|
En Stockholmsborgares Familjebrev Pehr W.
Sundström alias Bill Shark 1932C |
|
|
~ 1932 ~ Amerikabreven |
|
|
Kaliforniabarnen |
|
|
Kaliforniabarnen:
Gunnar, Ann-Kersti och Vera på gardenpart hos mrs Bixby I Los Angeles. Vera läser
en vers; obligatoriskt för barnen på gardenparty: ”Roses on my shoulders, slippers on my feet. Don’t
you think I’m sweet?” |
|
|
Rederiaktiebolaget Nordstjernan Stockholm (Kopia) Undertecknad som för
familjen Sven Svantessons resa per m/s "ANNIE JOHNSON" från Los
Angeles till Göteborg -- oktober 1932 -- inbetalt av kapten Pehr W. Sundström
anskaffade Kr 1500:-- à conto, garanterar, att resterande Kr 500:-- skola
inbetalas under loppet av 1933 och 1934 med Kr 250:-- årligen. Stockholm den 28
sept. 1932 Sigurd Erdtman
[Sign.] Bevittnas: Wrede
-- Larsson [Sign] För min svågers,
Sigurd Erdtmans, ovanstående förbindelse ikläder sig undertecknad efter
ankomsten till Sverige nu fullt betalningsansvar. Göteborg den ..
november 1932. (Plats för Sven
Svantessons underskrift) |
|
|
Nya Eriksberg, Åkeshov, den 30 Sept. 1932 Till Logen No:10 . VIKTOR RYDBERG, I.O.O.F. Jag får härmed
till Understöds Utskottets medlemmar och Logens Bröder samfällt, på egna och den
i Kalifornien nödställda familjen Svantessons vägnar, frambära ett innerligt
tack för den krafiga hjälp, som av min älskade Loge No:10, lämnats till de
minas räddning från undergång och hemförskaffning till Sverige. Med djupaste
tacksamhet. Broderligen i V.K.& S. Pehr
W Sundström |
|
|
Nya Eriksberg den 30 sept. 1932 Till Lägret No:2 WASA, I.O.O.F. Stockholm. Får härmed till
Understöds Utskottets medlemmar och Wasa Lägrets Patriarker samfällt, på egna
och mina i Kalifornien nödställda barnbarns vägnar, framföra ett innerlgt tack
för den kraftiga hjälp som av Lägret lämnats till deras räddning från
undergång och hemförskaffning till Sverige. Med djup
tacksamhet. Broderligen i V.K.& S. Pehr
W. Sundström |
|
|
Nya Eriksberg den 30 sept. 1932 Käraste
Sunbeam! Tack för ditt brev
av den 27de, som jag nyss mottagit. Jag hade då påbörjat ett brev till dig,
då jag ville meddela dig det senaste hända i Amerika-saken. Detta brev makulerade
jag, sedan jag läst ditt nu ankomna, som fyllt mig med sorg mitt upp i min
förra glädje. För att du bättre
skall förstå dessa mina sista ord, skall jag direkt börja med de passerade
händelseförloppen. Efter att
tillslut, genom mina trofasta Odd Fellows´ hjälp, fått min Räddningsfond
förstärkt med 1000 Kronor.-- (Jag hade dagen
innan förra brevet sändes fått lägga mig tillsängs, enär jag efter mitt
olycksfall -- ett nytt sådant -- fått lymf-kärlsinflammation i benen. Jag var
således betydligt handikappad i skötseln av mitt "maskineri", men
med min telefonapparat vid sängen och Sigurd som "adjutant" har jag
fortsatt arbetet. Jag vädjade till mina trofasta Odd Fellow bröder: Lägret
och min egen Loge "Viktor Rydberg", och genom dem fick jag ihop det
som fattades till biljetterna. Var ej detta storstilat gjort av dem mot sin
gamle Ex Övermästare?) -- vände jag mig direkt och privat i en
skrivelse till generalkonsul Axel Johnson angående familjen Svantesson i Los
Angeles ställning, bifogande alla nödiga handlingar i original. Allmänt är
här i affärsvärlden bekant, att denne magnat är svårare att få audiens hos än
hos vår konung. Sigurd fick därför i uppdrag att, då jag var bunden (och är
så fortfarande) på sjukrummet, smidigt och påpassligt en och flera gånger om
dagen hålla sig à jour med Johnsonska kontoret. Efter att i nio dagar
haft ideliga motgångar i form av uppskov genom J.s resor till Avesta, och
alltjämt svävande mellan olika förmodanden i mörker -- gick i Onsdags ridån
upp! Det visade sig då,
att den mäktige mannen till vår häpnad, tagit själv hand om vår sak. Utan
kontorets vetskap telegraferat till Linjens Trafikinspektör för Stilla Havs
Hamnarne (Kapten Snöbohm) med order att uppsöka och undersöka Svantessonska
familjens förhållanden på platsen. Detta resulterade i ett svarstelegram, av
vilket framgick att familjen var i största nödställning och att Rose
kvarstannande ensam ej var tillrådlig. Det erbjudande jag
genom Sigurd framlagt, då jag ur Fonden deponerat (för en vecka sedan) ett
belopp till Svens och barnens biljetter å Linjens kontor -- skulle nu gälla
för Rose och barnen och för Sven skulle endast beräknas 500 kr, som skrevs
revers på, att betalas hälvten nästa år, hälvten 1934, så framt han fått
möjliga inkomster. Detta överväldigande goda erbjudande, som bara på
biljettpriset Kr 3.444:-- för hela familjen, gav en sådan rabatt åt oss, var
naturligtvis endast att med största tacksamhet antaga. M/S "Annie
Johnson" avgår den 3je oktober -- alltså om måndag från Los Angeles. Den
anlöper några platser i Centralamerika först, och beräknas vara i England --
där last skall lossas i ännu ej bestämd hamn -- och beräknas vara i Göteborg
omkring den 7 November. Så framt icke något oförutsett inträffar, bör altså
de stackars människorna om ett par dagar styra hemåt under svensk flagga. Nu, min kära May,
skola vi taga ihåll med ditt brevs innehåll; och jag antar att du kan tänka
dig in i mina känslor, då jag efter stridens utkämpande och vunnen seger,
fick del av din tankegång. (...).Du misstar
dig dock, då du uppfattat det så som om Rose skulle tro, att bara Sven kommer
hit, skulle hemmet stå färdigt för dem båda. I flera av mina
brev till henne nu den sista tiden (då jag ibland skrivit ett à två i veckan)
har jag på allt sätt sökt ge henne en klar bild av depressionen,
arbetslösheten här m.m. Hon har även fått utdrag ur ditt brev till mig
angående samma saker. Alltså har jag för min del ej uppmuntrat eller påverkat
deras beslut eller åsikter, så att därigenom hemfärden skulle föredragas. Jag gillade emellertid
Rose´ modiga beslut att ensam stanna, då nu ej barnen kunde tagas emot
ensamma på båten. Jag skulle antingen bli nödgad till att förkasta min plan
och se allt mitt arbete tillspillo (ty de pengar jag då hade, förvandlade
till dollars och avsända till L.A., skulle ha smält bort ganska snart, då
familjen har en hel del ouppklarade skulder i Los Angeles.)-- eller också
fullfölja den med Sven och barnen. (Jag har emellertid sedan dess på omvägar
fått veta, att Rose nog överskattat både sina krafter och möjligheterna att
få arbete utan några uppehållsmedel.) Då beslöt jag mig
för att fullfölja planen med Sven och barnen, men det som nu skulle göras
måste snabbt och kraftigt utföras, om icke även den skulle gå i stöpet.
