En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1927A

Brev från Herbert, Pehr, Rose och Sven

~ 1927 ~

Back Back to Intro Next

Amerikabreven

Snickare i New Westminster, British Columbia

Filmdrömmar i Hollywood

Eriksberg den 6 januari 1927

Käraste min Rosabit!

Ditt lilla julbrev kom mig tillhanda den 19 december och har jag sedan hört att du skrivit till Nen och sett en amatörfoto av dig liggande på en veranda med barnen med dig. Jag har således på sätt och vis fått höra från dig, men du förstår, att jag bara längtar att få höra från dig, älskade och djupt prövade barn! ”Hur skall det lyckas med behandlingen?” frågar jag inom mig dagligen.-- Jag beder för dig varje kväll. O, min stackars Rose, må Gud hjälpa dig till hälsa igen! Jag vågar ej tänka på det ekonomiska kaos, som uppstått under din sjukdom och hur det en gång skall redas upp; och du omnämner ej var Sven vistas och vad han sysslar med, blott att han ”gör allt för att få slantarne att föröka sig”. Ja, allt synes mig gåtfullt vid detta årets ingång.

Ty jag har även fått ett annat bekymmer, utom mina rent personliga. Nen insjuknade den 1st dec. helt plötsligt i Sömnsjukan! Den mystiska och okända sjukdomen, som visat sig förskräcklig genom den höga dödlighetsprocenten och sina svåra efterverkningar. Hon låg medvetslös i fem dygn och fördes till Epedemisjukhuset, där hon stannade i 14 dagar, då hon fördes hem något bättre. Hon är nu, Gud vare lovad, så pass bättre, att hon ser nästan normalt på båda ögonen, trycket i hjässan är borta och hon kan sitta uppe påklädd och stödja på de förut förlamade benen. Hon har således, tack vare sin starka konstitution, klarat den akuta krisen. Hon hade blott en patient kvar, då hon sjuknade, och nu förstås, blir det en tid som hon måste vara i fullkomlig overksamhet. Deras ekonomi vågar jag ej ens tänka på -- det ”företag”, Sigurd startade är ju bara en bubbla, men en sådan som försänkt familjen i skulder över öronen och stängt alla möjligheter att, åtminstone på den vägen, slå sig fram.

Ja, denna julen har varit fylld av oro för oss. Själv har jag nu varit skral hela helgen. Har blivit en riktig stackare mot vad jag för kort tid sedan var. Oändligt tacksam till Gud är jag dock, att jag fått en trygg fristad för mina återstående dagar på detta Ordenshem, ehuru den s.k. fria läkarvården blott är en chimär efter nutida begrepp. (Ty det gamla inventariet till läkare, vi ha, har under 34 år innehaft sysslan och behandlar allting med föråldrade medel och pensionärerna blott som ”nummer”. Man får därför vända sig till yngre krafter och specialister på egen bekostnad, såframt man ej vill kasta yxan i sjön.)

Från Herbert fick jag -- efter en längre väntan -- i dag brev. Jag hade nästan fått för mig, att han låg sjuk och ej kunde skriva och han omtalar nu i brevet att han verkligen varit svårligen förkyld och olustig i flera veckor så att han därför uppskjutit att skriva. Det är roligt att se att ni båda ha ”funnit varandra” därborta på Pacifickusten. Och att du tror på hans blivande framgång. Ja, efter allt vad den stackarn fått genomgå under de sista 15 åren, vore det väl om han någon gång, genom all den myckna kraft, han nedlägger därpå, skulle kunna besegra sin oblida Norna.

Jag har gett honom åtskilliga -- som jag hoppas -- goda råd, just med anledning av de motgångar han nu redan haft för att få ett levebröd. Men jag tror mig finna att han har en medfödd svårighet att söka göra sig gällande i den om brödbiten konkurrerande hopen. Jag vet att han söker att motarbeta denna defekt, som, ehuru baserad på de vackraste moraliska underlag, dock är högst opraktisk i Amerika.

Ofantligt duktig är han emellertid, renhårig, hederlig och intelligent och det vore därför synnerligen grymt om han ej skulle lyckas i det nya landet.

Det där, att han blev avskedad från sågverket, sedan han i deras tjänst skadat sin hand, är så äkta typiskt nordamerikanskt -- men att han ersattes med en -- kines -- är ett enbart kanadensiskt drag, de skilja ej färgerna, då det gäller ”foreigners”.

Jag antar att du haft några brev från de övriga syskonen. De äro friska så vitt jag vet.

Käraste barnet mitt! Låt mig få veta något om hur Sven har det. Ingen av er båda tyckes inse hur ofördelaktigt för Sven själv, detta hans sätt att tiga är och framförda skälen därför, verka på oss här hemma.

Jag hoppas att du har brev till mig på väg, som omtalar, att du är befriad från ditt fodral och är uppe igen. Mina innerliga böner följa dig! Hälsningar från oss alla till dig och de dina genom trofaste

Far

Nya Eriksberg den 6 januari 1927

Kära min gosse Butt!

Ditt kära brev av den 24/11 kom mig tillhanda den 16/12. Som detsamma ej var försett med julhälsningar, antog jag, att jag veckan därpå skulle få ”julbrevet”, och då det nu dröjt så länge, började jag tro att posten krånglat. Skulle just skriva den här dagen, då ditt välkomna brev av den 15/12 anlände med nioposten. Det hade tagit 20 dagar. Alltså kan postgången variera på en hel vecka (17--22) och mellanliggande möjligheter.

I det förra av breven omnämner du dina reumatiska krämpor -- jaså, du har också fått den sorten att dras med! På samma gång hade du minskat 30 ”pund” i vikt. (Omkring 15 kilo?) Det var synnerligen ohälsosamt! Men varför svenskamerikaniserar du pounds -- jag fick nästan ta mig en funderare -- ty det finns de som ännu räkna ”lispund” och säga ”pund” i detta land. I detta sammanhang måste jag även ge uttryck åt en viss besvikele över, att Nordamerikas befolkningar äro så konservativa i mått, mål och viktsystem, att de ej ännu efter 60 års påtryckningar från Europa ch Sydamerika kunnat genomdriva reformen till metersystem.

Jag kan ej beskriva vad jag kände, då jag i detta brev kom till det ställe där du omtalar ditt avskedande från sågverket och omständigheterna därvid. Det syntes mig rent av tröstlöst för framtiden, då du med dina kunskaper och din duglighet blivit sammanförd som kamrat med hinduer och kineser -- utan all hänsyntagande av råa och okultiverade canadian bosses. Du borde väl dock anses som ”vit man” -- om du också är ”a damned foreigner” -- tyckes mig. Jag betonar ännu en gång vad jag rådde dig till i förra brevets slut!!!

Vidare har du redan börjat slarva alldeles förbaskat med ”svenskamerikanska” uttryck och stavningar. Det ger en hallstämpel som ej passar min härliga gosse -- och svensk kultur.

Du kanske minns att du i ditt första brev till mig fällde ett omdöme om klimatet i B.C. som din senare erfarenhet fått åtskilligt korrigera. Jag nästan anade att så skulle gå, ty det övriga av det kolossala Dominion med sitt hårda klimat måste antagas i mer eller mindre hög grad inverka på B.C.

Jag övergår nu till ditt sista brev. Det verkade ganska hugnesamt med sitt lugna och resignerade innehåll. Jag var nämligen rätt orolig för din hälsa och exitensmöjligheternas försämring. Jag har aldrig fått veta att du hade äganderätt till två tomter. Detta gläder mig naturligtvis, liksom hela din plan, som jag gillar och anser klok och försiktig. Måtte du blott ekonomiskt kunna ”hänga ihop” till arbetet kan börja. Ditt uppdrag skall jag samvetsgrant utföra.(...)

Angående arvet torde du ha sett av mitt 1sta dec. brev hur det förhåller sig. Gubben Oscar är en hård nöt och en gammal girigbuk efter känt recept, han har nu hotat stämma Nils Folke B. på reversen och den senare har i sin tur hotat med stämning för ärekränkning!!! Under alla förhållanden skall väl den del som tillfaller Moster Tekla övergå till hennes arvingar, alltså torde det väl alltid bli någon liten slant även för dig, när det nu blir och om något finns kvar.--

Jag har ej haft brev från Rose sedan hon skrev den 29 nov. Det var därför hugnande att höra det hon har hopp om att bli bra i båda benen -- men hon är bliven en optimist under sin sjukdom, ehuru hon var pessimist förut. Låtom oss hoppas! Och hon är beundransvärd!

Av största intresse var att få del av dina lokala meddelanden. Visst ligger Vancouver fint till för världshaneln.-- Eja vore jag där och 40 år yngre! Undrar vad tontal ”Empress of Canada” har, och likaså spritskutan -- den var i sanning aktningsbjudande som sådan, en s.k. ”elvatusenetthundraelva”.

Samma dag jag skrev mitt förra brev (den 1sta dec.) hade Nen insjuknat utan min vetskap, och detta i en hemsk sjukdom: Sömnsjukan. Då hon satt på en stol i salen började hon att se allting ”dubbelt”, varefter krisen kom och hon föll alldeles förlamad till golvet och låg sedan utan medvetande i 5 dygn!! Hon fördes till Epedemisjukhuset, enär sjukdomen anses smittosam. Men som den är ganska ny och vetenskapsmännen ej känna dess uppkomst och orsak, endast dess förlopp -- så såg det mer än kusligt ut, allra helst då dödlighetsprocenten är 80%. Emellertid har hennes kraftiga konstitution klarat henne. Lamheten i benen har gett sig. Det beror dock på möjligheten till återfall och efterkomplikationer, som äro vanliga. Det blev därför en ruggig jul för oss denna gången. Jag firade julafton hos Adlers, juldagen hemma och annandagen hos Höijers, sedan har jag legat inne med influensa, som f.n. går här i hela landet, men sitter dock uppe ehuru jag är ”kammarherre”.

Det är nu mycket sämre med mina ögon, än då du var hos mig, och de andra skavankerna breda allt mera ut sig -- med ett ord:”det är ingen sprätt på gubben längre”.-- Vintern tyckes vara en sträng herre i alla norra halvklotets tempererade länder. I Spanien har det varit -20° Cel. och människor fröso ihjäl på julnatten osv.

Ja, min gosse, nu önskar jag dig av allt hjärta ett gott nytt år!! (...) Får tacka Hedvig för hälsningarne. Då hon väl längtar få något aktuellt hemifrån skulle jag vilja föreslå att hon skriver till sin son Wilhelm och ber honom ordna med prenumeration å Veckojournalen (till utlandet) enligt vad närslutne annonsurklipp anger. Kostnaden tycker jag att han kan stå för, med sina inkomster. Det vore ju en bra present till sin mor.

Gud vare med dig min gosse! Din trofaste

Farsgubbe

L.B. Jan. 12 -27

Adress fortfarande Com.Hosp.L.B.

Den adressen duger alltid!

Kära May;--

Tusen tack för ditt brev och för ”Vintergatan”, som var mycket intressant. Fast jag tycker nu alla författarna välja sådana sorgliga ämnen. Det är ingenting glatt och trevligt -- allt så tungt och svårmodigt. Och teckningarna äro fula. De avritade typerna äro ju bra som typer, men dä´ inget som är vackert. Jag har nu blivit så amerikaniserad att jag helst läser om glädje och lycka och föredrager att i en illustration se ett vackert ansikte framför ett fult. Det sorgliga och fula möter man så ofta i livet -- skall man ha nöje och uppbyggelse av vad man läser vill man helst det skall vara vackert -- men ändå naturtroget.(...)

Ännu tar det nog ett par månader innan jag kan gå utan kryckor och blir stark nog att börja jobbet igen. Försöker nu som bäst att få tag i lämplig lägenhet och hjälp med barnen och hushållet. När det blivit ordnat lämnar jag sjukhuset.

(...) Gunnar har för tillfället vattkopporna. Det är just ej roligt att vara borta från honom, när han är sjuk. Men som väl är fick han det lindrigt. Ann-Kersti däremot är pigg och kry som alltid. (Måtte det bli alltid!) Sven har vrickat foten, så det är verkligen skräpigt med familjen för en stund.

Varje gång jag får brev från dig snokar jag efter foton.(...) Hörde av Lizzie att Nen är mycket sjuk.(...) Vet du, jag är glad att lilla Mor slapp att uppleva dessa sista olyckor. Det hade varit svårt för henne att ej kunna hjälpa.-- Maggie skickade ett radiogram till jul, men annars har jag ej hört från henne på år. Önskar så hon ville skriva. (...) Nen skrev ju ett underbart brev till mig så henne och hennes känner jag nu bra. Skriv mer detaljer.(...) Din tillgivna

Rose

Roses inkomst i jan. Utgifter

Lån av mrs Bixby..$100 Utg................$82

Barnpassn.....$10

Hyra symask.$ 7

Till Sven.......$29

Summa.................$100 Summa.........$128

Nya Eriksberg den 2 Februari 1927

Käraste Rosabiten!

Innerlig tack för ditt kära brev av den 29 dec. Det hade varit 23 dagar på vägen, så att det varierar betydligt med postgången från U.S.A. Du förstår att det gläder mig att du kommit ur ”fodralet” och börjat få nyttja dina ben igen! Och alla som känna oss äro även deltagande i medkänsla. Må Gud hjälpa dig igenom dessa svåra prövningar, mitt kära barn!

