nu mycket väl skulle ha råd ”att gå ut och äta” -- men jag har en gång inriktat mig på sparsamhet, och jag finner mig väl och tillfredsställd därmed. Förresten smakar det bättre. Middag äter jag mest på ”Horn”, någon gång på Automaten, men det har också hänt, att jag suttit över den och ätit kväll (som vi få klockan sju) i st. på hemmet.

Jag har nu fått rätt fint i mitt rum sedan jag utbytt ”kapptrasan” för fönstet mot en luft stiliga gardiner, som jag fått i present av Fru Emelie Melin. Det är alldeles märkvärdigt att de flesta av dessa människor ej komma sig för eller bry sig om att skaffa sig långgardiner, ehuru de bott här i nära 10 år. Då man ser uppåt den f.ö. så snygga facaden, verkar det ”fattighus”, kappan i överkant på fönstret och ett par blomkrukor i nederkanten. Så kommer kanske två eller tre fönster med långgardiner och ger kontrast åt det beklämmande intrycket. Hade jag råd skulle jag donera några enklare gardiner åt ”kamraterna”. F.ö. ”klarnar” det i krumilunten ”pö om pö”, som du sade; jag har hunnit studera åtskilliga till sedan förra brevet.

Om du visste sådana lustiga kurrar -- men jag söker att ”ta” dem, allt efter de äro sjuka till. En av dem ,”gubben i sola”, alias L.P.Johansson, byggmästare, som jag för många år sedan hade affärer med -- en veritabel Markéntyp ur ”Två Vinglare” -- lider av religionsgrubbel och vill ”omvända” oss litet till mans. Ingen tål den karlen på den grund, att han är så uppblåst, egenkär och skrävlande. Det vore ett tacksamt ämne att skriva den mannens historia, som jag känner den -- men jag är utledsen på ”Vinglar-typerna” och kommer nog aldrig att skriva om byggmästare mer.

Återstoden av min författarebana kommer jag antagligen att helga åt havet, dess söner och därmed sammanhängande uppslag. Mina kära ”boys” och även jämnåriga kollega äro nu så begeistrade av ”Skeppar Ludde”, att de redan börja hojta efter mer av ”samma goda sort”.Varifrån stoffet skall tas, blir en senare fråga. Som jag i förra brevet nämnde, är det nu alldeles flau tid för bokaffärer i staden, men sjöfolket knallar på -- smått, men jämnt. I går beställde jag andra upplagan på tryckeriet, ty jag har slut på klotbanden, och de gå bra. ”2dra upplagan” blir, efter berömt föredöme, endast 500 ex: (Åhlén & Åkerlund brukar ofta bara kasta ut ett á tvåhundra som ny upplaga). Och sedan få vi se i höst?

Folke A. är hemkommen från sin landsvistelse, och de mådde bra hos ”hanses”. Nils Folke B. kom hit till stan i tisdags 25/7 och kom dagen därpå till mig kl:10 , vi åto frukost på automaten och började sedan packa och greja, böcker, vapen och de andra saker han och Maggie skulle ha; därefter stadsbud till stationen. Ställningen till spegeln var alldeles hel och i bästa skick nere i källaren och kom bra till pass. Så kom Folke A. och fick även han sin stora längtan uppfylld att bli ägare till Kongokniven av mässsing. Därefter bjöd jag båda mågstumparne på middag å en krog (W6) en verkligt flott Brattare, och sedan bilade vi hem till Södermannagatan, där Folke bjöd på kaffe, avec och grogg i överflöd, så att jag nätt och jämt hann ut till hemmet till stängningsdags 1/2 11 (portnycklar få vi ej inneha). Det var en arbetssam och rolig dag för oss alla tre.

Om söndag är jag bjuden till Melins -- det är Gustafs födelsedag då, och i dag om en vecka, den 8 de, reser jag till Örebro för att hälsa på, enligt inbjudan. Jag kommer tillbaka lördagen den 12te, enär N.F. då får en veckas vakttjänst. F.ö. får jag nog äta på pensionatet, ty någon jungfru lär de ej ännu ha fått. Det blir således bara litet luftombyte på ett par dar.

Från Herbert har jag ej hört ett ljud, men skrev till honom häromdagen ett långt brev, som jag adresserade till gamla adressen i Malmö, enär jag ej, i brist på direkta underrättelser från honom, vet om han fått platsen i fråga, eller om han ändå flyttat till Ljungbyhed, oavsett det ena eller andra förhållandet. Jag tycker att brevet i såfall skulle ha sänts efter honom till L. genom postverket och jag skulle även nu hunnit få svar. Från Rose hade jag brev för en vecka sedan.(...)

Vidare har jag fått ett stiligt tacksamhetsbrev från Prins Wilhelm för ”Skeppar Ludde” bibliofilex: ävenså från mina ”principaler” Grevarne De la Gardie och Lewenhaupt. Man gör så gott man kan, som du ser -- för att förgylla upp den blygsamma ställning Bill Shark intar i ”privatlivet”.

Tänk allt detta bara om mig själv. Jag hoppas, att du ej släpar ut dig, höll jag på att säga, men det är nog ej så. Du skall vara kryare, än då du reste -- inte sant? Det skall bli en fröjd att åter få dig ”hem” på någon dag. Jag börjar nästan tycka synd om oss två, som nu sedan vi åter ”funnit varandra” skola vara dömda till kontinuerlig skilsmässa -- Jag väntar dig säkert omkring den 15 aug: åter!!

Hälsa Nen och tacka för brevet till mig. F.n. har jag ej tid att spec. svara henne -- kommer sedan! De innerligaste hälsningar till dig själv -- och en lång lång kyss och famn för min egen Tottie! från din

Bill

Holmgrens Möbelfabrik AB Ljunbyhed

Tillverkning av såväl finare som enklare Möbler Byggnads- och inrednings-Snickerier Specialité: Stoltillverkning. Lager av Ramlister, kornischer, likkistor, klädslar m.m. Solitt och redbart arbete i förening med billiga priser utlovas. [Brevhuvud]

Ljungbyhed den 5 Augusti 1922.

Kära Far.

Hjärtligt tack för brevet av den 25/7, adresserat till Malmö, vilket jag mottagit i retur hit.

Jag hörde sedermera, att Hedvig skrivit till Far om ett lån. Själv visste jag ju, att Far har ont om mynt, och sålunda även, vad svaret skulle bli, därför ville jag för min del ej framställa en sådan fråga till dig. Därför tycker jag det vara något oriktigt, då Far vill skylla min tystnad därpå, att jag ej kunnat vänta någon hjälp från Far. Någon tanke däråt har jag aldrig haft. Vad som i någon mån dock föranlett mig ej skriva på en tid är, att jag aldrig får veta ett dyft om vår familj. Så skrev t.ex. Mor för länge sedan, att det var påtänkt en ny svåger till mig, att han var usel m.m. samt att Far nog skrivit till mig om den saken. Jag står fortfarande som ett stort frågetecken. Vet ej mera, än att Mor reste till Sigurd Dahlman i Umeå, samt kallade hon honom ”din svåger” i ett brev. Om Nennan gift sig med honom eller ej, vet jag icke. Likaledes vet jag ej, om Maggie har flyttat till Örebro eller ej, om vilket Mor en gång skrev, att ”Far berättar om Maggies Örebroresa”.

F.ö. har jag den sista tiden haft fullt upp att göra. Med bolagsbildning, anskaffande av aktietecknare, kapital för egen del, flyttning, skötande av mina och andras affärer m.m. m.m.

Som Hedvig visst skrev, har jag varit med och stiftat ett aktiebolag som övertagit ovanstående firmas rörelse med fabrik, lager och inventarier. Flyttade hit den 29 juni, och blev bolaget konstituerat den 3 Juli, och jag som påtänkt var, utnämnd till verkställande direktör.

Jag har haft det mycket jobbigt sedan dess, ty vi hade ej fått tecknat så mycket friska pengar, som jag ville ha till bolagets rörelsekapital, varför jag sedan varit ute nästan dagligen i nyteckningsärenden. Dels hos handlanden och bönder i orten, dels möbelhandlare-kunder litet varstans i Skåne. Nu ha vi äntligen fått tecknat tillräckligt = 20.000 kr friska pengar och äger bolaget ett minimikapital å kr 56.000. Vi ha mer att göra, än vi kunna hinna med, med nuvarande arbetsstyrka, men skola vi nu öka arbetareantalet till 20 man.

