En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1923A

Back Back to Intro Next

Amerikabreven

~ 1923 ~

Bröllop på Amerikanska – Rose och Sven gifter sig

Kycklingfarmaren i Ljungbyhed

Oakland Jan.8 1923

Kära lilla Moran!

Hoppas du fått mitt julbrev, som jag skickade till May.(...) Nu vill jag tala om min jul.

Sist jag skrev funderade jag på att lämna Oakland. Träffade två gymnaster från Pasadena, vilka ville ha mig ner dit att slå mig ihop med dom om ett gymn.-institut. Som jag slutat min anställning hos dr Cary (på grund av överansträngning som jag visst talade om i förra brevet) och förresten var rätt nedstämd och gärna ville ha en förändring beslöt jag att fara till dessa gymnaster i Pasadena den 3 Dec.

Men när Dec. kom hade jag fått så många privata patienter från läkare i Oakland att jag ej ville lämna dem. Jag betämde mig att vänta till julen och så fira den i Pasadena. Men som dec. gick fick jag mer och mer arbete (privat do. vilket ger mycket mer än vad jag fick hos dr Cary) så jag beslöt att icke alls fara till Pasadena och än mer som mina kamrater kommit till den slutsatsen, att det ej skulle löna sig med ett nytt institut i Pasadena, då där var flera förut. Alltså inskränkte sig mina planer till att fira julen i Pasadena. Hela tiden hade jag uppgivit min adress i Pasadena eller Sw.Consulate i San Francisco, då jag ej visste riktigt när jag skulle resa.

Emellertid träffade jag två gränslöst trevliga svenska familjer i San Francisco. Dessa fruar och några svenska flickor jag kände förut (däribland Anne-Marie Carlson) samt jag kommo tillsammans ett par kvällar i veckan och hade ”syförening” (sydde julklappar förståss). Hos den ena familjen Thomée, skulle det bli julaftonskalas och vi blevo alla inbjudna. Jag ändrade då mina planer och reste icke alls till Pasadena utan stannade här och var med på alla julkalasen. Sålunda har jag aldrig lämnat Oakland utan är här fortfarande.

Julafton var den härligaste julafton jag kan minnas. Äkta svensk. Allt svenskt, gediget och allt det härute i människo-öknen. Det var den mest förtjusande julstämning jag någonsin känt. Vi alla som förstodo varandra, hade samma intressen, samma seder, samma språk. Det var så överväldigande högtidligt. Vi voro en massa ungdom, två gifta par (unga) och så tre flickor och fem pojkar. Sen var det kalas på Annandagen och nyårsafton och nyårsdagen. ”Hela gänget” höll ihop hela tiden.

Men så skulle jag tala om att på julaftonen träffade jag den man jag sökt och längtat efter så länge. Den man, som skulle väcka min aldrig förr väckta kärlek, det jag kännt slumra inom mig, men som aldrig någon varit stark nog att tända till full låga. Mor jag träffade Sven. Vi förlovade oss dagen före nyårsafton och tretton-dagen vigdes vi. Så nu, lilla Moran, är jag fru Svantesson. Din lilla Rosa-bit är gift, Moran, och så lycklig, så lycklig som någon kan vara.

På trappan med ”gänget” i San Fransisco. Kärlek vid första ögonkastet.

Du skall ej undra över att det gick så fort, jag menar att vi gifte oss utan att ha kännt varandra mer än två veckor. Men ser du, vår kärlek är kärlek och inget annat. För mig existerar ej mer än en kärlek -- och när den kommer vet jag att den är den rätta. Moran liten, du får ej bli bekymrad. Bara glad att jag är så lycklg som du någonsin kunnat önska mig bli.

Vi bo i Oakland, 16 Vermon Street är vår adress. Sven Svantesson är från Malmö, 26 år, kemist vid ett sockerrafineri (stavning?) vid Crockett (världens största) som ligger en timmes väg från Oakland. Jag fortsätter med mina patienter för att förtjäna till att betala mina skulder i Sverige. Vill visst ej att min man skall behöva knoga för dem. Men när jag betalt mina skulder -- då. Ja, då hoppas jag vi kan fara hem och hälsa på dig, kära liten Moran. Ack, att du vore här nu så du kunde se min lycka. Din egen

Rosabit

8 jan.1923

Mor!

Nyförlovade

Din lilla dotter har så mången gång talat om sin underbara, kära mor och hennes underbara ögon; ögon som kunna brinna av kärlek, som lysa och upplysa. Jag är säker på att lilla Rose har Mors ögon och är jag viss att de alltid skola lysa mot mig som Mors mot de sina.

Där äro så underbara, röda rosor i vårt rum. De gåvos oss på vår bröllopsdag. Då lågo de i knopp, så daggfriska och svala. I dag äro de i full blom, fullt utslagna, röda, doftande.

Som minuterna, timmarna fly, så fly de sista tvivlen, räddhågan att kanske inte jag skall vara mäktig att göra min hustru lycklig. Jag är nu säker, ansvaret trycker icke längre, ty jag vet att allt fint och gott som är gömt i människohjärtat nu har funnit sig ut hos min Rose och mig. Välsigna oss, mor!

Sven

Oakland 13/1 23

Käre Far!

Många innerliga brev har du sänt mig, men vackrare och mer hjälpande än alla var ditt julbrev till mig. Tack käre Far! Där, i det brevet, genom brevet, känner jag, att jag verkligen har en far som deltager i mina tankar, bekymmer och stämningar, en far som i kärlek räcker mig sin hjälpande hand till ledning och stöd. Och dock -- hur hårt att du är så långt borta. Att jag ej kan få hjälpen just då jag behöver den som bäst. Nära två månader tager det innan svar kan komma om jag sänder dig ett bud med bön om råd. Därför handlar jag självständigt där jag annars först borde vänta på dina tankar och åsigter.

Så gjorde jag nu i fråga om mitt giftermål.-- Ja Far, jag är gift!! I dag för en vecka sedan (på trettondagen) vigdes jag vid Sven Svantesson. Kära Far, bli ej ängslig eller bekymrad! Jag är så oändligt lycklig. Oh, så lycklig. En stilla, fridfull, gedigen lycka, ingenting himlastormande eller forcerat. Nej, vår kärlek står så fast som på hälleberget -- fast vi känt varandra så kort tid. Men det är nog ej på det det beror när det kommer omkring.

Ser du, för mig har det alltid varit så, att det existerar endast en kärlek, jag menar kärlek till en. Och jag visste den skulle komma till mig någon gång. Nu har den väckts hos mig. Då finns för mig ingen tvekan. Aldrig har jag ”varit kär” förr. Men nu kände jag, att det var allvar. Jag kan ej älska någon annan än Sven. Så när jag förstod att det var lika djupt från hans sida tvekade jag ej att gifta mig med honom när han bad mig.

Nu vill jag ta allt i tidsföljd. Jag hade gjort upp med några gymnaster att komma till dem i Pasadena och tillsammans med dem öppna ett institut. Skulle fara den 5 Dec. Men så fick jag så många patienter att jag uppsköt resan till den 15 Dec. (Sedan 1 November hade jag uteslutande privatpraktik som jag talat om förut? Slutade hos Dr Cary för min ryggs skull. Nu lämnar Cary Oakland för resten, så då skulle jag måst sluta i alla fall. Obs! min rygg är absolut bra nu. Har aldrig mer besvär av den. Ej heller min hals. Är så frisk som någonsin!!) När 15 Dec. kom hade jag ej avslutat mina patienter ännu utan i stället fått fler. Då skrev jag till mina vänner att jag ej ville lämna Oakland utan ämnade stanna här hela vintersäsongen.

Men jag lovade dem att komma och fira jul med dem.(...) Emellertid hade jag tänkt att köra bil ned till Pasadena (billigare o. roligare). Men så blev det ett sådant ohejdans regnväder att vägarna blev ofarbara. Så ville jag ej trots allt lämna mina patienter ej ens för en vecka och slutligen blev jag bjuden att fira jul på äkta svenskt vis hos en svensk familj i San Francisco tillsammans med de bästa svenska vänner jag har här ute. Så den ena saken före och den andra efter gjorde att jag ej alls reste någonstans.

Under tiden hade jag fått igen mitt glada sinne. Jag var ej sjuk längre och allt gick mig väl och arbetslusten och den livsfriska andan kommo tillbaka.

I den bästa helgdagsstämning firade vi jul. Allt genomgediget svenskt. Alla med den bästa anda av samhörighet, högtidlighet, glädje att få vara tillsammans, allt med underton av hemtankar med en aning av melankoli och längtan. Det var en härlig jul, den högtidligaste och gladaste jag haft på länge -- länge -- kanske någonsin.

Då träffade jag Sven! Sedan träffade jag honom den 30 Dec; då förlovade vi oss. Sedan voro vi tillsammans med de andra på nyårsafton o. nyårsdagen. Den 1 Jan. beslöto vi oss för att vigas på Trettondagen. Vi träffades en gång emellan, den 4, och den 6 gick vi till City Hall och blevo vigda på amerikanskt vis. När vi komma till Sverige vill jag allt bra gärna ha kyrkans välsignelse. Men härute är det ju annorlunda. Ja, idag är det en vecka sen vi gifte oss. Jag älskar Sven mer och mer jag lär kännna honom.--

Vi ha ett ”apartment”, möblerat, på två rum och kök o. badrum. Förtjusande trevligt med sol från morgon till kväll. Kl. ä 5 nu och aftonsolen lyser in så vackert i samma rum som hade sol i morgse kl.8. Förtjusande. Jag älskar sol! Sol är det också i mitt hjärta och i mitt sinne. Oh Gud, vad jag tackar dig att du givit mig en sådan lycka.