Du omtalar, att Sven arbetar från 4 morgon till 11 på kvällen, skötande två platser. Det var en nästan för krävande prestation. Men du omtalar ej vad han sysslar med och om han är i Long Beach eller varstädes han befinner sig. Har du blivit förbjuden att omtala sådana saker? För mig, först och främst, är ju sådant av stort intresse, och ni förstå väl båda två, att så måste vara, som står er så nära, ävensom att jag, som själv varit ute och prövats i livets hårda skola i fjärran land lärt mig förstå och uppskatta, att allt hederligt arbete av vad slag som helst, ingår som ofta förekommande och oundvikliga faktorer, då nöden så kräver för den som måste kämpa sig fram i den s.k. ”stora förskingringen”, för att hålla sig ”flytande”.

Just för en stund sedan talade jag vid Nen i telefon, så att jag har färska underrättelser (som dock hinna bli gamla innan du läser detta). Hon har på sätt och vis all anledning att tacka Gud för, att hon klarat sig som hon gjort. F.n. är hon på bättringsvägen efter en influensapärs, som både Sigurd och barnen f.ö. genomgått. (Här går nämligen en svår epedemi i hela norra Europa -- men är som bättre av godartat slag.) Hon går nu tämligen obehindrat på slät yta, har dock endast varit ute på gatan en gång, och var hon då matt och hade svårighet gå upp för trappan. Emellertid anser både hon och andra att hennes krafter repat sig ovanligt fort. Hennes förlorade minne har även till stor del återkommit; det som är sämst f.n. är hennes nerver. Dessa ha fått en svår knäck -- hon tål inget buller -- hon som ej reagerade för någonting förr.-- Hon skulle behöva ”komma bort” från alltsammans i lugn och ro. Att ej kunna detta, är, enligt min mening, det svåraste hindret för hennes räddning till ett normalt liv. Och min oförmåga att kunna ingripa med hjälp i detta fall, plågar mig synnerligen. Nen bad mig emellertid hälsa dig, att du ej skall vara orolig för henne, och vi få ställa vår lit till Den Ende som hjälpa kan! Jag har varit rätt krasslig, men är nu bättre -- och en dag om sender går det ju -- och fortare för varje år synes mig tiden fly. Adlers ha också haft influensa, men nu återställda. Att din jul var så pass godartad, gläder mig och oss alla!

Med hjärtlig hälsning till Sven, sändes dig nu de innerligaste hälsningar och välönskningar från

Far

Nya Eriksberg den 8 februari 1927

Kära min gosse!

Antagligen har du väl brev på väg till mig, men som du väl nyss fått mitt brev av den 6 jan, dröjer det väl länge ännu innan jag får det. Här har influensan rasat nu mer än en månad och ”varannan människa” varit angripen. Nen, som efter hemkomsten från sjukhuset repade sig rätt bra, har nu nästan blivit sämre igen. Hennes ögon börja åter se dubbelbilder och hon kan varken läsa eller skriva. Benen äro ytterst svaga, så att hon blott kan förflytta sig inom bostaden. Det är i sanning hårt, ty nu sedan hon blev oduglig, har hon varit erbjuden vikariat och tillfälliga arbeten på Sabbatsberg flera gånger (men då hon var frisk hade hon mycket svårt att få göra). Sigurd tyckes vara ganska förstörd till hälsan, han är ideligen ”dålig” och ingenting förtjänar han. ”Byrån” har, så vitt jag vet, dött sotdöden -- och vad ska de stackarne leva av?? Det är frågan -- Jag törs ej tänka på eländet.--

I söndags var jag hos Adlers på besök efter ett uppehåll av tre veckor (för influensans härjningar hos dem). Vid mitt förra besök gav jag Folke i uppdrag att sända dig allt vad du önskade i skisser å hus osv. Han hade emellertid ej gjort detta, sjukligheten här hade kommit emellan -- skylde han på. Jag kan inte lita på någon människa snart.-- Nu skall jag emellertid inte ge honom ro förrän saken blir uträttad. Jag ser så dåligt, är (mycket därför) ej i staden oftare än var fjortonde dag eller var tredje vecka,-- men han har ju telefon, den gycken.

Sedan den 6 januari har solen ej visat sig förrän i går! Något liknande ha vi ej i minnet här och tidningarne omtalade att den blott lyst 14 timmar på året 1927 då den 7 febr. behagade gå upp på klar himmel. Därför har influensans baciller haft så god jordmån. Vi ha ej haft någonting liknande kyla ännu.

Hela Stockholm går f.n. i ”Kanadafeber”, ty Svenska Dagbladet har bjudit hit Canadas och Världens äldsta och förnämsta Ishockey-klubb att visa sina konster här, uppvisande ett spel som slog de våra med häpnad -- och vår stadionpublik är kräsen och snabb i uppfattning.-- Det är minsan ingen billig sak för tidningen att bekosta resa och vivre för de långväga resandena. De tyckas vara alldeles överförtjusta i Sverige och svenskarne och säga sig tro, att vi om ett par år hunnit ifatt dem i Canadas mer än hundraåriga nationalspel.

De säga även, att intet land f.n. är så omtalat och populärt i Amerika, som Sverige, mycket tack vare Kronprinsens oförgätliga succé, våra pågående utställningar i konst och konsthantverk, Prins Wilhelms pågående föredragsresa i U.S.A. osv. Det var emellertid tur för alla parterna, att vädret slog om och blev kallare dagen efter våra gästers ankomst, så att vi kunde prestera en isskorpa att åka på! Sänder några urklipp om första matchen, som kanske intrsserar dig.

Jag har haft ett brev från Rose sedan mitt förra brev skrevs. Hon har nu en stålskena på högra benet, vilken hon antar får sitta kvar ett helt år! Men hon är ändå förhoppningsfull och nöjd om hon blott kan förflytta sig själv.-- Ett underbart tålamod har hon fått under denna prövotid! Och så som hon ”står opp” för sin man! Hon ber mig ej döma honom så som jag ”tyckes göra” -- ”ty han har haft det svårare än jag”, säger hon, ”han arbetar f.n. från kl.4 på morgonen till 11 på kvällen och sköter två tjänster för att kunna få slanten att räcka till dagsutgifterna för oss”.Men vad han sysslar med och var han vistas nämner hon ej. Samma var förhållandet, då han arbetade som nattchaufför i San Francisco under sin arbetslöshet som kemist. Då fick jag underrättelsen därom av Greta Müntzing, som hjälpte Rose att sköta deras hem under Rose svåra första sjukdom. Greta talade, sedan hon återvänt hit, om för mig, att Sven aldrig skrev hem till sina föräldrar och ”ämnade ej göra det förrän han lyckats slå sig igenom”, att han skämdes underrätta dem om sina vedermödor och att han antagligen hade förbjudit Rose att för någon i Sverige göra detta. Alltså tror jag att det ej är hennes fel, utan att pojken är bekajad med en slags falsk stolthet. Liksom om ej vilket ärligt arbete som helst är lika hedersamt, då det gäller at hålla sig uppe i livskampen.-- Ett annat skäl kan ju också vara den omständigheten, att han kommit till insikt om, att han handlade obetänksamt då han gifte sig, innan han hade fast mark att stå på, och därigenom drog en uppåtsträvande kvinnas lovande livsbana ned i elände. Ja, jag kan blott säga:”Må Gud, som är de dårars förmyndare, hjälpa dem igenom till ett ljusare öde.”

Jag var för en månad sedan till min ögonspecialist för en ny undersökning av synen, och fick det utslaget, att jag nu även fått mitt vänstra öga angripet av starren, att synförmågan nedgått till 1/10 på det högra och 9/10 på det vänstra och att en operation bör företagas sedan det vänstra ytterligare försämrats. Tidpunkten dock omöjlig att förutsäga.--

Jag hoppas nu käre son, att du nu under vinterns ”ide-liggande” kunnat hjälpligt draga dig fram.(...) Sedan vi träffades härhemma, känner jag mig betydligt säkrare på dig -- om blott din hälsa står bi.(...)

Skriv så ofta du kan ha råd därtill -- du vet hur innerligt jag längtar att få höra från dig! (...) Din trofaste

Farsgubbe

Framför min hälsning till Hedvig!

Westminster 13/2 27

Kära Farsgubben min!

Hjärtligen tackar jag dig för dina 2 brev! Det är nu lång tid sedan jag skrev, och jag har haft ganska besvärligt att ”hålla ångan uppe”, emedan det varit en hård vinter med åtföljande arbetslöshet över hela linien. Vi ha dock klarat oss igenom på så sätt, att Hedvig, som ju alltid är påhittig, sytt små sidenbordsflaggor, vilka jag skaffat stänger till, och varit ute och sålt -- till skandinaver i synnerhet. Jag har också fått en svensk handlande att försälja dem. (Glömde att omnämna, att jag intresserat det största hotellet här för våra flaggor, av vilka direktören lovat beställa till festligheterna i sommar. Du kan därav förstå, att man kan ”spika” en del engelska vid det här taget.) Det har ju ej gått så storartat, men det har ändå hjälpt oss över den här svåra tiden.

Och nu har jag fått carpenter-jobb på ett bygge, med $4 1/2 pr dag, så nu har det ljusnat igen. Jag trivs med arbetet bra, och får lära mig åtskilligt för var dag. Jag besökte en norsk stor contractor, och fick av honom anvisning på en av hans byggmästare vid namn Strome, och lyckades få jobb, tack vare att jag ej begärde mer än 4:50, då vana carpenters ha 6:50. Jag tror, att jag kan få påökt om några månader, då jag blir mer vand från detta land. Du må tro, att det är roligt, att bygga. Det är överhuvudtaget det enda arbete, som passar mig härute. Det är ej tredjedelen så ansträngande, som sågverksjobbet, och så slipper man alla gulingar och svarta, av vilka det ej finns en enda i den fina byggnadsbranschen. De bli ej antagna där. Och så har jag 56 cent i tim. mot 35 på sågverket, så du ser, att jag avancerat något. Det är fortfarande frostnätter här, men dagarna äro solvarma och vårlika.

Ditt påpekande ang. faran för sammanblandning av engelskan och svenskan var verkligen ”ett ord i sinom tid”, och att jag redan i brev till dig syndat så svårt därmed, hade jag verkligen ej en aning om. Det är just faran! Jag har hört svenskar här tala en sabla rotvälska, då de själva tro sig tala ren svenska. Det slår aldrig fel, att du hör en svensk här fråga var du lever. Det gjorde t.o.m. svenska pastorn Rev. Otto Eklund, då jag en gång besökte honom. Det märkvärdiga är, att de själva tro, att det heter så. Hans fru talade om ”håålarna” istället för hallarne osv.

Detta skall ej föreställa en ursäkt för mig, ty jag har alltid blivit störd av dessa uttryck, och försökt hålla språket rent, men det smittar starkt, tyvärr! (...) Nej må du tro, här göra de ej skillnad mellan en vit -- även om han är infödd canadensare eller engelsman -- och gula o. svarta vid sågverken. Tvärt om, vilja ”sågverksbaronerna” helst anställa den senare kategorien, ty dem kunna de giva låg avlöning och handskas med huru de vilja. Därutav den låga löneskalan och sågverksarbetets mindre goda anseende i detta land. Det anses ibland den lägsta arbetsgraden, så jag hoppade i galen tunna, då jag gav mig in där, men vad visste jag? Och ingen brydde sig om, att ge mig de upplysningarna, och ändå vände jag mig till många ”uppe i smöret” sittande personer här ang. råd, innan jag startade. Men här är det så, att man själv måste erfara en sak, ty några råd äro människorna förfärligt rädda för att giva. Det är precis som de trodde, att man skulle göra dem ansvariga efteråt, om ej rådet var passande.

Ang. klimatet här, så voro mina uttalanden baserade på, vad jag vid förfrågningar erfarit av folk, som varit här länge. En sade t.o.m. att sommaren varade till Jul. Jo, ta´i där! Det började med nattfroster redan i Sept. och sedan startade regnet på allvar i början av Nov och störtade ned i ett kör tills det vid Jul kom snö. Sedermera åtföljt av än mera regn nästan hela Januari.

(...) Tack för ditt löfte, att taga reda på husritningar! Ville du även bedja Folke om en skiss på utåtgående, kopplade fönsterbågar, vore det utmärkt. (Här använda de aldrig innanfönster eller dubbla -- men det behöfs ta mej tusan väl.) (...) Nu sänder jag dig de hjärtligaste hälsningar. Din tillgivne son

Butt

New Westminster 7 mars 1927.

Kära Far!

Innerligt tack för ditt synnerligen kärkomna brev av den 8 pto!(...) Har sett av tidningarna här att influensan varit en sträng herre i Europa. Här har den ej särskilt visat sig, men säges det ha varit ovanligt sjukt i vinter -- även på grund av absolut frånvaro av solsken. Därför har folk fått äta ”buteljerat solsken” -- fiskleverolja.

(...) Det var intressant det jag fick höra om Sven. Jag trodde, att han ej ville utföra något annat arbete, än sitt kemiska jobb. Efter hans nuvarande abetstid att döma, så är han väl chaufför nu också och sköter två ”skift”. Ja, ja, man får sina erfarenheter litet var här i livet.(...)

