En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1933

Brev från Herbert och Pehr 1933

Back           Back to Intro         Next

~1933 ~

Amerikabreven

Sunwood Jan.3 1933

Kära Fader Bill!

 

Hjärtligt tack för dina båda brev av 22/11 och 6/12 pto, vari du berättar, att Rose m. familj ordentligt ankommit till Sverige. Jag får i detta sammanhang gratulera dig med anl. av att dina ansträngningar och ditt goda arbete krönts med framgång. Jag förstår till fullo de stora svårigheter, som företaget, att i dessa tider sammnskaffa de pengar, som voro nödvändiga för saken. Att du överhuvudtaget lyckats därmed, vittnar gott för både din fysiska och psykiska styrka, samt visar även, att du allt fortfarande har kvar många av dina gamla vänner.

Ja, nu är Julen överstökad, och vi ha åter glidit in i ett nytt år! Vi ha haft en stilla Jul, men försökt att göra det så svenskt, som möjligt. Men som du vet, så går det aldrig, att få fram den rätta, svenska Julstämningen så här i ”förskingringen”.

Att ”doppa i grytan” hänger jag fortfarande fast vid, samt lutfisk o. gröt som vanligt på kvällen, men grötrimmet, som du vet, du alltid höll så styvt på, har torkat in. Det förefaller så tomt och meningslöst, då man ej äro samlade en hel hop.

Här i B.C. liksom i alla engelsktalande land, ha folk en förfärlig brådska att rusta med inköp till Jul. De börja springa i affärerna 3 veckor före Jul, så man skulle tro, att Julen för dem vore en långvarig fest. Men nej! ”St.Claus” kommer på Julmorgonen och ”X-mas dinnern” avätes, och pang!-- så är den glädjen slut. Är detta någon stil? Tacka vill jag våra Jular, som varar i dagarna 20. Då hinner man ju känna, att det är Jul.

På Nyårsdagen är det modernt att göra s.k. nyårsresolution, dvs. man bestämmer sig för, att under det kommade året vara mycket exemplarisk. Att göra det och det och icke göra det och detta. Folk är mycket entusiastiska därför -- till att börja med -- men som tiden framskrider glömmes alla goda föresatserna. Två betecknande folkdrag: Goda föresatser på Nyåret, snart glömda, samt offervilligheten och hjälpsamheten mot nästan vid Julen. Det samlas näml. här in betydande belopp för att giva den mindre lyckligt lottade en god Julmiddag -- precis som de ej skulle behöva några middagar de andra 364 dagarna av året.

I mitt föregående brev bad jag dig godhetsfullt köpa några kryddor åt mig. Hoppas att du kunnat göra det, och avsänt dem. Det är, som du förstår, blott ett provisorium för mig, att taga så liten sändnig, och från Sverige. Men saken är den, att jag denna säsong blott säljer provet på varan. I liten skala alltså, för att utröna, hur omtyckt ”Ostronsillen”, som jag kallar den, är. Efter vad jag nu kan bedöma, så borde den kunna få marknad här. Jag har sålt 10 och 20 pounds poster till skandinaver, samt 50# kaggar till några av de större butikerna, och de ha sålt ”all right”, så nu har jag ej mera på lager. Alla svenskar och Norrmän ha varit synnerligen berömmande över kvalitén -- ”smakar bättre än anjovis”, har varit deras samstämmiga utlåtande. Än så länge har jag blott sålt i lös vikt (i kaggar) men om jag kan ekonomiskt ordna saken till nästa säsong är det min avsikt att packa ”gaffelbitar” och ”aptitfiléer” i burkar, samt kanske även caviar. Tiderna äro ju ej vidare lysande att starta ett nytt företag, men å andra sidan tror jag, att det går bättre att fästa uppmärksamheten vid sin produkt nu, då folk ej ha så jäktande brått.

Tror du, att du kunde, genom någon av dina resurser, lista ut, hur ”sill i tomatsås” göres. Jag vet ej, om någon inlägger den i Sverige, men att den göres i Norge, vet jag. Det skulle för mig vara mycket bra, att få ett recept därå -- om det nu kan anskaffas. Det är också en sak, som heter ”Norrlands kryddströmming”. En fiskkonservfabrik av den typ, som jag har tänkt mig, finnes ej här. I B.C. konserveras blott lax och på atlantsidan sardiner och hummer, varför här borde finnas förutsättningar.

Från Rose och Nen hade jag små rara brev häromdagen. Framför mitt tack till dem, är du snäll. Skall snart skriva. Hoppas du håller mig underrättad om Svens vidare öden i ”gammel-landet”, vilket kapitel mycket intresserar mig.

Ang. din fråga om jag uttagit mina ”Canadian-papers” får meddela, att jag ännu ej gjort detta, på grund av, att jag ej haft de erforderliga $10:-- till överlopps, som de kosta. Min avsikt är dock, att uttaga papperna så fort jag kan. Som jag dag för dag känner mig mera ”hemma här”,kommer jag väl antagligen att bli Canadensare.

Många hjärtiga hälsningar till Dig och Eder alla.Din tillgivne son

Butt

Det förefaller mig märkvärdigt, at Sven ej underrättade dig om Rose´s tillstånd, och avrådde ifrån, att hon ensam stannade i U.S., som hon tänkte.-- Hoppas mitt Jul-Nyårstelegram kom dig till handa i lagom tid, och att du blev angenämt överraskad?

 

Nya Eriksberg den 24 Jan. 1933

Kära min gosse Bertie!

 

Ehuru du antagligen blott för några dagar sedan mottog mitt 28/12 brev, sänder jag dig åter några rader. Först nu har jag fått besked genom Maggie angående den ifrågasatta offerten å kryddorna. Sorgligt nog blev det kamma noll -- den firma i Göteborg (tror jag det var) som förmedlar apotekarnes inköp här, anser posterna bli för små -- hm! -- den har till apoteket uppgivit namnen å två tyska firmor, som du skulle kunna vända dig till direkt: Firman Ceasar Lorentz, Halle och Stephan Zeitz, Würtzburg. Du borde dock, syns mig, kunna få det från närmare håll: U.S.A., men det kanske då blir dyrare genom tullarne.

Apropå det, så har Världspost-unionen ändrat högsta vikten per postpaket till Canada till 10 kilo. men höjt portot på samma gång. Hoppas att du fått apotekets sändning allright, för min del torde jag ej kunna göra mera åt den saken.

Nu för några dagar sedan kom äntligen vintern till oss med mycket snö och kyla, dock allra mest i mellersta och södra Sverige, minst längst norrut. (Mekanien slår back) och man spår att vi  nu får mer vinter än vad vi önska. Nöden i Norrland är fruktansvärd, men hjälpaktionen från befolkningen i de andra landsdelarne har varit storslagen, och likaså syns det som om alla politiska partier (med und. av kommunisterna) äro eniga om att här måste tas kraftiga tag för att undvika en katastrof.

Sossarna, som sitta i makten, börja känna det därmed följande ansvaret -- och detta är bara bra. Det är mycket i lagstiftning att reformera och mycket obehövligt, som skall skäras bort. Att Sverige kommer att rida ut stormen bättre än de flesta andra länderna synes n.m. även vi svenskar börja att tro på.

Sven S. har nu t.v. ”omhändertagits” av en moster, bosatt i Hörby, där han ska bo och läsa på sina återstående ämnen till erhållande av Fil.Kand. examen vid det strax bredvid liggande Lund. Det har blivit allom klart, att han här ej kan komma fram till en anställning där han kan få bruk av sina kemiska kunskaper, utan avlagd examen med goda betyg. Han har gott läshuvud och tror sig kunna absolvera graden under en tid av tre, fyra månader. Alla anse vi detta vara klokt använd tid, ty arbetslöshet ger ju honom ingenting. Rose ämnar genomgå en operation i sitt ben i Februari. Om det lyckas vore glädjande. Hälsningar från oss alla!! Hälsa Hedvig från Maja och mig. Hoppas du har brev på väg till mig. Din trofaste

Fader Bill

 

Sunwood Febr.5 1933.

Kära Fader Bill!

 

Hjärtligt tack för ditt brev av 28 Dec. Det var roligt höra, att du senterade mitt Jultelegram!

Men ledsnad ”hör” jag dig omtala, att du ej orkar ”vara med”, som fordom, men det är ju å andra sidan ej annat än mänskligt. Vi dödliga äro ju en gång rätt bräckliga, så åren ”teller”, som norsken säger. Det är med människokroppen, som med vilken annan maskin som helst. Den blir sliten och rostig med åren, och pannsten samlar sig i ångpannan. Olja och pannstenslösning vill tillslut ej göra någon effekt, och tillslut måste man ju skrota ned det hela.

Mycken tack skall du ha för utförda uppdraget ang. kryddorna. De ha nu anlänt i gott skick, och omedelbart tagits i bruk. För några dagar sedan köpte jag en check för Kr 12:--, som du godhetsfullt hade lagt ut åt mig, vilken jag inneliggande sänder. (No 7495 Can.Bank of Commmerce, dragenSkand.Kredit.Sthlm.)

Jag var ställd i ”valet och kvalet” mellan att sända dig 3 doll. i sedlar i rek. brev, i vilket fall du nog fått bättre valuta vid växling, eller denna check, som med bankens provision kostade mig $2.93 men så tänkte jag på, att om brevet med sedlarna kom bort på vägen, så vore det väl nästan omöjligt, att få ngn ersättning. Det skulle vara roligt, höra, hur mycket Ni nu får därhemmma för en Canada dollar.