Här är en mycket vacker trakt. Jag trodde förut, att hela Skåne var platt som en pannkaka, men nu vet jag annat. Här bredvid ligger Skäralid, den vackraste platsen i Skåne. Det är där Söderåsen delar sig. Höga branter och djupa dalar, leeende grönska och sorlande vattendrag. Nu hoppas jag, att vi kunna arbeta duktigt här, så att bolaget går bra, och man åter ”kommer upp sig”. Är Mor kvar i Umeå? Många kära hälsningar. Din egen

Pojke

Adr: Sjöleden, Ljungbyhed.

P.S. Här är förlagda 3 regementen. Just nu spelar musiken. Det är som på Hasselbacken eller Kungsparken i Malmö. Blott mer natur. I dag, söndag har här varit bil- och motorcykeltävlingar. Livlig trafik är här dagligen, med minst en bil i minuten. D.S.

Hedvig ber mig fråga, var hennes stora porträtt är. Hon ville gärna ha det tillbaks, ty Far bryr sig väl ej om det?

Sjökaptenen P.W.Sundström Västmannag. 71 Stockholm

Bear Rock, 9 aug.22

Kära Far!

Tusen tack för dina brev och din bok, som jag fick just innan vi startade på denna härliga färd. Skriver brev så fort jag hinner. Vi tre flickor (...) bor nu i ett tält vid Truckee River, 3 miles från Lake Tahoe. Jag bilade upp med flickorna tre dagars färd, delvis bland Sierra Nevadas bergskammar. Mer i brev. Hälsningar

Rosan.

Stockholm (Drottningholm)

den 15 Aug: 1922

Kära min gosse Butt!

Hjärtligt tack för ditt brev av den 5 aug: -- det verkade som ”en uppståndelse från de döda”. Jaså, du har lyckats att slutligen bryta ”trollkretsen” och få en ny livslinie upplagd. Jag tackar Gud därför.

Vad åter din långa tystnad beträffar och mitt uttolkande därav, så gläder det mig att du ej hyst en tanke, som jag hänsyftade på. Emellertid vidhåller jag dock att jag hade all rätt att tolka saken så, då du ej längre (som förr) höll mig à jour med ditt ödes skiftningar, utan undanhöll mig alla slags nyheter ända tills jag genom mitt brev nödgade dig att (för skams skull) låta mig få några knapphändiga uppgifter.

(...) Att du ej står i kontakt med Nen visste jag ej. Att du ej ens blivit notifiserad om hennes bröllop, slår mig med häpnad! Ären ni ej bätre vänner?? (...) För egen del vet jag endast vad jag inhämtade före bröllopet (som stod i Umeå kyrka Påskdagen) av hans morbroder, Förste Fartygsinspektören Herman Erdtman här i Stockholm. Sigurd Erdtman, nu 36 år, heter egentligen Örtegren och är son till Grosshandlar Örtegren, Norrviken och hans för flera år sedan avlidne mor var född Erdtman och halvsyster till Herman E. Han har emot Erdtmännens vilja antagit namnet Erdtman efter modern. Med fadern har han antagligen levat i osämja under många år, och då denne Ö. varit mindre väl ansedd i affärsvärlden, bytte han (Sigurd) om familjenamn.

Det är en mycket begåvad karl f.ö. musikalisk (komponerar) skald, skriftställare, journalist m.m. har rest i många länder och fört bohémliv, varit gift och skild, (frun omgift och nu i Sydamerika) två eller tre barn finnes varav en 12 års pojke nu vistas i Umeå, så at Nen blivit styvmor. Mannen har dessutom varit förlovad med fyra andra flickor, innan Nen blev ”lyckliggjord”!! Lär vara en slarv med pengar och ”tröttnar” snart på det han har för händer. Nu -- säger Nen -- att i och med hennes övertagande av mannen, så ”är ett nytt och rent blad i hans bok uppslagen”. Ja, måtte det blott vara sant -- för hennes skull! han har ej med en rad till mig gett sig tillkänna!! Månne därför att han vet (genom N.) att jag sitter inne med vetskap om hans person och antecitentia en smula? Jag varnade nämligen N. naturligtvis utan någon verkan, ty hon var över öronen kär i honom. Och kan hon göra karl av honom -- så är det stor heder för henne!

Jag väntar nu Moran hem endera dagen, och då får jag väl muntligen av henne höra något nytt.

(...) Jag vet att Maggie själv sällan skriver till någon -- hon är den trögaste av alla -- och detta vill säga mycket! Jag kan nu hälsa från henne och hennes man Nils Folke, ty jag återkom i Söndags efter fyra dagars gästande hos dem i Örebro. M. tjänstgör å Apoteket Falken där och de bo Thulegatan 13, där de nu fått en 2 rums lägenhet och satt upp ett riktigt fint och trevligt hem. Maggie väntar en liten i nov. och får väl därför snart sluta sin tjänstgöring, men får taga vikarie och återfå sin plats sedan. Nils Folke är nu välbeställd premiärlöjtnant vid Svea Trängkår; han aspirerar på krigshögskolan och generalstaben och kommer i så fall att åter få flytta hit till Stockholm.

Av Hedvigs brev inhämtade jag på sin tid dina planer på att inträda i ett nytt bolag och väntade med otålighet att få höra något direkt från dig.(...) Glöm ej, att en affär som skall fortbestå i tidens stormar måste byggas upp på säker grund, hellre långsamt och säkert, än hastigt och slarvigt. Följderna av Högelins fördömliga metod i det fallet, bör väl ha fastnat i ditt då unga och friska minne.(...)

Det var roligt höra att det är en så vacker trakt, du kommit till. Månne jag någonsin får se den eller ens dig mer? Ja, den frågan får ”den som lever” besvara. (...) Här regnar det varje dag sedan veckor tillbaka! Skriver ett par rader till Hedvig i samband med ”porträttfrågan”. Min hjärtevarma hälsning

Fader Bill

Nya Eriksberg, Drottningholm 16 Aug.22

Kära Rosabit!

(...) att då du säger att du ”åter är glad och lycklig igen” gör du även mig glad och lycklig -- så lever jag med dig därborta i California!

Det var ofantligt roligt att höra att du fått bostadsfrågan så angenämt ordnad. Du har ju nu riktigt ”Furstligt” för mindre hyra än förut. Jag hoppas nu att dina ”mates” äro till din belåtenhet, så att friden och endräkten får fortbestå er emellan. Annars brukar det vara det svåraste vid samboende med andra.

Sedan jag senast skrev har det ej hänt mycket att tala om för dig. Här är fortfarande ”alla mina bekanta” på resor och på landet, och man kan ej göra ett jota på Stockholm. Även sjöfolket går det trögt med, men hur det än är, så har jag måst beställa en ny upplaga på 500 ex. av boken, enär klotbanden voro slutsålda (häftade har jag däremot åtskilliga kvar av).

Det är emellertid rätt lugnt, att kännna sig trygg för mat och husrumsbekymren, om det också ej går så fort undan med kommersen. Jag har i alla fall nu kommit så långt, att jag kan betala bokens skulder i det närmaste, sedan blir det något över, så är det förtjänsten.

Det var sant! I söndags återkom jag från Örebro, där jag varit hos Maggie och Nils Folke som gäst i fyra dagar. Jag reste dit på järnväg och återvände med ångbåt. Det var rätt skönt att få lufta på sig en smula. De bo nu i en nyhyrd lägenhet på 2 rum och kök: Thulegatan 13. De ha fått ihop en riktigt trevlig lokus. Ny sängkammarmöbel i vitt och en herrums i officerstil med en bokhylla på 500 band och egna och mina Kongovapen som dekorationer på väggarne. Maggie skall ha ”en liten” i November och får nog snart taga en vikarie för att spara sig. Hon får sedan återkomma till sin plats, då hon blivit frisk igen. Vi hade trevligt de små stunder vi hade tid att samvara.

Då jag reste hem med ”Örebro III” fick jag fri resa av Kapten Sjögren i min egenskap av Bill Shark, och Frimurarflaggan hissades till min ära -- så de så.(...) Från Prins Wilhelm hade jag häromdagen ett hurtigt och vänligt brev med tack för ”Boken om Skeppar Ludde” som han i egenskap av Hedersledamot i Travellers Club fått av mig.(...)

Jag väntar nu Moran hem från Umeå när som helst; hon har nu varit borta i över 2 månader och det kan ju vara risk att hon ej tages emot mer om hon dröjer längre.