Jag ”carpentrar” fortfarande hos Mr Strome, och finner det synnerligen intressant. Man känner sig om en människa nu, då jag fått ”anständigt” arbete bland civiliserade kamrater. (Jag kallar ej slitet vid sågverket bland gula och svarta anständigt.) Glad att jag fått ett arbete, dels som ligger i linien för min framtid, dels för vilket mina krafter förslå och som är bättre betalt än det förra.

Jag omnämnde visst ej i förra brevet att Strome är byggmästare hos en av Vancouvers största contractors: Christensen, norrman, vilken f.n. har 20 byggen igång! Han är åtskilligt större än Jos. Carlsson.--

Roligt höra att du tror på mig, att jag kan slå mig fram härute! Jag hoppas så, med Guds hjälp!

Häromdagen fick jag mig översänt avskrift av inbördestestamentet mellan Moster och Oscar Hörberg, med begäran, att jag skulle godkänna det testamentet. Men ej ett ord nämndes om Mosters senare testamente. Tänker mina systrar skriva under? Jag anser saken ej värd portoutgiften! Många kära hälsningar från

Din Son.

Nya Eriksberg den 15 mars 1927

Kära gossen min!

Hjärtinnerlig tack för ditt efterlängtade brev av den 13 febr! (...) Jag är ofantligt glad över att iniativkraften även hos Hedvig bibehållit sig. Jag hade just tänkt skriva till dig vad vännen Gustaf Melin (Don Ernesto) bad mig framföra till dig: att ni skulle börja med en ”diversehandel” i liten skala. En sådan ger visserligen ej mycket till en början, men kan alltid ge någon slant att sticka i med, då intet annat och bättre finnes f.t. Själv har jag ett uppslag från mina erfarenheter i N.Z., nämligen, att då du hunnit litet längre fram på den nu inslagna byggnadsbanan -- som du bör hålla fast vid, då du trivs med den -- och det visar sig, att samhället är i stark tillväxt, du då även levererar hus som äro möblerade: alltså säljer eller utarrenderar ”fixed and ready furnished”.(...) Kan du sedan införa den svenska stilen på t.ex. fönsteranordningar och den smakfullare yttre arkitekturen, så bör din lyckas sol kunna titta fram på din förut molnfyllda levnads himmel. Canadas och Sveriges klimatoriska förhållanden äro rätt lika i stort sett -- men vi här hava fått fram våra idéer under en mer än tusenårig praktik och ha gammal kultur, då ditt nya lands infödda befolkning ej har mer än hundra års dito och den invandrade delen ingen alls.(...)

Folke har fått i uppdrag att anskaffa de där fönsterritningarne, och hoppas jag, att du ordentligt mottagit villaillustrationerna och kan få nytta av dem. Ja, som sagt, jag är glad åt att du åter fått inkomster

(...) Vi ha haft ”fattigmansvinter” här i år. Sjöfarten på nedre Norrland är redan i gång (något som ej inträffat i mars på 50 år) och i mellersta och södra Sverige ha vi haft mycket tjocka, men ingen kyla.

Typiskt för tiden är de för varje vecka inträffade sensationerna som man läser om i våra avisor: mord, självmord, förskingringar av stora summor m.m. Världskrigets efterverkningar äro sådana, ej blott här, utan i hela Europa. Den största penningskandalen hos oss är naturligtvis den Cederborgska med Fem miljoner (eller möjligen sex) upplånade på falska ”järnlagerbevis” -- bara luft! Bland mera bemärkelsevärda nyheter i trävaruvärlden här, ha vi att Ragnar Wikanders kassör förskingrat 60 000 kr: och sedan skjutit sig och att vår vän Johan Stålhand blivit rubbad och förts till Solna sjukhem. Huru hans affärer ligga till kan jag f.n. ej yttra mig om, men det har ju länge ”pratats om” honom. Från Wilhelm och Wilma Aspengren kan jag hälsa särskilt, jag var nämligen där i söndags och åt litet middag ”i all enkelhet”. De ha det rätt indraget n.m., hyra ut två av rummen och äro ej som förr ute på vift. Han säljer i kommission åt Ivar Holmer bl.a. och har ingen brädgård n.m.

Från Rose har jag ej hört något direkt på mycket länge, men genom brev till Nen vet jag att hon är flyttad från Com.Hosp. till en ny adress (...) och att hon kan själv flytta sig inom rummen med krycka. Vad mannen gör vet jag ej, men han lär ha något jobb av vars inkomst utgifterna delvis täckas.

Nen är nu betydligt bättre, men ej ännu så stark att hon kan upptaga praktik. Sigurd är fortfarande lika overksam och ekonomin urusel. Då jag sökte ”äckla” honom med att du var arbetsam och företagsam, svarade han:”ja, vem får inte arbeta? Det få vi väl alla göra”. Sic!

Maggie har åter fått börja arbeta på apotek, har tagit plats på garnisonsapoteket i Boden, för att kunna få hjälp till de stora utgifterna för de många lån, Nils Folke jonglerar med. Stackars Maggie, hon fick ej länge förbliva ”hemma-fru”.

Min hälsa är oförändrad. På våren, som nu tyckes komma tidigare än vanligt, är man ju vid min ålder alltid känsligare, men det är skönt att ha ett hem där man kan få sköta sig.(...)

Skriv! Fröken Alstermark ber om sin hälsning, och alla syskonen här i old Sweden. Din trofaste

Farsgubbe

Nya Eriksberg den 15 mars 1927

Käraste min Rosabit!

Sedan ditt brev av den 29 dec. har jag ej haft något direkt från dig, och jag undrar ibland om du är stött på mig för att jag har så många ”kommentarer” i mina brev; men jag har litat på det du för en tid sedan sade mig, att jag ”alltid skulle uttala min mening, utan förbehåll” till dig. Eller har du glömt detta, du skrev den 11/11?

Från Nen hörde jag att hon fått brev från dig med den nya adressen och däri du omtalar att du har en hushållerska som sköter huset osv. så att jag kan ju ändå säga, att jag indirekt hört från dig, min kära Bit

Alldeles nyss talade jag vid Nen, varför jag har färskaste hälsningar från henne! Hon är nu vid mycket gott humör -- riktigt pigg för sina förhållanden. Hon har måst avskeda sin jungfru och är nu ”ensam-jungfru” själv. Hur hon kunnat detta är ofattligt. Till en början (det är nu 14 dagar sedan) var hon så slut, att hon fick ligga varannan dag -- men nu har hon repat sig och är visserligen dödstrött på kvällen, men morgonen därpå åter ”pigg som en mört”, som hon yttrade sig. Hennes nerver äro starkare nu, men ögonen mycket svaga, så att hon ej orkar läsa eller skriva mer än små stunder i taget. Hon anser det dock vara mer affär att bespara in mat och lön för en tjänare, än att hava en sådan och endast ett par patienter, som vanligen var fallet förut. Om hennes man hjälpte henne med det han kunde (som t.ex. Folke gör i sitt hushåll) då skulle jag tycka det vara bra -- men han fordrar bara uppassning i stället. Stackars stackars Nen!

F.ö. är allt sig likt här hos de våra. Vi ha haft en riktig ”fattigmansvinter” -- ingen kyla, och nu tyckes våren stå för dörren, och den svåra arbetslösheten har blivit mindre kännbar i år än det förra. För att tillmötesgå din önskan, sände jag som korsband illustration från belgiska kronprinsparets bröllop -- hoppas du fick dem allright?!

Ja, kära Rose, hoppas nu att du, nästa brev jag får från dig hugnar mig med lugnande underrättelser om att du i någon mån gått framåt mot hälsa. Må Gud hålla sin hand över mitt kära barn!! Din egen trofaste

Fader Bill

P.S. Hade igår brev från Herbert. Han har haft det rätt svårt ett par månader, men har nu timmermansarbete och förtjänar 4.5 doll. om dagen och ser framtiden an med förtröstan. Jag skriver till honom och avgår samtidigt som detta brev.

Long Beach, Mars 30 1927

Kära Far;

Äntligen, säger du, då du ser min stil på kuvertet.

Ja, äntligen har jag ett par lugna minuter till brevskrivning. Jag sköter nu nämligen huset och barnen ensam!!!

Rose, Gunnar och Ann i januari 1927.

Är det ej underbart att jag kan?! Men det skulle ej blivit av om jag ej varit tvungen då vi ej hade råd att behålla vår hushållerska. Hon slutade för fyra veckor sedan. Jag var då ännu ganska svag men måste ju ta itu och överanstränga mig så jag varje kväll kände mig som en urkramad citron och om nätterna ej hade så mycket som en timmas vila för värk och plågor. Och behandlingen fick jag alldeles låta gå, då jag ju ej kunde fara ifrån barnen för att gå till kliniken. Men för varje dag gjorde jag mer och mer.

I början skötte Sven all matlagning o. diskning o. hängde tvätten osv. m.m. Men nu gör jag allt själv utom att bada barnen vilket Sven gör på morgonen innan han går. Allt annat sköter jag precis ensam. Jag använder ännu kryckorna och de äro både händer och fötter för mig då jag plockar upp saker från golvet med dem och sådant -- använder dem närhelst jag ej kan räcka genom att klättra upp el. böja mig, vilka två saker ännu äro svåra för mig att göra. Men nu sover jag hela nätterna så ”träningsvärken” är borta. Det är

nu bara min rygg som ännu är svag och bråkar. Jag sitter nu t.ex. uppe i sängen stödd av kuddar då det är mycket svårt för mig att sitta på en vanlig stol. Så nu förstår du vad jag använt tiden till sista månaden. Jag har ju lagt mig och vilat varje stund det ej var någon syssla att utföra. Och allt går ju så gränslöst långsamt för mig kan du förstå. Jag kan ju ej vända mig hur som helst -- då tappar jag genast balansen och faller pladask. Får vakta mina rörelser hela tiden.

Barnen äro utmärkt friska, solbrända och duktiga.

Sven har nu äntligen nått det mål vi så länge kämpat att komma till -- han har öppnat sitt eget kemiska laboratorium. Det är endast knappa tre veckor sedan han hyrde lokalen, så du förstår att företaget ännu är i begynnelsen med alla komplikationer som kommer av att öppna något nytt. Men allt ser utmärkt lovande ut och finns ingen orsak varför han ej skulle lyckas. Han har sitt lab. i Wilmington, Los Angeles hamnstad, strax intill Long Beach. Wilmington och San Pedro äro inkorporerade med Los Angeles och utgöra ett storartat anlagt hamnområde vars betydelse som världshamn växer så fort som endast något i U.S.A. kan växa. Look it up some place and read about it. Nu har Sven öppnat sitt lab. för all slags komersiell kemisk analys och ”material testing” m.m. sådant i hamnstaden, för att få den business, som annars går upp till Los Angeles.

Det är ju fördelaktigare att ha någon på platsen. Går fortare och sparar transportkostnad. Så får han business från de andra kuststäderna, Long Beach förståss och flera andra små häromkring, som annars skulle anlita Los Angeles. Så nu ha vi ljusare utsikter än någonsin, men äro också mer än någonsin ”panka”. Vartenda cent går genast till laboratoriet för mer kemikalier eller apparater eller något nytt till inredningen. Men ju bättre och fullständigare Svens lab. blir dess mer arbete kan han åtaga sig. Nu tillbringar han ju åtminstone halva dagarna för att fara omkring och solisitera uppdrag och få månadsarrangemang. Och så när han kommer hem är här fullt upp att göra för honom att hjälpa mig med saker jag ej kan utföra. Så han knogar och går på värre. Om vi bara sluppe den där ekonomiska oredan och bekymren som hänger som en förlamande tyngd på Sven.-- Men allt skall gå bra så länge vi åkalla Gud.

Innerliga hälsningar från oss alla

Rose

Tack för brev av 6 jan. och 2 febr. Från Herbert har jag ej hört något mer. Är ledsen för det.

Sven var förut (innan jag kom från sjukhuset) i Los Angeles. Levererade bröd för ett bageri från 4--11 f.m. Arbetade som ”sales-man” för en firma resten av dagen, gav privatlektioner i matematik o. kemi på kvällarna. Jag är ej förbjuden tala om, det var blott långrandiga detaljer, tyckte jag.

Roses inkomst i mars Utgifter

Lån av mrs Smith´s son...$15 Utg.....$58

Lån av mrs Hoffman........$ 5 Bil......$10

Lån av mrs Meyer............$50

Lån av Fritiof+Anette......$35

Summa...........................$105..................Summa....$68

Nya Eriksberg den 8 april 1927

Käraste gossen min!

(Jag har tänkt att detta skulle komma dig tillhanda på din 37 årsdag eller ”omkring” den dagen -- posten kan man dock aldrig beräkna säkert.)

Tack för ditt brev av den 7 mars -- det var synnerligen välkommet. Det gläder mitt fadershjärta, att du börjar ”känna dig som en människa” och att du trivs med jobbet hos Stome. Jaså, norrmannen Christensen är ”större” än svensken Carlsson. Jo, jo. Förr i världen märktes den skillnad i framåtanda och närighet som förefinnes de två ”brödra-nationerna” emellan mycket oftare än nu. Svenskarne ha emellertid efter skillsmässan 1905 skapat fram en del nytt och bättre stof, som nu börjar ge sig tillkänna i världskonkurrensen. Må ni utomlandssvenskar med kraft och energi göra eder insats i förskingringen, såväl som norrmännen alltid förstått att göra! (...)