Passagerar-tillströmningen var även mycket stark i aug.--sept. på alla Stilla
Havskust-linjerna och jag måste ställa in mig på Oktober-möjligheterna. Det ena
telegrammet efter det andra till Linjeagenturerna i U.S.A. avgingo härifrån
under tiden -- utan att jag fick full klarhet. Så började jag på allvar med
Johnsons igen -- och resten och resultatet har jag i den saken redan omtalat! (Forts. 1Okt.) När jag nu, efter
allt, läser dina reflexioner, råd, kritiska inlägg jämte dina svartmålningar
av den egna familjens framtids-perspektiv känner jag det som ett klubbslag i
huvudet. Jag vet mycket väl att jag ej borde reagera på det sättet,
men mina nerver äro snart slut -- Jag har visserligen gått igenom mångdubbelt
värre påfrestningar än dessa -- förr -- men jag var då så mycket yngre.
Motståndskraften är nu mycket svagare, däri ligger min ursäkt. Så snart jag blir
stark nog att komma ut igen, kommer jag att få tillsammans mina härvarande
tre döttrar med sina män, varvid jag tänkt mig att hålla en kritik över egna
och de medagerandes åtgärder och få enhälliga beslut fattade om de
åtgärder som skola vidtagas med anledning av Svantessonska familjens ankomst.
Det kan ju ej hjälpas, att du, boende så långt bort härifrån ej kan deltaga i
denna sammankomst, ehuru det annars, även för min egen del hade varit
önskvärt. Förutsättande således att du är frånvarande, så vill jag framföra
några synpunkter med en faders rätt, även med risk att dessa ej av dig
upptagas nådigt. Det smärtar mig
att din själ slites av striden mellan syskon-kärleken och de egna familjeomsorgernas
plikter. (Samma predikament har även här visat sig i två av familjerna, men
äro f.n. ej längre aktuella.) Jag förstår, att du i själ och botten ej är en
pessemist. Både du och
antagligen din man och många andra, ha Trollhättans lömska klimat att tacka
därför. Ty, märk väl, klimatet liksom miljön, ha ett kolossalt inflytande på
själsstämnigen.(...) I den här
"affären" har postgången på 17--20 dagars tid för breven ej kunnat
användas annat än som sekundärt fyllnad, och nu under de två sista veckorna
icke alls, utan allt har skötts telegrafiskt. Brev med alla sina innehåll,
vilka ej passa in på de dag för dag ändrade förhållandena, verka därför
tämligen antikverade. Du förstår kanske
nu därför, att jag ej haft någon tid at vrida och vända en sak i det oändliga
och att gräva ned mig i "orsak och verkan" långt in i framtidens
mörker -- utan jag har stått inför "antingen--eller", utan vidare.
Jag och i viss mån även Sigurd, äro de enda av släkten, som vistats i
fjärrbeläget land under bitter nöd, och med den erfarenheten man fått kunna
få ett verklighetsgrepp på situationen för dem därute. Jag är emellertid
glad och stolt över att mina härvarande döttrar nu, sedan det blev dem
bekant att Rose även skulle räddas, ser hela saken med förståelse. De ha sett
min strävan och börjat förstå, att problemet var för stort och tungt att med
våra medel kunna lösas på en gång i sin helhet; jag delade upp det i två
delar, och har med Guds hjälp, utan några kontanta bidrag från de
våra, klarat första delen, och nu äro de beredda att göra sitt inlägg i den
senare delen, vilken, även den, med Guds hjälp torde kunna klaras så
småningom.(...) Jag har vänt mig
till utomstående människor av vilka jag sedan gammalt räknar vänskap och
åtnjutit högaktning, och vilka med varmt hjärta skänkt sin gåva (och sådana
gåvor äro just de som ge verklig välsignelse). Och då jag sedan lyckats lösa
det ekonomiska problemet utan annan hjälp än den, Sigurd som mitt ombud under
min sjukdom, givit, ser jag sannerligen ingen anledning att ställa mig
skyldig till att succesivt avgiva ekonomiska rapporter om vad som kommit in,
betalats ut och vad som finnes kvar i Fondens kassa. Jag har skriftligen
tackat till gåvogivarne, och då fonden blir tömd och mitt arbete alltså
slutfört, ämnar jag dess intressenter ge en summarisk rapport och å
Svantessonska familjens vägnar ännu ett tack. Jag tror att detta räcker. Jag hade dagen
efter V.R. Logens sammanträde (då jag beviljades 450 kr i gåva från Logens
Sparbössefond) telefonerat till Sigurd, Maggie och Lizzie och omtalat att jag
på morgonen haft telefonbud från Ö.Mästaren, meddelande det glädjande
resultatet och att någon timme senare en deputation av två bröder kom ut till
Hemmet medförande en summa av kronor 122:50, vilka av bröderna privat
insamlats under supén efteråt å Klubben, och vilka pengar de tänkt sig
användas till barnens klädbehov. Av alltsammans tyckte jag att detta privata
var det allra vackraste och kände mig starkt rörd därav. Nåväl, denna slant
var ju ett plus för fonden och som då utgjorde det enda överskottet
som fanns sedan avsättning gjorts för den då beräknade biljettsumman Kr:
2.100:-- för Sven och barnen. Men fyra dagar därefter hade vi
emellertid gjort upp definitivt med Johnson Linjen efter ett nedprutat pris
av 2.000 kr för hela familjen och varav 500:-- mot revers. Ergo
stärktes omkostnadskontots tillgångar i samma mån.(...) Mitt ansvar,som
du på ett par ställen i breven betonar, hoppas jag att du nu ser i en annan dager;
jag tror att jag lugnt kan svara inför både Gud och människor i denna sak, i