Jag fortsätter med mitt arbete, ty jag har ju mina skulder att betala. Men annars kan nog Sven försörja oss båda må du tro. Han har anställning vid Crockett, där är världens största sockerrafenaderi (refinery). Sven sköter kemiska laboratoriet. Han är från Malmö. Student vid 16 år. Nu är han 26 år. Hans far heter Svante Svensson. Nu ska jag gå och laga middagen. Din lyckliga

Rosabit.

Ps:Skriver snart mera och skickar foton. Hälsa syskonen och tala om. Skriver till dem så fort jag hinner.

Nya Eriksberg den 26 Jan. 1923

Min egen lilla Rosabit!

Jag är förvånad över att ej ha fått en rad från dig sedan ditt brev av den 6 Dec. i vilket du uppgav din adress i Pasadena. Den där julklappen ”Nat. Geografic Magazine”, som jag längtat efter, har jag ej heller bekommit.(...)

Jag undrar så mycket hur du har det, men något inom mig säger mig, att du ej är kvar i Pasadena och därför adresserar jag detta till konsulatet i San Francisco. (...) I mitt brev till Pasadena glömde jag alldeles bort att kommentera ditt svar av den 6/12 i en punkt, nämligen: ”För det första är jag ännu så långt från giftermål som någon kan vara.(...) så varför skulle något ändras mellan oss -- dig och mig då?”

Ja, säg det! Ej önskar jag någon ändring i vårt nyvunna innerliga och förståeliga förhållande. Ty ingen av alla dina syskon är mig kärare än du, min ”bit”. Varför vet jag själv icke -- men jag kan ”avläsa” dig, om du också vore ännu längre borta i världen, än du är --.Måtte du nu blott få din hälsa åter (jag menar din forna styrka och din härliga energi). Du kan behöva den för att kämpa dig skuldfri här.

Jag förstår fullt väl dina svårigheter att lägga besparingar efter den pers, du genomgått -- men jag vill dock -- för din egen skull -- för att tysta dem som knorra -- påpeka det viktiga i att du ej överger betalningen till Morans underhåll. En, säger en, krona om dagen borde du kunna orka med, tyckes mig. Adlers skulle ju visserligen ha skyldighet att ensamma bära kostnaderna en tid framåt, då de ej förut bidragit därtill -- men deras ekonomi är nu, efter den våldsamma beskäring Folkes löneinkomster efter 1 Jan. fått, mycket svag. Här är f.ö. alldeles genomuselt vart man ser i landet! Allt och alla lida och draga in på svångremmen

Det tyska eländet återverkar starkt även på vårt land. Jag är därför innerligt tacksam, att Försynen givit mig en lugn fristad på gamla dar, så att jag ej behöver ligga någon till last, om jag ock ej för det återstående livet har mer än det allra nödvändigaste.

Jag tycker riktigt synd om vår kära lilla Moran, att hon ej har det minst lika bra ställt för sig. Ja, allt detta ”tråkiga” är kanske orätt av mig att andraga för dig, som behöver och är van att få ”stimulus” från din farsgubbe -- men någon gång kommer dessa trängande tankar fram som ett nödvändigt ont.

Det är en konstig vinter, vi haft och fortfarande ha i ”gamla Sweden”. Här är som vår -- man plöjer i januari, som väl ingen kan minnas. Någon dag är det några grader kallt, dagen därpå 7 à 8 gr varmt. Någon vintersport har det knappast varit i vår trakt, ty snön ligger ej kvar så länge och isarne bliva blott nattgamla. Mycket egendomligt! Det har varit alldeles tyst sedan jul från alla barnen och jag vet därför intet nytt från dem. Nen är fortfarande den mest ”underliga” -- om det nu är därför att jag ingenting vill hava att göra med hennes man, eller något annat skäl. Det är ganska tomt att känna sig ”borta” -- även Herbert hade jag hoppats få höra något ifrån -- nu vet jag ej ett dugg hur han har det eller vad han sysslar med och livnär sig på --.

Min hälsa är rätt skaplig, ehuru magen ej är så synnerligen belåten med den enformiga dieten vi hålla här på Hemmet.

Var nu så snäll, min lilla tös, och skriv omgående och tala om hur du har det och var du egentligen befinner dig. Dina adresser ha nu blivit en hel avdelning i min anotationsbok. Skall du fortsätta att ambulera på samma sätt får jag väl till slut lägga upp en särskild ”adressbok” för din räkning.

Jag tvivlar dock icke på att du trots allt ambulerande slutligen kommer till insikt om, att ett klart och målmedvetet arbete inom ditt yrke på den plats där du upparbetat din praktik och där du är känd och blivit erkänd som en duktig svensk sjukgymnast dock är det säkraste sättet till framgång. Må Gud Den Allra Högste hålla sin skyddade hand över dig, kära barnet mitt!! Hälsningar från oss alla.

Din egen trofaste

Fader Bill

Den 27 januari 23.

Käraste Rose! Hjärtandes Rose!

Vilken överraskning! Jaså, ”även du, min Brutus!” Tänk att Rose gått och gift sig; och utan att fundera på det ”i sju och i tu”! Och utan de i Sverige konventionella tre lysningssöndagarne! Ja, jag säger väl det! Har du omtalat för alla de dina hur Amerikansk du blivit? Jag skulle vilja vara i besittning av en ”rundradio” för att få underrätta dem allesamman och tala med dem. Men nu får jag lugna mig med att jag i går, då ditt brev kom och jag läst det och även Svens kära o. rara skrivelse, genast ringde upp gubben Far och underrättade honom om den stora och glada händelsen. Han sa´: ”vänta jag måste sätta mig, har Rose gift sig och ej sagt ett ord till mig!” Lugna dig, tyckte jag, du får väl också brev derom. Tänk efter huru pass långt det är sedan Trettondedagen och räkna efter tiden för ett brevs ankomst. ”Ja, men hon kunde väl sagt något förut!” Innan hon själv visste något? frågade jag. Sedan läste jag upp några rader ur ditt brev och i dag eller morgon kommer visst Bill hit och får då läsa hela ditt brev och även Svens. Lizzie blev också förvånad och ”måste sätta sig” och barnen funderade över att ”Moster Rose redan är gift”. Folke tog det mera som något slags affär och tycktes just inte undra så mycket på att du ”smällt sta´ så hastigt”.

Men jag, ser du Rose, gläder mig så över att min lilla ”Bit” blivit förvandlad från barn till kvinna. Ty det kunna vi ju säga, då du nu fått känna kärlekens allmakt, och blivit lycklig maka åt den ditt hjärta utvalt. Jag tager eder båda i min famn och sluter eder till mitt modershjärta, lyckönskar och välsignar eder och beder Gud göra eder väg genom livet vid varandras sida ljus och glad. Samt att röda rosor lika underbara och daggfriska alltid må trivas i edert hem och aldrig vissna eller fälla sina blad, utan le emot eder alltid, alltid, under både glädje och -- sorg, ty den, tyvärr, undgår nog ingen. Men låt då kärlekens röda rosor blomstra o. dofta, så utrota de sorgens svarta penséer. Ja, ske alltså. Och tusende tack mina kära barn för edra rara o. vänliga brev!

Särskildt tackar jag dig Sven, för att du nämner mig Mor. Det känns så godt för mig och är liksom en borgen för att lilla Rose är och fortfarande skall bli lycklig med dig och du med henne. Gud med eder. Jag är även glad och tacksam att du är en Svensk man, så ha´ ni även en samhörighet och kärlek även därvidlag. Och att döma av orden i ditt brev till mig är du en tänkande man, som ej låter vardagen alldeles taga överhanden över allt skönt och godt! Innerligt önskar jag att Rose måtte kunna motsvara de föreställningar du gjort dig om henne och du alldrig svika hennes tillit till dig; ty jag förstår godt att då Rose givit sig helt, så ändrar hon sig icke. Eller hur? du min yngsta lilla flicka. Visst skall du alltjämt bli trogen och tillgiven den man du valt till din, för hela livet? Jag är säker derom. Bliven alltid, alltid lyckliga!!

Och så lilla Rose, tackar jag dig för ditt brev och all din beskrivning däruti om huru du firade julen. Jag förstår så väl att det var din ”underbaraste jul”, den bästa du någonsin upplevat! Även tackar jag dig att du stannade i Oakland och ej for iväg till Pasadena. Jag tycker ej om det namnet och reagerade emot att du tänkte dig dit. Skönt att det ej blev något av den planen. Är du nu alldeles frisk, så att du kan fortsätta med ditt arbete tills du slagit ihjäl alla dina ”björnar” i Sverige. Jag gillar dig fullt i detta ditt beslut.

I nästa brev får du vara så snäll och omtala edert bröllop och eder bostad, ty jag hoppas att fastän du nu är välbeställd Fru, du ändå ibland sänder mig ett brev om huru du har det, trots jag så länge låtit dig vänta på några rader från mig. Men nu har jag ju i en ”25- öresbok” låtit dig veta orsaken. Nen-breven skall du ej återsända till mig, utan förstör dem då du läst dem. Jag tror att du nu förstår Nen bättre än du gjorde då hon gifte sig. Måtte allt gå även henne bra! Och de övriga mina barn också.(...)