Mina ögon äro nu mitt största bekymmer, och jag skulle önska att en operation snart kunde ske -- men man får lära sig tålamod.--

Nen är nu ganska mycket bättre och sköter själv sitt hushåll, ty det blev för dyrt för dem att ha jungfru, då inga patienter fanns eller tillräckligt många sådana. Det är glädjande att hon kunnat klara upp sitt svåra fall så pass bra, men hennes ögon och benen äro ännu ej fullt normala. Lizzie är f.n. dålig i sin nervösa magåkomma och May dras med kroniskt lidande av komplicerad art. Från Rose har jag ännu ej hört något, vilket förvånar mig.--

(...) Angående Moster Emmas testamente, så bry ej systrarne här sig om att ge något erkännande. Det blir ändå bara luft i st.f. guld.

Hoppas nu att detta lilla brev finner dig frisk och glad som 37 åring! Jag beder till Gud, att min ende son och bärare av vårt namn måtte med heder kunna slå sig fram i sitt nya land! Hälsningar från alla. Tillgivna

Far

”Fastigheten” 15 April 1927.

Kära min Far!

Tusen tack för kärkomna brevet av 15 Mars! Vill du även framföra mitt uppriktiga tack till Folke för alla hus-skisser, jag erhållit från honom. De voro bussiga att få, och innehålla till en del, bra uppslag, som lätt kunna omarbetas till att passa här. Skall skriva till honom vid tillfälle, då jag ej, som nu, får så sabla brått. Arbetar näml. både söndag som vardag. (På söndagarna med att ”cleara” och bränna upp stubbar på tomten, vedhuggning m.m.)

Vad ”Farbror Ernestos” förslag med diversehandel anbelangar, så skulle det ej alls lämpa sig för oss -- av flera skäl -- då är ditt uppslag bättre (objektivt sett men ändå ej lönande). Här förekommer tid efter annan i tidn.annonser om, att sälja möblerade hus, så företeelsen är i svang här. Även kan man få hyra fullt möblerade våningar och hus. Dessutom är här uppsjö på möblerade ”housekeeping-rooms”, märkvärdigt nog förresten, då det är så stark invandring hit. Tillkommer dessutom, att de flesta ”främlingar”, dvs. nykomlingar, ej ha några pengar, att köpa hus för.

Jag jobbar fortfarande hos samma byggmästare, och finner arbetet mer och mer intressant. Vi hålla nu på med vårt 4:de hus, sedan jag började för 2 mån. sedan. Vårt arbetslag gör dock ej husen fullt färdiga, utan efter oss kommer ett annat snickarlag, som inreder dem. Har under denna tid satt mig in i åtsilligt, så får jag ytterligare några månaders praktik, känner jag mig mogen, att börja för egen del när som helst.

Jaså, ni har haft en sådan mild vinter. Tvärt om mot oss, som haft den strängaste och längsta vintern på 20 år, efter vad det sägs.--

Tänk, att det inom kort är ett år sedan, jag besökte dig! Är det ej egendomligt! Jag tycker, att denna tid endast synes som 3 à 4 månader.

Det var en sorglig nyhet om Johan S. Han verkade vid vårt besök mycket hyggligare än förr, ej alls så ”stram” och högfärdig. Jaså, Wilhelm är återigen kommisssionsförsäljare! En allt annat än avundsvärd lott. Det kan jag av erfarenhet intyga. Är han fortfarande ”kompis” med Ahlsén?

Vet du när du berättar om systrarna så tycker jag, att jag har det så ”svinaktigt” bra. Och jag tackar Gud för, att jag äntligen fått ett levnadskall, samt börjat tillryggaläggandet av den väg, som skall föra mig till målet. Tack för alla urklippen, som jag läst med intresse. Som ett apropås till ditt urklipp om skogsfrågan kan jag sända dig bilagda om Prince George-distriktet samt Mr Alexanders uttalande ang. nuv. ruinerande skogsskötsel i B.C. (Märk särskilt åldern på den skog, som nu avverkas.)

Av våra träslag här är särsilt Red Cedar en märkvärdighet. Som du ser av berörda artikel, uppnår den vid averkningsbar ålder 700 år. En cederstam kan ligga på marken i skogen i 200 år utan att ruttna, beroende på en sorts konserverande olja, som veden inehåller. Den användes med fördel till takbetäckning och ytterklädsel på hus, där den på grund av oljan är synnerligen väderbeständig; samt på grund av dess otaliga luftceller (träet är ytterligt lätt) är värmeisolerande. En märkvärdig kombination hos ett träslag: porösitet och rötfrihet!

Här pågår f.n. en livlig kampanj för att utdriva alla orientaler ur B.C. Arbetarpartiet vänder sig nu främst mot kineserna. De yrka t.o.m. på konfiskering av deras egendom och deportation! Belysande för saken är, att vissa tomtbolag annonsera om, at de ej sälja till orientaler. Men här finns mäktiga krafter, som vilja behålla orientalerna, och det är ”sågverksbaronerna”. De flesta större sågverken här äges av amerikanare, som just på grund av den billiga, orientaliska arbetskraften sökt sig hit. Sågverksägarne se därför ej gärna, att orientalerna skulle försvinna härifrån, då de voro nödsakade att antaga vita män och betala dem, av dessa fordrade högre löner.

”Baronerna” anse sig så mäktiga (och äro det också) att de nekat ställa sig till efterrrättelse en 1 Nov. i fjol utgiven minimumlönelag, vilken stipulerar lägsta lönen vid sågverken till 40 cent. Rättegång pågår för närvarande om saken. Om sågverksägarna förlora komma de ändå att kringgå lagen på så sätt, att de beräkna högre hyra för det folk, som bo i deras baracker. Sic.

Nu äro träden snart gröna här, sent om sider, och en mängd för oss främmande, vackra sångfåglar, blå, gula, gula och grå, svart- och vita m.fl. ha uppenbarat sig. Så nu börjar snart den vackra tiden här. Sänder innerliga hälsningar.

Din Son

PS. Jag har erhållit 2 avskrifter (den ena genom konsuln) av Hörbergs inbördes testamente, men ej hört ett ljud om mosters eget. Har det försvunnit?? Hedvig ber hälsa! Hon tror att far skulle bli förvånad om du såg henne ute på tomterna röja och såga ved; med slägga, kil och en stor 5 fots såg. Hon känner sig riktigt i sitt ”ässe” nu, när hon får ”gödsla sina mossodlingar”. Jfr Annehill. Hälsa alla!

Till min syster Jennys minne å jordfästningsdagen 25/4.27.

Kära anförvanter!

Sanden i Fader Tempi timglas rinner fort, och ju äldre man blir ju fortare synes tiden rinna undan.

Då jag blickar tillbaka på gången tid, förefalla dess händelser och intryck som en snabbt rullande film, börjande i det gamla kära hemmet i Karlberg, där vi voro fem länkar i syskonkedjan. I 37 år ha min syster och jag varit de enda kvarvarande, och nu är jag ensam. Ni förstå, mina vänner,att man även vid framskriden ålder kan känna tomheten, fastän man själv kanske snart får skatta åt förgängelsen.

Med hågkomsten av min enda syster, står uppväxtåren klarast. Åldersskillnaden på 9 år gjorde, att hon fick taga hand om den ”otäcka pojken”, allt från början och på sätt och vis vara som en vice mamma för mig, till dess jag vid 14 1/2 års ålder gick till sjöss. Sedan var det förstås slut med rangskillnaden, då jag kom hem som världsomseglare. Men dessa år av barndomsminnen band oss två helt visst närmare varandra, mera än vad fallet var med de äldre bröderna. Alltnog detta var och förblev något, som sedan under de följande åren alltid låg kvar som en bottensats, huru olika våra åsikter sedan mången gång visade sig vara, och huru än långt mellan kontakterna oss emellan voro.

Innerligt glad och tacksam är jag till Gud, att det tillstaddes mig att få taga ett verkligt och ömt farväl av henne. Det blev ett minne, som jag skall bevara som ett av de ljusaste och högtidligate i mitt liv.

Må Gud, Den Allra Högste, hägna henne med salig frid!

Nya Eriksberg den 22 April 1927

Käraste min Rosabit!

Innerlig tack för ditt efterlängtade brev av den 30 mars! Du har rätt! Jag sade verkligen ”Äntligen!” då jag fick det, och jag har varit mycket orolig över orsaken till dröjsmålet. Nu förstår jag fullt väl, att du ej kunnat förr.(...)

Det gav mig synnerlig glädje att jag fick veta vad Sven sysslat med förut. De som var dunkelt blev nu klarare, ljusare och mera sympatiskt! Sven förefaller mig vara mycket energisk -- så som en ung man i främmande land, vilken enbart har sig själv att lita på, måste vara, om han skall lyckas. De tre ”jobben” tala sitt tydliga språk och höjer min aktning för din man. Och dessa ”långrandiga detaljer” -- som du kallar dem -- kunde du tro ej skulle vara av någon vikt eller ens intressera mig -- du lilla toka! Må det nu, med Guds hjälp, lyckas Sven att stabilisera sitt företag, och göra det utan att du, mitt barn, går under på kuppen -- Ty det bleve något för dyrbara utensilier för laboratoriet.

Jag har haft ett brev från Herbert, daterat den 7 mars. Han hade då fortfarande sin timmermansplats hos norrmannen Christensson (building contractor), trivdes bra med arbetet och hoppades få påökt på dagspenningen inom kort. Även de ha det mycket knappt nu i början, men hoppas på det bästa. Och så gör även jag, ty jag tror fast på hans seger, så framt hans hälsa står bi.

Faster Jenny, som varit kry, rask och livaktig, trots sin höga ålder (78 år) -- sjuknade i gallsten för kort tid sedan. Det blev varbildning i gallblåsan, och som hon var för gammal för en operation, återstår det endast för henne att dö. Påskafton var jag uppe på sjukhuset och tog avsked av henne. Jag var hos henne en timma alldeles ensam, och jag försäkrar, att det var den högtidligaste timma, jag kan minnas. Hon var då stundtals vid alldeles full sans och kunde tala tydligt med svag röst. Under hela mitt liv hade jag aldrig förut fått tillfälle att ”pyssla om ” min enda syster, förrän nu. Jag gav henne, då och då, vatten théskedsvis. Begåvad och poetiskt anlagd, som hon alltid varit, gav detta sig tillkänna även i det sista. Det var som en vacker predikan. Sedan detta avsked togs, har hon mest legat i djup dvala, men som jag tror, utan plågor. Det tyckes bli en lång och seg kamp med döden -- hennes hjärta är nämligen prima. Det kännes tomt att nu bli ensam kvar av fem syskon, och just nu på gamla dagar hade vi kommit varandra närmare än förr i syskonkärlek. Men vi skola alla den vägen gå!

Nils Folke är f.n. här i Stockholm på en månads tjänstgöring -- men jag har ännu ej haft ”förmånen” få sammanträffa med honom. Jag vet emellertid, att Maggie knogar på apoteket i Boden, för att förtjäna en slant.

Hos Adlers är allt som vanligt -- Lizzie klagar fortfarande över sin kroniska magåkomma, ligger ena dagen, uppe nästa osv. Från May har jag endast haft ett påskkort, antar därför att de må ”som vanligt”.

Kan hälsa från Nen, vars födelsedag är idag, hon rör sig nu ledigt och sköter -- liksom du -- huset och barnen ensam. Hon har emellertid magrat av alldeles ofantligt och verkar överansträngd, ehuru hon naturligtvis ej vill medge en sådan sak, utan slår bort allt pjunk med glatt humör. Ja, vet du, hon är också beundransvärd i det fallet. Ock deras ekonomi talade jag om i mitt januaribrev, och den är naturligtvis nu ännu mera bedrövlig. Ty det är så enligt de ekonomiska lagarne, att då man utgår från en falsk premiss växer ”felet” med kvadraten på tiden. Dvs. konsekvenserna av ett misstag bli ogynsammare för var dag. Jag sökte till en början att påvisa ”felen”, men vann ingen hörsamhet och har börjat inse att jag måtte vara för gammaldags i min uppfattning av ”honest and proper life.”

Jag blir blindare för var dag, men önskade att det gick kvickare, så att jag snart kunde bli opererad. Jag är nu på våren dessutom mycket nere genom reumatism, bronchitis och pyorré (tooth trouble) osv. Men innerligt tacksam är jag därför till Gud, att jag har dagligt bröd och ”fast bostad” och vänliga människor omkring mig. Och mer behöver man ej vid mina år.

Innan jag hann att avsluta detta brev kom meddelande per telefon, att min älskade syster Jenny utandats sin sista suck. Din enda faster är ej mer. Hon och du kommo ju knappast i någon kontakt i livet, men ändå vet jag med vilket levande intresse hon följde just ditt -- mitt yngsta barns -- öde, och bad till Gud för din välgång. Ja, kära Biten min, jag måste nu sluta detta med en varm önskan att du ”håller ihop i limningen” under den svåra påfrästning du går igenom.(...) Din trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg 29 April 1927

Kära min gosse Butt!