vilken jag följt mitt samvetes röst och den Sundströmska traditionen i
handling.(...) Innerliga
hälsningar till eder alla!! Tillgivne Fader
Bill |
|
|
JOHNSON LINE SWEDEN Ombord på "Annie" kl. 3 e.m. söndag. Okt. 2 1932 Kära Far! Allt har gått så
fort och i en dröm -- Ej ha vi några pengar att sända telegram, så jag
krafsar dessa rader nu ett par timmar före båtens avgång, så att du säkert
skall veta, att vi alla äro lyckligt ombord. Så glad som jag
blev, när vi fingo telefon-bud från Eckdahl, att vi alla kunde gå -- så glad
har jag aldrig förr blivet. Att skiljas från Sven och barnen var ju svårt,
det kan du förstå att jag kände i botten av hjärtat -- men gärna hade jag ju offrat
glädjen att få vara med dem om det hade hjälpt oss något. Men Gud styr allt
hur vi planera. Det var ju ej vår vilja, som skulle avgöra hur allt skulle
hända och ställa sig. Så nu är jag -- och vi alla oändligt lyckliga och tack
-- tack för allt du kämpat för oss att bringa oss detta. Så träffas vi
alltså snart -- Hälsa alla Rose
|
|
|
Nya Eriksberg den 6 Oktober 1932 Kära min gosse
Bertie! Ja, nu skriver jag
dig åter några rader för att hålla dig något sånär ajour med
händelseförloppen i min verksamhetsräjong. Jag deponerade nu biljettpengarna
å Johnsons kontor, men hörde ej något från den store generalkonsuln på nio
dar; På hans kontor svarades att han var i Avesta och senare att han var
upptagen i mottagningskommitten av de engelska besökande, London Harbour
Board. Alltnog -- ingen chance. Så en dag fick Sigurd bud att genast komma
ned till Linjekontoret, och då fingo vi veta, att ”mäktig chef” utan ”kontorets”
vetskap per telegraf gjort efterforskningar i Los Angeles angående
Svantessons, och att Linjeinspektören Kapten Snöbohm, kablat in svar, att
familjen var i stor nöd och tillstyrkte Gen.Kons. att även Rose skulle tagas
med, enär henes tilltro att kunna klara sig var alltför optimistisk,
krympling som hon till dels är. Vi fingo nu
tillstånd en uppgörelse på basen av 2.000 kronor för hela familjen (i.st.f.
3.444 kronor) -- varav 500:-- på revers på två år! och 1.500:-- kontant. På
så sätt skall det bli en slant över till kläder och alla de många andra
utgifter, som stunda när de kommma hit. M/S ”Annie Johnson” avgick den 2dra
oktober från Los Angeles, och jag hoppas att de hunno med henne. Tiden
var mycket knapp, då telegrammet från Johnsonkontoret avgick härifrån till
deras kontor i San Francisco om att allt var klart; och jag sände samma kväll
ett kabelgram till Rose adress och omtalade nyheten. Fråga är om hon bekom
det i tid -- När de anlända
hit, är det min mening, att Sigurd E. skall taga mot dem i Göteborg och där
får Sven ”avkopplas” för att söka upp sina anhöriga i Skåne och, bitande i
det sura äpplet, söka stämma om dem till mänskliga känslor; Rose och barnen
få per järnväg bege sig hit till Stockholm med Sigurd. Gossen vet jag ej ännu
var jag skall göra av, men Maggie tager sexårsflickan och Erdtmans (den
fattiga bohemefamiljen) tager både Rose och fyraårsflickan. May Dahlgren vars
man tycks lida av ”Weldt schmertz” och ”ruin-skräck” sedan han gjorde en
större förlust på en av sina hyresgäster i Trollhättan, vågar ej ens tala vid
denne i berörda ämne. Han hyser den något för mycket ”fjärrskådande” åsikten,
att om han skulle taga hand om pojken Gunnar, eller någon av flickorna, så
skulle han på samma gång vara skyldig att ge barnet full uppfostran under
uppväxtåren. Mannens Svens
framtid här tror han Hugo ej ett dyft på -- han passar ej här, säger han (och
det säger även jag, så framt han ej ändrar taktik) men jag lägger därtill --
att han passar ännu mindre i U.S.A. i så fall, ty där är han och förblir ”a
damned foreigner” som, trots sin stora kunnighet i språket, dock alltid är
handicapad av sina skånska idiom, som skåningar födda ”söder om landsvägen”
aldrig kan arbeta bort i engelsktalande länder. Av två onda ting, måste man
välja det minst onda -- och här finns det i värsta fall fattigvård och ”de
arbetslösas förening”, vilka de nu maktägande sossarna och kommunisterna stå
för. Så, inte tror jag han behöver riskera at få svälta ihjäl i gamla Sweden.
Angående hemresan med Annie Johnson, kommer båten att lossa en del last i
engelsk hamn (antingen London eller Hull, som ännu ej är bestämt) i slutet av
oktober, och beräknas vara i Göteborg omkring den 7 november. Detta om detta. Jag sände dig häromdagen
ett ex. av Dagens Nyheters Söndags-bilaga, där min paschosa [?] om Peter
Norberg finns intagen, och i samma nummer kom -- konstigt nog -- Sigurd
Erdtmans artikel om Stora Essingen (där som du vet de bo). Vi ha f.n. Prinsen
av Wales och hans bror Prins Georg här på ett 14 dagars besök, så att de goda
Stockholmarne går i engelsk prins-feber. Och efter vad jag tror, så har han
knappast drömt om att få se och lära så mycket i det lilla Sverige, som han
gjort. Han kom hit bl.a. för att göra propaganda för engelska exporten hit --
och däri är han styv -- men varje dag som gått, har givits honom sensationer,
som knappast kunnat ge honom tid till annat än studera och notera saker som
han aldrig sett förr, varför vi i så fall hoppas få draga den största nyttan