Det kan ju hända att spansk humle och röd sandel finnes i östra Canada, men här ute i Västern äro de okända. En kryddfirma här i Vanc. skall på min begäran försöka få tag i dem genom deras förbindelse i New York. Jag har även själv skrivit till kryddimportörer i London för offert. Det är näml. ej någon tull på kryddor fr. England och hit, så det borde bli billigare, än fr. New York ell. Sverige. Fr. Sverge är tullen 3 cent pr pounds + 10% värdetull.

Att taga gods på jernväg fr. Östra canada (Halifax) och hit, kostar i frkt mer, än båtfrakten runt hela jorden. De ha t.ex. så löjliga fraktsatser på järnvägarna här, så att t.ex. vetefrakten Alberta--Vancouver kostar dubbelt så mycket som från Alberta till Liverpool! Och så undrar de, varför jernvägarna här ej bära sig. Nej, de inhemska fraktsatserna äro alldeles för höga. Jernvägarna förlora därpå såväl som både producent och konsument. B.C.s fruktodlare t.ex. kunde göra goda affärer med sin frukt till ”Prärien”, där de äro angelägna om, att erhålla frukt härifrån, men på grund av de envist höga frakterna omöjliggöres ett livligt varuutbyte. Och vad inträffar? Jo, frukten måste ruttna bort, på grund av bristande avsättning. Och samtidigt predikar Canadas handelsminister, Stevens, den satsen, att det nuvarande tryckta värdsläget ej beror på överproduktion utan på dålig distribution. Men tror någon, att han kan se, att han själv är med om, att hämma distributionen inom sitt eget land? Nej! Men så äro alla regeringar här. De förstå, eller vilja ej förstå något annat, än att fylla sin egen pung. Landets intressen ge de s.k. tusan.

Jag har ännu ej avhört någon offert från Fenix´ kryddimport i Göteborg, men skulle det vara intressant höra deras priser. Men varför kunna de ej sända godset på Johnsonlinien direkt till Vancouver? Till Halifax är, som jag förut sagt, uteslutet.

Jag kan tala om att utsikterna för ”anjovisfabrikens” framgång ser rätt så lovande ut. Åtminstone vad jag nu kan bedöma. Jag har, på grund av brist å lager, ej vågat offerera varan till så många kunder ännu, men överallt där de erhållit provorders, ha dessa utsålts tillfredsställande. En firma säljer ca 50# i veckan. Mitt största bekymmer är t.v. ej att sälja, utan att få råvara till så  mycket, som går åt. Den rätta tiden, att få fet sill (som det måste vara) är näml. på hösten. Du förstår, att det som vi hålla på med nu, är endast förspelet -- för att känna sig fram och få en idé om, hur marknaden reagerar för saken.

För ett par dagar sedan kom en handlande från Seattle in till en av mina kunder, fick se Ostronsillen, avsmakade den och begärde genast av dem min adress, ty han ansåg, att varan var fullt så god som någon importerad. Och nu kanske jag kan sälja ”en brass” till honom nästa höst.

Ja, visst har du så rätt uti, att vi syskon äro förfärligt tröga i brevskrivning, men det är ej så illa ment, som det ser ut. Jag ”gillar dom lika skarpt, som dom gillar mej ändå”. Här ha vi haft snö i 3 veckor nu, vilket är mycket ovanligt för en Vancouver vinter. Många hjärtliga hälsningar till alla syskonen och Dig Själv! Din tillgivne Son

Butt

 

Nya Eriksberg den 23 februari 1933

Käre min gosse Bertie!

 

Tack för ditt brev av 5 dennes, som jag bekom idag efter endast 17 dagar hit (ditt förra tog 22 d., besynnerligt ojämt i tider) jämte inneliggande check å Kr:12.--. Vad då denna anbelangar i värde som Canada dollar, så ser du av det urklipp, jag lagt i samlingen, att vår krona är bedrövligt nere f.n. då dess ställning i världs-marknaden ännu för ett år sedan var så lysande. U.S. dollars står dock nära en hel krona högre än Kanadas dito, men efter din tilltänkta sedelsändning, tre dol. hade jag i alla fall vunnit Kr 1.89. Härav kan du tänka dig huru svenska köpaffärer, som i fjol uppgjorts i U.S.dollars, skall kännas nu efter kursen 5.52! En diff. på över två kronor per dollar. Johnson rederiet var förtänksamma, då de gingo med i samseglingskartellen (1931?) och använder dollartariff.

Det där med järnvägsfinansieringen var intressant, och ungefär i stil med de av våra europeiska länder, som äro socialiststyrda. Ekonomiska problemen äro för lättvindigt och okunnigt behandlade. Hur står det till med solvensen i ”Världens största kommunikationsföretag” : Canadian Pacific Railway Co:? Offentliggöres dess ställning årligen i pressen? Vore mycket intressant att få glutta på den.

Angående den Ahlström, som du å urklipp frågade, så är det ej samma person som du tror, han hette Arvid. Och han hade varit antälld först hos skojar och juden ”skjort-Jakob”, sedan i min firma (där han visade sig vara en ful fisk). Han har sedan under åtskilliga år skojat i tomter och hus, är titulerad ”grosshandlare” med kontor Regeringsgatan. Hans samtida: Arvid Johansson, som jag också hade i min tjänst en tid, har haft precis samma karriär, men är ”direktör”, det är hela skillnaden. Min gamle vän och kollega och på sin tid min efterträdare som ordförande i Trävaru Hand.Föreningen: Wilhelm Blomberg, avled för några dar sedan och skall jordfästas om söndag. Jag och Joh. Olsson (i O & R) äro nu, jämte Knutte Bergström, de enda kvar av det gamla gardet från 1899. Lien går obevekligt fram -- Affärsvärlden är ett bedrövligt kapitel att tala om, och likaså den allmänna nöden i vårt land. Hjälpsamheten har varit storslagen, det får man säga, och man kan ej göra mera -- blott hoppas å bättring, ljusning -- blott ej nu det som synes, oundvikliga kriget i Ostasien förvärrar läget för oss än mer.

Några få ljuspunkter ha vi fått fram i allt affärsmörker, och bland dessa utgör Boliden en. Denna av Ivar Kreuger skapade konsern, ansågs efter hans död vara en lika ihålig bubbla ”som allt det andra skojet”. Men vid bolagsstämmman det,-- att ehuru ingen utdelning lämnades för 1931, 1932 efter avskrivningar på många miljoners bokfört värde, -- gruvbolaget ändå kunde ge en utdeln. på 8.1 miljoner Kr: och nu visade sig att Kreugers sterbhus innehar 110 miljoner i aktier i Boliden men belånade i Sk.B., och nu slåss sterbhuset och firman K & Toll om vem som skall dvs. vilken av de två konkurs-massorna, som skall anses som rätta ägaren till de 110 miljonerna (som nu genom värdestegring ökat ett tiotal miljoner). Detta nu inför Rätten påbörjade kravmål,är det största i vårt lands historia.

Jag övergår nu till våra privatintressen.

I mitt förra brev nämnde jag om att Sven S. omhändertagits av en moster, där han skulle få bo och studera. Detta blev emellertid ändrat, ty glädjande nog lyckades han att bli försonad med sina föräldrar, och de ville sedan på inga villkor släppa honom, utan han bor i gubbens hem i Vintrie (utanför Malmö) och den äldre flickan Anne, vistas hos systern Fil.mag. Vera i Nybro. Nu har Sven emellertid redan klarat av två tentamina i kemi och skall upp i den sista i det ämnet i nästa månad, varefter han skall plugga på ett annat fyllnadsämne under sommaren för en blivande examen. Av allt detta synes framgå att han nu med allvar kämpar för att nå en acceptabel ställning inom det livsgebiet som han från början ägnat sig åt. Och jag hoppas att han lyckas!!

Som du vet, så blev Rose omänskligt vårdslöst behandlad av yankeeläkarne under sina två års [månaders?] pinotid, liggande i gipsbandager större delen av tiden? Denna skandalösa behandling lär ha grundats på att hon, som medellös utlänning av läkaren togs till ”försökskanin” och provobjekt för experimenter av nya idéer av barnförlamningens behandling. Detta resulterade i att det nu är otänkbart att hon kan i någon mån få en förbättring i sitt höftparti. Hon kommer att i hela livet få släpa på ett halvdött ben och att få behålla sin ormslingrande gång. Själva foten, som varit fastlåst med ett skenjärn, för att ej slänga löst, har emellertid Rose själv tänkt ut en operation på, för att slippa ha kvar det obehagliga järnet.

Denna operation gillad av experter [Nilssonne] här har hon nu för ett par dar sedan genomgått lyckligt, och ligger nu på Vanföreanstaltens ortopedavdelning, där jag senast besökte henne i sällskap med Nen och Maggie. Hon kommer nog att få ligga kvar där omkring en månad till. Då hon sedan kommer ut därifrån vill hennes svärmor i Vintrie, att hon flyttar ned till dem med lillflickan för att med Sven bebo ett par gästrum i övre våningen i huset. Detta är jag ju glad åt, och hoppas att planen kan genomföras.

F.ö. äro de våra var och en starkt i selen som vanligt, för tillvaron. Lizzie är ganska skrabbig av sig och likaså är May ofta sjuk, och detta är inga nya företeelser, utan ha ju pågått i årtionden tror jag. För min egen del har jag nu bestämt mig för att tiga ihjäl skröpligheten. Den kan ingen doktor hjälpa, så de så

Jag framför nu allas våra hälsningar från dina syskon, och som Maja just i dag ringt till mig, bad hon mig hälsa till sin Mor och dig. Hon har nu under en lång tid gått hos Hamilton och tagit behandling -- men inte tror jag att han kan lyckas få hennes ben allright -- Hälsa Hedvig och vare du själv hälsad av din egen

Fader Bill

Väldigt roligt höra att det ser lovande ut för ”anjovis”!