Jag skriver detta på din 37 årsdag, då du väl fått mitt brev av den 8 dns. Jag ville nämligen snarast omtala att Faster Jenny gått hädan.--

Då jag senast besökte gumman var hon kry som vanligt, men den 10 april sjuknade hon i gallsten. Det blev varbildning i gallblåsan och hon fördes till Ersta sjukhus. Fallet visade sig från början vara tröstlöst, då operation ej var möjlig att utföra vid hennes ålder (78 år). På Påskaftonen var jag hos henne och lyckades få vara ensam med henne en hel timme. Hon var då vid full sans, och jag fick taga adjö av henne. Detta avsked, med allt vad hon sade, var så gripande högtidligt och vackert, att jag anser det vara ett av de outplånligaste minnen för den tid som återstår mig. ”Amerika-barnen” -- Du och Rose -- sände hon sin personliga avskedshälsning. Hon var som ”förklarad” innan jag gick, men sedan låg hon medvetslös i fyra dygn och somnade in i det eviga den 21. Och nu är jag alltså den ende återstående av syskonkedjan från det gamla hemmet på Karlberg.-- Hon jordfästes i måndags, varvid Karl Filip, Gösta och Elsa med familjer närvoro, varefter kistan fördes till järnvägen för att gravsättas i familjegraven i Östersund. Höijer hade sedan begravningsmiddag, i vilken jag deltog.

Från Rose hade jag brev den 19 dennes. Länge hade jag fått vänta på detta. Men då jag läst det insåg jag alltför väl att det ej var underligt alls. Genom penningknappheten hade Svantessons ej råd att hava sin hushållerska kvar, utan måste Rose börja att taga hand om hushåll och barn, ehuru hon släpade sig fram på två kryckor. Det var ett riskabelt experiment, så svag som hon då var. Hon höll även på at duka under av överansträngning och brist på den behandling hon förut hela tiden fått på kliniken. Men för varje dag kunde hon göra mer och mer. I början skötte Sven all matlagning, diskning och grovsysslor, men nu har han fått igång ett nytt företag, som slukar all tid och allt av förtjänst, vadan Rose gjorde detta offer.

Då hon skrev detta, den 30 mars, hade hon blivit starkare, men var oförmögen att bocka sig eller anstränga ryggen något, ävensom att sitta utan stöd av kuddar. Men hon säger att det måste gå.-- Det glädjande i brevet är, att Sven lyckats få till stånd ett eget handels-kemist företag och satt upp laboratorium i Wilmington, där han redan fått en del fasta kunder och tror sig kunna slå sig fram, enär han ännu är ensam i branchen och W. är i stark utveckling. Han tyckes i alla fall bjuda till. Så har jag nu fått veta vad han sysslade med förut. Det var följande: kl.4--11 f.m. körde han ut bröd för ett bageri i Los A., kl.12--6 e.m. var han ”salesman” för en firma och kl 7--9 gav han privatlektioner i kemi och matematik. Good on him! Och ovanpå detta fick han jobba ett stycke in på natten i hemmet. Men han är också bara 30 år.--

Som du ser, så räcker det till med slitet för existensen inom vår familj -- men det kanske är som Maggie brukade säga:”Det ordnar sig alltid”. Och må vi tro och hoppas detta! För dagen är det ej mer att omtala, och sänder dig därför min hjärtliga hälsning, framför den även till Hedvig. Din egen

Farsgubbe

Fr.Alstermark ber mig framföra sin hälsning. Skriv genast till Rose! Hon längtade efter brev från dig, skrev hon.

L.B. April 29 -27

Kära Far.--

Jag är förfärligt ledsen att jag låtit det gå så länge igen innan jag svarat på brev. Denna gång är det så att jag absolut ej haft råd att skriva. Brevpappret var slut och 5 cent är nu 5 cent -- till frimärket. Vi ha så knogigt att få ”ends to meet” och betala alla hushållsräkn., som aldrig ha någon ände -- gas, el.ljus, mjölk osv. osv. i oändlighet. Och hyran äro vi långt efter med. Det är verkligen skönt att jag kan reda mig utan hjälp så att vi ej ha den utgiften att bekymra oss för. Starkare blir jag hela tiden, fast ryggen ännu är svag och värken då och då ger mig en sömnlös natt. Men min hälsa är utmärkt och frisk och kry är jag och Sven och barnen med, så vi ha alls intet att beklaga oss över. Svens ”business” går framåt med stora steg och det är bara att hålla ut och vara glad och tacksam, så äro vi snart ur den här penningeknipan.

Du undrar om jag är ”stött” på dig -- för dina kommentarer i dina brev? Nej, kära Far, det är jag alls ej. Jag står vid vad jag förut sagt, att du skall säga ut vad du tycker utan förbehåll. Hur skulle jag kunna bli stött på dig? Jag älskar dig ju! Kära, lilla Far, min barnakärlek följer dig i evighet, glöm ej det hur än livet tumlar om med oss som vinden leker med löven.

Att Nen haft besvärligt att sköta huset ensam kan jag ju förstå av erfarenhet. Tänk, så lika vi haft det! Jag låg också i början var 3:e timme skulle jag vilja säga. Och varje kväll tänkte jag att mina krafter voro tömda till sista resursen. Men trots att jag ej sov mycket var alltid all min energi tillbaka med morgonsolen. Och jag varnade ju Nen för överansträngning och ändå överanträngde jag mig själv fullkomligt medvetet. Men vi äro nu båda, Gud till pris och ära, begåvade med genomsunda konstitutioner så att vi kan kämpa oss till krafter där andra säkert skulle duka under.--

Nu reder jag mig med allt hushållsarbetet utan Svens hjälp utom att bada barnen, vilket han gör om morgnarna innan han går. Och så får han fortfarande hjälpa mig på med kängorna och stålskenan, men nu kan jag gå och lägga mig utan hjälp.

Herbert har ännu ej skrivet till mig. Har väl som jag så mycket ekonomiska frågor som tar glädjen från brevskrivningen, jag menar, man skulle helst vilja skriva hem:”Nu är vi skuldfria och här är Kr:1.000 att fröjda er med oss.” Men det kommer väl.

Vi ha äntligen haft våra barn döpta. Ja, Gunnar var ju över 2 år, så det var tid på. Men vi ha ju flackat omkring så mycket och -- för att säga sanningen -- ej intresserat oss för kyrkan. Men nu är det annorlunda. En luthersk kyrka invigdes här i Long Beach i slutet av mars (den första svenska kyrka i L.B.) och Palmsöndagen döptes Gunnar och Ann-Kersti, de första barnen som döptes i kyrkan. Sen dess ha vi bevistat Gudstjänsten varje söndag. Då jag ännu låg på sjukhuset började Sven gå i kyrkan, och när jag kom hem började vi gemensamt läsa och studera bibeln. Vi ha fått mycken glädje, frid och tröst ur den boken och du kan förstå hur tacksam jag är för min sjukdom eftersom den kommit mig att söka Gud genom Jesus Kristus. De innerligaste hälsningar Din

Rosa-Bit

New Westminster 1/5 1927

Kära Far!

Hjärtligt tack för ditt vänliga födelsedagsbrev. Det kom mig tillhanda redan den 25 April, alltså på 17 dagar denna gång. Posten går näml. snabbare nu sommartiden, sedan sjöfarten över Queebeck öppnats, då det även går flera båtar hit från Europa.

Som ett apropos till vad du skriver om svenskarna i världskonkurrensen, kan jag omtala, att häromdagen, då jag var inne och skulle köpa sågfilar, framhöll expediten som det yppersta de hade i den vägen svenska filar. ”De äro visserligen dubbelt så dyra som Canadensiska, men de äro de bästa i världen”, sade han. Jag tittade på firmamärket. De voro av C.O.Öbergs tillverkning.

Ang. väderleken här, så har det nyligen stått i tidningen, att den nu förlidna April varit den kallaste i B.C:s historia. Vad säger du om det? I vanliga fall brukar våren här göra sitt inträde i Februari, men i år har det varit ”Sverige-vår”. F.ö. senast i förgår stark nattfrost. Buskar och små-träd äro nu visserligen fullt gröna, men solfattigt ha vi det fortfarande. I dag 1:sta Maj regnar och blåser det, så man känner sig ”hemma”. Gräsmattorna äro här gröna hela vintern, trots frosten, och om solen skiner så här års, är det ganska mycket varmt.

Från Folke har jag nu även fått mottaga fönsterskisserna, samt hade från Lizzie brev till min födelsedag. Har skrivit till dem båda nu.

F.ö. gå dagarna här i arbetets tecken. Upp kl.6 f.m. för att vara vid min arbetsplats kl.8, sedan kommer jag hem vid 6-tiden på kvällarna. Hedvig stiger upp vid 5-tiden för att sätta fyr i spisen och laga min frukost. Sedan arbetar hon ute på tomterna hela dagen. Hon är rasande duktig och en god hjälp och kamrat för mig.

Vi arbeta nu på det 5:te huset sedan jag började hos Strome. Jag trivs fint med arbetet! Ibland träffar jag landsmän. Det är en hel del svenskar och norrmän anställda hos Christensen som cementgjutare. (Så högt upp som till carpenter-yrket sträcker sig ej deras förmåga.)

Framför mitt tack till farbror Ernesto för hans hälsning, samt vare du själv innerligen hälsad från

Din Son.

Hedvig ber mig bedja Far ringa till Huskvarnas, och ge dem i uppdrag sända en katalog på hushållsmanglar och stekgrytor, samt att de uppge ung. fraktsats för en mangel via Johnsonlinien till Vancouver. Hedvig hälsar!

Long Beach 5 Maj 1927

Kära May, --

Det är nu mycket över 3 mån. sen jag sist skrev så du börjar väl bli smått otålig på min tystnad. Sen i början av mars (2 mån.!!) har jag nu varit ensam om att sköta hemmet och barnen. I början gjorde Sven mest allting, kom hem till lunchen och såg till att allt var O.K., och lagade middagsmaten då han kom hem.

Men så småningom gjorde jag mer och mer och slutade att lägga mig varannan timme eller så. Nu gör jag precis allt utom att bada babyn om morgonen. Alla uppköp sköter Sven förståss, då jag ej går ut på gatan ännu. Jag är annars ute mycket häromkring huset, vattnar gräsmattan och pysslar om rosorna osv. Jag kan nu t.o.m. sy på maskin (har ej elektr.). Jag kan gå utan kryckor, men använder åtminstone en för det mesta för att ej trötta ut mig.

Här är ett par foton, som vi togo strax jag kom hem från sjukhuset. Så Ann-Kersti är mycket större nu förståss.-- Tack för de rara korten du sände. När jag ännu bara satt i en stol roade jag mig med att sätta in i album och sortera alla foton. Ett album gjorde jag till syskon-familj-album. Det är ett svenskt do. så man skjuter in dem i hål. Nu önskar jag att Dahlgrens voro lite fetare av sig, så de fyllde hålen. Förstoringarna passa bra, men de små får jag klistra ihop flera stycken för att få det att passa. Får jag tigga några stora kort av dig för att fylla Edra sidor i albumet? Har ett litet album med ovanligt små hål. Dit har jag måst förvisa de små Dahlgrenarna.--

Fick foton av Lizzies barn, men Maggies har jag aldrig fått det minsta lilla kort från -- och ej ett brev heller på många år.

Skickar ett visitkort, som bevis på att Sven har eget kemiskt lab. Äntligen. Men ännu är det bara i början , men ”miljonen vinkar ännu i fjärran”, jag menar, den har ej slutat att vinka ännu. Har eran? Den kanske lagt sig till ro i er plånbok?! Innerliga hälsningar från oss alla

Rose

Aldrig har jag väl skrivet ett så kort brev förr till dig, men jag föresatte mig att ej skriva längre än du gör!!!!

Berget den 24 maj 1927

Käraste Rosabiten!

Oändligt tack för ditt brev av den 29 april! Mitt hjärta skälver av medlidande för eder svåra ekonomiska ställning, och dock känner jag mig stolt över dig, mitt yngsta barn, att du har ett sådant hjältemod och bäres upp av tron på Guds godhet och hjälp.

Ditt brev var så rörande vackert alltigenom. Och jag tackar dig särskilt för, att du gått mig tillmötes med att tala om detaljerna i ditt vardagliga liv, det var så oändligt kärkommet, att du nu ändrat skrivsättet ger nu en klarare bild och skänker mig värme och tillfredsställelse. På detta sätt känner man sig vara närmare brevskrivaren och det stärker därför bandet mellan oss. Må du därför alltid fortsätta därmed i dina brev till mig.

Ja, mitt kära barn, jag är så innerligt glad åt, att du hyser barnakärlek till din far och att du inser att mina råd, förmaningar och kommentarier alla äro sprungna ur ett älskande fadershjärta. Bara denna din deklaration väger mycket för mig. Jag känner mig därav lugnare, ty jag vet nu att du förstår mig bättre än förut.(...)

Meddelandet om barnens dop och din religiösa väckelse tackar jag dig särskilt för. Det kändes så innerligt och förtroendefullt -- så som det skall vara mellan barn och föräldrar. Med anledning av ditt meddelande om, att en ny luthersk kyrkla invigts i L.B. vore jag dig tacksam få veta om den är skandinavisk eller rent av svensk, eller om dess gudstjänster utföres på engelska efter ref.ritual.