av besöket. ”Wales” är en liten kurre, som ej gör sig något vidare till det
yttre (han vägde sig igår i Badhuset Stureplan och befanns väga blott 62
kilo). Brodern Georg, ”sjömansprinsen” är nära ett huvud längre och ser
betydligt manligare ut. Vi ha haft en
vacker höst hittills och skörden har blivit över medelmåttan. Arbetslösheten
är dock oerhörd och väntas bli så än mer till vintern- - trots sossarnas
rundhänta anslag till kroppsarbetarne utan jobb. (Jag förmodar att du läst om
att vi ha en ny regering sedan några veckor -- rent socialistisk -- med Per
Albin Hansson som statsminister -- Hm!) Jag är ännu ej återställd från mitt
olycksfall och dess sviter, och det har varit ganska svårt i benen, någon
riktig läkarbehandling kan jag ej ifrågasätta här på Hemmet, så jag får
”hanka mig fram på bästa sätt”. I hopp om att du själv är kry och ävenså
Hedvig, sändes dig från oss alla de hjärligaste hälsningar. Din egen trofaste Fader
Bill |
|
|
New Westminster
B.C. Oct.16th 1932 Kära Syster
Rose! Med sorg och deltagande
har jag av Far fått underrättelse om din och de dinas svåra belägenhet. Jag
har även fått avskrift av ett par av dina brev till honom. Jag vet, att han
gör allt i hans förmåga står, för att kunna hjälpa Eder, men i dessa tider är
det ej lätt, att få ihop pengar. Och efter vad jag kan bedöma utav vad far
skriver, så äro Svens släktingar oförsvarligt besynnerliga. Det är synd att Ni
ej bodde i Canada nu, ty här få alla behövande ”relief”. Vi ha det själva nu,
då det ej finnes möjlighet att leva på annat sätt. Efter vad jag förstår, äro
relief-pengarna för länge sedan slut i Los Angeles m.fl. platser. (Hoppas att
den där Hoover får sparken, så att det möjligen kan bli bättre.) Jag skulle tycka
det vara så roligt, att vara i stånd till, att kunna hjälpa dig på något
sätt. Det är ju en ren skandal, att män med både kunskaper och bildning skola
behöva gå som stackare. Man kan verkligen undra, vad det är för fel med
samhället nu för tiden, då man ser stora, starka karlar komma dragande på en
liten barn-skrinda med matvaror, hämtade hos handlanden på en ”relief-slip”. Jag skref till
far, att jag gärna skulle vilja taga hand om ett av dina barn för tillfället,
och skulle detta i så fall vara Vera, som än så länge ej skall gå i skolan. Men saken går ej att
ordna, emedan vi själva äro på ”relief” nu, samt för det andra är det stängt
för folk från Staterna nu. De få ej komma in till Canada med mindre de visa
pengar, tillräckligt för sitt uppehälle i landet under ett år. Å andra sidan vet
jag, att du helst vill ha barnen hem till Sverige. De komma så i en helt
annan, och solidare miljö, än på denna continenten. Vad Svens
framtidsutsikter beträffa, så tror jag för min del ej, att han har större
utsikter i Sverige än där han nu är. Det vill säga, om han hemma kan få den
”pull” som han saknat i U.S., så är ju allt gott och bra, men att utan pull
och utan pengar starta något i Sverige, anser jag vara lika svårt, om ej
svårare än här ute. Detta är nu min privata åsikt. Jag försöker ej inverka på
någon i den ena eller andra riktningen, men jag anser mig böra skriva det
till dig också, då jag i brev sagt samma till far. Jag för min del tror, att
Sven endast blir besviken, om han kommer hem. Med barnen är ju en annan sak.
Jag hoppas, att ni få en ”break” snart, ni förtjäna det, isynnerhet du, din
tappra unge! Jag antar, att din
familj fortfarande är kvar i U.S. och adresserar detta till din gamla adress.
Skrif någon gång om, hur problemet löses, är du snäll. Jag har varit
frisk hela tiden, som väl är. Här är fortfarande sommarväder. Vi sutto ute
och åto middag förra söndagen, samt växtligheten är fortfarande livlig. B.C.
är fint. Många hälsningar
till Eder alla!Din trofaste broder Herbert |
|
|
Sunwood 25
Okt. 1932 Kära min Far! Först får jag hjärtligt och innerligt gratulera dig
på din födelsedag den 17 November! Du har nu uppnått den mogna åldern av 74
år. Har du ännu fått grått hår? Jag kommer ihåg för jämt 20 år sedan,
då jag med en liten dikt gratulerade dig på Annehill, och med anledning av
frågan ang. gråa hår, återgiver jag den härmed ur minnet: ”Klockan nyss har slagit tolv därför stöter jag min stav i golv och stränga vill min lyra för att hylla Dig, och femtifyra; Må Du leva uti många år utan att få gråa hår! Det önska vi Dig allesamman, må här råda fröjd och gamman!” Du må tro att jag innerligt önskar, att jag
personligen kunde infinna mig hos dig nu, och hylla dig med den ”versen” och
med mycket annat!! Nu får både du och jag vara nöjda med mina hjärtliga tankars
innerliga flykt till dig. Heder åt dig, min Fader; heder åt din mentala
kraft, din sprudlande, produktiva hjärna, dina handlingars målmedvetna
godhet! Du är verkligen underbar och beundransvärd, det är du! 74 år, och
sådan sprätt på gubben- - är ej det ”fine and dandy, marvellous!” Jag tänker nu på, vad du senast åstadkommit för att
få Rose och hennes familj hem till Sverige. Det var verkligen et fint
kraftprov, och jag blev verkligen förvånad, då du omtalar, att du fått saken
igenom. Storartat gjort, då man betänker, att du också legat sjuk till sängs!