Återstår för mig att besöka dig och Sven i edert hem, framdeles.-- Åhja, då ni först besökt oss i Sverige. Innerliga hälsningar och tack för eder vänlighet mot mig; och jag hälsar Sven hjärtligt välkommen som min käre son! Eder sannt tillgivne och älskande

Moder

Oakland Jan.28 1923

Käraste May!

Millioner tack för ditt bedårande julbrev.(...) Varje dag har jag velat skriva, för jag är så ivrig att tala om hur lycklig jag är. Till Mor skrev jag dagen efter vår vigsel, men det var ett sådant konstigt brev för jag var förståss ej riktigt lugn ännu och fattade ej riktigt att jag var gift. Men nu har jag haft mer tid att tänka på saken. Det låter tokigt, men före vigseln hann jag ej tänka så mycket.

Det hela gick ju så fort. Fast jag hade allt så klart för mig ändå -- jag menar att det var riktigt och att vi skulle bli lyckliga och jag förstod vilket viktigt steg jag tog -- men jag hade ej tid att tänka mig in i hur oändligt glädjerikt, harmoniskt och lyckligt vårt hem skulle bli och nu är så, därför vet ej Mor mycket mer än att vi äro gifta. Så (...) skall jag skriva ett brev till till Mor så hon ej skall behöva oroa sig. (Vilket jag dock ej tror hon gör, för Sven skrev ett sådant förtjusande brev till Mor -- nog tyckte åtminstone jag om det -- och av det kan Mor se en hel del hurudan Sven är, och då behöver hon ej oroa sig utan bara vara glad.)

Nu behöver jag aldrig mer känna mig ensam, May, fast det var orätt av mig att känna mig så där övergiven fast jag visste innerst inne att ni alla håller av mig och tänker på mig och intresserar er för mig. Jag skall bedja er alla om förlåtelse för min otålighet -- men mycket berodde på att jag var överansträngd och ej hade styrka att bekämpa min nedstämdhet -- och så kände jag mig så modlös för att jag kunde bli överansträngd och ej hade obegränsade krafter.

Men i mitten av December hade jag återvunnit all min förra energi och glättighet och var åter spelande liv. Jag fick så mycket arbete i Oakland att jag beslöt stanna där, och framgången muntrade upp mig betydligt.

Så träffade jag en hel del genombussiga svenskar och sällskapet med dem ryckte upp mig betydligt. Och så -- slutligen -- på julafton som firades alldeles förtjusande trevligt i en svensk familj i S.F. -- så träffade jag Sven.. Och sen den dagen har allt bara varit glädje och sol och ljus -- fast man haft såna där småbesvärligheter med rent praktiska saker, att få lägenhet och sånt, vilka besvärligheter jag dock ser genom ett slags romantiskt skimmer -- och tycker allt är så förtjusande. Vi ha ju ej något alls att komma med någon av oss, så vi ha en möblerad våning, men vi hade turen att få en med allt precis nytt, mattor, gardiner och köksgeråd, porslin o.d. Allt nytt.

Men ha vi ej så elegant så ha vi dock varandra och ingenting annat spelar någon roll sålänge det är full förståelse mellan oss. Och det kommer det alltid att vara. Hade jag ej känt det med detsamma hade jag väl ej vågat gifta mig efter endast tretton dagars bekantskap. Men vi lita så där fullkomligt helt på varandra och där finns aldrig en anings gnista av något som är ouppklarat mellan oss. Vi låter aldrig en tanke passera utan att först meddela den och dela den.-- Nej, nu tröttar jag visst ut dig alldeles -- men jag är ju så fylld av min lycka att jag ej talar om annat än allt som rör den.

Sven är kemist på en sockerfabrik. Hemmahörande i Malmö. Född i april 1897. Skickar ett foto, som togs nyårsafton (dagen efter vi förlovat oss -- fast ingen visste ju av det).

Forts. den 30 Jan.

Tack för brev som jag fick idag.(...) Det hade förståss varit nere i Pasadena först. P. ligger strax utanför Los Angeles. Det är en ”residence”-stad där det mest bara bor miljonärer. Ett slags badortsställe, fast bad finns där inte. Massor med stora hotell och sånt. Människor tillbringar vintern där för det är så varmt och härligt och vackert. Men jag fick ju aldrig se det.(...)

Jag fick brev från Nils-Folke skrivet samma dag deras pojke föddes. Hade undrat så hur det hade gått, för jag tyckte det dröjde så länge. Väldans kul att dom fick en pojke. Annars är det ju mest bara flickor.(...) Tänk jag har ej skrivit en rad till dem och lyckönskat. Så där ser man! Jag har då inget att säga, som är så egoistisk och bara tänker på min egen lycka.

Fick brev från Far med cirkulärbrev i. Ja, jag är efter med min betalning 180 Kr. Det var för att min sjukhusvistelse o. operation gick till så mycket. Och inget arbete en hel månad. Men så fort jag kan skrapa ihop lite igen (jag menar knåda ihop), så skickar jag. Har knappast något att göra nu (jag menar inga patienter) för jag har ej uppehållit kontakten med läkarna så livligt som jag borde ha gjort för att få nya patienter.

Men du förstår. Ställa och styra i ett nytt hem absorberar både ens tid och intresse. Men så fort jag blir lite mer sån där människa som vistas på jorden, så skall jag ligga i och försöka få mer arbete. Det blev nog en besvikelse för familjen, att jag inte gifte mig med en miljonär, isynnerhet blir nog Far lite förargad, men -- que fait? (stavning?) Inte kan jag hjälpa att jag blev kär fast jag hade beslutat att inte bli det. Och förresten ”d.o.s.a.”, som Gie säger, pengarna komma nog med tiden. Sven är ju bara 25 år ännu, och vi äro ju i California, löfternas och de goda utsikternas land, så här finns tillfälle ännu att undslippa fattighuset.

Hoppas nu bara att Mor kommer att trivas -- fast nog har jag samma funderingar och betänkligheter som du.

Inte heller har jag skrivit till Nen sen hon fick sin flicka. Men hon har ej heller skrivit ett ord till mig på över ett år. Ej sedan innan hon träffade sin nuvarande man.

(Vad heter han, jo visst, Sigurd var det. Tänk, om Nen ej visste eller kom ihåg att Sven heter Sven, då skulle jag allt bli bra ledsen. Så det är allt bäst jag skriver till Nen och ber om förlåtelse att jag ej visat mitt intresse för hennes hem. Och om hon ej skriver ett ord till mig när hon får veta att jag är gift, ja då är det ej mer än att jag får känna hur jag behandlat henne. Fast jag har skrivit fem brev som ej besvarats, men det sista var någon gång i maj eller juni.)

Det är så lustigt att du också varnar mig för att göra något förhastat. Precis som Far. Men båda mena ni att jag ej skall ge upp mitt arbete här och ge mig iväg till någon främmande plats. Jag kom ju själv till den slutledningen och stannade kvar.

Men -- istället gjorde jag något som jag nu är rädd ni skall kalla förhastat. Något ni aldrig kunde ha anat eller syftat åt. Det syns så underligt, men May, det är ej förhastat. Det, som många gå igenom under veckor och månader, övervägande hit och dit, tvivel, obeslutsamhet, betänkligheter och allt sånt genomgick både Sven och jag -- fast koncentrerat till en vecka.--

Oh, den veckan glömmer jag aldrig. Det var något både ohyggligt och härligt. Men o du anar vilket ljuvligt lugn jag sedan kände när allt var beslutat! Och vi har båda en sådan oändlighet av tillförsikt och tro -- tro på livet, tro på varandra, tro på det goda -- så om ni därhemma bara visste huru stark och fast den grund är på vilken vi bygga vår framtid, skulle ni alls inga bekymmer ha, utan bara vara glada och lyckliga med oss.

Tack käraste du för den förtjusande ”Vintergatan”, som allt gjorde mig lite hemsjuk, då jag upptäckte hur främmande jag är för de moderna namnen och konstnärer och författare av idag. Och allt man går miste om av konst, musik och litteratur. Man känner sig så rysligt obildad och råbarkad och oförfinad. Men kommer jag bara hem går det nog snart att sätta sig in i allt ihop igen och bli allmänbildad på svenska.(...)

Du ber mig berätta ”hur jag nu har det”. Och så tror du, att du skall få höra hur jag har det i Pasadena (den här pennan är gräslig, får visst gå på posten och stjäla en penna för där ä det enda stället jag kan få såna jag tycker om!)

Ja, nu har jag det så trevligt i vårt 2 rum o. kök o. badrum -- våning med sol från tidigaste morgonen tills solen går ned och fri utsikt över Lake Merritt och bara 3 och 5 min. bil till mina pat., för vi bo så centralt men ändå i den vackraste delen av staden.

Här ha vi just nu ett alldeles bedårande vårvinterväder. Hög, klar luft och strålande sol och snö på alla bergen runt staden, fast här blommar påsk- och pingstliljor i gräsmattorna och rosor på de kala rosenbuskarna, och bellis i tusental. Varje morgon är gräset vitt av rimfrost, förstår ej hur det kan vara så mycket blommor. Idag hade vi stuvad spenat bl.a., färsk förståss. Här har man alltid färska grönsaker, ärter, bönor, blomkål,spenat osv. närhelst du vill.