Herbert har nu äntligen kunnat betvinga sin motgångs genius. Han har genom djärv tilltagsenhet bildat ett aktiebolag på en av Skånes äldsta möbelfabriker, som genom ägarens insolvens kommit i lägervall, och sitter nu som verkställande direktör för densamma: Holmgrens Möbelfabriks A/B i Ljungbyhed!!! Han har jämte Hedvig en hyrd villa där. Trakten är mycket naturskön däromkring. Tre regementen äro förlagda där och trakten är mycket livlig f.ö.

Detta var väl en stor nyhet? Jag tackar även Gud för detta, ty den stackars gossen har slitit en hund, som du ju vet. Måtte han blott kunna sköta affären så att det går bättre än för föregångaren. Och sedan kunna göra sig skuldfri, vilket nog tar en rundlig tid.

Ja, nu får du vara nöjd till nästa gång, Biten min! Gud vare med dig! och tusen hälsningar

Fader Bill

Stockholm den 18 Aug.1922

Käraste Moran, min Tottie!

Tack för ditt lilla brevkort. Man får vara nöjd med litet, ja, ja. Från May hade jag brev i går med tack för ”Skeppar Ludde”. Hon säger där bland annat ”Mor kommer ner till oss i September, om allt gått som vi tänkt” -- Som vanligt okunnig om dina planer, undrar jag nu storligen hur du tänker ordna, om du ämnar vara kvar där du är hela denna månaden ut; där uppe börjar det väl snart bli höstlikt?

Ehuru jag ej tyckes ha det bittersta inflytande på dina dispositioner, kan jag dock ej underlåta att säga min mening, den nämligen, att jag anser du borde på inga villkor resa från Umeå och ända ned till Trollhättan i ett streck -- ensammen till på köpet -- en sträcka på 130 svenska nymil!! Skall du till Trollhättan, så bör du komma över Stockholm, stanna ett par dar på Västmannagatan och sedan gå med båten Kanalvägen.

Jag vill att du genast låter höra av dig i denna fråga. Sänder dig härmed en remissa på 100:-- Kronor, som väl bör räcka ett stycke.

Från barnen i Örebro kan jag hälsa så hjärtligt. Jag var där i fyra dagar och återvände lördagskvällen. Deras lilla lägenhet var förtjusande trevlig och de hade fått ihop ett litet fint hem. På de tider de unga voro på sina resp. jobb explorerade jag staden. På fredagskvällen hade jag en liten avskedshippa för mitt värdfolk på ”Frimurarlogen”. Annars åto vi på ”City”, som var ett utmärkt bra och billigt ställe.

Jag beslöt fara hem sjövägen och beställde på fredagen en hytt till ”Örebro III”. Då jag på lördagskvällen gick ombord på denna ångare, blev jag något flat, må du tro. Kapten Sjögren (”Janne, Jonke och jag”) förklarade att jag i egenskap av ”Bill Shark” var rederiets gäst, fri resa m.m.! Gubben S. är en gammal klassik och gick och omtalade bland passagerarne vilken ”ära” som vederfors dem att få resa med två så vidtbefarne sjöförfattare som han och min ringhet. Då vi på söndagsmorgonen nalkades Stockholm hissade han Frimurare- och Neptuniflaggorna till min ära osv. Ja, det var ju litet krystat men det gläder ju alltid en gammal sjöman att bli ”senterad” av sina kollega.

Från Herbert hade jag äntligen brev igår.(...) Ja, hälsa nu till barnen (...) och skriv så snart som möjligt, så att jag får veta hur du bestämmer om resan.

Din egen gubbe

Bill

Bear Rock 10 Aug 1922.

Kära Far!

Donner Lake med hemsydda baddräkter

Jag sitter i en båt mitt ute i Truckee River, iklädd endast simdräkt (som är våt då jag just kommit upp från en simtur). Nanna står i fören av båten i pyjamas och metar och småpratar med sina fiskar (trout) som inte vill nappa. Trollsländor i de härligaste granna färger fladdra omkring oss, på avstånd susar det från bäcken som forsar utanför vårt tält som ligger på strandsluttningen mitt bland de jättehöga träden, vars barr är ungefär 15 cm långt; dess stammar äro grannt rödbruna beklädda med djupgrön mossa. Allt är stilla, majestätiskt lugnt och underbart.

Vi startade från Berkeley fredagen den 4 Aug.kl.3 e.m.(...) Jag körde förståss. Min roadster håller bara tre personer så vår packning hade vi på ena trappsteget el. vad det kallas hemma.(...) Första natten lågo vi i Calif.s huvudstad, Sacramento. På lördagen startade vi kl.9. Det var så ohyggligt hett i Sacramento att vi alls ej kunde sova så vi voro så trötta att vi ej orkade starta tidigare. Den dagen foro vi genom en av de hetaste trakterna i Calif., genom Auburn och Colfax. Mil efter mil i oändlighet i alla riktningar sträckte sig fruktplanteringar, mil efter mil voro vi omgivna av träd dignande av rodnande persikor, äpplen, päron, plommon och aprikoser, men mest persikor.

Semester i Sierra Nevada

Så småningom kommo vi allt högre och högre till vi nådde upp till 7.500 feet, sedan bar det brant nedåt till Donner Lake. Vi hade beräknat att nå vårt mål den kvällen, men som det redan började skymma kl.7 ansågo vi det bäst att natta över vid Donner där det finns en Camp. Och jag ville ej fortsätta på bergsvägarna i mörkret. Man kan ej säga när det kommer en skarp krök med bara en stor avgrund vid kanten av vägen, som är så smal att man endast kan möta en annan bil på vissa ställen. Här uppe i bergen har man ej dom bekväma asfaltvägarna som är breda nog för fyra bilar; man är nog bortskämd men det får man vänja sig av med när man kör här i Sierran. Donner Lake är en förtjusande vacker alpsjö, så blå och klar som en pärla. Vi fingo ett tält och sovo härligt. Luften ä ju så underbar. På söndagen badade vi i sjön och jag tog mig en simtur på 20 min. till stor förundran för alla gäster vid hotellet. Säkerligen har det aldrig varit en flicka mitt ute i den sjön förut och frågan är om ens någon manlig vågat sig ut -- amerikanarna ä rysligt rädda för kallt vatten

21 Augusti 1922.

Kära Far.

Nu var det allt rysligt länge sedan jag började mitt semesterbrev, och nu är det slut på semestern och jag är i arbete igen. Det blev aldrig mer något tillfälle att skriva ity att vi voro ute på ”hike”-turer och rodd och annat för jämnan hela tiden, och på kvällarna hade vi ju bara en stearinljusstump förutom ”the campfire” eller ”bonefire” som vi gjorde nere vid floden användande stora stycken av nedfallna, halvt multnande trädstammar. Och naturligtvis ville man använda varje sekund till att njuta av härligheten medan man var där -- skriva brev passar bättre för staden och rummen -- i vilda skogen vill man bara njuta.(...)

Jag talade visst om stugan vi skulle bott i. Stugan skötes av en gammal gubbe och d:o gumma, som flytta ut i Juni och stanna hela sommaren och ta hand om ”the camp”. Gumman är dessutom kokerska åt familjen Plehn när dom bo där. När vi nu kommo var gumman sjuk så hon och gubben bodde i stugan i st. för i ett tält, en bit ifrån där dom annars brukar bo. Så vi lät dem behålla stugan och kamperade i tält i stället. Det fanns en hel massa dylika, ty familjen Plehn är talrik och de ha sina sovplatser i tälten och koka och äta och ha vardagsrum i stugan. Nu flyttade vi ihop de tre bästa bäddarna i det bästa tältet och sovo där.

Vi kokade och hade matsal ute bland träden där det fanns en spis som gubben och gumman brukade använda, då de ej bodde i stugan. Till stolar hade vi gamla packlådor osv. Servis och kokkärl fanns det rikligt av. Våra dagar tillbringade vi mest nere vid floden och vår kostym var mestadels baddräkt och ingenting annat. Det var underbart varmt och härligt om dagarna. Men om nätterna blev det kallt. När vi skulle gå och lägga oss klädde vi på oss i st.för av oss. Men härligt var det att sova ute så där.(...)

Så fiskade vi ”trout” och fingo ingenting och grävde musslor och kokade ”clam-soup”. Dessutom togo vi långa, härliga promenader och strövtåg i urskogarna och upp till fjällkammarna och bilade omkring till de olika camp-ställena kring Lake Tahoe. Efter 8 dagar måste vi bryta upp igen. Första dagen for vi endast till Fallen Leaf Lake, en liten sjö söder om Lake Tahoe. Där fanns en hel del vackra ställen att besöka. Vi stannade där över natten i en liten korsvirkesstuga. Nästa dag fortsatte vi till staden Placerville. Det var den härligaste bilturen av alla. Vägen gick 8000 feet upp i höjden, jag menar ”the elevation ” var 8000 feet. Det gick upp och ner under tusen svängar och kurvor, branta hissnande stup, vid utsikt utöver fjällen, genom leende dalgångar, mörka täta urskogar, över forsande älvar och förbi mörka tjärnar och underbara fjällsjöar. Oh, om du ändå hade varit med och fått njuta av all den storslagna skönheten!