Jag vet själv, att då man är sjuk, måste man ha en kollossal viljekraft, för
att ens orka tänka, låt vara handla. (...) Det var en ”kul” artikel du skrivit om
Norberg! Hoppas att du fick en hacka för den, och är jag glad åt, att du
ibland kan ”använda”, vad jag sänder. Passagen ang. brevet från din son i
Vancouver gjorde verkligen Hedvig ”snopen”, men jag fattade genast galoppen,
då jag sedan gammalt känner till dina, med överlägsen gest framkastade trumfkort,
för att få en historia verkligt intressant. Ang. händelsen under vintern vid Red River, då
Norberg blev förgiftad, kan jag omtala, att jag tillskrivet honom med begäran
om, att få denna mystiska händelse närmare uppklarad. Norberg svarar, att det
tyckes, som om indianerna fått för sig, att allt deras elände och all
hungersnöd under den vintern, berodde på närvaron av den vite mannen i deras
läger. Påtryckning hade under en tid i hemlighet övats på Norbergs hustru,
för att få mannen ”undanröjd”, varvid stammens medicinman spelat en
framstående roll. Då tiden gick, utan något ”åtgörande” från kvinnans sida,
hotades även hon till livet av stammens ”tough guys”, om hon ej ”blandade
vitt” i Norbergs ”kaffecikoria-kopp”. Vem som sedan utförde handlingen, om
det var medecinmannen eller kvinnan, brydde sig ej Norberg numera om att
utfundera (Hedvig säger, att detta är diktat, men det visar, att äpplet ej
faller så långt från päronträdet.) Du omnämner i din artikel, att Norberg ”singlade”
över Bloody Falls (i Coppermine River). I ett av de urklipp, som jag
samtidigt med detta brev sänder, ger jag dig historien om, hur Bloody Falls
fick sitt blodiga namn, samt även en bild av fallen. Det var ett egendomligt sammanträffande, att både
din och Sigurds artikel influtit i samma tidningsnummer. Hälsa Sigurd och
säg, att jag hade mycket nöje av, att läsa hans artikel, som visar ett
pietetsfullt sinne. Han skriver lika bra, som en historiedocent, ja bättre,
ty han förstår, att även inblanda romantik i historien. Låt oss nu övergå till komentarier ang. dina brev:
Du tyckte, att mitt brev av 24/8 var litet och ynkligt. Ja, kanske det, men
jag hade vid det tillfället verkligen varken tiden eller ”the spirit” till
mitt förfogande. Jag kommer ihåg, att jag kom in arbetstrött och olustig, men
ansåg mig det oaktat böra sända några rader. Därför blev det som det blev. Jag undrar mycket, om Rose kom med båten den 2:dra
Oct. I så fall har hon ej fått mitt brev. Det var verkligen storartat av Odd
Fellow, att skänka så mycket, och att Johnson lät pruta med sig, så att även
Rosan kunde få komma hem nu. Om det hade varit någon, som skulle stannat kvar
i Staterna, så var det, enl. min mening rättast, att Sven gorde det. Av
Rosans brev till dig av 15 Aug. ser det ut som om hon ensam rider för
rusthålllet i den familjen. Hon ordnar och styr för Sven, som om även han
vore ett av hennes barn. Och kanske bäst så. Men hon tyckes taga det för
alldeles självklart, att hon ensam skulle arbeta, och Sven ej göra ett
dyft. Hon skriver bl.a.:”Att hyra någon att sköta barn och hushåll, medan jag
arbetar, skulle ej betala sig”. Det förefaller mig egendomligt (med kännedom
om förhållandena på denna kontinent) att de ej tänkt sig möjligheten, att Sven
skulle sköta barn och hushåll. Jag har ej sett en enda gift karl här, som
varit främmande från sådana sysslor, tvärt om. För att nu ej tala om
ungkarlarna, som i regel sköta sig själva helt och hållet. Ja, nu fick ju problemet den bästa lösningen, då de
alla kunna komma hem. men jag antar, att Sven får det allt bra trassligt med
sina anhöriga, stackars karl! Ja, visst finns det mycket som helt enkelt saknas i
Canadian production, som du säger. Vi ha ej fått någon tillverknig på manglar
ännu, men antagligen skulle saken vara svårinarbetad här. Det finns ett slags
strykmaskin i marknaden, men den är förfärligt dyr. Här kunde i sanning göras mycket, om man blott kunde
få ihop rörelse-kapital. T.ex. tillverkning av svenskt knäckebröd? Det skulle
säkert, trots ”tiderna” gå bra; med mycket annat.-- (...) Det var bra, att ni kunde ”bräcka” lilla Wales. Han
trodde naturligtvis, som alla engelsmän, som ej varit där, att Sverige bara
var en ”pjutt”. Roligt att få alla bilderna från besöket! Jag är, Gud vare tack, fortfarande frisk. Har nu
tagit igen 20 av de 36 pounds, som jag förlorade, sedan jag kom till Canada.
Jag väger nu 78 kilo. Hedvig har haft magkatarr, men fick en bra medicin av
municipaldoktorn, så hon nu är bättre. Och nu till sist, än en gång, många kära
gratulationer och hälsningar till Dig, min käre Far! Samt hälsa alla.
Din tillgivne son Bertie! Om du träffar Gen.konsul Johnson, så fråga, om han
kommmer ihåg då han på Stocksund beundrade Freds och mina kanoter, och blev
förvånad åt, att vi själva gjort dem. (Han hade då ingen flotta, den var hans
pappas -- men vi hade.) Nu har även Rose -- genom sitt brev till dig av 30/8
-- visat ett mästerligt prov på sin stilistska begåvning. Den tycks finnas
litet var stans i den Sundströmska familjen! Detta är den längsta ”spell”, jag i hela mitt liv
har bott i samma hus. Märkvärdigt, men sannt. Den näst längsta var på
Annehill 1898--1904, då jag i april for till Norge (5 år 10 mån.). Här ha vi
nu bott i 6 år 4 mån. Detta om mitt ”vagabondliv i främmande land”. Hade Lizzie någon framgång med de blomfröer, som jag
sände henne? Här behöver man blott kasta dem på marken, så växa de, men jag
vet, att det är skillnad i Sverige. |
|
|
Johnson Line Kaptensmeny på hemresan 1932-11-01 |
|
|
Nya Eriksberg
den 22 November 1932 Kära min gosse Bertie! Innerlig tack för ditt gratulationsbrev, som jag
mottog ”dan före dan”, alltså lagom.-- och ävenså urklippsrullen! Antagligen
har du väntat höra från mig förr kan jag förstå, så att du fått gå i ovisshet
om huruvida Rose hann med ”Annie Johnson”. Men det gjorde hon,så att alla
kommo ombord. Resan har varit gynnad av det bästa väder och allting gått väl. Båten angjorde först London den 2dra nov (endast i 4
timmar) och där fingo de brev med förhållningsorder från mig, sedan stucko de
upp till Leith i Skottland, där de lossade Indian Corn till
Whisky-distelleriet där och anlände till Göteborg den 10de Nov sent på
kvällen. Där möttes de av ”resemarskalken” Sigurd Erdtman,
May Dahlgren, Folke Svantesson (Svens yngste bror, bosatt i Göteborg) med
fru. Det var jubel på ömse hållen! Enligt uppgjorda planen, stannade nu Sven
i Göteborg för att sedan besöka sina anförvanter i Skåne, och de övriga
åtföljde May till Trollhättan, för att gästa där några dagar och få barnens
garderob i ordning. Tisdagskvällen den 15de anlände de sedan hit till
Stockholm, mottagna av mig och makarne Adler, Bergqvist och Nen Erdtman. Det
var ett gripande ögonblick även det! Den 17de kommo de sedan ut till mig (18
personer) på kaffekalas och ett välkomstglas. Barnen förde förståss ett