Tack för att du pratar så mycket om Britt och Kerstin. Du kan ej tro hur förtjusande jag tycker det är. Önskar att de andra flickorna ville skriva som du! Och nu har allt förresten en ny och djupare betydelse för mig, när jag vet hur det är att ha ett eget hem. May, vad det är underbart.

Nu har jag redan pratat så hemskt mycket så en annan gång skall jag tala mera om hur vi har det och hur min dag går. Ack, här är ju allt så bekvämt med ständigt hett vatten i vattenledningen o.dl. -- En hjärtinnerlig kram från

Rose

Roses inkomster i januari:

Massage $143

Av Sven $ 32

S:a $175

Utgifter i januari:

Livförsäkring $22. Till Sven $22

Hyra t.6/1 $4. Hyra (till Sven) $25 + $31

Mat och hushållsutgifter $33

Garagehyra t.9/2 $5. Bensin $20

Resor $3

Inköp till hemmet: husgeråd, linne mm $15

Kläder $12. Tvätt & skolagning $5. Medicin $2

Foto, visitkort, frimärken, telefon $10

Presenter $2. Ring $13

Avbetalning skrivmaskin $5

S:a $235

Nya Eriksberg den 1 februari 1923

Käraste Rosabiten!

Hur förunderligt! Samma dag eller dagen efter mitt brev till konsulatet genom vårt senfärdiga postkontor å Drottningholm befordrats, ringde Moran till mig och omtalade att hon fått brev från dig, vari du omtalar att du är kvar i Oakland och -- gift! Jag blev nästan ”matt i benen”.-- Amerika tyckes fortfarande vara Amerika: allt går så överraskande fort, och med farten följer sensationen. Ditt ödes vägar ha alltid varit ovanliga -- liksom mina egna -- och som dessa legat så uppenbart i Guds styrande hand. En skillnad finnes dock -- att dina vägar till allra största delen varit solbelysta, då mina företrädesvis gått genom skuggiga, delvis nermörka dalgångar.

Ja, min dotter! Vad skall jag säga om detta -- annat än fröjdas med dig över den lycka, du själv säger dig ha nått!? Du har nu genom ditt steg inträtt i ett nytt skede av livet, du har fått en fast punkt och livsmålet klart framför dig. Du behöver ej längre ”förtvivla” och sjunka ned i sådant missmod, som du visade i brevet till mor för en tid sedan. Allt detta bör nu vara en övergiven ståndpunkt. Det gläder mig att tänka på, att du nu även har förutsättningar att kunna trivas där du är och ej slunga resultaten av ditt nedlagda arbete. Du har fått ett hem!

Alltnog, ännu en gång jag fröjdas vid tanken på allt detta! Jag väntar nu otåligt på brev från dig (detta är det tredje brevet jag skriver till dig sedan jag fick ditt sista) och jag önskar, som du kan förstå, litet detaljer.

Och sådana med sammanhang i. Du torde själv kunna tänka dig, att vi här känna oss litet bortkomna just nu, då vi icke känna mer än namnet på din man och f.ö. ingenting. Dag för dag har jag väntat att få ett brev från min nyaste svärson, ty posten tar ju ej mer än 18--20 dagar. Måtte ett sådant vara nära i antågande -- på väg hit. Ty jag har, som du vet, djupt smärtats av den som förra gången (och allt framgent) visat sin pliktförgätenhet.

Jag ställer mitt hopp till, att Herren allt framgent håller sin hand över dig och att Han giver er båda all möjlig lycka!! Min välsignelse till Eder båda!!

Jag närsluter härmed ett litet ode till min ”Bit”, med motiv från den gamla fotografien över min säng och nu hängande på Nya Eriksberg. Framför min faderliga hälsning till din Sven! Din egen trofaste

Fader Bill

P.S.Ännu har jag ej bekommmit julklappen -- tidskriften! Har du aldrig sänt den?? Har Sv. Kalendern jag sände kommit fram?

16 Vernon St. Oakland Cal. U.S.

Febr.19 1923

Dear Ol´ Bill Shark

Nodoubt you consider me an insupportable rascal not writing you before regarding our Rose. But you certainly realize that it is an awful hard thing to write to an almost unknown person the somewhat vague although loving expressions from your Rose -- and mine -- hardly furnishing any idea what sort of fellow you are. Therefore, it was whith great pleasure I partook in some of your books and no longer did you appear a stranger. I knew you then as a likeable chap -- one of those fellows who would make a reliable ”partner” and a good chum, ashore and at sea. And so, you being the father of my beloved Rose, I couldn´t but assume you to be a very fine MAN.

Today Rose received a letter from you, and she let me read your little poem about her. That line of seven kids -- Rose keeps the photographs in her dressingroom -- and the two proud parents, I have looked them over many a time. You expressed my thoughts and feelings admirably, lovably and I am so grateful. Straight from the heart -- I am for you. Shake!

Yet, there are other things you would like to hear about. I will say this that today I am happier than ever before and so is Rose.*

I am sure. Our whirlwind marriage made us both realize the pitfalls that might be ahead of us, and I am glad to say that my vision seems to increase every day so that, if not less steep, they seem easier to overcome. A better mental equilibrium is mine and that I need so very much for my profession.

I am a chemical engineer with the educations means, and a good deal of practical experience, to make a success. Impatience was always my greatest drawback but is now modified to an evenly burning ambition. To assure happiness for Rose and my home is now my greatest desire and I am going to realize it.

I hope that you will pardon me my somewhat easy way of expression. I thought I therewith would strike the trend of some of your fond memories -- memories from youthful strife and straggle unabashed of difficulties and resistance. Some other time I will write to you in the mothertongue, but tonight I rather like this mode of expression. You understand, don´t you ?

Lastly, be assured of my firm determination to bring our Rose all the happiness that can be attained.With best wishes and greetings,Very sincerely yours

Sven Svantesson

* Ja, det är så sannt, så sannt. Hur kunde jag vara riktigt lycklig förrän Du välsignat vår förening?!

Rose

Oakland Febr.20/2 23

Kära, kära Far!

Hur skall jag kunna tacka dig för det förtjusande brevet av 1/2 till mig -- och till Sven -- och det bedårande poemet som var då alldeles för fint för att vara om mig. Men jag är glad att jag kunnat inspirera något sådant -- ett så förtjusande språk som det är, och en sådan rytm! -- Tack även för brev av den 4 Jan. Jag skall besvara det utförligt en annan gång. Nu har du ju fått mitt brev där jag utförligt redogör för händelseförloppet före och efter jul. Så du vet nu allt. Vill bara kasta ned dessa rader för att tacka för breven och versen. Och så skynda att posta det så du får Svens brev så fort som möjligt.--

Apropå det brevet: jag spillde bläck på Svens brev så att det måste skrivas om. Jag lovade att göra det (Det var maskinskrivet redan förut). När jag så kopierade det, gjorde jag misstaget att skriva by sea i.s.t.f. at sea. Talar om det bara för att du ej skall tro att Sven ej kan engelska. Ja ”by sea” är nog ej okorrekt, men det är min gammalmodiga grammatik-engelska och ej Svens lediga amerikanska. Ja, nog är det äkta amerikanska, det märker du nog. När han skriver på svenska skall du se, att han är nog så vördnadsfull och hyser den respekt för dig som det ägnar en svärson. Det här brevet visar en sida av honom. I nästa kommer du att finna en annan osv. tills du får lära känna honom så mkt som är möjligt genom brev. För ni komma att brevväxla ofta, det känner jag på mig, och ni komma att bli de bästa vänner, ni två, de enda män som existera för mig, nästan. (Jag räknar nog Herbert som man också fast han nog kommer litet på sladden, jag känner honom så litet, sorgligt nog.) Nej, adjö nu så länge.-- Besvarar alla dina frågor i nästa brev, som ej skall låta vänta på sig. Din egen genomlyckliga

Rose

Nya Eriksberg den 26 Februari 1923

Käraste min Rosabit!

Det är nu tre veckor sedan jag erhöll ditt odaterade brev (skyll på smekmånadens ljuva förvirring!) som jag, med känt skarpsinnne, dock kunde förstå vara skrivet den 13 januari -- inte sant? Jag tackar dig innerligt för innehållet; Själva den stora nyheten hade jag, som du vet nu, redan då fått del av från Mor. Emellertid har jag väntat förgäves på de utlovade ”detaljerna” och fotografierna -- du kanske förstår att man ej kan anse sig nöjd med endast det meddelandet: ”Han är från Malmö. Hans far heter Svante Svensson ” -- that´s all!

Emellertid så har du nog själv gjort den erfarenheten, att vår familjs öden alltid gå i underbara kurvor -- även skönjbara i det vardagliga livets smådetaljer. Hör på! För några dagar sedan fick jag veta , att du i ett brev till Lizzie omtalat, att din man observerat adressen och därvid meddelat, att hans mors faster bodde i samma hus. Detta föranledde Lizzie att förvånas -- ty Fr. Bengtsson bor ”i samma farstu” och vägg i vägg med det rum, som Moran bebor nu!!! Vid den visit, jag i Fredags gjorde hos henne (Frk.B.) omtalade hon, att Svens far hade varit i Stockholm vid jultiden och (som jag förstod) bott hos henne några dar; därvid hade han flera gånger stött på barnen Adler i trapporna och talat vid dem -- alltså ”i sammma veva” som du blev bekant med Sven!! Rätt egendomligt eller hur?