Mina ringar på bilen var ej vidare förstklassiga då jag startade från Berkeley. Jag hade mina betänkligheter, men tänkte det var synd sätta på nya till en färd som denna. Ty asfalten varar ej mer än 1/4 av vägen till Tahoe. Uppe i bergen finns bara ”dirt road” liknande våra kära landsvägar i Småland. Förståss, det jag tyckte var en gräsligt dålig väg här, skulle jag nog i Sverige tycka var en förtjusande fin väg. (Allt sett ur bilsynpunkt. Har ju ej före denna färden någonsin kört eller farit annat än på asfaltvägar släta som parkettgolv!) I alla fall höllo mina ringar hela tiden till på måndagen då vi voro på hemväg. Jag hade två stycken ”blow out”. Jag kan nog själv byta ringar må du tro; jag hade två extra-ringar färdigpumpade och iordninggjorda att sätta på hjulet, så det ä verkligen ingen knölig sak alls. Men när man står vid vägkanten så är dom som passerar på vägen så hyggliga att erbjuda sin hjälp. Människor här är verkligen så förtjusande vänliga och hjälpsamma.

Så allt gick fint, fast vi blevo fördröjda så vi som sagt ej hann längre än till Placeville där vi stannade på hotell över natten. På tisdagen hade vi bara en rysligt långtråkig, ohyggligt het, gassande, slät asfaltväg. Det var bara att köra på och halvsova. Det enda intressanta på vägen var mil efter mil med vindruvsodling och omkring staden Folsum mil efter mil med grus och sandhögar, minne efter guldgrävning med stora grävmaskiner. Det var gräsligt varmt och slätt hela tiden ända till Berkeley, 150 miles körde vi den dagen så gott som i ett sträck utom då vi kommo till Sacramento, där vi mitt på huvudstadens finaste gata åstadkommo en kanonsalut med ena bakringen som sprang (mest av hetta).

På onsdagen började jag knoget igen. Det var riktigt roligt, trots allt underbart man får försaka. En svensk gymnast, ej gymn.dir! hade vikarierat för mig. Det tillfredsställde min direktörsfåfänga att erfara, att doktor Cary ej varit nöjd med hennes arbete. Han tyckte ej hon kunde något, och patienterna hade märkt skillnaden och voro alla så glada då jag kom tillbaka. Jag var glad, för det bevisar, att dom som ej lärt sig yrket genomgående ej kan. Här äro ju så rysligt få som äro gymn.dir. eller något jämförligt med det. Därför märkes man så mycket genom att man sticker av mot den så gott som ovetande hopen av ”masöser”.

Jag får ideligen bevis på att jag nu är känd i Oakland, Berkeley och San Francisco bland massor av läkare vars existens jag ej har en aning om förrän jag får patienter från dem. Jag är så glad att jag ej längre behöver springa omkring som det första halvåret.

Jag arbetar fortfarande på Kliniken på Baby Hospital samt för doktor Cary på hans kontor, där jag ger hans pat. behandling. Men jag hoppas, att jag snart kan ägna mig helt och hållet åt privatpat. för nu har jag bara kvällarna till dem; och det ser ut, lyckligt nog, som om denna vinter skulle bringa mig fler än jag skulle hinna med på de timmar jag nu har över för dem. Om jag ”slår igenom” hos läkarna i vinter så är ”min lycka gjord” dvs. jag kan känna mig på den säkra sidan vad framtiden beträffar. Men det skulle också binda mig fastare vid Calif. och göra det svårt för mig att flytta härifrån. Och jag skulle allt bra nog gärna vilja fara hem -- åtminstone för att hälsa på. Ja, under alla omständigheter kan jag ej tänka på det på ännu ett par år.

Du frågar varför jag flyttat? Ack, i ett helt år bodde jag alldeles ensam, träffade knappast någon utom mina patienter. Du vet hur det ä att komma hem till sitt ensamma lokus, ingen att tala med, ingen som säger ”goddag” när man kommer, ingen att sällskapa och småprata med då man äter, ingen att säga godnatt åt innan man somnar. Ett år gjorde att jag kände mig så oändligt ensam och gammal och trött på mig själv. Den enda ljusglimten var när Nens goda vän från Umeå Anne-Marie, kom och hälsade på mig ibland och jag kunde få tala svenska och tala om Sverige och allt därhemma och om gemensamma bekanta och allt sådant.(...)

Och nu har jag sällskap av två förtjusande svenska flickor! Och så ega bil och vara i tillfälle att göra en sådan bedårande semestertrip som den vi hade till Tahoe! Kan någon vara lyckligare och mer tacksam än jag? (...)

Det här brevet blir så långt så jag får be dig visa det för Mor,(...) är hon nu tillbaka i Sthlm? Hon har ej skrivit till mig sedan strax innan hon reste till Umeå.

Nu skall jag läsa igenom dina tre brev (...) och så besvara alla frågor. När jag läser ditt brev skrivet ”Nationaldagen” tycks det mig som om jag hade besvarat det. Och nu vet du, att dina kära, hjärtliga ord hjälpt mig och att jag åter är din glada, hoppfulla och levnadslystna tös.-- Vad affärer” angår (...) vill jag fråga om betalningen av Mors sjukvistelse. Skall jag skicka den till Folke Adler och när skall nästa inbetalning göras? (...)

Nu vill jag tacka dig riktigt riktigt hjärtinnerligt för ”Skeppar Ludde”. Det ä så uppfriskande härligt att läsa den och än mer intressant är det nu sedan jag rest mer, sett så många olika typer av människor och olika levnadsförhållanden.

Jag har inget arbete i San Francisco, som du frågade om, utan bara på den här sidan viken. Men jag får patienter från San Francisco-läkare, dvs. pat. som bo i Oakland eller Berkeley. Många fara ju över till S.F. och söka läkare där, då där finnes mer skickliga mer framstående läkare än här.

Tack för den roliga och målande beskrivningen av hemmet. Hoppas du alltjämt trivs bra samt att dina nya bekantskaper alla äro angenäma sådana, i alla händelser att ingen är oangenäm! Om jag får fatt på något intressant i tidningsväg skall jag skicka dig med detsamma. Antar det tagit en tid innan du ”travat igenom” packen med Shriner-tidningarna. Tusen innerliga hälsningar

Rose

Berkeley 24 Aug.22.

Kära May!

Tack för brev av den 8 dennes! (...) Men vår familj tycks vara en något konstig dito ity att den ena aldrig vet vad den andra gör, och den andra aldrig talar om något för den ena. Det ä precis som om ni alls ej hörde ihop. Jag tycker det ä så konstigt. Själv har jag försökt och försökt att intressera er för någon slags sammanhållning, men det tycks vara omöjligt.(...)

Som t.ex. nog var det väl konstigt av Nen att ha kyrkbröllop och inte ens bjuda någon av sin familj. Inte ens tala om att hon skulle gifta sig. Något så onaturligt hårt och kallt har jag aldrig hört talas om. Antar att hon ej brydde sig om våran gemensamma brudslöja. Om jag skulle gifta mig härute, så nog skulle jag be att få slöjan hitskickad, så att jag hade åtminstone något hemifrån på mitt bröllop. Och tänk att vara i samma land som sina syskon och ej laga att någon av dem skulle vara med.(...) Och ändå var ju Nen så hemsjuk när hon var i Tyskland.(...) Inte skriver hon oftare till mig fast hon själv tyckte det var så rysligt när hon var i Dresden och ej fick brev en gång i veckan el. så hemifrån. Nu är det 8 (åtta) månader sedan hon skrev till mig. Ridå! (publiken svimmar och blir hysterisk på grund av den gripande tragedien). P.S. Tro ej att jag håller på att förlova mig el.dyl. bara för att jag talar om brudslöjan!! (...)