 

Sunwood Mars 1 1933

Kära Fader Bill!

 

Hjärtligt tack för ditt brev av 24/1. Av brevet kan jag se, att du ej då erh. mitt av 3/1, vilket antagligen nådde dig dagarna därefter. Tack för allt ditt besvär och bestyr ang. kryddorna, samt framför mitt broderliga tack till Maggie för av henne inhämtade upplysningar. Jag har under tiden skrivit till ett par engelska firmor för offert. Det borde bli billigast därifrån, ty omalda kryddor äro tullfria inom Emperiet.

Som du förstår, så börja vi ju få en viss fördel av att bo inom ”the Empire”, både vad import o. export beträffar, på grund av preferancetullarna. Från Tyskland o. U.S.A. är tullen 3 cent per pound + 12 1/2 % värdetull, således rätt kraftig.

Jag erinrar mig ej nu, vad jag uppgav för kvantiteter (firman i Göteborg tyckte, att posterna voro för små) men det kanske i sinom tid kunde bli tal om rätt stora orders, vem vet? Jag har näml. rönt god uppmuntran av alla prospectiva kunder, som jag besökt. För en tid sedan var jag uppe hos ”Sterlings Market”, en sammanslutning av ett 60 tal butiker. Så fort deras direktör fått smaka på varan, sade han, att de komma att taga en provorder. Han var även vänlig nog, att erbjuda sig, att presentera mig för chefen för en grossistfirma i Calgary, vilken säljer matvaror till ”Prairie-provincerna”. Denna firma brukar taga kryddsill vagnslastvis från U.S. från en holländare, som blivit rik på sillaffären säges det. Men chefen för ”Sterling” sade åt mig, att holländarens sill varken i smak, lukt eller kvalité f.ö., kan mäta sig med den, som vi ha framställt. Jag har ännu ej träffat Calgary-firmans chef, men det ser ut, som om jag vore tvungen att ordna med financiering på något sätt, ty jag hade ej från början väntat mig den efterfrågan, som det tyckes bliva för varan.

Vi ha haft, och ha fortfarande snövinter, ett ovanligt förhållande för vårt kustklimat. Under ”vanliga” år brukar här vid denna tid vara full vår, sol och värme, vilket allt i år tyckes låta vänta på sig.

(...) Kära hälsningar till alla. Din trofaste

Son

 

Nya Eriksberg den 23 Mars 1933

Min kära gosse i fjärran Wästern!

 

Hjärtligt tack för ditt välkomna brev av den 1sta dennes. Med stort nöje har jag lagt märke till att din piktur i dina sista brev blivit mera vårdad, ja, handstilen kan du få bra betyg av mig för, och bevisar sanningen i den kända regeln, att då man -- som du -- har anlag för teckning, har man även formsinne för handstil. (Detsamma kan även tillämpas på Hedvig).

Det gläder mig höra att du fått så mycket erkännande för din anjovis. Men nu gäller det för dig att anskaffa ekonomiskt stöd i någon form, men är det nog ej någon lätt sak i dessa depressions-tider. Emellertid syns det mig, att detta borde vara lättare att åstadkomma i ett fall som ditt, än om det vore fråga om penning-anskaffning till spekulativa företag. Med din köpmannautbildning och erfarenhet borde du kunna animera ”rätter man” och göra avtalen för dig så förmånliga och riskfria som möjligt, så att du själv har en skälig vinst och ej ”får slava” och andra taga hela profiten. (Engelska köpmän bruka ju vara i regeln redbara -- men jag känner ej till huruvida kanadensarne äro ”klurigare”.)

Om ”en sak” är prövad och befunnen vara god och sund som kvalitetsvara och ha omsättningsmöjligheter, som tyckes vara fallet här med din anjovis, så kan jag med gott samvete råda dig att -- under de förutsättningar jag andragit -- söka få så pass mycket ekonomiskt stöd, att du kan öka leveranskraften succesivt motsvarande efterfrågan. Så vitt jag förstår, bör du ha tillräcklig yta på dina tomter att ställa en liten ”fabriksbyggnad” på osv. osv. Detta om detta.

Jag har just idag besökt Rose på sjukhuset. Hon hade just fått brev från dig och hon mår utmärkt efter omständigheterna, förstås. Antagligen kommer hon från sjukhuset i nästa vecka. Den minsta flickan Vera sjuknade för några veckor sedan i lunginflammation (antagligen genom klimatförändringen) och ligger ännu på sjukhus. Detta är en ytterlig börda för mig, då det nu är så, att de ej kunna få tillgodogöra sig kommunaltaxans förmåner i avgiften, förrän de varit mantals skrivna här ett år. Men med Guds hjälp skall väl även detta kämpas igenom.

”Marsvintern” har nu grasserat med sin snö och stora köldgrader en vecka. Det är, som du vet, det tråkiga med vårt klimat: den långa slitsamma våren.

Här är varje dag en sensation, och likaså genljuder hela Europa av de tyska händelserna och oron genom nazistväldets kommande till makten där. Och hos oss jäser det och sjuder över då och då genom Bolschevikernas underminerande arbete. Nu ha vi fått en sjömansstrejk i gång, iscensatt av Moskvaligan och genom deras från Ryssland hitsända agitatorer, som delat ut pengar bland dessa s.k. ”sjömän” på vanligen under 20 års åldern, som satt skräck i de arbetsvilliga och lockat med sig de arbetslösa bland de äldre.

Det är en skam för vår svenska sjömanskår, att de äro så fega, dumma och korttänkta. Och de socialistiska fackföreningarna sedan -- som låter dem sätta igång en omröstning för att provocera fram ett sken av laglighet, då endast en tredjedel av sjömanskåren befann sig i svensk hamn. Två tredjedelar hade ingen aning om strejk-ukasen. Det har nu varit en hel del oroligheter för varje fartyg som anlänt hem och sedan skulle ut igen. F.ö. äro även en hel del andra arbetarkontingenter anstuckna av det ryska vansinnet. De vilja ha mera betalt ju sämre tiderna äro och de arbetslösa som alla ha penningunderstöd av Arbetslös Kommitten, pocka på (och få även i en del fall) högre ”avlöning” än de som arbeta!! Med denna flathet hos de socialistiska och ”liberala” myndigheterna, kommer det att gå åt pipan med alltihop.

Det är emellertid ej bara i Sverige som landet topprides av dessa galningar (med undantag av Finland) tillgår det på samma sätt i de andra skandinav-nationerna och i Stor Brittanien (i något lindrigare grad), men allra värst i Commonwelth of Australia.

Bland de urklipp du sände mig var en där ”Halsey wore Kiwi Robe in 1914 battle” ganska intressant för mig. Dock får jag säga att benämningen ”Kiwi” är bluff, såvida ej plagget skulle vara minst 100 år gammalt, ty så längesen ungefär har fågeln Kiwi varit utdöd; på museum i N.Z. finnes den i några få uppstoppade exemplar. ”På min tid” i N.Z. såg jag aldrig någon än så förnäm maorihövding bära en ”taku” gjord av något förnämligare material än av Nyazeelandslin (flax) konstnärligt flätad i mönster och bars som skottarnes ”kilt”, vilket amiralen även i sin beskrivning medger, antydningsvis. (Ja, förlåt, min gosse, att jag kommit in på mitt vetenskapliga gebiet: N.Z. etnologi). (...)

Sänder dig utom detta en rulle korsband, vari du finner ett ex. av det gamla ärovördiga ”Aftonbladet” i sin nya gestalt, sedan det övertagits från Ivar Kreugers konkursmassa. Det höll på att tyna bort, och liksom Stockholms Dagblad (även till större delen ägd av Kreuger) blev det övertaget av ett Åkerlunds konsortium.

Ja, min gosse, jag önskar dig nu framgång i dina finansierings- planer och hälsa, kraft och mod vid deras utförande. Alla här hälsa dig genom mig! Min hälsning till Hedvig. Din egen trofaste

Fader Bill

 

MEMORANDUM OF AGREEMENT made this 18th day of April in the year of Our Lord one thousand nine hundred and thirty-three.

 

BETWEEN: HERBERT SUNDSTROM (...) AND: PETER JOHNSON (...)

AND:HEDVIG SUNDSTROM

 

1. The said parties agree to enter into a partnership as manufactuers and merchants of sea food under the firm name of Sundstrom, Johnson & Company (...)

2. The partnership capital is to consist of Seventy-five hundred dollars ($7.500.00) to be contributed equally by he partners and payable as follows: the said Hedvig Sundstrom´s contribution to the capital shall be the assignement to the partnership of all recipes and formulas for the manufacture of spiced herring, vinegar herring and anchovy paste for which said recipes the capital account of the said Hedvig Sundstrom shall be credited with the sum of $2.500; the capital to be contributed by the said Sundstrom and the said Johnson shall be provided out of their share of the profits of the said partnership business.

3. At such time as the partners shall decide to start active operations the said Sundstrom and the said Johnson shall give the whole of their time to the partnership business and shall draw a salary of five (5) per cent of the gross turn over of the business payable monthly. The salary payable to Hedvig Sundstrom shall be on basis of time contributed by her to the partnership as shall be decided on. (...)

10. And it is hereby declared and agreed between the parties hereto that this agreeement and everything herein contained shall enure to the benefit of and be binding upon the parties hereto, their heirs, executors, administrators,successors and assigns respectively.