Jag hoppas nu emellertid att jag har brev från Sven i faggorna -- annars vet jag ej riktigt vad jag skall tro.-- Då jag näst sist skrev omtalade jag att vintern var så konstigt vårlik och trodde att den skulle behålla denna sin karaktär -- men hast Du mir gesehen? -- i Februari blev det andra bullar av, ända till 20 gr kallt och massor av snö -- så nu så -- vintersportas det för fulla muggar, må du tro. Under tiden gonar du dig i försommarprakt och gassar dig under Kaliforniens sol. Ja, du säger att du älskar sol, och jag kommer då att tänka på, att du nu blir så ”besolad”, att det klimat du är född i aldrig mer finner din nåd.-- Och det vore i sanning ej underligt. Jämfört med vad du nu erfarit, kommer du helt visst alltid att finna andra orters klimat avskyvärda.

Så var det en sak. Du skriver fortfarande mycket slarvigt just då det gäller att skriva tydligt. Du uppger att Sven är anställd vid C (någonting alldeles oläsligt, även för Mor, som ju brukar vara en överdängare i tydning av oläslig stil). Du tycker antagligen, att därför att du känner till namnet, så böra vi också det. Av kartan får jag ej ut något. Och är det en firmas namn eller ett ortnamn? Vad vet jag!

Moran har varit förkyld och därav rätt dålig en tid, är dock nu på bättringen. Själv är jag ”som vanligt”. Mina bokaffärer kunna nu anses slut -- tyvärr. Tiderna äro alldeles bedrövliga här.

De innerligaste hälsningar sändes dig och Sven från Moran och mig, med tillönskan om fortsatt lycka, frid och glädje. Din egen trofaste

Fader Bill

Oakland Febr.28/23.

Käraste Far!

De allra innerligaste tack för ditt oh! så förtjusande brev och den bedårande versen! (...) Och fastare och starkare växer vår kärlek för varje dag och hela livet ler emot oss sitt allra ljusaste glada, milda leende.(...) Så -- jag är så gränslöst ledsen att behöva bekänna att jag ännu ej ordnat med tidskriften jag lovade dig. Saken var den (...) och nu kommer det värsta -- sen glömde jag bort hela saken -- för jag blev kär --

Nu är jag så ledsen att jag varit så otålig och beskärmat mig så mycket över mina systrar för att de ej skrivit ofta nog (...) då ser jag ju att det är oberättigat av mig att klaga så. Men en svår tid hade jag före jul -- hela hösten för resten. Men nu är allt över så jag vill ej tala om hur jag led. Det är bäst att glömma och aldrig mer gräva upp. Nu skall jag istället skriva riktigt ofta till systrarna -- även om de ej skriva till mig -- och jag skall låta dem veta hur lycklig jag är och tala om hur vi ha det i alla möjliga detaljer. Då kan de inse hur roligt det är.(...) Jag vet att man aldrig kan vinna något med hårdhet -- och för att jag varit bitter emot dem i mina tankar, därför har jag ej kunnat förmå dem skriva.(...)

Nu fortsätter jag med att tala om hur vi haft det de nu nära två första månaderna av vårt giftermål.(...) Som jag minns beskrev jag våningen på två rum, kök och badrum (och ”dressingroom”). Vi trivs fortfarande bra här, vi skola just få nya tapeter och kök och badrum ommålade. Inte för att det är så gränslöst dåligt som det är nu, men man är verkligen mer noga här om sådana saker än dom är hemma.

Och glad är jag att vi få nytt och rent. Möbler och mattor och alla kokkärl voro precis nya när vi flyttade in, och om vi nu få reparerat så blir det ju väldigt trevligt. Huset ger utmärkt ”service” och aldrig ha vi haft anledning klaga på värme eller varmvatten el.dyl. (annars är det nog ofta både si och så i ”apartment” husen). Ja, varmt tillräckligt ha vi då. Solen kommer in kl.7 om morgonen i ena hörnrummet och stannar där till hon går ned (omkr kl.6). I det andra rummet är det sol från 11 f.m. till 6 e.m. Så jag är nu alldeles solbränd redan av att bara vara här i rummen. Stora fönster ha vi som släppa in en massa härlig vårluft mängd av dofter från de blommande akasiaträden. Och sol och luft tycker jag är det viktigaste att ha i en bostad. Det må nu vara att vi ej ha egna möbler!

Jag fortsätter med min privatpraktik, fast det har varit rysligt ”magert” den sista tiden. Hoppas det tar upp sig igen, så att jag får fler patienter. I Febr. har jag ej haft mer än tredjedelen mot vad jag brukar. Det är förfärligt tråkigt eftersom jag är skyldig så mycket till mors underhåll.--

Jag har nu fått i uppdrag av dr Cary att hjälpa honom med en bok i sjukgymnastik. Jag skall illustrera boken med teckningar över alla rörelser och dessutom skriva muskelverkan osv. Jag har redan utarbetat planen för boken, jag menar själva stommen och arbetssystemet. Dr Cary var mycket belåten och var säker på att vi skulle göra ”success” med boken. Hoppas så. Det skulle betyda att sjukgymnastiken blev satt i system här i Amerika. Nu har var och en sin metod och sina egna sjukgymnastiska rörelser. Det finns ingen enhet eller reda i det. Men om Dr Cary´s och min bok slår igenom och vårt system blir antaget.-- Ja, du kan ej ana hur lycklig jag skulle bli. Då skulle jag känna att jag hade uträttat något här i världen.

Du kan tro att här har varit det härligaste sommarväder en tid nu. Fruktträden blomma, akacia- och mimosaträden äro gyllene gula och dofta så härligt, marken är full av vildblommor av alla slag mest ”poppy”, som ju är Californiablomman och planterings-gräsmattorna äro fulla av påskliljor, tulpaner och hyacinter.

I söndags voro vi ute på en härlig biltur och lågo ute i gröngräset högt uppe på en kulle och solade oss. Det var så varmt så man kunde ej stå ut att vara i solen utan måste flytta sig i skuggan. Man har lagt bort alla vinterkläder; vårhattar och ljusa sommardräkter lysa på gatorna.-- Men ännu komma vi nog att få ett par veckor regn i mitten av mars. Annars vore det onormalt. Men ovanligt lite regn har vi haft efter jul. Knappt något alls. Det kom alltsammans före jul den här vintern.

Du kan vara säker på att jag fortfarande trivs utmärkt i Californien. Men nog längtar jag efter att få träffa er alla. Hoppas att det ej dröjer alltför många år innan vi kan ta oss en hälsa-på-trip hem om vi sen också fara tillbaka hit. Oh! Om det kunde bli nästa sommar! Men det vågar jag väl knappt hoppas.--

De käraste hälsningar sänder jag dig från din egen

Bit

som blir lyckligare och lyckligare för var dag som går.

Roses inkomster februari:

Massage $97

Av Sven $81

S:a $178

Utgifter:

Hyra $13, fr.9/2 $27

Elräkning $1. Gasräkning $1

Garagehyra $24, t.9/3 $5. Billagning $4

Resor $14

Försäkringar $6. Till Sven $24

Mat- och hushållsutgifter $27. Tvätt, skolagning $15

Avbet. skrivmaskin $5. Pappersvaror, tidning $2

Inköp till hemmet: strykjärn $5

Kläder, skor, tofflor, vantar, tyg, garnering $11

S:a $184

Nya Eriksberg den 14 mars 1923

Käraste min Rosabit!

Ett enda brev har jag fått från dig i år -- det av den 13 januari, och således inga svar på mina båda januaribrev (på de båda februaribreven är ju ännu för tidigt). Inga fotos, ingen Tidskrift -- ingenting! Vad har nu hänt?

Här är allt sig likt och inga nyheter har jag denna gång att omtala -- men jag kan ändå ej underlåta att skriva till dig, då du ju den 11/4 fyller hela 25 år! Tänk, ett kvarts sekel, du! Det låter ju riktigt imponerande, då det ställes i samband med ”lilla Rosabiten”.

Men anledning av den ”dagens betydelse”, fäster sig min tanke vid vad denna din tillryggalagda levnadsbana inneburit för dig av erfarenheter på gott och ont. Av alla mina fem flickor har ingen tillnärmelsevis fått studera livet och världen som du. Du bör nu sitta inne med åtskilligt vetande, som de andra sakna. Och jag fröjdar mig åt, att allt gått dig väl i händer under dessa dina livsstudier, att erfarenheterna ej varit förknippade med lidande och nöd.-- Ja, Gud har varit god mot dig, mitt barn. Måtte dina kommande dagar bliva lika ljusa!!

Jag önskar dig allt gott; må Gud hålla sin hand över dig allt framjämt, och må ditt äktenskap bringa dig ökad lycka för tid som kommer! Hjärtlig hälsning sändes din Sven!! Din trofaste gamle

Farsgubbe

Just då detta skulle postas i Sthlm var jag uppe på Befälsföreningen och där låg brev av 20/2 och väntade på mig! Tack! Skriver svar sedan jag fått nytt brev, du utlovar!

Fader Bill

Oakland 14 Mars /23.

Kära älskade lilla Moran!