Vad jag visst började tala om var att jag flyttat (...) Oxford Street (...) samma planet som Europa, och har det förtjusande trevligt. Berkeley ligger alldeles bredvid Oakland, så när man far gatan rakt fram är man ett tu tre i Oakland utan att det är någon som helst skillnad. Här är så vanligt med en hel massa sådana där sammanvuxna städer. Man kan alls ej begripa varför det ej kunde vara en stad i stället för tio. Jag har fortfarande samma anställning som förut och oförändrat med arbets-förhållandena. Som väl är. Ity jag har så mycket jag möjligen kunde hinna och orka med. Tack för det!! (Paus. Ska gå till patient)

Klinik:--

avskyvärt bläck och oformerad blyertspenna: Stekande hett.-- Mina huskamrater och jag hade en härlig semester-resa till Lake Tahoe, en enorm fjällsjö uppe ”bland” Sierra Nevada. (...) Bodde i ett säckvävstält mitt ute i urskogen. (...) Min lilla Buick klättrade och hoppade och susade iväg och var förtjusande.(...) I 8 dar stannade vi vid våran ”camp”. Det är egentligen en stuga och en massa tält tillhörande familjen till en av mina patienter. Dom erbjöd mig att få bo där (...) det var så poetiskt att ligga och stirra rakt ut bland träden där månen sken hela natten med mystiskt silverskimmer.(...)

May, oh, jag vet ej varför jag skall få se så mycket underbart mens ni andra sitta där i varsin småstad! Och ändå -- att bo för en dag vid Gullmarsfjorden skulle vara som en dag i paradiset, det tvivlar jag ej på. Hur härligt här än är och oändligt stort och underbart -- inget är dock som Sverige, det ä inte en sån stämning som hemma.

Tack för att du är så rar och tänker på mig så ofta och pratar med dina småflickor om mig. Du är så innerligen god May, och ditt hjärta är så stort och varmt -- och tack för att jag har min plats i det! Tack för Nen-brevet som jag slukade med begärelse. Det var naturligtvis idel nyheter. (...) Innerliga hälsningar

Rose

Roses inkomst i augusti:

Lön $160

Massage $ 70

Summa $230

Utgifter:

Hyra $15

Garage, bilrep.$62, parkeringsplikt $2

Resor $2

Mat $21

Hushållsartiklar, nyckel, ved $7, glasögon $1

Medicin $2, tvätt $7

Porto, papper, telefon $8, kamera, film, foto $9

Bio $2, hotel $9

Present $2

Summa $149

Ljungbyhed den 9 Sept.1922.

Kära Far.

Hjärtligt tack för ditt brev av den 15 pto. Det var långt och innehållsrikt. Far undrar, vilka av mina syskon skriva, och vilka som ej skriva till mig. Sorgligt att säga, skriver ingen av dem till mig, så på den vägen får jag aldrig några underrättelser. Nen har, som sagt, ej underrättat mig alls, om sitt giftermål, vilket jag anser vara särdeles besynnerligt, då jag ej vet av, att vi äro ”ovänner”.

Tack för Fars önskningar ang. min nya ställning, och ber jag även titt Gud, att jag skall kunna få kraft, att föra affären framåt, så att jag kan uppfylla och motsvara det förtroende, som man här har givit mig.

Vi ha haft besvärligheter med arbetarefrågan, emedan en blockadhistoria vilat på fabriken sedan gammalt, men är nu saken för en vecka sedan fullt uppgjord, som skönt är. Fullt upp med beställningar hava vi inne, så det blott beror för oss, att fort nog kunna få arbetena färdiga.

Jag reser idag till Köpenhamn, för att söka få sälja ekfyrkanter.

Då jag kommit så här långt, blev jag upptagen, och fick ej mera tid att kunna avsluta brevet. Nu sitter jag på hotellet i Kongens By o. skriver. Affärerna ha ej gått bra här. Vi svenskar hava för höga priser på virket. Det är ju kursskillnaden, som gör en del, förstås, men det oaktat måste vi ha mer betalt i sv. kr i Sverige, än danskarna köpa i danska kr fritt här, fr. gylländska sågverk.

Här har igår o. idag varit full sommar, 30 grader i solen, folk gå barhuvade på gatan o. damerna i ljusa toiletter.

Har Mor återkommit till Stockholm? Jag skrev till henne under Erdtmans adress, men har ej fått svar. Hjärtliga hälsningar! Din egen

Son

Nya Eriksberg, Drottningholm den 17 Sept.1922

Käraste min Rosabit!

Innerlig tack för ditt brevkort av den 9 Aug. från Tahoe. Det var mycket intressant, och det gläder mig synnerligen, att du genom din bil kan underlätta sådana färder ävensom att du låter din högintresserade fader Bill få minnen från dem iform av vykort. Jag hoppas f.ö. att du ej glömmer bort att någon gång sända mig någon illustrerad tidning, så att jag kan hålla något reda på vad som Ni syssla med i nyhetsväg i Cal. Du måste komma ihåg, att jag nu vistas en stor del av min tid i en miljö, som behöver stark motvikt för att ej den skall draga ned mig i apatiens djupa, mörka schakter. Och hur underligt det än låter, litar jag mera på dig, som är så långt borta, att du ej glömmer bort mig, än på dem alla som äro hemma i Sverige.

Moran kom hem till Stockholm den 30 Aug. Mottogs av mig, och vi kamperade sedan en vecka tillsammans på Västmannagatan, varefter hon med kanalbåten reste till Trollhättan, för att vistas hos Dahlgrens en tid. Det är strejk på järnvägarne dit, vadan jag ansåg det klokast att hon for med båten, som föres av min gamle vän Kapten Jakobson. Hon var ganska kry, som väl var.

Angående ”förhållandena” i Umeå-familjen, så vill jag inskränka mig att säga, det jag fått min förutvarande uppfattning av Nens man och med äktenskapet följande konsekvenser fullt och helt bekräftade.

Vi ha haft en bedrövlig sommar detta år, och hösten har ej givit oss ersättning, ty det regnar och stormar ideligen. Det har ej varit så gott för Stockholm, att kunna ge alla främlingar som gästat oss här i höst ett rättvist intryck från vår oförlikneligt sköna sommarstad.

F.n. ha vi en engelsk eskader på 14 hypermodärna örlogsmän på strömmen, Nordiska turistbesöket, arrangerat av Sv. Dagbladet, och så igår och idag ”Barnens dag” under tjutande storm och regnbyar.

Jag har nu för alltid lämnat vårt lilla trevna lokus på Västmannagatan. Jag tyckte det var vemodigt, då jag låg där häromkvällen för sista gången. Både jag och Moran kände oss djupt beklämda, då hon reste för sista gången från det egna hemmet, som ehuru litet, dock återförenat oss på gamla dar, och där vi slutligen tillkämpade oss mycket av forna dagars hemfrid och lycka -- men blott för att för alltid åter bli skillda --.

Emellertid synes det som om Moran, innerst inne, ej önskar sig tillbaka till Sjukhemmet, så länge hon är så pass kry som hon nu är, utan hellre vill ambulera från ”barn till barn” (om detta var allvar i, då hon sade mig det?) -- helst hade hon dock sett att hon hade fått tag i ett lämpligt rum på Söder, dit vårt nödigaste bohag kunnat flyttas; jag skulle då av mina eventuella inkomster av pennan, exempelvis betalt halva hyran, då ju jag rätt ofta nödgas stanna i staden över natten, om jag skall deltaga i Ordnarnes arbeten. Detta blir nämligen nästan omöjligt för mig annars under vintertiden. Jag gjorde en kalkyl över kostnaden och fann den vara utförlig utan ökning av barnens resp. bidrag. Ett lämpligt ställe kunde dock ej i hast på de få dagar hon var här fås, utan har planen skrinlagts -- möjligen att tagas upp framdeles någon gång.

Jag har nu installerat min bokexpedition hos mina vänner och gynnare: Sveriges Fartygsbefälsförening: Skeppsbron 44, där jag sitter några timmar var och ibland varannan dag och sköter det lilla som kommer in. Det har gått mycket trögt med försäljningen nu en tid -- av flera skäl -- det är svårt ställt för så många, som förut köpt mina böcker.

Emellertid är jag glad över att jag kan skrapa ihop tillräckligt, att den 10 Oktober betala bokens skulder till tryckeri och bokbinderi.

Från Herbert hade jag häromdagen ett kort brev (långa skriver han sällan) vari han bekräftar, att han trivs med sin syssla och hoppas att Gud skall ge honom förstånd att sköta sina åtaganden för bolaget. Fabriken har mycket arbete beställt säger han. Han är mycket ledsen över att alla syskonen tyckes draga sig för honom -- ingen svarar på hans brev, och Nen har ej ens notifiserat honom om att hon gift sig, engång. Han vet ej vad illa han gjort er alla och känner sig nedstämd var gång han tänker på barndomens glada dagar i syskonkretsen. Lilla Biten min! Sänd honom några rader, om ock blott på ett kort! Hans adress: Direktören et z. Holmgrens Möbelfabriks A/B, Ljungbyhed och för ordningens skull kan du sätta ”privat” i vänstra hörnet, då det går till firmans kontor.