väldigt rövarliv i korridorerna, men det var några minnesrika timmar. Den 21ste på Folkes 53 årsdag, voro vi samlade hos
Adlers på middag i deras nya bostad: Nytorgsgatan 23 B (notera adressen). Det
var den stiligaste middag jag ätit i deras hus, som annars i alla tider varit
i avsaknad av ”det”. Pojken Gunnar, som nu hör hemma hos Adlers, har redan å
dessa få dagar gjort sig mycket omtyckt både av den äldre och yngre
generationen. En vacker, hurtig och högintelligent pys, som igår gjorde sitt
inträde i Katarina Folkskola, där -- liksom i alla andra av våra moderna och
förnämliga Folkskolor -- de ha en särskild avdelning för icke svensktalande
barn som skötes av språkkunnig lärarinna. Han torde dock säkerligen kunna
klara sig på svenska om ett par månader -- det flyger i honom. För att vara
född i Kalifornien är hans engelska ovanligt ren, och både Rose och jag
hoppas att den skall kunna vidmakthållas och ej drunkna med åren. Alla tre barnen äro ”kvicksilver” och ännu så länge
agerande ”wild west”, men detta kommer nog att modereras, tänker jag. Sven uppehåller sig f.n. hos brodern ”hårfrisören” i
Göteborg (en yngre dito, som ingening blivit, men gift sig med en duktig, självförsörjande
Göteborgska, som har ”damfrisering”). Svens föräldrar ävensom syskonen,
visste ej ord om, att de lämnat Amerika, ty jag hade bestämt mig för att
”tiga ihjäl” dem, sedan jag förnam att de hade flinthårda hjärtan. Alltså
blev det ”stor uppståndele” i deras läger. Jag tror nu att detta grepp
av mig var mera effektfullt, ty genom att ställas inför ett fait à complis,
tvingades de att i någon mån uppträda, gent emot Sven åtminstone. Hans
uppgift är nu att i dessa svåra tider kunna få en plats -- en nästan tröstlös
historia -- men detta visste vi ju alla långt förut -- konsten är nu att
kunna av situationen göra det bästa möjliga. Mina insamlade medel räckte till
även de 500 kronor, vartill kostnaderna gått till efter deras landstigning i
Göteborg. Men nu är också ”Fondens” tillgångar slut, och ävenså mitt
inlägg i problemets fortsättning här hemma, vilket jag nödgas överlåta åt
andra krafter. Tillsvidare: Detta om detta. Tack för dina insända tidningsartiklar. Det är
emellertid så, att jag sällan kan använda den sortens opi, enär tidningar
numera fordra goda fotografiska bilder, då det gäller reseskildringar (och
det är ej alltid sådana där ”frihandsteckningar” som de gjorde till
Norbergska artikeln lämpligen kan ifrågakomma). För tre år sedan skrev jag en
av mina allra förnämligaste skildringar om ”Magallanes” (som ”å min tid” bar
namnet Punta Arenas) för den förnämliga tidskriften ”Jorden Runt”. Den var av
geograferna med beröm godkänd och antogs och sattes i text t.o.m. men kom
aldrig in, på den grund att alla mina illustrationer underkändes och andra
kunde ej efter långt sökande anskaffas. Jag gick miste om arvodet Kr 150:--.
Gissa om jag var arg!! Den utländska tidningspressen har även så dåligt
papper att man sällan får fram en god bild för reproduktion, om man vill
snyta något ur den. Apropå det, så var du även i den artikeln ”min farande
son” som sände mig en hel del i brevform. De voro synnerligen förtjusta i
”din” livfulla beskrivning av det moderniserade livet i världens sydligaste
stad, som förr var en chilensk straffkoloni. Regarding Powell River samhället, var detta
intressant med sina Paper mills och cottage homes (de senare dock bara
”smäck” mot våra diton här i Brommma, beundrade av amerikanska, engelska och
andra experter -- samt Wales, förståss -- Du må tro att de där enkla
människorna som bodde i de lägenheter prinsen var inne uti känner sig strama,
ehuru de äro sossar). Med anledning av att alla Svantessons blevo
legetimerade som svenska medborgare, då de kommit ombord på ”Annie Johnson”
och fingo papper härpå i Göteborg, så kommer jag ihåg, att jag är okunnig om
hur du har det med medborgarskapet i Canada. Du har ju nu varit där i över
sex år! Glöm ej svara härpå. Roligt var att läsa dina av Norberg direkt inhämtade
meddelanden, och det var synd att jag ej kände till de där sakerna, då jag
skrev artikeln. För denna fick jag Kr 75:-- som var nära dubbelt mot vad D.N.
betalar i flesta fall åt andra. Det ser bistert ut för många människor här i
synnerhet i Norrland och förslag äro framkomna att ordna för att i södra
Sverige taga hand om Norrlands svältsocknars barn över vintern. Vi må rätt bra i de resp. familjerna. Vad Roses
hälsa beträffar, så kan jag omtala, att hon verkligen överskattade sina
krafter då hon ville ensam stanna i U.S.A. Hon är totalt krympling för livet!
Det högra benet är dött i det närmaste och med endast sex graders temp. Hon
släpar sig fram med hela överkroppen i en slängande och skruvande rörelse.
Det är beklämmande att se. Vad arbete hon skall kunna göra, är för mig en
gåta. Hon har magrat och hennes ännu vackra ansikte bär djupa spår av
genomkämpat lidande och nöd. Därför är jag innerligt glad åt att jag kunnat
skaffa henne hem. Hoppas du och H. har hälsan och dröj ej allt för
länge med ditt julbrev! Hjärtliga hälsningar från alla! Fader Bill |
|
|
Sunwood 27
Nov. 1932. Kära Fader Bill! Hoppas att du fått mitt födelsedagsbrev! Detta skall
nu föreställa ett ”Julbrev” då jag ser, att tiden återigen laskar mot Jul.
Skulle vara intressant att höra, om Rose
m. familj hunno att komma med den båt i Oktober, som du hoppades?! I så fall
ha ni ju träffats nu, om vilket allt skulle vara roligt att få veta. (...) Du vet, att jag arbetade på, att sälja ett
recept på tillverkning av ansjovis till någon större firma här. I förra
veckan underhandlade jag med ett av de största ”cannery”-bolagen här. De
ansågo att idéen var fin, och produkten god, (jag visade ett prov) men på
grund av, att tillverkningen måste ske för hand, samt omsättningen enl. deras
måttstock ej väntas bli stor nog i dessa tider, kunde de ej reflektera på
saken. Då gjorde jag, som Sven Dufva, då han sade:”Får jag
ej med andra gå, får jag väl ensam gå”. Jag tog mig för, att visa prover till
två av de största ”Departmentstores” här, samt var genast i stånd att sälja
provorders till dem, samt till två andra handlande, däribland ”Svensk-ståret”
-- Swansons. Allt som allt sålde jag på ett litet navs 150 pounds, endast som
prover, samt fick skynda mig tillaga mera, då jag endast hade 20 färdiga. Som jag kanske förut skrev, hade Hedvig receptet med
sig från Skåne, och den fisk vi använda är s.k. Pender Harbour Herring.
Typen, som vi göra, är Ostronsill, som den kallas i Sverige, och smakar även
precis lika som Ostronansjovis. Till tillagningen åtgår 10 olika slags
kryddor, varav 2 sorter, som jag ej kan erhålla här. Dessa äro Spansk
Humla och Röd Sandel, vilka finnas att få köpa både i färghandel
(Håkanssons) och specerihandel i Sverige. Nu får jag bedja dig om tjänsten,
att köpa och sända pr post till mig minst 2 kilo av varje av dessa kryddor.