 

IN WITTNESS WHEREOF the parties hereto have hereunto affixed their hands and seals on the day and year first above written.

 

SIGNED SEALED AND DELIVERED BY Herbert Sundstrom, Peter Johnson, Hedwig Sundstrom  (sign.).In the presence of /sign.)

 

 

In consederation of the above I agree to provide the sum of $500

to be credited to my capital account on or before 30th September payable as o $100 now and $100 before the 10th May 1933 and the balance on or before the 30th september 1933

Peter Johnson [sign.]

 

Mc Crossan Campbell & Meredith

800 Hall Building

Vanvouver, B.C.

 

Sunwood 30 April 1933.

Käre min Fader Bill!

 

Du undrar väl snart,vad som gått åt mig, som ej skrivit på så länge. Jag ser, att det är ca 2 månader sedan mitt senaste brev till dig! Men har jag haft mycket att göra, både ”andligen och lekamligen”.

I gengäld för det långa dröjsmålet kan jag nu berätta för dig, att vi lyckats bilda ”compani på anjovisen”. Dvs. Hedvig och jag ha med förenade krafter lyckats intressera en av våra svenska bekanta att gå med som ”partner”, och ha vi redan saken klar, samt inregistrerat fabriksfirman Sundstrom, Johnson & Co. Vancouver. Hedvig och jag ha var sin tredjedel i firman som ersättning för recept och tillverkningsmetoder, samt Peter Johnson 1/3. Han har t.v. insatt $500 men skall, då rörelsen det kräver, insätta upp till $2.500. Som du ser, så har jag ordnat det så, att vi ha 2/3 delars majoritet, och 2/3 andel i vinsten, vad den nu kan bli.

Vår kompanjon, Peter Johnson, född i Konungariket Skåne för 36 år sedan, ha vi känt allt sedan vi bodde på pensionatet i New Westminster för 7 år sedan. Han är ”canneryman”, varit anställd (som engeneer) hos ett par stora laxinläggningsfabriker här, samt känner således till allt, som rör den tekniska sidan av fiskkonservering härstädes, deras maskiner, metoder o.dylikt. Han for för några dagar sedan upp till sin plats på ett cannery nära Prince Rupert, för att återvända hit i september, då sillsäsongen och vårt jobb skall börja.

Jag har även fått en bra firma (enl. bankens utsago) Wiegand & Sands i Vanc. som är mycket pigg på att åtaga sig ensamförsäljningen för Canada och event. Staterna för våra produkter. De äro goda försäljare och ha vidsträckta förbindelser i båda landen, men vi ha ej uppgjort kontrakt ännu, då jag ej fått varuproverna färdiga än. Detta beror på, att här f.n. ej finnes någon bra sill, men kommer denna om någon vecka, varpå det är meningen, att Wiegand & Sands skola upptaga orders för leverans i höst. W.&.S. äro mycket entusiastiska över varan, emedan det ej finnes någon, varken i Canada eller U.S., som tillverkar denna produkt. (Vilket de förrästen ej kunna, då två av kryddorna äro okända här.)

Apropå det, Tack för de två sillreceptböcker, som du sände mig. Visserligen voro recepten ej så mycket vägledning för oss, som ej redan var känt, men en sak var: På ett ställle stod nämligen latinska namnet på spansk humle (Origanum) och detta gav min kryddmäklare i Vanc. uppslaget. Origanum eller ”origanda” odlas näml. i Mexico. Jag hade förut tänkt mig den möjligheten, då ju de båda landen äro ”i släkt”, men jag hade, dumt nog glömt, att meddela honom mina ”misstankar”! Nu skall han sätta sig i förbindelse med exportörer där, och trodde han, att vi kanske kunna få kryddan skeppad från Los Angeles.

Vi komma att inlägga sillen som ”gaffelbitar”, (du vet, benade och skurna) samt förpackade i 1/2 pounds runda burkar. En annan sort, som vi även skola starta med är ”inlagd sill”. Skinn- och benfri, med lök. Vi ha näml. även tillverkat denna silltyp och sålt till Woodwards Stores, och har det visat sig, att engelsmän o. canadensare äro mer förtjusta i den än i ”anjovisen”. Båda typerna bli packade under vacuum, samt i på insidan ”emaljerade” burkar (en gul beläggning, som i en hummerburk).

Ja, detta om affärerna så länge.

Angående Canadian Pacific Railway så har jag ej fått tag i deras årsberättelse, men av ett medföljande urklipp ser du, att bolaget ej kan giva någon utdelning för närvarande, och lär detta (bolaget) vara rätt så illa åtgånget ekonomiskt sett. De fingo för en tid sedan av regeringen låna 1 1/2 million (räntefritt) för att kunna giva sina verkstadsarbetare arbete ett par månader, det vill med andra ord säga, bolaget har ej pengar till avlöningar.

Canadensiska regeringens egen jernväg, ”C.N.R.”, som enda sedan dess tillkomst legat i ekonomisk strid med C.P.R. går med en förlust av $60.000.000 pr år!! Och denna förlust får landet (dvs. tax-payers) betala. Ej underligt, att kraftiga röster höjts för hela företagets slopande. (...)

Vad du berättar ang. Rose blivit vårdslöst behandlad av amerikanska läkare, förvånar det mig ej ett dugg. Här är samma stil. Alla människor, t.o.m. läkare och präster, av vilka man tycker sig ha rätt att fordra bättre, se blott på sin egen vinning. Har man tillräckligt med pengar, kan man få själva solen nedtagen, antingen med hederliga eller ohederliga medel, det spelar ingen roll (bara du betalar) men kan du ej betala tillräckligt, så aktas ditt liv föga (...)

Vad handstilen angår, är det så, att jag har iakttagit, att den är bättre, då jag kroppsligt är mera utvilad, men då jag nyligen kroppsarbetat i trädgården eller sågat ved, skriver jag slarvigt och ”jumpigt”, som idag. Handstilen beror också på den sinnesstämning man vid skrivandet befinnner sig uti. Om man är lugn eller orolig osv. Men som jag för det mesta här i Canada, intills nu, känt mig ”restless and out of place”, är det ej så underligt, om pikturen varit slarvig.

Då jag nu fått åtminstone en början igång till affärer, känner jag mig mer tillfreds, och tycker,samt hoppas, att detta nya är mer ”worth while”, och passar och anstår mig bättre.

Som du omnämner mina anlag för teckning, sänder jag dig härmed ett litet prov, som jag ritat, efter att ej ha ägnat mig åt ”konsten” på 24 år! (...)

Tack också för din önskan om hälsa, mod och kraft. Ja, alla dessa välsignelser behövas verkligen i livet. Av dessa är hälsan det viktigaste, ty har man den, får man även (i vanligaste fall) mod och kraft. Att jag varit för kraftlös förr i världen, förstår jag nu har berott på min veka hälsa. Det är underbart och förvånande att notera, hur nära andlig kraft och kroppsligt välbefinnande äro förbundna och beroende av varandra.

Hjärtliga hälsningar till alla. Din trofaste son

Bertie

 

Nya Eriksberg den 6 maj 1933

Kära min gosse Bert!

 

Det synes mig nu vara en liten evighet sedan jag fick ditt 1sta mars brev, men det kanske kommer sig därav, att jag nu endast har dig att korrespondera med i Amerikat. Den livliga korrespondensen med Rose, ävensom en hel del sådan här hemma i samband med mina litterära intressen, har nu bortfallit. (De sistnämnda ha nu blivit minimala. Det blir så, då man blivit gammal och vännerna dö undan.) För min del har jag nu kommit in i ett skede, då det är ett självplågeri att besvara frågor om ”hur man mår”. Visst erkänner jag att jag gjort detta förut ganska ingående- - men jag ämnar sluta därmed, då man iallafall ingen bot kan få.

Rose och hennes minsta flicka Vera, äro nu sedan en månad tillbaka installerade med Sven i fadershemmet i Vintrie (...) De få disponera ett par rum i övre etaget, och Rose har blivit mycket väl mottagen av sina svärföräldrar, så att jag senast hörde från dem rådde endast frid och sämja på det ”nya stället”. Och detta gläder mig naturligtvis. Det blir emellertid ett svårt ekonomiskt problem att lösa liksom ock att kunna inhämta de ytterliga kunskaper, som erfordras för en Fil.Lic.examen, som brodern, Doktor Nils Svantesson satt som villkor om han skall ekonomiskt hjälpa Sven. Jag tycker det ligger väl mycket fåfänga i detta, då man betänker att Sven är så pass handicappad genom sin ålder (36 år). Emellertid kan jag ingenting göra åt saken och får endast hoppas, att han slår sig fram på ett eller annat sätt. (...)

Vi leva f.ö. i sensationernas tecken, här som överallt i vida världen. I sannning konstiga tider, som framskapats av världskriget. Jag har förlängesedan slutat med att föra ”register” över allt ekonomiskt storskoj, som passerat i vårt avlånga land. Till en början reagerade man starkt för luftaffärer och andra miljonkriminaliteter -- nu är man blasé. Det händer och sker så mycket å en enda dag att man ej kan i minnet hålla fast mer än en liten del. Arbetslösheten tilltar här. Riksdagen beviljade nyligen 160 miljoners anslag till dess ”hävande” -- sossarna äro inte knussliga med Statens medel.

Alla må väl här och hälsa.Skriv snart till din

Fader Bill

 

Nya Eriksberg den 20/21 Maj 1933

Herbert!