F.n. ha vi Maggie på besök i Stockholm. Hon har fått en månads semester från sitt apotek och längtade söderut från det kalla Boden. Men här fann hon det vara nästan lika kulet och ruskigt som däruppe. Det är nämligen en ohyggligt ledsam vår här även i år. Och nästa år kanske det blir än värre, ty då komma solens pro-tuberanser att nå sitt maximum -- för den här gången. Dessa ”solfläckar” lära vara skyldiga till de klimatiska rubbningar, som f.n. visa sig överallt på norra halvklotet.

För att återgå till Maggie, så är hon till det yttre fräsch och vid vigör -- men hennes nerver äro alldeles ”slut” på grund av överansträngning under och efter sjukdomen hon genomgått. Hon är dock, gudi lov, även vid gott mod och kämpar modigt, som ni alla mina töser.-- Nils Folke blir antagligen utnämnd till kapten på nyåret och får då löneförhöjning. De ha ungefär 2 år kvar i Boden, innnan han får transport söderöver vilket ju alla däruppe sträva efter.

Hos Adlers är allt som förr. De flytta till landet den 4 juni (adressen vet jag ej säkert ännu).

Nen skall även i år vikariera å Sabbatsberg en månad och Lizzie tager barnen till sig under denna tid. May har jag ej hört från på länge. Från Herbert hade jag brev för ett par dagar sedan. Han ”mår kul” och knogar och står i mycket strävsamt som ”carpenter”, men har intet särskilt nytt att berätta. Det förvånar mig, att han ej skrivit till dig på så länge!

Här och över all världen är nu stor begejstring över Charles Lindbergh flygning över Atlanten. En bragd, som i någon mån även ökar intresset för den svenska vikingastammen, ehuru hans mor är amerikanska och han själv aldrig sett Sverige. Men amerikanerna (en del tidningar) ha varit nog rättvisa att erkänna, att denna man, som gav sig iväg över Atlanten, medtagande blott ett par smörgåsar, troligen aldrig kommit fram, om han ej haft vikingablod i sina ådror.

För några dagar sedan avseglade vår utmärkta sångkör: ”De Svenske”, under ledning av min gamle vän, Emil Carelius. De skola ”göra” hela U.S.A. och komma även att sjunga i Los Angeles. Det blir den hittills störta sångarfärden i ”Nya Världen”. Så, du ser, att gamla Sverige och hennes söner vaknat och göra vad de kan för att världen skall få klart för sig, att de finnas till och, i allra flesta fall, ej ligga bakom någon av de stora nationerna. Om nu blott den stora kroppsarbetande massan av svenskar i Amerika, kunde också ”ryckas upp” och ej skämmas för sin nationalitet. Men det är för bedrövligt med den saken. De flesta äro sådana, att om de lyckas nå ett par pinnhål högre än då de kommo ut, så äro de ej svenskar längre. Nej, det fordras målmedvetet och segt arbete av oss här hemma, om vi skola kunna få större upplysning bland svenskamerikanarna om sitt eget land, sin egen nation, sådan den ter sig nu, och att de alls ej behöva tumma på sina goda amerikanska medborgardygder och sina skyldigheter mot och sina sympatier för det land, som adopterat dem, därför att de äro av svensk härkomst.

Det förargar mig, att en så över hela världen läst författare, som Jack London, med förkärlek alltid gjorde sina böckers fegaste stackare ävensom dumhuvuden till svenskar. Att borteliminera sådana vitt spridda åsikter är ingen lätt sak, även för de modiga och intelligenta.

Ja, lilla Biten! Du fär ej misstycka att jag sänder dig inneliggande lilla skärv att köpa papper och frimärken för. Jag skulle önska att jag hade större möjligheter att bisträcka dig på ett verkningsfullt sätt -- men du vet ju att far ej kan detta numera. Hoppas Sven kan sälja den lilla lappen i någon bank i L.A.

Hälsa honom och framför min välönskan till hans företag! (...)

Din egen trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 30 Maj 1927.

Kära min gosse!

Tack för dina båda brev (...) båda voro av intresse för mig, och aprilbrevets senare del (om cedern och sociala frågorna) var mycket redigt och ledigt skrivet och kunde ha, med ett par redigeringar, satts till tryck -- riktig journaliststil. Jag börjar tro att du har burit på en latent gåva, som först nu vid mogen ålder kommit till synes. Emellertid vore det mer än sorgligt om du skulle tappa bort din svenska stil och vårt språk, få det orenat av amerikanismer och anglosismer. Jag vet att det ej är så lätt att ej bli smittad och för dig än mer, som är i dagligt sällskap med en svensktalande, som ej kan engelskan grundligt, nödgas som ”lärare” blanda de bägge språken.

Här pågår även i år en livlig frammarsch på de tekniska förbättringarnas väg inom husbyggnadskonsten. ”Bygge och Bo” utställning hos Liljevalchs besökte jag för en tid sedan.(Jag hade då ej fått ditt sista brev, och visste således ej om Hedvigs mangel- och grytbehov.) Jag tog med en del ”papper”, som jag sänder i korsband och har sänt din adress till Gösta Tingström, Korsgatan 12, Göteborg, som är pappa till ”världens främsta espagniolett-båge”: ”Fix”, vilken är antagen av den s.k. Standardkommittén som den lämpligaste.

Den allra nyaste nu utställda ”hushållsmangeln” tillverkas av A/B Växlar och Signaler i Örebro, och har jag ävenledes skrivit till dem att sända er uppgifter på densamma -- den heter ”Avos”.

Husqvarna tillverkar inga manglar n.m. men grytor sänder jag papper på. Då du sedan kommer igång ”som din egen”, vore det ej ur vägen, att du tog agenturerna för våra svenska fabrikat av de slag som passa för marknaden. Man måste passa på innan någon annan nappar åt sig dem, tyckes mig. Med Johnson Liniens hjälp skulle det ju kunnna bli möjligt att få en export till stånd.

Ännu ha vi ej haft sommar, ännu gå vi med vinterrockar här, i fjol var det svårt, men värre i år. Liksom Missisippi katastrofen i U.S.A. tror man att vi få i Norrland , vårfloden i år slår förra årets 100-års rekord! Den som lever får se.

Charles Lindbergh blev ännu mera illa åtgången av London-publasen än i Paris, ser jag i tidningen idag. Hit skulle han också komma för att hälsa på i sina fäders land och träffa ett par fastrar och kusiner, men det får han antagligen ej denna gången. U.S.A.regeringen är mycket litet intresserad av hans svenska härkomst (liksom fallet var med Erik Nelson -- Stockholmaren Nilsson). Det är därför knappast troligt att han kommer.

Maggie har varit här på visit -- hon har semester från apoteket en månad.(...) Det kännes skönt för mig att du enligt avtal håller kontakten, ock må så bli tills ridån går ned. Hälsa Hedvig. Din egen trofaste

Farsgubbe.

Hur kommer det sig att du alltid frankerar breven hit med 8 cents? Från U.S.A. är det blott 5 c.

Vanliga adressen 26/6 1927.

Kära min Far!

Många tusen tack för de två breven. Då jag nu ej har skrivit på en tid undrar du väl, hur det är fatt med mig. Men jag mår bra, och har hittills endast förkovrat min egendom.

Jag fick sluta hos Strome för ungefär 4 veckor sedan, emedan det för vårsäsongen ej fanns mera att göra. Jag hade då varit hos honom 4 månader.

Sedan har jag byggt ett litet snyggt uthus åt oss, inrymmande hönshus, vedbod och ”dass”. Hedvig tycker, att uthuset är ett arkitektoniskt mästerverk i sitt slag och hon är ju ganska ”kräsen”. Men arkitekten, som sitter här, har även fått andra smickrande omnämnanden, i det att folk frågat, vad det skulle bli för sorts hus.

Så har jag med Hedvigs hjälp framtrollat en fin trädgård på 14 dagars tid. Där det förut var omöjligt att komma fram utan hjälp av yxa och såg, är nu den härligaste trädgårdsjord, där vi satt alla möjliga grönsaker och blommor. Vi odla t.o.m. majs för hönsen. Här äter folk majs som en delikatess, men jag har då ännu ej fått smaka på den. Vidare ha vi satt äkta svenska bruna bönor, som Hedvig, omtänksamt nog, tagit med sig för detta ändamål. De växa storartat i denna fina jord. Det besynnerliga är, att trädgården ser ut som en gammal odling, och då är den uthuggen direkt ur skogen. Då man betraktar metamorfosen, ser det ut som en omöjlighet att framskapa något sådant, men det går med hårt och ärligt arbete.

Värdet på lotterna och husen -- egendomen så kallandes -- är efter de gjorda förbättringarna -- ca 800 dollars, och nu har jag blott 25$ skuld på tomterna kvar att betala.

Då trädgården var färdig, satte jag in en annons om carpenter-jobb, fick svar, och håller nu på med att ensam med en hantlangare, tillbygga 2 rum och veranda vid ett hus i Södra Vancouver. Det går bra, och jag känner mig riktigt stram, då jag står å takåsen av mitt verk. Folket visste inte ett dugg, hur de skulle göra tillbyggningen, så jag har själv gjort ritningen till den. Har denna gång betingat mig $5:50 pr dag, men skall snart åtaga mig jobb på accord. Som du ser, har jag ”marscherat på”, men ”it´s a long way to Tiperary”.

Tack för alla urklippen. Det var ena sabla sossar, att fortfarande regera hemma, men de ha väl ett gott (?) föredöme i bolsjevikerna. Nej, sänd hit en bunke sossar och andra polettjojkar, så skola de snart få lära sig arbeta. Här ä minsann ingen som etablerade sympatistrejk om någon blir avskedad!

Nu kommer jag till det, som egentligen skulle stått först i brevet. Får beklaga din sorg över din kära systers, min faster Jennys borgång. Jaså, att hon skulle så snart efter vårt besök hos henne gå hädan. Hon var då mycket vital och rörlig. Roligt, att vi gjorde det besöket! Tack för hennes hälsning, och Frid över hennes minne!

Tack för alla intressanta prospekter, som jag fått mottaga. Det var synnerligen påpassligt av dig. De erbjuda mig stort intresse, då jag allvarligt funderar på, att försöka mig på agenturer här, för speciellt bygggnadsartiklar, lämpliga för denna marknad. Tingströms espagnolettbåge skulle vara en utmärkt artikel, att arbeta med, men ”dråbaken” är, att här användes de engelska skjutfönstren, varvid inga beslag alls behövas, med undanag av några metalltrissor. Från Tingström har jag emellertid fått mottaga brev och brochyrer över ”bågen” samt erbjudande om övertagande av ensamförsäljningen på Canada! Vad sägs om det! Nu väntar jag på av honom utlovade modeller och skall sedan börja undersöka saken.

Något om mangeln har ännu ej hörts av, men det skulle säkert vara en artikel, som här hade en given framtid. Här väntar bara folk på en sådan praktisk sak, då nästan alla hushåll tvätta hemma, men måste stå och stryka lakan och sådant.

Ja, nu har det redan varit midsommar, men här förekommer ej midsommardagen, så den har passerat i ”byggandets tecken” för mig. Den 1 Juli är det 60 årsdagen av ”confederationen” -- Canadas förenande -- vilken över hela landet skall högtidlighållas med storartade festligheter.

Du frågar ang. frankering med 8 c härifrån. Ja, ser du, saken är den, att vi, som ej är engelsmän få ”betala kalaset” åt de senare. Det kostar näm. endat 3 c till England, men 8 c till alla andra europeiska länder. Ett typiskt exempel på att de helst se endast engelsmän i detta land.

Framför mitt tack för hälsningen samt min vördnad till fröken Alstermark, samt hälsa ”gubbarne”. Din tillgivne

Son.

Hälsa syskonen! Hur är det med Stålhand?

Det erbjuder en egenomlig sensation att sitta här i värmen, ätande glass, endast iklädd skjorta o. byxor, samt se de snötäckta fjällens toppar.

361 Loma Ave L.B. 22 juni 1927

Kära far;--

Nu ha vi flyttat två gånger sen jag sist skrev, och det slår visst rekordet. Den 9 maj flyttade vi från det stora och bekväma huset vid Ximeno till ett litet skjul på en bakgård. Vi kunde ej finna något lämpligt som var billigt nog, så vi flyttade till ett rum och kök i fickformat för en vecka eller två. Togo bara ett par kappsäckar och ungarnas sängar. Jag blev förståss överansträngd efter all packning och rengörning. Hade Gunnar borta för några dagar och bara låg mest hela tiden. Det var skönt att ej ha så mycket städning och knog som på det andra stället som ju var alldeles för stort. Det var ju beräknat att jag skulle ha hjälp hela tiden, men när vi så ej kunde ha råd.--

Ja, i det där skjulet bodde vi så en hel månad. Där fanns ej ens badrum, vilket är förskräckligt att ej ha när man nu är van vid det. Och i synnerhet för barnens skull. Och så skall jag ha hett bad tre ggr i veckan minst för mitt ben och ha det i en timme. Det är den enda behandling jag kan ge det själv. Och så rörelser förståss vilka bäst tages i vatten eftersom benet då flyter och ej är så tungt. Jag får ingen massage längre. Har ej varit till kliniken på över 2 mån. då jag ingen har som kan stanna hos barnen. Men den där månaden på det stället, som mest var en stor säng, vilade jag upp mig betydligt.