Oh! ett så förtjusande innerligen rart brev du sände oss. De hjärtligaste tack från oss båda! Du kan ej ana hur lyckliga vi äro nu när vi fått dina välönskningar och din välsignelse! Och så vackert som du skriver! Käraste Moran, om jag bara för ett ögonblick fick vara hos dig, och krama om dig!! Och tack för din 25-öres bok, som var ett riktigt äkta Moran-brev. Och urklippen, som voro mig så intressanta. Och tusen millioner tack för Nen-breven, som jag slukade med aptiten hos en ursvulten varg. Det var härligt att få höra om allt som hänt henne och hur hon har det (...) jag hade undrat fram och tillbaka var Aslög var någonstans. (...)

Kära Mor, om du bara anade hur oändligt stor och djup min kärlek är! Oh, visst anar du det. Du vet det! Jag är ju din egen flicka, så visst vet du vad jag känner. För varje dag synes mig världen ljusare och gladare och livet rikare och varmare.(...) Visst äro vi fattiga och har tusende pengabekymmer -- men hur mycket lyckligare skola vi ej då bli, när allt det har klarat upp sig och affärerna bli ljusare. Det är väl så mycket större att få kämpa sig fram tillsammans och dela varandras bekymmer än att vänta tills man i ensamhet nått fram till ett resultat (...) jag är ej rädd för kamp och strid och det är ej Sven heller. Så därför skola vi nog taga oss fram skall du se. Och när själva strävandet ger oss lycka -- hur lyckliga skola vi ej då bli när vi nått målet, det är befrielse från alla ekonomiska bekymmer och en ställning i samhället. Nej, du blir väl alldeles uttråkad på mitt prat. Du vill istället höra om vi ha det i vardagslag, då drömmen om framtiden ej ränner iväg med våra tankar.

(...) Vi har två rum o. kök o. badrum, allt möblerat utom linne och silver. Just för ett par dar sen fingo vi tapetserat överallt och taken påsmetade vad det nu kallas ”Vitlimmade”. Så det är så trevligt nu.(...) det tråkiga är att rummen äro skilda åt genom att badrummet ligger så där. Men det är för att det ä fönster på två väggar i båda rummen. Men trevligt är det att både badrummet och köket äro så präktigt tilltagna i storlek.

Varje morgon går jag upp 5.20! och gör iordning frukost åt Sven. Han reser kl.6 till Crockett, där ”the sugar refinery” är. Det är lite mer än en timmes resa. Sen kommer han hem kl.6.20 e.m. så då äta vi middag. De flesta kvällar har jag patient, så det är verkligen ej så ofta vi träffas. (Det är därför du fått vänta så länge på det här brevet.) På kvällarna ä den bästa tiden för mig att skriva brev, men Sven tycker att jag är alldeles för osällskaplig om jag sitter och skriver brev. Han vill helst hålla på och resonera kemi eller fysik, filosofi, psykologi och all världens saker. Och det tycker ju jag också är förfärligt roligt, för då kan man få något utbyte av varandra och få tillfälle att utvecklas. Vi äro också flitiga med att studera engelska och korrigera varandra. Igår t.ex. dikterade Sven en rapport som rörde sockertillverkning och jag skrev på maskin. På samma gång som jag hjälpte honom genom att vara hans ”sekreterare” fick jag en bra övning i engelska. Och så ibland gå vi bort eller på teatern eller på bio.--

Om morgonen när Sven har gått kan du vara säker om att det är någon som går och lägger sig igen och snusar ett par timmar. Kl.9 varje morgon har jag en patient. Resten av dagen har jag naturligtvis en massa hushållsstök, städnig, strykning, matlagning, mer eller mindre. Allt går dock så lätt som en dans och inte kan jag förstå hur någon kan oja sig över hushållsarbete! Dvs. när man bara ä två i hemmet. Har man en två, tre småbarn blir det ju något annat. Sen har jag ibland patienter på f.m., eller jag går till läkare och försöker få fler patienter, eller ger rapport om dem jag har. Så håller jag nu på och hjälper dr Cary med en bok om sjukgymnastik. Och det tar minsann tid att skriva och studera och läsa alla möjliga böcker för att få det fullständigt.Så nog har jag min dag upptagen.

Om söndagarna bila vi ut på landet och ligga i en grön backe; ibland ta vi mat med oss. Det ä full sommar nu. Blir ej vackrare än det är nu, för allt är så grönt och nyutslaget. Ja, april är nog vacker också men i maj börjar det redan bli brunbränt. Fruktträden blomma som vackrast nu och varje buske och strå bär blommor.(...)

Tack för din beskrivning av alla dina resor och vistelser hos alla dina flickor. Nu är det bara kvar att komma til mig. Jag har en vild plan, som min något livliga fantasi målat ut som i ett sagoskimmer: Att komma hem och hälsa på nästa sommar (1924) och sen ta dig med mig tillbaka hit! Vi skulle ta en Johnsonlinje båt så att vi kommo direkt till Calif. (om Sven och jag fortfarande bo här; annars direkt båt till var vi ha vårt hem. Ingen vet ju nu).

Vore det ej härligt! Järnvägsresan över kontinenten är något vidrigt. Men du trivs ju på en båt, och om det blev tre veckor skulle du nog bara tycka om det. Och dom båtarna gå först till Belgien o. England och sen genom Panamakanalen till Syd-America och sen upp till San Francisco. Det är ej dyrare än den fortare vägen med båt + tåg. Jag tror knappt att Sven kan komma med till Sverige 1924. Men jag har sån hemskt stark önskan att träffa er alla och se allt därhemma en gång igen. Men jag har ingen särskild önskan att stanna i Sverige. Inte ännu. Inte på en fem år eller så. Men innan dess får jag allt lov att komma och hälsa på. Även om Sven ej kan komma med. Det blir svårt dock att resa utan honom. Men om jag sen får dig med mig på tillbakaresan hit. Moran, tänk dig bara in i hur härligt vi skall ha det! Och sen skall du ej behöva gå ett steg, bara åka bil, körde Gie den där bilen hon hämtade dig i? Eller har hon lagt av att köra eller har aldrig något tillfälle? Inte kan jag förstå var dessa tre Lizzie breven hamnat,(...) hälsa alla, alla därhemma.(...) Sven hälsar dig så hjärtligt och tackar för dina kära, innerliga och varma tankar. Hjärtligaste hälsningar från din egen

Rosabit

Nya Eriksberg den 24 mars 1923

Käraste min Rosabit!

Tack, du rara tösen min! för ordhållighet att skriva och för det långa uttömmande brevet med inneliggande tre amatörfotos.

(Hoppas vi få ”riktiga” kort längre fram!) Det gläder mig att du tyckte så mycket om min lilla dikt. Den kom tämligen spontant på en liten stund. Det finnes åtskilliga ”bitar” nu i min poesisamling -- sådant som skrivits för nära femtio år sedan har ej mycket värde, men från 90-talet och därefter finnes det jag gillar -- men det mesta är av mera privat natur, och vill jag ej att de tryckas -- åtminstone ej medan jag lever.

Bland dina nyheter gladde mig bokarbetet mest. Det var någonting det! Även gladde det mig, att du och Dr Cary fortfarande äro goda vänner och arbeta i samförstånd. Jag vill nu fråga, om du känner till föregående verk, utgivna i Amerika över svensk friskgymnastik, som för många år sedan utgavs av den svenska gymnnasten Posse m.fl.? Om något arbete om sjukgymnastik förut där utgivits vet jag f.n. däremot ej, men skall höra efter på Kungl. Biblioteket här. Detta kan ju vara av intresse att veta. Emellertid gläder det mig ofantligt att du fått detta uppdrag, och jag hoppas till Gud, att du skall lyckas få ett verkligt system till stånd -- följderna härav kunna vara eller bliva högst betydelsefulla för dig och fäderneslandet!

(...) Moran önskar att få stanna i staden under sommaren ”för att få vara i fred och vila sig”. Hon är nämligen trött av oron omkring sig. Hon vill därför ej med Adlers till landet -- allra hälst som de i så fall behöva skaffa ett rum till i så fall. Jag har ställt mig neutral i saken, men erkänner gärna, att det har sina vanskligheter hur hon skall reda sig ensammen. Men detta försäkrar hon, att hon kan göra. Som du vet är hon rätt envis, och Folke och hon äro ej de bästa vänner. Det är tråkigt för gumman.

Nu vill hon hushålla på egen hand och spara in av underhållet, så att hon kan någon gång få kosta på sig att åka ned till Stureplan och få ett salt varmbad, då och då, vilket skulle stärka hennes krafter. Jag befinner mig n.m. så långt ifrån henne, och utan mina bokinkomster blir det omöjligt för mig att dagligen resa in till staden. Men hon litar på Guds hjälp och att hon skall klara sig ensam. Frågan är ännu oavgjord, och du får höra vidare om detta sedan. Som jag endast är i stan en gång i veckan, är det bäst att du adresserar brev till mig till Hemmet (postadr Drottningholm).

De innerligaste hälsningar sändes dig från moran och mig!!! Din tillgivne

Farsgubbe

Nya Eriksberg den 24 Mars 1923

Min käre svärson, Sven!