 

Hjärtinnerligt tack för ditt efterlängtade brev. Och den här gången besannades ordspråket -- ty jag väntade verkligen (kände på mig, att det skulle komma något gott den här tiden). Det var i sanning goda nyheter.Hela det hittills utförda organisationsarbetet förefaller mig vara bra ordnat -- och då du så pass länge känt Peter Johnson, antar jag att du känner hans karaktär, så att du kan lita på honom moraliskt och samarbeta utan för stora friktioner. Ty, som du själv erfarit, är det alltid risker med kompaniskap, som man vid dess ingående mången gång förbisett, och sedan kommer som en obehaglig överraskning. Om mannen moraliskt är allright, får man säga, att du gjort ett bra val, då ju han är expert och väl insatt i de lokala förhållandena inom yrket i Canada.

Likaså äro utsikterna att få försäljningen koncentrerad på en hand, som Wiegand & Sands av allra största vikt. Detta arrangemang sparar ofantligt mycken tid och kostnader, men har även på samma gång en drawback: att ensamförsäljaren drager ut största delen av vinsten för producenten. Men det där förstår du nog att gardera i möjligaste måtto, vid uppgörelsekontrakterandet.

I brevet anger du i en not att Peter Johnson ”varit anställd som engeneer hos ett par laxinläggningsfabriker här”. Skall det kanske vara felskrivning för ”engineer”? Förlåt min nyfikenhet, men skulle gärna vilja veta på vilken kulturnivå din kompanjon står.

(...) Det var hemska förluster som ”C.N.R.” dragit in landet med, och man frågar sig hur i all världen en sådan vansinnig drift kunnat fortgå. Visst ha vi åtskilliga bekymmer med våra maktägande sossars slöseri ”för att höja levnadsstandarden” åt sina partimedlemmar, men var lugn för, att Statsrevisorerna ge dem påskrivet i Riksdagen, om det gäller gjorda galenskaper som beröra själva statsfinanserna i smått eller stort.(...)

Det är knappt någon vecka som går, då ej något nytt dödsfall blans mina vänner inträffar. På samma vecka dogo Wilh. Blomberg och släktingen Per Blomberg, och på följande Fredrik Geijer och Henrik Granholm -- alla tillhörande mina intima vänner från ungdomstiden. Leden glesna och här går jag och får väl snart säga som gubben morbror F.U.: ”Va ska jag gå här å skräpa för ensammen”.

I mitt förra brev (6 maj) omtalade jag Rose´s nedflyttning till Vintrie. Jag har emellertid ej fått en rad från henne sedan dess -- Ja, du må tro att kontakten med mig är bra klen, fastän vi bo i samma land. Nen t.ex. hade jag ej sett eller talt vid på två månader förrrän jag igår besökte henne. De bo där på Stora Essingen som i en avkrok och ha ingen telefon.

Adler-familjen besöker jag någon gång i månaden. Göran A. har sedan han i fjol tog studenten knogat med sina ämnen för inträde i Tekniska Högskolan, men för min del tror jag knappast att han kan komma in i år där, ty det lär vara tio inträdessökande till varje ledig plats -- Torbjörn arbetar på faderns ritkontor i Hamnstyrelsen men skall väl också taga examen som ingeniör, fastän av lägre grad. (Han slutade i 6te kl.)

Yankeepojken Gunnar, som Lizzzi blivit fostermamma åt, är en ovanligt begåvad och goodloocking lad -- men rätt bångstyrig och självmedveten. Han kunde ej ett ord svenska i november, men talar nu flytande svenska utan brytning, läser bra, men stavar naturligtvis ännu ej vidare bra. Han har varit ute på besök hos morfar nyligen och väckte naturligtvis ett viss uppseende bland gubbarne, på grund av sin ”världsvana” och lillgamla säkerhet. Rätt lustigt är att se Bergqvists båda pojkar ( de bo ej långt från Adlers) tillsammans med Gunnar, som, ehuru 4--5 år yngre än de andra, gerna vill ”bully them”.

Jag har hälsning att framföra från Maja Holm till hennes mor och dig. Hon ringde upp mig i går kväll, då jag omtalade mitt brev från dig. Hon hade emellertid även samma dag haft brev från Hedvig. Hennes ben är nu åter sämre och hon har börjat igen hos Hamilton. Jag gick också där på försök några dar för min gikt, men på mig verkade metoden, varmed kurbehandlingen ges, mindre förtroende-ingivande. Efter tre gånger gick jag ej dit mera.

Vad min hälsa beträffar, så har jag haft en synnerligt svår period -- ej blott genom mina vanliga åkommor, utan det extra jag fick genom att alla mina tänder tillslut plockades bort och den nya ”matsalsmöbeln” jag sedan fyra månader väntade på, sedan jag fått den ej sitter kvar, vadan jag ej kan tugga maten. Tillvaron är därför därefter, den kan ej beskrivas helt enkelt, språket skulle bli väl starkt, är jag rädd. Alla hälsa dig här genom trofaste

Fader Bill

 

Hälsa Hedvig! och ursäkta att skriften är dålig, maskinen i olag!

 

Sunwood 9 Juni 1933.

Kära min Fader Bill!

 

Hjärtans tack för dina brev av 6 och 20 Maj. Det sistnämnda kom mig tillhanda på Gustafsdagen. Vi fira ännu näml. våra namnsdagar i ett land, som ej vet av några sådana. Men ”man är ju svensk för tusan”, trots allt.

Varför skulle Sven (som du säger i ditt första brev) behöva taga Fil Lic.examen. Är han då säkrare på, att få något ”jobb”! än nu? Eller varför alla dessa bokliga förberedelser, då han gått så mycket i livets skola? --

Du skriver om klimatförhållandena i Sverige. Ja även här ha dessa i år varit alldeles bakvända. Vi hade hela April den allra härligaste sommar, varför alla bl.a. planterade och sådde sina trädgådar. Men 1sta Maj började det regna, och har hållit på därmed nästan varje dag sedan. Regn och kallt är det fortfarande, så det, som såtts och planterats ruttnar bort.

Det var roligt höra, att du gillade mitt organisationsarbete för den nya firman. Ang. Johnsons karaktär och moraliska egenskaper, så tror jag, att de överensstämmma rätt bra med mina egna, men som du själv vet, så kan man känna och umgås med en man i dagliga privata livet, utan att ha någon vidare stor aning om, hur man kommer överens, då det blir fråga om ett kompanjonskaps affärer. Därför står man ju alltid en viss risk, vilket jag är fullt medveten om. Men detta var enda utvägen för oss, to get a start.

Peter Johnson hade på sin tid egen bilverkstad och chaufför-skola i Skåne, men förlorade pengar på tyska mark m.fl. spekulationer, samt beslöt, att fara över hit, för att ro upp sig igen. Och därmed har han lyckats rätt så bra, han ansåg sig t.o.m. ha råd, att fara hem på besök under sista Julen. Så han är ej en sådan där vanlig ”bonnbassa”, som de allra flesta svenskarna äro här ute. Hade han varit det, så hade vi ej erbjudit honom att vara med.

Jag fick just etiketterna från tryckeriet igår, samt sänder härmed en av varje. Vad tycker du om dem? De äro efter min egen skiss och anvisning, och ha vi lyckats få fram ”something different”, som ”beater” allt vad jag sett i konservburksutstyrsel här. Vi ha varit i arbete med, att göra prover, men är dessa praktiskt taget färdiga nu. I morgon skall jag få dem förseglade under vacuum hos ett ”cannery”, samt på måndag lämnar jag proverna till Wiegand-Sands. Jag vill, att de skola göra ett försäljnings-försök, innan jag gör upp kontrakt om generalagenturen med dem. Om de näml. ej kunna sälja, så skall jag erbjuda agenturen till någon annan firma. You might understand that we have here, and in the States, a practically clear field, so the exclusive agency for this is something worth while.

Då de här i landet äro absolut ”rudis” på förädlingsmaskiner för sill (vilken fisk de knappast äta annat än ”cippered”) får jag bedja dig åt mig taga reda på, om någon fabrik i Sverige tillverkar sådana maskiner, eller om de taga från Tyskland. Vi behöva näml. en maskin för urtagande av ryggbenen och event. skinnet på sillen. Om du (snarast, då tiden går) kunde sända några priskuranter över sådana maskiner vore jag tacksam. De äro nog rätt vanliga i Sverige o. Norge. I värsta fall få vi själva konstruera en liten benmaskin och ha den gjord här.

Hedvig har nu över ett år lidit av dålig matsmältning och ”ont i magen”, men är nu en hel del bättre, sedan hon en tid ätit ”Sal hepatica”. Hennes reumatism har även försvunnit, samt fingrarna, som börjat få knölar, ha ej blivit värre, utan tvärt om. Nu har även jag börjat med saltet, för att ”mota Olle i grind”.

Vi ha nu fått våra tomter så välordnade och vackra, så att ”allt folket” stannar i beundran, då de gå förbi. Och de, som förut tyckte, att vi va galna, som ej höggo ned träden, få nu erkänna, att det är förtjusande med en park. Vi ha gräsmattor och rabatter, slingrande promenader, frukt- och prydnadsträd, skuggträd, ”stenpartier” m.m. (...) Vare du innerligt hälsad från Din trofaste

Son

 

T O H, den 11 Juli 1933

Käraste min gosse!