Jag går nu utan kryckor hela tiden. Kan bära och lyfta Ann-Kersti -- och hon är tung skall jag säga. Kan ta ett bad alldeles ensam. Måste ju förut lyftas in och ut. Det enda som jag nu ej kan göra är att ta på mig ”bracen” = stålskenan med vidhängande känga.

Den 10 juni flyttade vi hit till trehundrasextioett A-Loma Ave. Detta är också ”Rear-House”. Ett rum, kök, och badrum (så nu behöver jag ej bada hos bekanta längre). Här är stor gård, gräs-bevuxen, blommor och fruktträd. Och det bästa är att alltsammans är inhägnat så att Gunnar ej kan gå ut på gatan. Värdfolket ha också en liten pojke -- 3 år -- så han och Gunnar leka tillsammans hela dagarna. De ha en sandhög att gräva i och idealiskt på allt vis. Detta är det trevligaste ställe vi bott på sen vi giftes. Och lustigt nog det billigaste. Vi hyra det omöblerat och ha fått låna möbler och mattor från flera svenska familjer. Något hade vi själva och allt linne och porslin förståss, det ha vi ju själva. Och här är ”running hot water”, som ej fanns på förra stället. Det var då första gången jag varit utan det sen jag kom till U.S.A. och det var hemskt så hjälplöst och obekvämt det var. Vi betala endast $15 pr månad här. Och det är förfärligt rart med våra svenska hemvävda bonader och dukar. Så nu skall det allt mycket till innan jag flyttar igen. Och inte är det så där stort och svårt att hålla rent utan bekvämt och ”lagom”.

Juni har varit förfärligt tråkig med vädret. Så mycket dinmma och blåst från havet. Jag längtar efter några stekheta dagar fast är glad förståss att vi ej här ha Los Angeles-klimat. Det är friskt med vinden men jag tycker ej om att det är så mulet. Inte förty äro både Gunnar och babyn solbrända och trevliga. Gunnar är ute nästan 12 timmar om dagen.

Svens lab.affär är inte något lysande företag. Fattas pengar förståss. Han hade alldeles för litet att börja med dvs. han hade ju ingenting. Och det går ju ej i detta pennningemaktens land. Så vi ha det nog så brydsamt at få slantarna att räcka till de nödvändigaste livsbehoven.

Det var så innerligen rart av dig att sända femman. Den såg så liten och nätt ut att jag ville egentligen ej alls bli av med den utan helst spara den att titta på, men det blev nödvändigt att växla den. $1.30 fick jag för den. Dvs. Sven växlade den förståss, men kunde ej köpa frimärken för hela slanten ty vi hade ingen mjölk till babyn. Så din hjälp var ännu större än du trodde.

Svenskarna som vi träffat i kyrkan äro gränslöst rara mot oss och hjälpa oss lite då och då. Men ingen av dem är ju förmögen eftersom de äro arbetsfolk på skilda områden. Men de äro rysligt snälla och goda att vilja göra vad de kunna. Kyrkan är svensk men gudstjänsten hålles varannan söndag på engelska. Söndagsskoleundervisningen för barnen är på engelska.

Tack för breven 22 april och 24 maj -- jag beklagar innerligen att du blivit ensam genom förlusten av din syster.

27 juni

Jag blev avbruten i onsdags och nu har det gått så många dagar och jag har ej fått en minut ledig att sitta ned och skriva.

Urklippet om fru Gravander var mycket intressant. Som du kanske minnes var jag med och startade affären fast den då gick under namnet Hemslöjdsförening. Jag har sytt och målat och ritat en hel del för fru G. för att hjälpa henne i början.

Här kan man ej öppna en tidning utan att läsa namnet Lindbergh på ungefär varannan sida. Och hattar som kallas ”Lucky Lindy” med aeroplanpropeller och strumpor med namnet Lindbergh och ja, ja, ja, dom är alldeles galna. Stackars pojken själv lär vara alldeles utledsen på så mycket väsen. Han vill helst vara i fred. Och det var hans mening att stanna längre i Europa och besöka Sverige, men amerikanska regeringen ”kommenderade” honom att fara hem och för övrigt hade han inget val alls utan fick fara hit och dit vart man skjutsade honom. Det är inte bara roligt att bli världsberömd så där plötsligt.

Jo, och nog skriver dom tillräckligt om Vikingablodet må du tro. Svenskarna är helt plötsligt förfärligt populära. Ja först kronprinsen och Prins Vilhelm och så Lindbergh och ”De Svenske”, det är en väldig propaganda på en gång. Men det var då alls ej för tidigt. Svenskarna själva har också vaknat upp må du tro. De skall ha ett stort jubileum om ett par år med en fond på ett par millioner dollars för att fira den första svenska koloniens grundläggning någonstans på ostkusten. Minns ej namnet. En stor minnesbok med namnen på alla berömda Svenskamerikaner skall ges ut och det skall tutas och basuneras ut i alla knutar över hela U.S.A. att svenskarna äro svenska.

Du nämner om Jack London. Ja, svenskens anseende hos amerikanaren kan han inte skada precis för lustigt nog är inte J.L. läst här i landet. Inte på långa, långa när så mycket som i Sverige t.ex. Det är sällan man träffar en person (am.), som har läst någon av hans böcker. ”The valley of the Moon” tycks vara den enda.

Herbert har ännu ej skrivet till mig. Undrar så varför.(...)

Du talar om en operation? I ögonen? Tala om närmare vad det skulle göras åt dem. Är ledsen att du har besvär med dem. Går nu utan kryckor för jämnan. Har lämnat tillbaka kryckorna till kliniken där jag lånade dem. Blir bättre och starkare varje dag.

Innerliga hälsningar från oss alla.

Rose

Vi ha nu härligt solskensväder äntligen. Här var en komet i går kväll och fem oljekällor brann så det var en farlig illuminering.

[Brevhuvud] SVEN SVANTESSON - INDUSTRIAL CHEMIST

1246 Formosa Ave, Hollywood, Calif. June 27, 1927

Lilla Rose!

Installerad på address som ovan. Låt inga björnar veta var jag bor, så är du snäll.

Glömde tandborste och nattrock men har stortån i behåll. Kommer nog ned snarast efter dem såväl som ”labisset”.

Det kännes som ny kraft i vingarna, eller under, trots penningbrist och allt.

Det klarar sig, om Gud vill, skall Du se.

Folket här äro tyskar. Man spricht ja Deutsch! Ganz gewiss, meine Frau.

Hälsning till Dig och småfolket. Tillgivet

Sven

Käraste Min Egen, Lilla, Stora, Söta Rose!

Tack för Ditt innerligt rara brev av Måndags kvällen! Va det gjorde mig go och varm ”ända” in i själen. Ja, tack för Din lilla hyra, alla obligationer att de äro relativt små. Jag har lidigt ohyggligt sista veckan av att ha varit så fattig så jag nästan tappade modet. Jag vet att vad Du beträffar så blir allt gott och väl men jag försöker så hårt att finna mig själv och ja, ja.

Käraste Min! Dig måste jag ha, always! Men hur kan en fullkomlig känsla hysas i en så ofullkomlig värld.

Kära, jag är litet orolig för Gunnar. Jag önskar så mycket att vara nära honom. Ibland känner jag som om han behöver mig mest av alla. Nästa gång Du går till Doctorn, fråga honom om Gunnar. Något synes mig galet.

Det är något i görningen. Hur det skall utfalla beror sig nog mycket på min ”själsstyrka”. Give Gud att jag har den. Bed för mig

Kära, längtan för Dig och hemmet är svår. Må lugn och lycka snart komma. Innerlig hälsning Din

Sven

Hörde Du att Leffler blev skjuten till döds i Balkan för falskspeleri. Öde!!

Tisdag Kväll!

Kära Rose!

Tack för brevet av gårdagen. Sa´just till Karl på hemvägen att ”nu sitter Rose och är ledsen att hon inte gav mig en bit kaka med mig liksom jag nu är ledsen att vi inte tog det lugnt och stannade för kaffe -- trots det att vår aptit var liten.”

I will go and see Miss Smith -- om jag inte har allting klart i denna vecka.

Skall alltså låta Dig veta. Det är hemskt att ha att göra med L.B. Social Welfare med Tucker etc. bakom. Ugh. Well, medicinen får tydligen tas till sista droppen om inte --

Så, god natt och må morgondagen bringa våra problems lösning. Hej!

Sven

Onsdag kväll.

Kära Rose!

Idag är det den sjunde -- onsdag -- tiden går -- och synbarligen intet är uträttat.

Det enda av nyhet är att idag var jag på en preliminär interview för en ny spansk film som W.Griffith skall spela.

Det synes som om jag kommer att få en god del arbete där. Direktörn kommentera mycket väl på min typ, hållning etc.-- Så säkerligen!

”Säkerligen”! Framåt, uppåt med klar vision av det goda som jag önskar för de mina. Här är den och hjälp nu till och håll fast vid den:

Ett hus på en höjd med vy över hav och nejd. Lummig plantering över grön, tät gräsmatta. En nedre våning med trevlig hall (så trevlig som Du förstår att göra den ).Ett music och living room; ett bibliotek och skrivrum; en matsal, kök och serveringsrum! Övre våningen -- Ditt och minsta babies´ sovrum; Ditt och babies bath; mitt sovrum och bath; gästrum tvänne -- bara 9 trevligt möblerade rum. En bak-stuga för betjäning -- medelålders man och hustru -- mannen för trädgård och frun för kokning och babies. Ett arbetsrum för undertecknad tillsammans med dubbelgarage för din och min bil. En trevlig vänskapskrets -- mina vänner Dina; och Dina mina -- glad, enthusiastisk verksamhet och dess belöning -- sedan lycka, förnöjsamhet, lugn, kärlek. Behåll bilden, dröm den och glöm allt det negativa; ju fortare Du kan fullkomligt bemästra visualiseringen av denna dröm-tanke -- ju snarare realiseringen.

Förlåt engelsk-svenskan!

Så nu gonatt, och var förvissad om det allgoda; hjälp att hålla fast vid det; erkänn misstagen och glöm dem --

Endast håll fast vid det som skall bli.xxx

Sven

Käraste!

Sätter mig ner att skriva åsså skriker dom på mig just när jag har skrivit ett så vackert ”Carissima”. Gick opp på kommissionen. Vår petition O.K. Får nog höra utav ´et i närmaste tiden.

Säkerligen skall lyckan komma vår väg. Jag känner redan bitterheten glömd så då måste väl glädje komma.

Skriver i morgon x

Sven

Onsdag.

Lilla Rara!

Fick Dina två brev. Tack så mycket för dem och allt lugn och medkänsla som du andas. Innesluter Fem Dollar check. Fortfarande arbetar som spanjor. I morgon igen.

Fick ej iväg gårdagens brev så här komma de på en gång.

Måste komma snart men tänker mest på att få Er opp fortast.

Så, Kära, nu måste jag fara igen, synes det, alla mänskor skriker efter mig -- att gå med på det och detta. I am tired and sick of it! Vill ha mitt lugna hemliv igen. Så, dä så! Skriv. Hjärtliga kyssar

Sven

Kära Rose!

Jag hade tänkt mig att säkert komma ner till Dig över weekend och just i skrivandes ögonblick så bestämmer pojkarna att vi inte ska köra ner till L.B. som tänkt.

Därför har Du varit utan brev osv. Föll ner på mitt löfte att skicka pengar i Torsdags och Fredags, därför att i dag flyttar jag från apartmentet -- för mycket av interference från alla håll och kanter för att kunna uträtta något. I veckan har Gunnar lovat arrangera ett job med minst 40 dollars i veckan i Lasky´s gardrobe avdelning om han kan -- och tror han sig säkert ha det riktiga ”pull” som behövs.

Jag är ledsen att inte ha kunnat komma ner -- saknar åsynen och sällskapet av de mina. Innesluter två ”försök av poesi” -- döm inte för hårt. Bör kunna skicka en slant Tisdag.

Skall hålla Dig flitigt à jour de närmaste dagarna -- hoppas få Er alla opp mycket snart.

Till dess XO Innerligen

Sven

Dearest!

This is just 4 hours after my other letter.

Now I have moved -- all alone -- no calling Bill Bill -- will you do this for me, let´s play bridge, have a drink etc. all of which was quite unprofitable. It is true that there was a friendly spirit prewailing but what does it profit if the friendship cannot outlast my discontinued subserviency.

So, perhaps You think me unwise to have moved but somehow it seemed to me that your portrait was smiling at me when I woke from my first sweet slumber in my new room, so I know that deep down in that conciouness of yours that knows all and, yet, perhaps cannot visualize it to you -- you approve of me and this action of mine.

I am more and more looking toward Home Sweet Home for us and miss you all awfully. With many huggs and kisses to you and Gunnar and Ann.

Innerligen Sven

Söndag Kväll.

Kära Lilla Rose!