Som jag ej har någon aning om priset, ber jag dig lägga ut pengarna, och
sända mig en räkning, så remitterar jag ersättning pr omgående. Om du anser
att priset på varan ej är så högt, och fraktsatsen ej blir så värst mycket
högre, så vore det bra, om du sände något mer än 4 kg, vilket jag alltid har
andvändning för. Då härvarande kryddimportörer ej vilja ha besvär med, att
importera så små kvantiteter, som vi skulle använda, är jag tills vidare
hänvisad till, att taga dessa kryddor från Sverige. Om du därför ville taga
reda på en importör i Sverige (du kanske redan känner några personligen) och
får hans offert å dessa kryddor i poster om 100 kilo helst cif. Vancouver, så
att jag får en idé om, hur kalkylen ställer sig, vore jag dig tacksam. Jag
kanske sedan kan få humlen direkt från Spanien, om affären skulle utvidga
sig. Vill du se till, att krydddorna bli insydda i en tygpåse innanför
pappersomslaget, så att ej det hela rakar sönder. Här ha vi så varmt väder, så att jag går ute på
tomten i bara skjörtärmarna -- vädret här påminner om September hemma i
Sweden. Jag har varit frisk och kry hela tiden, men Hedvig måste hålla diet
för sin mage, som antagligen blivit dålig för att hon ej fått rågbröd. Det är
näml. hart när omöjligt att få tag i något passande groft rågmjöl till
grovbröd. Det skulle, inom parentes sagt, vara ett gott uppslag, att sätta
upp med ett knäckebrödsbageri, vilket kanske kan komma senare. Nu får jag
önska dig, kära Far, en angenäm och god Julhelg, samt ett gott Nytt År -- och
många av dem -- som de säga här. (...) Hjärtligen är du själv hälsad och i
tankarna omfamnad av din egen tillgivne Son |
|
|
Nya
Eriksberg, den 5 Dec. 1932 Käraste min gosse, Bertie! Visserligen har jag sänt dig en epistel nyligen, men
för att du skall kunna få ett ”julbrev” så sändes dig detta, ehuru det blir
magert med fresh news. Emellertid kan jag omtala, att några få dagar efter
det ”Stockholms-avdelningen” av de hemkomna Kalifornierna blivit installerade
på resp. håll här, så meddelade Nils Folke, att han på kvällen haft en
telefonpåringning från Sven, (som då befann sig i Hälsingborg) att han nästa
dag skulle inträffa i -- Stockholm! Han var nu i full jakt efter den flyende
damen ”Fortuna”, tänkte träffa den och den chefen i den och den
industriexportfirman osv. för att med dem resonera om nya amerikanska
metoders införande m.m. Jag stod verkligen som ett levande frågetecken. -- Men då jag dels i brev till Sven och Rose på London
avgivit mina tydliga direktiv för Sven, att han -- efter att ha av Sigurd
mottagit det vi ställt till hans förfogande i Göteborg -- fick förständigande
att försona sig med sina anhöriga och att medelst dem söka sig arbete i det
landskap han hör hemma och dels fått den saken klarlagd då han och Sigurd
träffades i Göteborg, så kunde jag inte tänka mig annat än att Sven genom sin
släkt anskaffat kontanter till resor och vistelsen här. Så var emellertid ej
förhållandet. Av en moster hade han visserligen fått ett par tior, så att han
med tåget kunde ta sig hit, varefter han ”tog in” hos Erdtmans, dit Sigurd
hade bett honom vara välkommen. (Så likt den herrn, som själv ej bidrager
till husets ekonomi med ett öre!) Alltså hade stackars Nen fått ytterligare
en gäst att klara -- men du torde nog förstå, att jag (sedan jag fann, att de
”två tre dagarne” svällt ut till tio) kände mig mindre tilltalad av detta
arrangemang, igångsatt tvärt emot mina direktiv. Nog för att jag gerna kan
medge, att möjligheterna kunna vara större här än i Skåne, att komma över
något, men för det första, så är tiderna överallt här sådana, att det skulle
vara en ren slump om något passande för S. kunde falla honom till, och för
det andra så tillkommer det Svens anförvanter att sörja för hans personliga
existens-möjligheter under tiden han söker plats, men icke oss. I värsta fall får jag på min bekostnad ”förflytta”
honom till Sydsverige. Emellertid kan jag angående honom säga, att han --
fysiskt sett -- är min prydligaste måg. Han var före sin emigration till
Amerika, en av våra styvaste allround sportsmän -- en stilig pojke -- rent av
en charmör -- hurtig och världsvan, men med en påtaglig självöverskattning
och gåpånatur, upparbetad i U.S.A.-landet. Under god ledning skulle det ännu
kunna bli en prima karl av honom. Framtiden får väl härå ge sitt svar åt er
som då leva. Du frågade i ditt brev om jag hade grått hår ännu --
men jag glömde att besvara denna, som tycks f.ö. intressera även andra av de
gamla vännerna. N E J ! åtminstone inte märkbara för barberaren. Jag hade
något gråsprängt i mitt skägg, den tid jag bestod mig med sådant, men
ehuru jag nu återgått till mustascher (kortstubbade) syns ingen ändring i
cendréfärgen. Märkligare är dock, tycker jag själv, att jag ej har ens en
tillstymmelse till flintskalle. (Harald Holmer -- född 93 har knapt ett strå
kvar på knoppen sedan flera år tillbaka!) Det hör till
Karlbergs-Sundströmarnes s.k. kreditposter -- det där me´ håret, men som
varande den sista kvar på skansen nu, av de fem syskonen, så tar den också
snart slut. Angående Gustaf Källström, vet jag ingenting. Det är
nog tre år sedan han blev uppsagd från Stålhands och annan man tillsattes av
Banken. Jag har nog hört att han är i annan firma, men glömt vilken. Han är
emellertid en av de ytterst få av dina samtida i Sthlms Trä Hand.För. som ej
sedan bildat firma eller fått chefskap i bolag. Erik Wall sitter fortfarande
kvar som Föreningsordförande och har skött sig bra på posten trots de oroliga
arbetsförhållandena och lönestriderna. Men i Stockholm har det alltid varit
så, att sedan sossarne tillslut drivit igenom sina förhöjningsanspråk, så
lägges skillnaden på varupriset och den köpande allmänheten får betala
kalaset och i byggnadsverkamheten kommer det i sista hand i form av högre
bostadshyror. Din vikt på 78 kilo är väl liten; med din längd
borde den väl vara minst 88! Jag har i 20 år stått konstant på 80 netto,