 

Puh! man kan förgås av tropisk värme i det kalla Sweden -- på 122 år har icke en sådan värme observerats, står det i aviserna. Skogarne brinna på hundratals ställen från ena ändan av landet till det andra -- järnvägsskenorna krokna så att tågen spåra ut -- i söndags tände solstrålarne eld på korkspånshögarne i Wicanders stora korkfabriker och förorsakade en jättebrand -- torkan och värmen har pågått i närmare sju veckor, åtminstone i våra trakter -- så att det givetvis blir missväxt. I går var det rekordvärmedag och det bara fortsätter. Sportmännen ge sig dock inte, och våra fartmän i synnerhet. I tävlingen ”Mälaren runt” med båtar med utombordsmotorer (s.k. ”baksmällor”-- du vet) var medelfarten 30.6 knop! och en rackare hade vid provkörning dagen förut fått en fart av nära 45 knop (med våra svenska archimedes motor). Jag stod kl. 7 på morgonen nere på Nockebybron då de, utan att hejda farten, störtade fram genom brovalven. Det var grannt att se.

Ja, f.ö. gå vi här i hela den gamla världsdelen i en slags ”kassafeber” med anledning av den ekonomiska världskonferensens synbara fiasco. Det stramar, knakar i alla fogar. Även vårt lilla land har fått förlustrisker i det stora ”konkursboet”. Bara av Tyskland ha vi att fordra över en miljard Riksmark i guld. Av England ha vi ännu ouppgjorda skadeståndsfordringar från kriget belöpande sig till 250 miljoner kronor. Och Sovjet-Ryssland har jag visst talat om för en tid sedan som en stor men osäker gäldenär till oss. De där pengarne skulle kunnna fylla en del hål i vår påse --

I slutet av Juni hade vi besök här av en hel eskader av Brittiska Kanalflottan under hela tio dagar. Högste chefen, Rear Admiral Noble har varit en av Englands duktigaste allround sportmen. Han hade förr om åren lagt märke till att svenska flottans matroser vid varje besök engelska örlogsmän gjort i Stockholm, utgått som segrare i de tävlingar som arrangerats emellan dem och engelsmännen. För sjöfolk ligger ju kapprodden närmast om hjärtat, då det gäller ”flottans ära”.

Amiral Noble hade emellertid beslutat att sätta stopp för de svenska segrarne den här gången. Antagligen  i samråd med Amiralitets-lorden, hade han fått gallra ut från olika håll inom marinen ett visst antal ”stjärnor” i de olika sportgrenarne inklusive rugby, fotboll, skytte m.m. och insände, en månad före besöket, en utmaning till flottans Idrottsförening i Stockholm. Officerarne här insågo visserligen att utsikterna denna gången skulle bli små för våra blåjackor i detta fallet, men mannarne började i alla fall träna allvarligt. När så Stadion uppläts för tävlingarne i allmän idrott, bekräftades det antagande att engelsmännens stjärnor lågo över i de flesta fallen, endast i stafett-löpning och dragkamp vunnos av de våra. Kom så skjutning, varvid engelsmännen voro mycket duktiga (men eget nog sköto de bättre med våra än med sina egna gevär) där vann de svenske en seger, ehuri den var knapp. Så kom sista tävlingsdagen -- kapprodden, som ju enligt kutym, sker både med egna och motståndarens båtar i byte. Där visade de våra sig ännu en gång oslagbara , och vandringspokalen stannade ännu en gång kvar i svenska flottans ägo! Good on you, Skeppsholms-grabbar!

Ja, nu något om affärerna.

Jag har mottagit och fullgjort mitt uppdrag angående ”rensnings-maskinfrågan”. Den låg ganska kvistigt till här i Stockholm, alla ”tekniska” auktoriteter jag tillfrågat här, kunde ej lämna något klart besked, men deras svar pekade altid därhän, att de aldrig hört talas om några maskinella anordningar för uttagandet av ryggbenet eller avskalandet av skinnet vid någon fabrik. Jag tog mig då för att skriva till några av de största konservfabrikerna på Västkusten. Svaren från två av dessa närsluter jag härmed, så kan du själv döma om det är någon idé för dig, att, som du skrev,själv konstruera något i den vägen. Mig synes det dock vara uppenbart, att de som ”för hand” syssla med arbetet ifråga, dock ha några speciella verktyg, som äro lämpade för detsamma. Jag hoppas att denna fråga kan av dig lösas på bästa sätt. Du får väl taga in några ”fabriksjäntor” som du får lära upp till den erforderliga snabbheten. Man har ju mer än en gång sett sådana ”mänskliga maskiner” uppdriva sin snabbhet och precision till det otroliga i vissa fabriker. Etiketterna du sände voro tip top. Vikingaskeppet en god idé, som är aktuell nu under Chikago-utställningen, men som även kan bli ett bra märke för alla tider, även i den Nya Världen.

Vad Sven Svantessons framtidsprogram beträffar, så förstår jag mycket litet av detsamma. Hans föräldrar äro anstuckna av lärdoms-högfärd, synes mig, och hans ställning nu i fädernehemmet med en hustru och tre barn (som nu föräldrarna alla ha samlade under sitt tak) är inga sötebrödsdagar -- det har jag fått bevis på. Det sorgligaste är dock i mitt tycke, att Rose under sina lidanden och umbäranden i U.S.A. blivit på något sätt andligen ”knäckt”. Vi märkte det alla av oss här i Stockholm, men nu tycks det ha tagit till än värre. Jag kan ej nu uttala mig vidare i den saken, men torde få anledning att återkomma framdeles.

Var ute hos Ivar Holmer på Viksund i fredags och kan hälsa från honom, ävenså bedja dina tre stockholmssystrar om varm hälsning till dig.

Min hälsning till Hedvig! Din egen

Farsgubbe

 

Sunwood 30 Aug. 1933.

Kära Far!

 

Tack för ditt välkomna brev av 11 Juli och förlåt, att jag ej förr besvarat det. Och hjärtligt tack för den uträttade ”kommissionen” ang. benmaskinen. Det var både egendomligt och intressant, att höra, att de ej i Sverige använda några maskiner för benurtagning, då man ju kan tänka sig, att det måtte bli ett sabla petgöra, att framställa skinn- och benfri anjovis för hand!

Vad sill-affärerna angå, så ha Wigander & Sands ej gjort mycket åt försäljningen, varför jag återkallat dem som agenter. Jag hade dem endast att göra ett försök, som jag förut skrev, ty jag ville naturligtvis ej uppgöra kontrakt o. binda mig med dem förrän jag såg, om de dögo något till. Jag har sedan själv varit ”runt” i Vancouver och lämnat prover till grossister och ”brokers”. En fick bl.a. 4 burkar, som han ville ha för att låta sina vänner avsmaka på en bjudning. Detta gav anledning till, att de en dag kommo ut hit i bil från en större firma Southcott & Bridges.

Han hade en etikett i högsta hugg, samt var mycket ivrig på, att göra ett försäljnings-försök, då de alla hade tyckt om varan. De meddelade mig nyligen, att de sålt en del, men att det ej gått så bra, som de hade trott.

Jag lämnade även prover till en concern av butiker här; ”Sterling markets”. De ha 65 ”stores”, och avsmakade proverna på en av sina månadssammanträden. De ha bestämt sig för, att ”föra” sillen, både i lösvikt (i filéer) samt i burkar.

En av Vanc. finaste klubbar ,”Vancouver Club”, har även avprovat den. Jag fick rekommendation från chefen på Sterling markets (Mr Black-Wilson, som är medlem av klubben) och så fort jag nämnde hans namn, förklarade sig stewarden där, villig att låta prova sillen på baren. ”Men glöm ej,att gubbarna ska ha en nubbe till den” var mina sista ord.

”No, we´ll give it a fair trial”, sade stewarden. Då jag sedan kom tillbaks o. frågade hur provet utfallit, sade han ”Very nice, very nice, it went over big”. Och du må tro, att jag blev glad, att höra detta. Som du ser, så har jag endast haft uppmuntran hittills

Vi hålla nu på med, att utexperimentera en anjovispasta (kallas i England ”Potted herring). Här är en god marknad för anjovis- & blootar [?]pasta. Det användes av alla, till sandwich-spread, och kanske, när vi kunna upptaga den tillverkningen, det visar sig vara den bästa ”sellern”. Dessa två sorters ”pastes”, importeras nu från England, ty ingen tillverkar dem här, så vi ha än så länge a clear field. Nu närmar sig sillfiske-säsongen med snabba steg, och få se, vad vi kunna åstadkomma.

En intressant sak kan jag berätta; å vilket problem jag nu fått en vetenskaplig förklaring. Vi ha använt till nedkryddning sill från olika lokaliteter här: Nanimo-sill, Vanc.Island, West Coast-sill, Point Grey-sill, Pender harbour-sill. Av dessa ha alla visat sig olämpliga, utom Pender Harbour. Jag berättade detta förhållande bl.a. för Ottawa regeringens fiskeribyrå här, och de tyckte, att saken var egendomlig. Häromdagen fick jag i tidningen förklaringen, där det säges, att efter åratal av undersökningar, och dissection av tusentals exemplar samt mikroskopisk examination av otaliga benstrukturer, vetenskapsmän i Victoria ha funnit, att sillstimmen vid denna kust består av ett stort antal separata kolonier, vilka aldrig blanda sig med varandra, ha sina egna raskaraktärer och vilka komma endast till sitt eget särskilda inlopp (fjord eller sund). Är detta ej egendomligt? Liksom med laxen t.ex., som går ut till hafs från sin födelseplats långt uppe i någon liten ström, för att efter 4 års tid, utan misstag, återvända till just den strömmen för att leka och dö.

Här har i en månads tid varit oavbrutet fint och hett väder, men igår ändrade det sig till regn och kyligare temperatur. Vi ha dock ej här vid Pacific kusten haft det så hett, som Ni i Sverige. Vårt hetaste var 32° mot Upsalas 37°.

Det var tråkigt höra, att Rose, som du säger, blivit andligen knäckt av sina umbäranden i U.S. -- Vad skall Sven göra, när och om han får sina examina?