Till min stora glädje mottog jag ditt brev av 19 febr. just då mitt 14 mars brev skulle postas. Detta ditt brev har berett mig en glad överraskning, och jag tror mig i dig finna en förståelse och resonans i känsla -- om jag dömer efter detta. I ett kommande brev från dig kanske jag finner andra egenskaper som tilltala mig -- låtom oss hoppas det! Som jag själv har en viss grad av ”ungdomlighet” kvar i både yttre och inre avseende -- påstås det -- är jag, i motsats till ”gamlingar” i allmänhet, intresserad av det unga släktet. Som gammal ”traveller”, får detta för mig sin särskilda uttrycksform, då det gäller dem som vistas på utländsk botten.

Just detta:”I thought I therewith would strike the trend of some of your fond memories -- memories from youthful strife and struggle, unabashed of difficulties and resistance”, säger mycket -- ja, där träffade du hjärtepricken på mig, Sven! And here is my hand, sony-boy!

Du har nu kommit in i en del nya släktförhållanden, bl.a. fått fyra gifta och en ogift svåger. Jag har nu 10 barnbarn och borde därför känna mig betydligt ålderstigen -- men du vet vad det stod på Sahlbommens slup? --

Av alla dessa utmärkta herrar, i ålder mellan 45--29 år, är det ingen som jag kan säga förstår mig, än mindre har någon andlig släktskap med mig. De ha sett och erfarit för litet av den stora vida världen för att förstå mig, och resten beror ju på de medfödda egenskapernas olikhet. Och så använda de ”Farbror” och ”Tant” i samvaron med mig och moran, och denna främmande, ja, rentav dumma, i vårt land nu vanliga, tilltalsform mot svärföräldrar, ha vi förgäves sökt att få ändrad till en intimare och mindre vulgariserad. (Barnen kalla mig ”far” och ”du”.)

För all del! Jag vet mycket väl hur ungdommen resonerar nu för tiden -- men jag är ej med på allting, om jag f.ö. ”följer med min tid”. Någon skillnad ska de väl vara -- eller hur?

Nu skulle jag vara dig tacksam, om jag inom den närmaste tiden kunde få en redogörelse -- gärna i koncis form -- över ditt förflutna, var du är anställd och därmed samgående items (”världens största sockerraffinaderi” skrev Rose i ett brev) samt dina framtidsplaner och utsikter. Jag hade även väntat att få någon notis om din släkt. Genom det korta samtal jag hade med fröken Bengtsson fick jag i alla fall veta något. Hoppas, att Rose för länge sedan skrivit till dina föräldrar med upplysningar om de sina?? Jag kan knappast finna ord för den glädje, jag känner över, att min Rose blivit så lycklig -- ”måtte den vara livet ut!” är min önskan.

Skriv så snart du kan till din tillgivne

Fader Bill

Roses inkomster mars:

Massage $120

Av Sven $88

Present från Svens mor $26

S:a $234

Utgifter mars:

Hyra o. garage $65. Gas o. el $2

Mat och hushållning $41

Billicense $13. Bilräkning $31. Resor $2

Kläder, sybehör $4, hatt $9, klänning $20, kappa $15

Läkare (Sven) $5. Till Sven $13

Avbetalning: slut Corona $8

Foton, porto, telefon, tidn., pappersvaror $12

Bio, cigaretter, blommor $5

S:a $245

Oakland 7 april 1923

Käraste Far!

Innerligt tack för ditt brev idag (...) jag känner mig ej alls som 25 år, om det vore 20 jag fyllde skulle jag förstå det bättre -- fastän jag nu varit gift hela tre månader. Men det gör ej alls att jag känner mig äldre för det -- snarare tvärt om.(...)

Jag tror ej att den känsla på vilken vi grundade vårt äktenskap var den verkliga, starka kärleken, det var i stället vissheten om och det absoluta förlitandet på att en sådan kärlek skulle bli vår. Och det är sannt att man måste känna varandra för att kärleken skall vara absolut äkta och djup. Men nu, som dagar och veckor ha gått och vi ha lärt känna varandra till grund och botten, både gott och dåligt, starkt och svagt, nu har kärleken vuxit upp ur vänskapen, så stark och härlig som vi anade den då vi gifte oss.(...)

Jag fortsätter med min privatpraktik och använder bilen att fara omkring till dem. Har för närvarande omkr tre patienter om dagen (heltimmesbehandlingar). Sven är fortfarande anställd som kemist vid ”Californian Hawaii Sugar Refinery” i Crockett, som är en liten fabriksort vid Sacramento River alldeles vid dess utlopp i San Pablo Bay, som är en vik eller utbuktning av San Francisco Bay. Samhället har växt upp omkring fabriken, som är det största sockerrafinaderi i världen. Det tar Sven 50 min. på tåg att komma dit.

Om Svens familj vet jag ej mer än hur många familjemedlemmar där är och några småhändelser som Sven berättat från sin barndom. Det är lätt för dig att ta reda på vem herr Svante Svensson i Malmö är. Jag har haft ett förtjusande brev från Svens mor, som måste vara en gränslöst fin och rar kvinna. Sven har två farbröder i U.S.A. i ”östern” [Swansons]och en bror i Colorado. Vi ha haft brev från dem alla.

Är det något särskilt du vill veta så fråga bara. Du kan ej tro hur glad jag är att du är så intresserad och så följer mina -- våra öden. Och det är så roligt att prata med dig om allt, allt.-- Önskar bara att jag gjorde det litet oftare. På sista tiden har jag verkligen haft så gränslöst mycket att göra, både med patienter och gymnastikboken och läkarbesök (måste ”springa omkring” till läkarna ideligen så att de ej glömma bort mig. Och nu sen jag gifte mig måste jag ju också presentera mina nya kort). Och så -- ä vi så gränslöst kära i varandra!!

Innerliga hälsningar från

Rosabiten

Oakland 11 april 1923

Käraste liten Moran!

Innerlig tack för ditt brev av den 12 mars.(...) säger så många vackra och innerliga tankar, Moran lilla, och månget beröm till mig av vilket jag är alldeles oförtjänt. Ännu har jag t.ex. ej sänt en enda slant till dig, men var förvissad om att det skall komma, troligen samtidigt med detta brev. Jag ställer checken till Folke, ty det är ändå han som skall ha pengarna och så blir det väl också han som får gå till banken efter dem. Jag är nästan bekymrad över hur du skall ha det i sommar. Inte kan du väl stanna ensam i Adlers våning? Men komme du till N.E. vore det väl rart! jag antar att där finns trädgård och parker så du kan få kliva i litet gräs. Så trevligt du beskriver Fars och dina små ”hippor”.

13/4

Ja, så ringde det på dörren och två flick-vänner kommo med presenter och blommor och gratulerade. Senare fick jag flera lass med blommor bl.a. en stor rödskär acalea (stavning?) av Sven. Så fick jag av honom en bonad (svensk hemslöjd) och en svensk linneduk. Köpta här i S.F. av en svenska, som handlar med svensk hemslöjd. Apropå dukar och svensk hemslöjd har jag det genom Maggie att jag skulle få ”stora röda duken ”, Floda-duken, du vet. Jag har ju inget hemifrån alls och de andra flickorna ha ju fått lite smått och gott i alla fall. Den där duken och ”V:e Olympiaden” är allt jag ber om!!! Helst också koppartépannan i köket om den ej är såld. Bara något skulle kännas så härligt för mig att ha.

Dessutom fick jag knivar och skedar och handdukar (broderade, att hänga i badrummet när det kommer gäster) och två broderade örngott (dom får jag väl spara tills vi få ”sängkammare”). Allt detta senare av goda vänner. I lysningspresent har vi förut fått: En stilig resväska, ”plats för två” dvs. avdelad på mitten så den passar utmärkt för oss två. Vi ha hälften var och behöva så endast en väska och ändå har var och en sina grejor för sig.-- Ett silverfat. En hemslöjdsduk av frun som handlar med sånt. En tavla med vy över Stockholm, Slottet och Strömmen. En bordduk med 1/2 ds servietter, 1/2 ds gafflar, 1/2 ds kaffekoppar och likadana 1/2 ds assietter. En handmålad duk = bonad. En Zorntavla. Ja, du ser att ”Gänget” är bussigt.

Tack för att du skålar för oss, Mor. Och tack för välgångs-festen du och Far höll för oss. Det var så rart. Sven och jag skålade för er då vi läst ditt brev. Vi äro ju så mycket tillsammans med svenskar, så det händer emellanåt att en flaska portvin eller likör hittar vägen till vårt skafferi. Fast det här är ett ”torrt” land. Säjer dom.fast du kan ju förstå att i verkligheten är det ”våtare ” än någonsin.

Tack för din kära omsorg om oss, Mor.(...) Ja Mor, jag är så lycklig som jag någonsin kunde drömma om att bli. Få vi bara en bättre ekonomi, så blir allt ännu härligare. Det är som Sven säger:”Penningabekymmer är allt vi få ärva från våra föräldrar”. Men han menar det ej som en anmärkning. Endast som en egendomlig likhet mellan hans familj och min. Stackars Sven. Han hade nog ej något lyckligt hem. Just därför skall inga slitningar och strider få tränga sig emellan oss. Det idealhem vi bägge fingo försaka i vår egen uppväxttid vilja vi nu själva sträva att skapa för våra barn en gång. Må Gud hjälpa oss!! Innerlig hälsning från

Rose

Oakland 27 april 23.

Käraste allerraraste May-an!