Tusen tack för Ditt sista brev, där Du sa att Du ”Wanted” mig. Brevet innan gjorde mig icke glad. Om Du ändå ville förstå, min egen, hur vänlighet och kärlek från Dig vinner omedelbart gensvar hos mig, och sporrar mig till verklig uppoffring för Dig och barnen så skulle Du skriva oftare och varmare. Dina brev med misströstan och antydda obehagliga hemligheter såra mig, skada mig mycket.

Jag var så ledsen att inte kunna sända mer pengar -- jag måste betala min andel i telefon, gas, tvätt etc. så. I denna gångna veckan förtjänade jag ändå 30 dollars, och jag skäms att så lite gick till Dig.

Imorgon arbetar jag igen och skall göra bättre, hoppas jag.Det just måste komma.

Sista gången blev jag tagen i en ”Still” och ”Close up” -- en mordisk scene -- så jag skall försöka få tag på fotot för Ditt nöje och också en varning så Du kan se hur mordisk jag kan se ut.

I går och dag har varit tråkiga och jag pank. Saknar mina egna så mycket.

Måste höja mig fortare -- kan inte tänka på vår bortovaro från varandra utan en rädsla av att det må bliva längre än jag önskar.

Låt oss börja bygga på huset, visualisera litet mera -- vad ska det bli!?

Skriver imorgon kväll -- Till dess Á Dieu!

Innerligen Sven

Huggins såg mig och Mrs Newton idag då jag var nere i Hollywood och tanka. Dom undra nog vad det var för en blonde jag var med.

Tisdag!

Kära Rose!

En dag mer gången -- mer löften för framtiden. Det ser ut som om något bra snart kommer upp för mig, så låt oss hålla fast vid det. Det är redan sent -- halv tolv på natten -- och skall jag på tidigt call i morgon bitti. Carl Runfelt insisterade på at ha mig med på en billig biograph -- ”Bean Gesti”[?] spelades men så utomordentligt var det då inte. När vi sen kom hem så va det två pojkar väntande på oss för att spela bridge. Det roar Dig kanske att veta att det är utan pengar.

Har inte fått tag i Stillen ännu.

Väntar på en vänlig rad från Dig.

Skickar $5 i morgon.

God Natt

Innerligen Sven

6131 Eleanor Ave, Hollywood

Dear Rose!

Sorry to hear that you feel so badly about things.

Please cheer up!

Worked to-day at the Fox Studio at $10 and also to-morrow and probably for 3 weeks or so, trusting to God it will keep up and we will soon have money to square the situation.

Have no time for the blankets just now but hope that Bixby buys the gray ones.

Once more, be of good cheer!

Love to you and the babes!

Sven

Söndag!

Kära Min Rose!

Jag är djupt olycklig och orolig över att icke ha kunnat skaffa några pengar denna vecka. Arbetet i filmen blev uppskjutet till den kommande veckan.

Närvarande chanser för arbete äro nu:

1) I filmen 4--5 dagar denna vecka à $10 dagen.

2) Arbete som snickare-hjälpare à $6 på slutet av veckan att pågå 2 månader om det realizeras alls.

3) Plats med ”The South West Enginnering Co” i installerandet och opererandet of en ny, ytterst effective ”oil dehydration process”.

4) En man har förhört sig hos mig angående möjligheten att ha mig att göra experimentalt arbete på glass [glas] som släpper igenom de ultravioletta strålarna.

Som Du ser gör jag så gott jag kan att skaffa arbete, och var säker på att jag kommer att ta det säkra och inte ge mig in på mera experimentalt utan ”cash in hand garantee”. Själv hoppas jag få arbete några dagar för $10 med Fox och så sedan gå på snickar-arbetet.

Jag har försökt låna pengar hos Gud och alla mänskor men utan synbart lyckligt resultat.

Gick upp till State Compensation Bureau i går e.m. Båda commisionärerna som gjorde förhören i L.B. voro av den åsikten att vi skulle appelera som det varit deras så väl som chef kommisionärens i L.A. åsikt att Du skulle ha compensation.

Av denna orsak:

Our witness, Dr Grant, as well as the defendants witnesses (Dr Sutherland even thinking enough of it to make a special report to the Commission in San Francisco before we ever filed a suit) admitted that there was a presumption that you had contracted the disease while working at the clinic. Whenever such a presumption exists it is necessary (by precedents of law) that the defendant prove that you did not get the disease as presumed. The defendant could not produce such testimony. Hence, you are entiteld to compensation.

This legal part, according to the commissioners here, may have been overlooked by the S.F. head commission and on the reason that in general, cases out of guarantine allthough [?] are not considered contageous.

However, the presumption that you did contract the disease there remains as strongly as ever making you a victim to an exception from usual occurrence.

This, the commission in S.F. appears to have overlooked and then, it appears advisable to go ahead and fight to victory.

Jag har inte en cent och längtar mycket att komma ner till Dig och smeka och leka med babissarna men det skall nog bli.

Hav ännu litet tålamod, kära, och allt skall säkert bli bra.--

Med Guds Hjälp.-- Amen. Tillgivet

Sven

Roses inkomster febr-juli: syning för mrs Bixby $45

Nya Eriksberg den 18juli 1927

Tack för ditt synnerligen efterlängtade brev av 26/26. Visst har jag undrat över det långa dröjsmålet och känt stor tomhet -- allra hälst då även Rose strejkat samtidigt och jag så innerligt väl vet, att då hon ej skriver är det fara å färde eller åtminstone något galet. Två dagar senare erhöll jag också brev från henne. Ditt brev var iallafall hugnesamt jämfört med hennes. Det verkade framsteg, gjorda genom framåtanda och strävsamt ärligt arbete. Du gjorde mig mycket glad, gosse. Trädgårdsanläggningen var en underbar historia, som endast kan nås i ”urskogsländer” och ”maiden ground”.

Vad Tingströms fönsterna beträffar, så visste jag ju alltför väl att engelsmännen koservativt fasthålla vid ”sashes” och att vårt system är oprövat hos dem. Men jag resonerade som så, att i ett klimat med sträng vinterkyla (som t.ex. Östra Canada) är vårt så ofantligt överlägset, att det skulle vara värt mödan att göra ett reformförsök. Så konervativa som de äro går det nog ej fort att få arbeta in de täta fönstren, men jag hade tänkt at du skulle så småningom kunna göra det, börjande med ditt eget hus som expositionsplats.

Det har även varit min latenta tanke, att du skulle taga agenturer för våra i Canada lämpliga byggnadsartiklar -- alltid finnes det några som skola kunna slå igenom, och sådana affärer torde även kunna förenas med din tilltänkta husbyggarrörelse utan att verka splittrande för dess framförande, till goda resultat.

Jag är ledsen över att jag ej hade fått ditt brev angående manglarne innan jag besökte ”Bygge och Bo”-utställningen, då hade ni kanske haft den frågan ordnad nu. Emellertid skall jag på nytt upptaga saken, genom att hänvända mig till ”Avos” fabrikanter. De synas vara lika många andra svenska ”landsortare” -- att ej ens besvara ett gjort erbjudande till affärer, då det medför litet extra besvär. (Här kanske detta besvär gällde att taga reda på fraktpriset med Johnsonbåten.) Äro de ovilliga, så finnes det nog andra mangelfabrikanter här i landet.

Urklippen med Jos.Carlson´s och Hans Christensen Ltd annonser voro synnerligen intressanta. De visade äkta anglo-amerikansk reklamkonst. Koncist och övertygande innehåll. Men den sortens annonser tarvar naturligtvis andra förutsättningar än du nu kan uppvisa. Det tarvar pengar liggande bakom -- men låt oss hoppas att din tur redan om ett par år kommit att också säga:”My operations cover all parts of Greater Vancouver.”

Må Gud, den allra högsta och trefalt store byggmästaren (som vi Frimurare uttrycka det) vara dig därtill behjälplig! Om du blott får ha hälsan så bör det även kunna förverkligas. Eller hur, min käre son? Jag tror att du nu är på rätta stråten -- håll därför stadig kurs och bed varje dag om Hans hjälp -- en dag om sender!

För att nu övergå till Rosabiten, så var det som jag anade, då det dröjde så länge med brev från henne. Svens ”lysande planer” kunde ej, i brist på kapital realiseras som han beräknat. En sådan apparat tarvar litet mer än två tomma händer i U.S.A. Han är för ung och oerfaren ännu och har nog ej förstått att skaffa sig förtroende hos dem som möjligen skulle kunna bisträcka honom med kapital till starten. Jag tycker det är synd om pojken, ty så vitt jag kan döma av hans arbetsvillighet från detta långa avstånd sett, är det intet fel på honom i det avseendet. Emellertid gick det så långt att de ej kunde klara sig längre utan måste flytta från Xemeno Str. till ett skjul inne på en bakgård, där det ej fanns någon bekvämlighet, som hennes självbehandling av åkomman tarvade.

Nöden stod för dörren,-- detta varade en månad. Sedan ha de nu fått tag i en lägenhet i ett ”radhus” A.Loma Ave, Long Beach, där hon säger sig fått det bra, ett rum och kök med badrum och en gräsbevuxen gård för barnen att leka på. De hyra omöblerat och ha fått låna möbler och mattor av svenskar (arbetsfolk) enkla men snälla människor.(...) Hon tycker det är mycket tråkigt att du ”aldrig skriver” till henne, säger hon. Och jag får därför uppmana dig att göra detta. Du förstår nog vilken glädje du bereder henne genom att sända henne en liten påminnelse om att du lever. Det är ju dock din egen syster och som, så ung hon är, fått genomgå mycket av livets svårigheter och elände.

Jag var den 22 juni med på ”Faster” Holms begravning eller rättare eldbegängelse. Hon hade under sista åren legat till sängs och varit mycket besvärlig för Anna och Ivan Bodstedt, så att det var nog en befrielse för dem att hon fick dö. (Sista året hade de två sjuksköterskor för henne.)

Det har varit en konstig försommar här i år. Den 5 juli var den första riktiga sommardagen och då kom en värmebölja, som fortfar ännu. Jag sitter nu, liksom du skriver du gör, i skjorta och byxor, men har ingen glace att smörja mig med. Det är 29 grader i rummet och svetten pärlar om mig. Jag knogar iallafall vid min skrivmaskin, och lämnade just för en vecka sedan bort manuskriptet på en ny bok:”Blad ur Bill Sharks Loggbok” till genomläsning å ett förlag. Naturligtvis får jag sedan springa runt till alla förlag i stan innan hösten kommer -- det har sina sidor att vara författare vid min ålder, då förläggarne bara vill ha unga och moderna sådana, att släppa fram för den läsande allmänheten.

Vi äro vemodigt stämda här på Hemmet, enär vår älskade matmor, fröken Alstermark, lämnar sin befattning den 1 september. Någon ny är ej utsedd, och vi leva i ovisshet och spänning, ty allt i avseende å trivsamhet och vår hemkänsla, husfrid o.dyl. beror på föreståndarinnan. Är hon en undermålig människa, då få vi känna skillnaden mot vad vi nu haft.

Ja, hälsa nu Hedvig och själv är du hälsad från oss alla (inklusive gubbarne och Fröken A).

Din gamle trofaste

Farsgubben

New Westminster 23/7 27.

Kära Fader Bill!

Här är f.n. en ”slack” period. ”Storfolket” ligger på landet, fiskar och badar, varför vi stackars arbetare få göra detsamma -- fastän vi ej ha råd därtill, och i vårt fall av nödtvång. Jag själv har varit ”arbetslös” i 14 dagar nu, och det blir ingen ”fläkt” förrän i mitten av Augusti igen.

Jag håller f.n. på med att underhandla med en härvarande svensk, att satsa en del pengar på exploaterandet av Tingströms espagnolett. Vet ej än huru det går, men skulle han backa ur skall jag nog alltid förr eller senare få igång ett agenturbolag. Har även tänkt på, att starta en snick.fabrik för tillverkning av fönster, samt inmontering av espagnoletterna.

En annan sak är trädgårdsmöbler, som borde ha en god marknad här. Detta är näml. villastädernas land, och varje villa har sin trädgård -- men inga trädgårdsmöbler. Jag skulle tillverka dem av cederträ, som lämpar sig utmärkt för ändamålet. Lätt att arbeta i, är kvistrent och rötfritt.

Därför vill jag bedja Far, att av Nordiska Kompaniet och ”Katrineholm” anskaffa kataloger över trädgårdsmöbler samt sända mig. Detta för att jag skall få våra svenska, snygga modeller. Vill särskilt omhulda de ”kraftiga” typerna. Det är bäst, att Far ej ger firmorna något nys om, att katalogerna skola till utlandet, ty då kanske de ej vilja lämna några.

Du skall ej tro, att jag övergivit byggnadsbranschen för detta, långt därifrån, men jag måste fundera ut sakerna så, att man kan ha det ena, när ej det andra går. Och f.n. är ej byggnadsbranschen vidare lysande här, vilket bevisas av att Hans Christensen slagit vantarna i bordet. De påstå även, att det ej är så ”fett” för Jos.Carlsson heller, då han har stora virkesskulder, men han hänger kanske ihop.

Vill Far även skriva till Rönneådalens A.B. Billinge efter katalog vore snällt, ty de ha snygga stilar på trädgårdsmöber.

Många kära hälsningar til Eder alla. Mest är Du hälsad från Din tillgivne

Son.

---

Back Back to Intro Next

---

Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013 File: SBFB_1927A Book (52 pages)