Jag ber dig hälsa alla systrarna och vare du själv innerligen hälsad och handtryckt av Din egen son

Butt

 

T.O.H. den 22 September 1933

Kära gossen min!

 

This time, it was a really long spell again. Och det var en angenäm sensation, då ditt kära brev av den 30 aug. kom -- det hade tagit 21 dagar, alltså liksom på vintersäsongen.(...)

Angående dina besvärligheter med benrensningen av sillen, så framhöll någon av fackmännen här i Stockholm, att det möjligen berodde på, att fiskarnes storlek variera, som utgjort uppfinnings-problemets svårighet att få fram en praktisk rensningsmaskin. Men sades det ”flinka, upptränade kvinnohänder klarar saken bättre än någon maskin skulle kunna”.

Att det ej blev kontraktsuppgörelse med firman W&S var lika så bra. Jag tyckte att en ensamförsäljare -- ehuru det finns fördelar i ett sådant arrangemang -- skulle skära ned din nettoförtjänst väl mycket i ditt lilla företag. Då du hunnit arbeta upp det till större dimensioner med export och allt därmed följande (som jag hoppas du en gång kan ernå) då kanske saken ställer sig annorlunda. Du nämner i ditt brev ingenting om din kompanion. Då detta skrives bör han väl vara hemkommen till att börja jobbet med exploatering och fabrikationen -- eller skall han bara vara förläggare??

Undrar hur ni ha det i B.C. med arbetslösheten till den stundande vintern. Här sjönk den betydligt under sommaren -- men tilltar nu kraftigt igen. ”Det är så att en hund kan bli en katt” då man tänker på hur det härvarande socialiststyret faller undan för fackföreningspåvarne, ty det är dessa som nu ”regera regeringen”.(...) De som nu sitta i vår regering, ha på sin tid varit med att hetsa upp arbetarne mot arbetsgivarne ( = kapitalisterna), och nu har lavinen tagit sådan fart, att de ej mäkta styra den längre -- (...)

En sådan vacker sommar som denna, ha vi ej haft på över 30 år, och hösten är ännu vacker -- relativt taget. Alla länder -- utom Ryssland, där allt misslyckas -- ha fått mera spannmål än de kunna konsumera själva, jag undrar därför om Canadas överflöd kommer att bli en black om foten.

Här ämnar jag nu göra en paus på några dagar. Hade nyss telefon från Rose, och sedan jag träffat henne på söndag, har jag nyaste nytt att omtala.

Fortsättning den 25te:

Ja, nu har jag nyheter om Svantessons, men det är bäst att jag först går tillbaks några månader. Sedan Rose och lilla Vera kommo ned till svärföräldrarna i Vintrie och blivit som det skrevs ”vänligt mottagna och installerade”, hörde jag ej vidare från dem, trots att jag skrev till Rose. Så dagen före midsommarafton kom ett brev, som i högta grad förvånade mig. Rose syntes ha spårat ur gängorna. Hon klagade över rå och brutal behandling från svärmoderns sida, att det hade blivit spänt förhållande dem emellan och att hon var befalld att lämna huset medtagande sina barn. Hon bönföll mig om hjälp i sin nöd. Allt det oerhörda obehag och trassel, returnering av mina brev olästa (även rekommenderat sådant) till Tullkontrollören jämte övriga detaljer, vill jag härmed hoppa över. Alltnog -- Rose och flickan Vera fingo komma tillbaka till Erdtmans, flickan Anne till fastern (där hon var från början) och pojken till Adlers.

Till Sven hade jag naturligtvis skrivit flera brev både före och under konflikten utan att få svar.-- Högst originella människor allihop. Nu, några månader sednare -- utan att jag vet någonting förut -- får jag av Rose veta att Sven befinner sig här i Stockholm -- att han tecknat kontrakt med Elektriska Svetsningsbolaget på sex månader att utföra några kemiska experimentalproblem för deras räkning mot en månadslön av 500 kr, -- att, enär han skall själv hålla sig med laboratorium jämte instrumenter osv. han utverkat få använda Tekn. Högskolans Labb mot billig hyra och andra förmåner -- att herrskapet i förrgår var ute på Stocksund och hyrde en trerums lägenhet hos Bergsingenjör Orton, Djursholmsvägen 33, dit de alltså flytta 1 Oktober! Sven har jag ännu ej träffat själv, och vet jag därför ej mera f.n. Vad kommer att arta sig till av detta uppslag får framtiden utvisa. För min del tror jag n.m. ej på annat än fait à complis. Konstigt var det emellertid att de kommo till vår gamla boplats -- Stocksund!

Av de våra -- för att återgå till dem innan jag ”mind up” -- så är Nen i mitt tycke den mest storartade. Hur mycket som än lägges på hennes lass att draga, så klagar hon aldrig -- jämt glad, god och hurtig, ehuru man ser huru hon ibland sviktar under bördan av i synnerhet sitt andliga arbete, varmed hon skall hålla skutan flytande. Sigurd är nästan ”slut”, orkar egentligen ingenting mera, sjuk och eländig titt och tätt.

Nils Folke är åtminstone arbetsam och företagsam, har fått en extra inkomst som lärare i ”varukännedom” i Arméförvaltningens Intendentstur -- men även han, liksom också Folke Adler, drages med någon smygande invärtes-organisk sjukdom, som då och då lägger dem i sängen.

Den 17 September fyllde vännen  Ivar Holmer 70 år! Jag var då inbjuden som hedrad gäst på den storstilade banketten på kvällen ute på Viksund. Redan kl 1/2 8 på morgonen kommo Hillesjö Skolas barn med flaggor i händerna, Kyrkoherden, skolråd och honoratiores i trakten, därefter fullastade bussar från staden med musikkårer från Johannes och Marias folkskolor, Stockholms deputationer av skilda slag (bl.a. Trävaruföreningen). Det framgick av allt detta huru populär han är, och hur den stora välgörenhet han i det tysta utövat mot dessa skolors fattiga barn under åratal, nu ge sig uttryck. Det var rent rörande att då vi middagsgäster kommo med våra bussar, åka mellan täta rader av svenska skolflaggor som barnen planterat utefter hela vägen genom parken upp till villan.

Jag hade naturligtvis ”skrivit litet”: från mitt hjärtas djup komna ord på klingande meter, som tack från mig personligen för 47-årig trofast vänskap. (Konsul Norbohm bland flera andra gubbar du känner, bad mig hälsa dig.) Norbohm hade jag ej sett sedan 1920 och kände knappt igen: vithårig, disdingerad och ordensprydd. Han har det nog ej så fett i dessa svåra trätider som varit så länge -- men han är densamme gode och glade mannen, som då du var i Söderhamn.

Ivar fick ett album av kontorspersonalen, innehållande över 150 bilder från olika åren av hans affärs tillvaro. Bland dessa bidrog jag med ett par, därav den tavla du gav mig i glas och ram; du var med på några andra också.

Ja, nu har du väl fått åtskilligt till livs av mig.(...) Alla hälsa dig hjärtligt! Min hälsning till Hedvig. Trofaste

Fader Bill

 

Sunwood 29 October 1933

Kära min Fader Bill!

 

Mina varma och hjärtliga lyckönskningar gå till Dig, min fader, på din 3/4-sekelsdag -- 75 årsdagen den 17 November 1933! Hell dig, gamla Viking, må livets gnista spraka ännu i det goda virket!

Med hjärtevarma handslag över haven

med goda välgångsönskningar i mängd

En hälsning sändes Dig från fjärran Västern

a message, through a lightwave´s spark!

Good luck to you -- Captain Bill Shark!

 

Innerligt tack för ditt långa, intressanta brev av 22 Sept! (...) Jag trodde, att jag skrivit om min kompanjon. Han är med o. jobbar aktuellt, således ej endast förläggare. När vi hunnit införsätta honom mera i tillverkningens hemligheter, skall han övertaga chefskapet för fabriken och jag enbart sköta om ”the bussines end”. Nu får jag t.v. sköta båda sakerna och inlära honom dessutom, så att jag har ingen sinekur. Vi började fabrikationen den 10 Oct. men få ej sill varje dag. I förra veckan lade vi in 1 ton på två dagar. Vi anställa t.v. 6 manliga o. kvinliga arbetshjälpare, men måste snart ha fler, då vi vänta, att sillen i Nov. skall ”gå till” bättre. Jag har börjat leverera av den ny ”skörden” redan, och har god utsikt att få varan inarbetad hos de största sammanslutningarna av ”stores” här. Jag sköter t.v. själv försäljningsarbetet, ty ingen tycks finnas, som förstår saken. Jag, såsom varande inne i varje detalj vis à vis tillverkningen av varan, samt ang. upplysningar om konkurrerande typer, får gubbarna genast att lystra och begära prover, och när de en gång ha smakat på produkten så äro de ”sålda”. Ja visst må du tro, att vi fika efter, att få större dimensioner och export igång med tiden.

Du undrar hur vi ha det i B.C. med arbetslösheten. Ja, kära du, det är rent ut sagt bedrövligt att se ett så rikt land, som B.C. ”go to the dogs”. Med alla dess härliga naturtillgångar,-- skogar, mineraler, kol, fisk, jord och all nödig arbetskraft och maskineri för dess exploatering, kan man ej tänka sig en sorgligare situation än att var 5te människa är på ”relief”, och allt står still. Hjulen rosta i maskinerna, männskorna förlora sin viljekraft av brist på sysselsättning, samt den s.k. regeringen fortsätter att indraga provincen i allt större skulder.