F.ö. har jag ej mer att tala om som hänt på sista månaden sedan jag skrev sist. Jag hoppas att du fortfarande är ”thriving”! Om du visste huru glatt överraskad jag blev av ditt meddelande om din stora och förståndiga försäkring! Det var duktigt gjort av dig! Vidare ditt förmånliga bostads arrangemang, som ju var ofantligt ekonomiskt och trevligt på samma gång. Alltnog, du har min uppriktiga beundran för din sunda uppfattning av ekonomiska ting.(...) Stora fadersfamnen och tusen hälsningar sändes dig från din egna trogne

Fader Bill

Nya Eriksberg den 17 sept.1922

Käraste Tottie min!

Jag tror att jag har rätt att både undra och spörja nu, då du ej ens kostat på mig ett brevkort med underrättelser om du kommit fram utan vidare märkvärdigheter -- eller ej. Jag känner mig mycket nedslagen att du ej anser mig värd ett sådant förtroende. Eller är du sängliggande sjuk? Ja, vad vet jag. Det tyckes vara och förbliva med min ”splendid isolation”.

Ja, nu är den stora dagen, den 15.de, passerad och hantverkarne ha ”flyttat in” i vår förra wigwam. Det har varit slitsamma dagar förut -- isynnerhet ”kånkiga” då man är smått invalid. Emellertid gick allting bra med tillhjälp av Vasa Expressbyrå och gubben Pettersson, som fick flytta ”bokförlaget” och därmed sammanhängande upp (eller kanske vi ska säga ned) till Skeppsbron 44.

Lizzie kom på torsdagsförmiddagen, och vi ”redde upp” det hela till kl.4, då expressens bil förde grejorna till Söder. Nu återstår endast spriten, som skall deponeras hos Gustaf och min sjökista, som skall ut till Hemmet, och blir detta gjort någon av de första dagarne.

Här är ett fasligt regnande varje dag, ehuru i allmänhet i form av byar. Idag söndag, är det emellertid full storm, och Axel Eliasson tyckes få motigt för en gång skull. I går var jag ett ärende ned till Nybroplan och fick se karnavalslivet där. Det var det bästa i den vägen, jag sett i Sthlm på många år, och aldrig har heller förr samtidigt det främmande inslaget varit så rikt framträdande. I det 3.000 engelska sjömän och 400 danskar och norrmän mer eller mindre befolkade de centrala platserna.

Men idag sitter jag snällt hemma på mitt rum och sköter min privatkorrespondens, som ligger åtskilligt efter. Stormen tjuter i knutarne av vårt högt belägna residens och vattnet dryper på fönsterrutorna i trista små bäckar. ”Hösten är kommen.”

Jag undrar så mycket hur du mår och hur du har det -- Själv är jag, som sagt, invalid -- dock ingenting att tala om -- bara ett litet olycksfall vid avhoppning med en tung väska i handen. Jag märker att jag börjar bli gammal. Jag gick på linie 12 i st.för N:o 13, alltså skulle jag av igen -- en småsak för mig, då vagnen ej har alltför stark fart -- men den tunga väskan ”skäggade” i något och jag låg pladask i gatan och fick 5 och 6.te revbenen litet spräckta (för tredje gången). Det kom litet olämpligt, dagen före flyttningen och jag skulle ju behöft stanna i stillhet hemma -- men det har, som sagt, gått bra ändå.

Nu är jag installerad på Befälsföreningen, men det tyckes ej finnas någon köplust hos folket längre -- alla klaga sin nöd, alla ha ont om pengar, men man får väl se tiden an och resignera.(...)

Ja nu är papperet slut. Försök att upphäva din motvilja för att skriva till mig! Jag sänder dig stora famnen och kyss. Hälsa barnen! Din egen

Bill

Nya Eriksberg, Drottningholm

den 19 Sept.1922

Käre min son Butt!

Tack för ditt brev av den 9 dennes! Det gläder mig höra att ditt bolag har fullt arbete och fått arbetarfrågan klarad. Med nutidens arbetsfolk kan man ju dock aldrig göra upp något hållfast i avtalsväg. De anse ju i regeln att avtal från deras sida aldrig är bindande längre än det passar dem själva -- Och skåningarne lära ju vara de som ej bråka minst i detta landet. Jag menar därför, att just din ställning som arbetsgivare kan ställa dig på månget hårt prov. Men svårigheterna äro till för att övervinnas.

Moran kom hem från Umeå den 30 Aug: och stannade i Sthlm en vecka, varefter hon med S/s Balzar v. Platen fortsatte till Trollhättan.

Av henne fick jag bekräftelse på att mina uppgifter om Sigurd E. voro riktiga, men ock att mycket var värre än jag visste. Jag säger endast -- ”stackars Nen!” Hon är nu även i grocess till att råga måttet med och har måst avsäga sig lasaretts-tjänsten, skall föda sin odåga till man (vars inkomster gå åt till cigarrer och ”extras” -- större är de ej) samt en vanartig, uppstudsig pojke på 12 år, som topprider dem båda.

Jag vet ej hur länge Moran blir hos Dahlgrens, möjligen tills i Nov:, då hon kanske beger sig till Örebro till Maggies ”nedkomst”.

(...) det går mycket trögt med kommersen , och det är därför rätt väl, att jag redan i början lade ned all kraft på omsättningsarbetet och ej lyssnade till alla de sangviniska röster, som gratulerade mig till stor -- ja en ofantligt stor omsättning till hösten.(...)

F.n. är jag något invalid, enär jag vid avhoppning från en spårvagn i fart, tillfölje av en tung väska, som jag bar i handen, förlorade balansen och slog i gatan, varvid jag (nu för 3je gången) knäckte 5.te och 6.te revbenen. (Du minns kanske första ggn, då jag ”dök” med din jolle och skulle kravla mig ombord, och andra i Västervik på en promenad!)

Detta hände just dagen före ”slutflyttningen”, då fragmenterna av mitt egna hem sedan 1886, forslades upp till Adlers vind. Jag har tillfölje därav ansträngt mig, ty jag kunde naturligtvis ej hålla mig hemma under dessa dagar.

(...) medan jag skriver detta ankom posten och med den ett brev på 18 tätt skrivna sidor från Rose. Det var hennes utlovade turistbrev.(...) Hon har tagit en försäkring på 7.000 dollars, innefattande olycksfall och sjukförsäkring, hon har garderat sig på alla sätt och har en god eller tillräcklig inkomst, även om något skulle ”hända” henne. Vad säjs om den jäntan?

Ja, jag skulle egentligen ha slutat på förra arket, men så kom Rose brev emellan. Du får nu vara vänlig att skriva litet oftare till mig, ty det kännes så skönt, då man är så ”tabu” som jag är här. Alla mina kamrater här få besök av anhöriga, flera gånger i veckan ibland. Men jag har ej haft ett enda sedan jag kom hit, med undantag av Adlers, som förra söndagen ”tvingade” hit genom ett ärende.

Nu börjar det snart bli vinterlikt här (i morse var det bara 5 gr) och den blygsamma sommarglädje vi haft är ett minne blott.

Min hälsning till Hedvig, och själv vare du mest hälsad av din trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg, Drottningholm den 20 Sept.22

Min egen kära Rosabit!

Så konstigt! Just som jag avsänt mitt brev till dig kom din långa, härliga semester epistel! Gud välsigne dig mitt barn! det bringade stor glädje för mig; det talar om även, att du håller av Far, och mitt hjärta fröjdar sig vid den tanken! Hur underbart skönt du haft det och hur instruktivt för ditt vetande och dina sjäsförmögenheter. Jag tackar Gud, att du fått komma ut i världen, att du fått se och erfara något mera än den stora massan av människor. Tack mitt barn för de tavlor du upprullat och alla detaljer, som du så troget återgivit! Det var roligt att höra om dina planer för framtiden; måtte de stå sig i praktiken!

Du frågar om penningförhållandena med avseende å Moran. Jo de pengar du och May och Maggie sänt till förra (juli kvartalet) ha använts till Morans resekostnader och utrustning och har jag dessutom lämnat henne ytterligare en del av hennes tillgodohavande för försålda möbler.