vilket däremot är på tok för mycket för en liten knatte som jag. Angående Lizzies blomfrön så var det ej mer än en
sort (inga namn funnos åsatta) små, låga, bruna, men med mycket sparsamt
framkommande blommor, som gik till; de övriga kommo ej upp. Alltså är det en
väsentlig skillnad på jordmån och fruktbarhet länderna emellan. Och väl vore
om du, som sitter på den bättre biten, kunde få fördelen i rikaste mån
omvandlad i goda Canadian dollars. Ja, nu ä de jul igen!! Och nu ä e jul igen! sjunges
det snart av barnaröster i hela vårt avlånga land. Och för mig blir det -- om
jag lever -- ett nytt inslag i de många högtidsminnena, genom kalifornia-barnens
hitkomst. Och tiden ramlar iväg, åren hinna ej att i detalj
fästa sig i ens minne, förr än ett nytt kommer och gör det suddigt och
ostädat i minnenas kammare -- det hela vill flyta ihop i en grå massa; ja, så
ter det sig för den som under en längre tid vandrat i åderförkalkningens
dunkla schakter, det är dock en lisa att de äldsta minnena, från unga dagar
lysa som klara båkar. Det är verkligen märkligt huru dessa utgöra säkra
landmärken då man vill orientera sig och få fram tidsbestämmelser. Jag gör mig nu till tolk för alla de våra -- ingen nämnd och ingen glömd
-- i en innerlig julönskan till Dig!!! Må du, Herre till Sunwood, där du
sitter framför brasan och glaset med good old stuff bredvid dig i godsets
chateau i tankarnes drömvärld förflytta Dig till oss en stund!! (Hade man
sekinerna, så kanske detta skulle ledigt nog klaras av med radiotelefonens
hjälp!) Beder dig framföra min personliga julhälsning till
Hedvig. Frid och Fröjd! Din egen trofaste Fader Bill |
|
|
Nya Eriksberg
den 28 december 1932 Kära min Bertie! Du beredde verkligen mig en angenäm överraskning
genom ditt eleganta och stilfulla versifierade telegram, som anlände ”dagen
före dopparedan”. Det var klämmigt gjort! Visserligen är ej helgen överstökad
ännu då detta skrives, men jag passar på nu i pausen på mellandagarne att
skriva innan jag troligen får ”lägga opp” ett tag igen. Jag tål inte ”vara
med” mer än en enda dag n.m. så stelnar hela vänstra sidan och benet av
blodtrycket, och du kanske då förstår att det ej är så roligt ibland, när
plågorna är som värst. Och jag tar för alldeles givet, att det jag har att
dras med, får jag vackert behålla plus det som tillkommer. Det där med anjovisen var rätt så intressant!
Konstigt i hög grad förefaller det mig att det ej finns att köpa Spansk Humla
och röd sandel i ert land. Men naturligtvis måste det finnas i ert grannland
U.S.A.? Emellertid (ehuru jag av ovan sagda skäl ej kan
personligen utföra uppdrag n.m. har jag ju flera knappar att trycka på). Din
syster Maggie Bergqvist är som du kanske vet, anställd på Apoteket Fenix,
Götgatan, Stockholm. Hon åtog sig med glädje att sköta om alltsammans för min
räkning. För postbefordran av utlandspaket är taxan så, att den är billigast
intill 5 kilo, och stiger sedan kraftigt per kg ju tyngre och mer skrymmande
kollin är. Alltså är det i sådana fall förmånligast att dela upp en evt.
större post i smärre. Angående partiaffärerna har Maggie satt sig i
förbindelse med den svenske importören av apotekets kryddvaror. Något definitivt
i offert har ej ännu lämnats utan blir först om några dagar. Vad jag fått
veta idag är att priset kommer att beräknas fritt Halifax (varan skulle gå
med båt från Göteborg till Halifax). Den härifrån per postexp. sändningen
gick till Kr 12:-- som jag betalat till apoteket (varan Kr 6:90 + frakt, emballage m.m. Kr 5:10 = 12:--), vilket alltså av mig debiterats
”anjovisfabriken”. Vad ditt ”knäckebröd-omnämnande” beträffar, så har
ju den varan under mer än tio år nu varit i farten i U.S.A. (Bergmans Änka
och Westerdahls ha exporterat i över 30 år dit) och för flera år sedan hörde
jag att yankarna fått smak på varan och att en del bagerier uppstått i
U.S.A., varav en del am. humbugsditon. -- Tror nog att det är framtid för det
även i Canada, men det fordras både pengar och sakkännedom för att göra en
verklig affär i den vägen. Det passar därför ej dig -- du är minsann
tillräckligt mångfrestande förut min gosse! På över hundra år har vi i norra Europa ej haft ett
så abnormt klimat i december månad som i detta år. Ej ett korn snö söder om
Storlien ännu! Det verkar bara Oktober denna jul. Konstiga tider vi kommit
att få leva i. Du må tro, att vi haft en samlad och koncentrerad
högtid med Rose och två av barnen med oss i helgens högtid. Det har varit stämning
och minnesrikt för dem i synnerhet -- Det har ljusnat nere i Skåne
såtillvida, att Sven fick medan han var kvar här en formlig inbjudan från sin
syster Vera att taga den äldre flickan Anne med sig och slå sig ned i Nybro
t.v. hos henne. Sedan ha de nu tillsammans bjudits ned till gubben och gumman
i Vintrie, där de ha sin villa. Det kan ju därför tänkas att en försoning
mellan föräldrarne och sonen kommer eller kommit till stånd i jul. Någon
plats har han dock ej fått så vitt jag vet, men det var ju vi beredda på
förut. Till min häpnad fick jag av Maggie veta att du och
hon ej korresponderat eller haft någon kontakt med varandra sedan du reste ut
i vida världen.-- Visserligen har jag alltid funnit Maggie vara familjens
trögaste brevskrivare, men det där tyckte jag lät ruskigt syskon emellan av mitt
stamträd. Jag har observerat att mina barn då de träffa ihop äro varmt
fästade vid varandra, men alla äro mer eller mindre tröga att skriva till
varandra. Något som ni absolut ej ärvt efter er far, eller hur? Maggies
adress är (sedan de flyttade den 1sta oktober) Åsögatan No: 124 fem tr. Sthlm
S. Lizzies adress (sedan de flyttade) Nytorgsgatan No: 23B tre tr. Nens
adress är fortf. Badstrandsvägen No:24, Essingen. Och nu får jag tillönska dig ETT GOTT NYTT ÅR! och
dito till Hedvig! Din egen trofaste Fader Bill |
Created :
2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013 File: SBFB_1932C Book (25 pages)