(...) Tack för hälsningen från Norbohm, som jag uppskattar. Tror du, att du genom honom kan få reda på en metod efter vilken de konservera Norrländsk kryddströmming och surströmming? Det var roligt höra, att jag fick vara med på ett hörn i farbror Ivars minnesalbum. Och apropos fotografier, så får jag härmed presentera, med kära hälsningar, följande:

No I. Är vårt hus, som det numera ser ut (sedan den av mig gorda ombygganden 29)

No II. ”Gården” från väster. Taket bakom huset är mitt gamla ”mushroomhouse”, vilket nu är inrett till ”sillfabrik”.

No III. Obs!! den vidlyftiga gräsmattan, vilken är ganska arbetsam att hålla i ordning då här gräset tarvar klippning in i November.

No IV. Jag och Peter Johnson i animerat samspråk (talar om sill).

Hoppas du får mycket nöje och trefnad på födelsedagen. Ber om min hälsning till alla och är du själv innerligen hälsad av Din son

Butt

 

T.O.H. den 28 nov 1933.

Kära min gosse Herbert!

 

Innerlig tack för ditt gratulationsbrev till min  75-årsdag! Den vackra och känsliga ingressen av detsamma, värmde mitt faders-hjärta.

Ja, nu är man över ”den stora da en”, som var för mig rätt ansträngande -- men gav oförgätlig behållning. Sedan min 50-årsdags ståtliga firande å Metropol med Trävaruhandelsföreningen som arrangör och värd, har jag ej blivit så festligt omhuldad. Härmed en kort resumé:

Sigurd och Nen ställde sig i spetsen för arrangemangen. Under det här året har genom depressionen, massor av de stora våningarne av äldre typ, blivit omöjliga att få uthyrda. Detta har av en del företagsamma, föranlett att några sådana ”festvåningar” förhyrts till starkt reducerat pris i olika stadsdelar. Efter en snygg och hemtrevlig möblering av t.ex. stor parkettlagd matsal och en mindre sådan för smörgåsbordsätande vid småbord, samt två eller tre eleganta sällskapsrum för damer och herrar, toalettrum m.m. har så platsens värdfolk gått in för en första klassens mathållning med en riktig ”matmamma” i spetsen med humana priser per person för gästerna och förstklassig betjäning. Denna idé tycks ha blivit väl mottagen av de många Stockholmare, som numera ej kunna ha familje-fester i sina hem, då dessa genom oskäligt höga hyror måste nöja sig med t.ex. två rums lägenhet, då de förut haft 5--6 rum. Det är alltså en given följd av de genom fackföreningarne uppdrivna byggnadskostnaderna, som här kommer fram.

Well, alltnog det var en sådan ”festvåning” på Drottninggatan 89, där min 75-årsmiddag avhölls. Kallelse utgick till släktens vuxna medlemmar. Subskriptionen gällde endast sex kr per kuvert (gällande maten och kaffe -- sprit, vinerna och allt därtill hörande bekostade jag själv genom ”extra tilldelning” från Systemet).

Som julklapp sänder jag (genom fotograf-firman Magnusson & Svensson) ett ex. av den gruppfoto, som togs innan ”balen” börjades. Främsta raden: Nils Folke, Folke Adler, Gunvor A., Sven Svantesson.

Mittelrad: Sigrid A., Don Ernesto, Fru Melin, Jag, Ellen Högelin, Rose, Sigurd

Stående: Ernst Höijer, Ellen Sundström, Elsa H., Ivar Holmer, Nen, Kaj Bergqvist, Lizzie, Abel Hurtig, May, O.Dillén, Maggie, Erik Wall.

Av dessa kanske det endast är de två Odd Fellow-bröderna Dillén och Hurtig, som du ej känner förut.

Vid middagsbordet hölls tolv tal (det 12te var mitt tacktal till gästerna). Bland de andra elva för mig -- ett par i  bunden form -- var ett från dig, framfört av Sigurd -- ett litet mästerprov på hans lyriska prosaextemporering. Det rörde sig om dina tankar om mig och våra gemensamma år härhemma -- där du borta vid Stilla Havets strand i samma ögonblick som han talade för dig, med tidsskillnaden noga uträknad från vårt kl 19.30 telepatiskt sände dina tankar över land och hav. De fyrfaldiga hurraropen blevo många.

Redan kl halv nio på morgonen kom en första deputation från Viktor Rydberg logen ut till Hemmet och överlämnade en penninggåva, blommor och kort från ett femtiotal bröder. En stund senare kom Trägubbarnes delegerade med Dito och sedan från skilda håll med blomsterkvastar m.m. varefter jag fick ta mig en vilopaus ett par timmar. På Hemmet (som nu har 33 pensionärer + tjänarne och damerna, hade jag ordnat ”extra” i form av madeira till desserten, så att även där ”hurrades” ehuru jag då befann mig med de våra på Drottninggatan.

Efter telegramuppläsningen på kaffet, blev det fotografering och sedan satte sig Don Ernesto vid pianot och spelande upp ur sin rika repertoar en hel liten konsert och slutligen dansmusik, så att t.o.m. ”gummorna” ej kunde sitta still. Och under geist och allmän glädje fortgick det till hon slog 1, då jag for hem, under det O.F.bröderna sjöngo en av Helge Sandberg komponerad visa till min ära. Bland gåvorna fick jag ett konstnärligt album innehållande fotos från alla mina sju barns familjeinteriörer ur olika skeden i livet, och i detta album skall även de fotos du sänt mig få sin plats.

Folke A. är verkligen en konstnär på dylika saker; hans matsedlar till varje kuvert voro förtjusande och Sigurd, som komponerat rätterna, sammansatta av alla mina nio böckers titlar, skämde ej bort omslagets konstskicklighet. Och nu har du väl fått nog av mitt jubileum, som jag av det skälet, att jag ville anse dig som deltagare i, givit en så beskrivande form. (...)

 

Meny-kort 17.11.1933 Pehr W.Sundström 75 år:

K A I -- R O A.

Smörgåsbord: Verklighetsbilder från hav och fjärran land

med iskyld Söderhavspärla.

Småvarmt à la Sjömansliv med högst Två vinglare.

Nystekt ungtjäder à la Don Ernesto med Skeppar-Ludde-sås

och sallader (Blad ur Bill Sharks loggbok).

Glaciére à la Taranaki eller Hjältefolks-kompott med New Zeelands

eklärering.+++ Pärlande vin och eldig madeira. Kaffe. Avec.

Dambuffet och kaptensgrogggar

 

Du frågar om Sven. Ja, som du ser var han också med (ehuru klädd i smoking). Han har sedan 1 Oktober haft ett jobb som jag i förra brevet omtalade. Detta fortsätter han med och säger sig ha nu kommit till botten av den princip han skulle teoretiskt söka finna. Jag känner emellertid ej till vad det rör sig om, och allra helst då det är blivande patenthemligheter. Emellertid var jag hos dem på visit å Stocksund för första gången i förrgår. Jag höll ”räfst och rättarting” med dem, ty deras tilltag att hyra därute på ett helt år hela tre rum, då han ej har säkrad inkomst på mer än ett halvt år (utgår 1sta april) är ju huvudlöst. Någon ändring häri gör ju ej värden naturligtvis, så detta blir ett bekymmer, så framt han ej kan få en fortsättning på jobbet eller ny anställning.

Din beskrivning av det allmänna läget i B.C. var visserligen ej oväntad av mig, men den är verkligen sorglig. Alla ha f.t. hälsan här, och sända dig sin hälsning. Min hälsning till Hedvig! Och nu önskar jag er båda en innerlig glad jul! Så svensk som möjligt! Din egen

Fader Bill

 

New Westminster B.C. December 11.1933

Kära min Fader Bill!

 

Ja, nu är det snart Jul igen! Det är nästan galet, vad tiden börjar gå fort numera. Hoppas att du är frisk och kry!? Jag börjar allt undra litet över det, då jag ej fått ngt. meddelande från dig sedan jag sände brev och ”bilderbok” till din födelsedag. Det är ej likt min farsgubbe, att ”vara tyst” så länge.

 Här ha vi haft det särdeles brått, då vi tillverkat sillen, men nu har jag ”endast” att sälja. Är dock på ”springande fot” hela dagarna. Försäljningen går rätt så skapligt, men kunde vara bättre. Det är dåliga tider, men mat ska de ju alltid ha, så det säljes nu en del.

Tidningarna innehålla dagligen uppmuntrande notiser om bättre tider, men min, och många andras, erfarenhet är att de s.k. tiderna fortfarande bli sämre. T.ex. förra året vid den här tiden, så sålde Woodwards (ett av de tre stora varuhusen här i Vanc.) 50 lb. kryddsill pr vecka, men i år taget det dem 3 veckor att bli av med 25 lb. således 6 gånger sämre köpkraft. Vi få ej på långt när så stor omsättning som vi trodde i år, men jag knogar på och inarbetar varan så småningom, och hoppas på bättre resultat till nästa säsong.

Här regnar och regnar i en enda syndaflod varje dag, så man känner sig snart dränkt till både kropp och själ. Gräsmattorna äro fortfarande gröna för att ej tala om cedrarna och andra ”evergreens” i vår park.

”Santa Claus” springer omkring i stan, men har också ont om pengar, där han ej är ”hard up” eller rent av ”broke”.

Nu beder jag dig framföra mina hjärtliga önskningar om en God Jul och Ett Gott Nytt År till alla syskonen och andra släktingar samt mottag min hjärtevarma önskan om En God Helg! Din trofaste son

Bertie

 


Back           Back to Intro         Next


Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013    File: SBFB_1933                    Book (32 pages)