Nen har däremot ej inbetalt något, enär Moran vistats där i Umeå, förstår du. Genom sitt giftermål har Nens ställning och ekonomi försämrats betydligt, enär hennes man ej förtjänar mer än vad han röker och festar upp och till kläder och skolgång för sonen Arne, som Nen även nog får föda. Som du vet var jag mycket emot detta äktenskap, och jag fruktar att Nen får ångra sitt hastiga beslut, förr eller senare. Men för Guds skull! skriv ej en antydan om vad jag nu i förtroende sagt dig, till Nen!!!! Du förstår, hon har det nog så svårt ändå, att vi skola göra det värre för henne genom att beröra den här saken! Jag vet att Moran gjort allt för att stödja och styrka Nen och korrigera Sigurds dåliga later. Men hur detta nu verkar sedan hon reste därifrån är svårt att säga. Han har nog ”återfallit”. Nen lär vara i grosess och är därför nu som ”ett vax” -- Kan hon skapa om den mannen, så är hon underbar, det säga alla som känna honom. Ja, detta är tråkigt att tala om för dig som så älskar din syster.-- men varför reste hon ej till dig, då du ordnat det så bra för henne? Det var Guds vilja så! Nen skall nog genomgå detta, så är nog bestämt av den Högste -- och då, lilla kära Biten min, måste vi andra söka taga saken lugnare. En gång blir allt förklarat för oss! Sörj därför ej alltför mycket för vad jag nu anförtrott dig, ty händer det något, är det i alla fall Guds hand som styrer! Bäst är att du fortfarande sänder ditt bidrag som förut kvartalsvis. Stora famnen, din egen

Fader Bill

Roses inkomst i september:

Lön $173

Massage $103

Arbete hos Certle 25 sept. $. 30

Summa: $306

Utgifter:

Hyra $36, vatten, gas, el $5

Garage $5

Resor $1. Mat $9

Strumpor $2, smycke $3

Porto, telefon $5

Bio 4 ggr $3

Present $4

Vikarie 23 sept $18

Summa: $91

Berkeley 5 Okt.1922

Kära Far!

Innerlig tack för ditt brev i dag av den 17 Sept. Jag är så glad att få brev från dig så att jag kan få veta vad som händer hemma. Du och jag får hålla ihop då den övriga familjen tycks ha tappat allt intresse för oss. Åtminstone tycks så.(...)

Du talar om Herbert, att ingen skriver till honom! Men jag skrev tre brev utan att få svar -- och sedan omkr ett år sen jag fick brev från honom sist, fick jag nyligen ett brev som endast handlade om affärer. Om Herbert talar om för dig att jag ej kunde hjälpa honom med ett lån samt uttrycker sitt ogillande eller något dyligt, eller ej tycker jag var hjälpsam, så vill jag tala om för dig, att det skulle varit den största glädje för mig om jag hade kunnat hjälpt honom. Jag skulle blivit både lycklig och stolt om jag haft medel till ett lån åt honom. Men jag har ju själv mina skulder som jag får tänka först och främst på. Jag talade om för Herbert hur min ekonomi stod och jag hoppas att han förstår -- och framför allt hoppas jag nu, då jag läser i ditt brev att Herbert känner sig ”övergiven” av sina systrar, att han ej inbillar sig att det var för att jag ej tycker om honom eller något dyligt. Jag tycker det är så tråkigt att det skall vara så mycket slitningar och missförståelse oss alla emellan, en drar hit och en annan dit och somliga få veta en sak som ej skall talas om för andra, och det är ej alls som om vi voro en familj! Visserligen, det ä ju en hel massa familjer nu, en i alla fall, ursprungs-familjen skall väl ändå hänga ihop. Måste det bli så att man skall splittras och huggas i bitar och gå var åt sitt håll? Jag kan ej hjälpa, att jag tror att man kan hålla tillsammans om man vill, även om man genom giftermål får ett nytt hem varför skall man då glömma dem med vilka man hade sitt första hem? Ibland fantiserar jag om att jag skall komma hem till Sverige och resa från den ena till den andra av alla de mina och tala om för dom hur det känns att vara i ett främmande land där allt är främmande för en, och när man så skall vila sin själ med att tänka på hemmet blir det bara disharmoni och smärta. Och så skall jag tala till dem alla om gemensamhetskänsla och samling och kärlek och hemmets anda -- det behöver ju ej vara ett ställe, en våning eller något sådant man kallar hem, men känslan att vi höra tillsammans. Och på så sätt skall jag samla oss alla igen och göra det allt harmoniskt och fridfullt och glädjerikt.

Men så andra gånger tänker jag att mina systrar ej skulle förstå mig. Då känner jag mig så ensam och tänker att jag aldrig vill fara hem mer utan stanna här (eller resa någon annanstans).(...) Och så tänker jag, att kanske jag själv blir gift och får stifta ett nytt hem och då skall det bli ett hem som aldrig skall gå sönder och då kan jag få slösa all min kärlek och alla mina drömmar på det.

Jag har ej skickat några pengar till den 1 okt. för Morans sjukhems-vistelse då jag ej hört något vidare om hur långt den förra betalningen räckte. Vill du vara snäll och tala om i nästa brev hur jag skall göra med nästa skickning och när och hur mycket. Så ville jag fråga dig om ett livförsäkringsbrev i Thule. Ett har banken i Johannishus, ett hade jag skickat till Kyrkoherde Ärnström och det tredje hade du i förvar.(...) Nu skulle jag ha det och lägga in det tillsammans med mina amerikanska livbrev i ett fack i en bank och så kunde jag inte finna det.(...) Är så ledsen att jag är en sådan slarva och ej alls förtjänar dina hjärtliga ord om mitt sätt att sköta ekonomiska ting. (...) Än en gång tack för ditt rara brev som ger mig en sådan jublande känsla då det visar att jag är älskad av min egen lilla Far. Så är du också älskad av din

Rosabit.

Roses inkomst i oktober:

Lön $162

Massage $178

Summa $340

Utgifter:

Hyra $18, vatten, gas, el $4

Garagehyra $2, bensin $22, bilrep $83 ,bilplikt $2

Resor $1. Mat $14

Skor $9, väska $5, hatt $8, nattlinne, foder $7

Porto, tel.,foto $6

Tvätt, hyg.$6

Sjukhus $18, Dr mc Chure $25

Bio 2gg $1, Tavlor $1

Lön till Helga Björnefjell (vikarie) $62

Summa: $385

Nya Eriksberg den 7 Okt: 1922

My dearest Tottie!

Ehuru jag nu borde kunna ”hinna med allt möjligt”, räcker tiden aldrig till -- de dagliga resorna in till staden taga det mesta av dagen, och då man sedan kommer hem är man litet trött. Väl är f.ö. att tiden går, ty det finnes många här, som jag vet klagar över motsatsen. Jag kommer med denna reflektion på grund av att jag utfäste mig att skriva ”dagen därpå” dvs. den 3je dennes. ”Nu ä de Lurdan å Lurdan igen!” och den har jag tagit till brevskrivningsdag (ordinarie) ty då tar jag mig ledigt från stadsresorna.

(...) Jag är nu så pass återställd från ”revbensknäcken” att jag igår var hos doktorn för intyg. Du må tro att vår hus- och livläkare Dr: Asplind är ett praktex: av en ”inrättnings-Eskulap”. Ett veritabelt ”Vita plåster” vad läkarekallet beträffar och alldeles benhård och oemottaglig för alla gubbars klagolåt och begäran om reformer.

I onsdags hade vi, för första gången sedan jag kom hit, inspektionsvisit från Hemmets Inspektor: Greve Adam Lewenhaupt. Efter en ansenlig väntan blev det min tur och jag bad honom komma in på mitt rum där jag demonstrerade mitt ”sanctums” föremål och minnen, och sedan sköt det första skottet mot de gamla föråldrade Ordensstatuternas bestämmelser med avseende å en pensionärs förhållande till ordens medlemskap. Jag tror mig ha anledning hoppas, att jag fått vice Generalguvenören på min sida -- men detta är ej tillfylles, och min fälttågsplan skall därför med Pelmanistisk envishet fullföljas. Gud give mig behövlig vishet och förstånd därtill!

Dag efter dag upptäcker jag nya fånerier här, och mitt praktiska förstånd får därför lida många kval -- ja, min älskade, du känner nog själv till det från ditt ställe! Men det är ännu en tröst, att jag har omväxlingen i stadsarbetet, som gör det hela drägligare.

Min granne i Rum 21, förre Träsnidaren och gravören Westerberg, är 73 år och har på sitt yrke fått sina ögon klena och händerna (nerverna) nästan skaka oavbrutet, och likvisst målade han igår på några papperslappar ur fantasien en del små bär-grupper, varav han gav mig närslutne att skicka till dig. En snäll och artig gammal gentleman, som trots sina darrande händer ännu vill knåpa med dem. Och utanför huset ser jag gubben Hellström, 83 år, går och borstar upp varje barr, som fallit ned på de väl putsade sandgångarne. ”Gossar av gamla skolan!”

Jag undrar nu så mycket vilka planer, som välva sig i din hjärna -- hur du tänkt ”i fortsättningen” och om du rådgjort med Hugo och May osv.

Visserligen är det ju endast kort tid sedan du lämnade mig, men jag längtar så efter dig i alla fall. Våra gemensamma ”planer” hava ju ej heller avancerat något närmare sin lösning, evad på mig beror -- man kan ju ej trolla.--

”Boken om Skeppar Ludde” går nu f.n. mycket trögt och ännu har jag 600 kr: att betala tryckeri och bokbindare för sista leveranserna. Men jag kan klara dem när räkningarne förfalla till betalning. Sedan får man se till att få andra upplagan slutsåld åtminstodne till Jul, då jag antar att den affären är slutagerad.(...)

Jag väntar nu att du godhetsfullt sänder mig några rader på detta! F.ö. har jag inga nyheter att meddela, blot det, att jag hade brev från Kalle E. för ett par dar sedan, vari han berättar, att han nu råkat ytterligare fast för en förlust på 25 000 kr på grund av att en ”vän”, som var med i hans familjebolags styrelse, gjort konkurs. Hans totalförluster på ”vännerna” utgör nu 230 000 kronor! och det blir svårt för honom att undgå konkurs! Stackars gosse.--

Ja, nu var det visst ej mer, vadan jag sänder dig min innerliga famn och många kyssar -- min egen älskade gamla ”sailors Wife”! (...) Från din egen

Gubbas Bill

Stockholm den 11 Oktober 1922

Herr Överste A.C.Schönmeyer, Stockholm.

Ännu en gång har Ni behagat uppvakta mig med en skrivelse, vars ändamål synes att vara att påvisa vilken oerhörd skada min bok ”Don Ernesto” framkallat och vilken ”riksviktig” angelägenhet, Ni nu fått att syssla med. Edra offentliga angrepp har jag mött med tystnad, ehuru det sjudit i mitt inre och ehuru jag från alla håll bland vännerna av min penna fått sympatiuttalanden och förfrågningar om jag ej ämnade försvara mig.

Mina skäl att ej svara voro, dels min vän ”Ernst Brandt”s råd härutinnan och dels min egen prövade omdömesförmåga, som sade mig, att hela saken i och för sig, var en ”storm i ett vattenglas”, ett naivt utslag av ”viktighet”, som ej hade några proportionerliga motiv eller verkligt underlag. Och att riva i detta tjänade ju endast ett ändamål: att göra reklam för boken.-- Skulle jag begagna mig av denna chance? Nej!

Ehuru Bohlin & Co. är förläggare har distributionen enligt kontrakt, till större delen gått genom mig. Rikets bokhandlare ha blott sålt en liten bråkdel av upplagan (som var 2.000 ex:). Den omständigheten, att förlaget av sparsamhetsskäl lät trycka boken i Tyskland och därvid fick den typografiska uppställningen misslyckad, har även gjort att boken gått dåligt inom bokhandeln. Det är alltså endast ett fåtal köpare utanför min egen vänkrets av kunder på mina av mig själv förlagda böcker, och jag kan försäkra, att boken på dessa köpare, gjort ungefär samma intryck, som återfinnes i Sv. Dagbladets berömmande recension i Febr. i år. Sannolikheten för att boken skulle komma att spridas till våra landsmän i Chile var på ovan grund mycket minimala.-- Återstår sedan översättningsutdrag, lämnade av någon ”vänlig själ” till chilenska pressen.-- Sådana kunde ju ej tänkas annat än i samband med en målmedveten provoktion från intresserat håll.

Nu kommer Eder skrivelse med bifogad översättning från tidningen Justitia Socials ”recension” över min bok. En recension förutsätter att själva boken är läst av recensenten. Hur har detta skett? Herr Överste! Ni torde förstå, att jag ej kan taga denna ”recension” som en ärlig granskning från nämnde tidnings sida, och att då jag känner bokens ytterst ringa spridning utom min egen vänkrets, det ligger nära tillhands att gissa, det Ni själv åtminstodne haft ”ett finger med” i detta. Den översättning, Ni sänt mig är som ett starkare eko av Eder artikel i Sv: Dagbladet -- den dock mera agressiv och framför allt på sina ställen -- dum.

Boken kom ut redan i Dec: 1921 och skrevs under sommaren det året. Don Augustin Edwards ”framstående personlighet” lika litet som hans bok om Sverige voro mig då bekanta. Någon ”gengäld” i form av en ”smädeskrift” kan alltså ej här bli tal om, ävensom om ”hat och otacksamt strävande att fjärma folken från varandra”. Vad skall man säga om sådant barnsligt joller.

Om Ni kände mig personligen är jag säker om, att Ni skulle inse vilket grovt misstag som begåtts, då min ringhet sättes i samband med ”personer som organiserat sig i en målvedveten kampanj” mot Edert andra fosterland. Jag är visserligen numera en fattig man, men min heder står över alla sådana fula angrepp. Ni kan lätt nog här i Stockholm förvissa Eder om den saken.

Vad bokens ”hjälte” beträffar, har jag, med en författares rätt, här och där ”omlagt” hans verkliga öden. Och detta är min sak, som ej angår någon annan än honom och mig, allra helst då boken är skriven som en ”äventyrsbok”. Naturskildringarne äro mina egna erfarenheter, då däremot miljön och de politiska inslagen stöda sig på hans faktiska upplevelser och iakttagelser.

Varför ondgöra sig på sin egen spegelbild? Utöva icke vi i Sverige nästan dagligen offentlig kritik över våra förhållanden. Varför äro chilenarna så måna om att dölja sitt lands alla ruttenheter gent emot Europa, då de hemma hos sig ej alls eller åtminstodne sällan förtiga det, sins emellan? Måhända detta skall gälla som ett vackert fosterländskt drag -- men icke länder det nationen till båtnad att söka undvika höra sanningen om sig själva.

Vad Eder själv, Herr Överste, beträffar, tror jag mig veta, att Ni under Eder tid i Chile ej haft tillfälle att ingående studera de trakter av landet -- specielt i detta fall Araucania, där större delen av händelserna förlagts. Det fordras att leva där nere i årtionden, för att få den klara uppfattning, som min vän ”Ernst Brandt” inhämtat. Att han åtnjutit gästfrihet i Chile är mycket sant -- ty chilenarna äro ju ett av jordens gästfriaste folk -- men detta har jag heller aldrig förnekat i boken. Däremot protesterar jag på det bestämdaste mot att han har någon chilen att tacka för, att han ”lyckats i världen”! Han var och förblev gringo, var hela sin tid därnere anställd i en engelsk världskoncern, vars kraftiga hjälpare han var att rycka upp distriktet, och som således chilern är tackskyldiga, för den grad av ordning, som förhållandena på platsen under dessa år fingo.

Jag tror f.ö. ej att Ni vinner mycket med att röra i denna sak vidare. Odören blir ej ljuvlig. Och att ”slå på stora bastrumman” gör endast möjligen en tillfällig effekt. I denna jäktade tid glömmer folk snart, vad som passerat. ”Don Ernesto” är nu glömd här och sedan dess har jag gett ut en annan bok: ”Boken om Skeppar Ludde”, som kom ut till Midsommar -- och även den är nu i det närmaste ett förbleknat minne.--

Jag har nu vänt mig till Eder privat, för att söka klarlägga ett och annat för Eder och såmedelst om möjligt undvika ”diplomatiska förvecklingar” (ett grandiost uttryck ställt i samband med min blygsamma personage).

Härtill vill jag blott lägga, att Ni som varande officer och -- gentleman, borde (som jag ock hoppas) sentera, att jag ej sviker en vän, som lämnat mig sitt förtroende -- han må nu heta Andersson eller Pettersson -- och torde detta stå klart oss emellan i den händelse Ni -- i motsats till mig -- skulle anse det önskvärt och lönande att fortsätta.

Med utmärkt Högaktning

Bill Shark

---

Back Back to Intro Next

---

Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013 File: SBFB_1922B Book (48 pages)