Millioner tack för ditt rara brev (...) jag har just en lista framför mig där jag skrivit upp alla namn på dem jag är skyldig brev -- i tur och ordning som jag fått dessa. Nu har jag äntligen hunnit till ditt namn och nedanför är det tio (10) till. Du hör iallafall att jag är rättvis och går i tur! Ser du, jag har verkligen fått fröjda mig åt en hel del brev från gamla vänner på andra sidan spat, som fått nys om att jag är gift. Och som jag ej har tryckta kort att stoppa i kuvert o. skicka omkring så får jag lov att skriva brev. De vilja ju också alla veta hur det hela gick till. Och det är ju också verkligt enkelt att berätta:”Vi gifte oss. Punkt. Och blevo lyckliga! Utropstecken.” Jag är glad att du tycker Sven ser rar ut. Det är han också må du tro. Förresten är han ”stilig” som det heter på Stockholmska = ”handsome” fast det inte märks på det där fotot precis. Men tala aldrig om att jag har sagt det, för jag vill visst ej att han skall veta att jag tycker han är vacker. Han är nog tillräckligt fåfäng förut (och vilken manlig individ är väl ej det?) Själv har han då aldrig fallit i extas över mitt utseende utan kallar mig ”Fuling”. Men jag vill då tusen gånger hellre ha det till smeknamn än ”Sötnos”. I synnerhet som han säger att jag ”ä den sötaste Fuling i världen”. Nej, nu ska jag ej dilla om sånt här joller längre. Du tror väl jag är en ryslig gås.

(...) Nu är det varmt igen och jag är redan alldeles brunbränd (...) inte för att jag är ute så rasande mycket utan kappa eftersom jag mest kör i bilen, utan solbrännan på armarna har jag fått inne, här i våningen. Här är alltid sol. (Utom om natten). Och sitter jag och syr eller skriver el. läser sitter jag vid det öppna fönstret och gassar mig. Ja, även när jag står i köket och diskar eller tvättar steker solen på mig. Och jag har ej hjärta att dra ned gardinerna, för jag kan aldrig få för mycket av solen.

Vi trivs utmärkt bra här. I synnerhet nu sen vi ha hyrt ett piano. Sven spelar rätt bra. Dvs. han spelar bra det han kan, men han kan ej spela ”direkt från bladet” sånt han ej känner till. Bäst tycker jag om när han håller på och fantiserar för sig själv och struntar i noterna. Jag tycker han tar ut efter gehör bättre än han spelar efter noter. Han har en trevlig röst också -- isynnerhet när han gnolar en massa svärmiska sånger för mig.(...)

Förresten ha vi fått hyran nedslagen (!!) och Sven har fått påökning på sin lön. Så det hjälper ju alltid något. Annars är vår ekonomi nog både si och så. Vi ha ju bägge våra resp. studieskulder att dragas med. Men jag kunde i alla fall lyckas att krångla ihop pengar att skicka till Mor så jag har betalt till upp till 1 maj efter 1-Kr pr dag. Varför kan ej Nen el. Gie hjälpa till? Dom skulle väl ej ha det värre än jag, för dom ha väl ej såna stora skulder att betala ränta och amortering på. Har ju ej en anings aning hur dom har det. Nen har fortfarande ej skrivit sen i jan. 1922! Att Gie ej har det fett kan jag nog förstå, slita på apotek som hon måste fast hon har lillpysen att passa. Hoppas hon slutat nu för annars tycker jag det är grymt.

Jag skall sälja min bil nu, för annars kan jag ej få pengar att skicka hem till nästa gång. Det kostar ju så mycket mer att vara gift och ha hem. Och så är det ju det att jag ej har någon fast anställning som förut utan bara har privatpat. Dem jag har nu är jag färdig med alla i slutet av maj. Sen vet jag ej vad jag skall göra. Troligen tar jag någon anställning och vi få uppoffra vårt hem och bo var på sitt håll. (Sven i Crockett där han har sitt jobb, 1 tim. resa härifrån).

Det är ej mer än rätt åt oss när vi springer iväg och gifter oss utan att ha ekonomin ordnad. Men bara man ä glad och hoppfull går det lätt och dess mer förtjusande blir det sedan när vi åter kan ha hem tillsammans och då ha råd att köpa lite mer saker. För närvarande äger vi knappt mer än en konservöppnare.

Ja nu ljuger jag. Vi fingo ju en massa lysningspresenter och senare födelsedags d:o´n från ”gänget” och andra goda vänner. (Skall tala om vad senare. Måste nu gå och laga middag. Sven kommer hem om 45 min. och då måste maten vara färdig, annars blir jag så förlägen).(...)

28.e på kvällen

(...) Först på festen som var på vår bröllopsdag hade några spralliga individer köpt en kappsäck; en väldigt flott urfin läderd:o i två avdelningar o. med fickor o fack. I ena avdelningen låg en ”B.D.V.” i den andra en silke-undertröja. Jag var inte så litet förlägen förståss, men det humoristiska i saken räddade mig från att sjunka till jorden då den presenterades oss åtföljd av ett längre tal och hurrarop. Senare på kvällen kom en väldig kartong, förtjusande dekorerad med band-rosetter och nejlikor och innehållande en oändlighet av rosor, de mest bedårande skära rosor jag skådat.

Då på kvällen fingo vi också ett litet silverfat och en svensk hemslöjdsduk. Senare ha vi fått 1/2 ds tallrikar, 1/2 ds assietter och 1/2 ds kaffekoppar och tre karotter av samma porslin, 1/2 ds knivar och gafflar och matskedar och téskedar; en tavla med vy över Sthlm, en vit bordduk och 1/2 ds servietter, en broderad duk och en handmålad d:o, en kudde och en väggbonad. Och så fick jag av en f.d. patient ett ds. stora glas med konserverad frukt, sylter och geléer. Så det var allt en massa i alla fall. Dom ä alla så rara!

Det var roligt att Bertha har det trevligt så att Freds lilla flicka kan få ett riktigt hem. Jag har just undrat så mycket om dem hur de ha det. Var är Hugo anställd nu? Hos Lawson? Kommer ej ihåg om jag någonsin hört hur det blev. Har något minne av att han slutade vid kraftverken.(...)

Sven hälsar och tackar för de förtjusande raderna du sände honom. Skäm bara ej bort honom. Hjärtinnerliga hälsningar från

Rose

Roses inkomst i april:

Massage $140

Från Sven $84

S:a $224

Utgifter:

Försäkringar $22. Moran $32

Hjortbergs Sparbank ränta $8

Pianohyra $13

Mat och hushållsutgifter $52

Bensin $20. Garage $5

Bilskatt $1. Resor $1

Inköp till hemmet: badborste $2

Kläder-fransar t.cape $3, nattmössor $1/2

Frimärken,tidn., pappersv. $3. Presenter $7

Examiner $1. Till Sven $51

S:a $221

Oakland 9 maj 23

Kära Far!

Innerligt tack för brevet av den 24 mars. Sven hälsar och tackar för brevet till honom. Mest varenda dag uppmanar jag honom att skriva till dig, men han är alltid så trött om kvällarna, när han kommer hem (omkr 1/2 7, han går hemifrån strax före 7 på morgnarna) att det är svårt för honom att skriva brev. Men det blir nog snart skall du se. Dessutom äro vi bortbjudna så mycket. Det har naturligtvis varit en sån massa visiter att göra så varje lördag-söndag-kväll ha varit upptagna med det nästan. På söndagarna fara vi oftast ut med bilen och ta mat med oss och njuter av sommaren. Vi må fortfarande bra och äro lyckligare än någonsin.

Sänder härmed check på 280 Kr till Sveriges Riksbank, vilken inbetalning jag får be dig vara snäll att ombesörja. Det är nu bara tre gånger till! Är det inte härligt!!

Innerligaste hälsningar från oss båda men mest från din egen

Rosabit.

Nya Eriksberg den 16 Maj 1923

Käraste min Rosabit!

Tusen tack för ditt kärkomna brev av den 7 april, som tog 23 dagar.(...) Den 23 april ankom en försändelse från Washington, innehållande 4 häften av ”The National Geografic Magazine”, medlemsavisering, Rules and regulations, div. trycksaker och en papprulle innehållande mitt ”certificate” som invald ledamot av ”N.G.S.”. Har jag fått vänta -- så har jag i sanning ej fått göra det förgäves! Tack, innerlig tack, du kära Bit!!!

Jag ”växte ett par centimeter” under det jag läste det vackert printade kallelsebrevet -- jo ja tackar ja! sa Faster Laura! Det låter sabla vederhäftigt att vara kallad till ledamot av ett Geografiskt sällskap -- men med detta följer tankeassociationer:”har jag nedlagt något arbete på geografiskt forskningsarbete, som berättigar denna ära?” Men så kom jag att vid studerandet av de medföljande trycksakerna få se, att medlemskapet i detta sällskap ej motsvarar ett sådant här -- det kan skänkas bort som en present. Emellertid är jag riktigt genomglad åt presenten, ty den hade ett oskattbart värde för mig, det kan jag försäkra dig! Jag har riktigt fråssat i de härliga bilder, som i och för sig, i sin utomordentliga konstnärlighet ger medlemskapet stor valuta.Och last, but not least, kartorna! Vilka utmärkta kartor!

Sådana av den storleken hava vi nog ej här i Sverige av de amerikanska kontinenterna. Jag har dem nu hos bokbindaren för uppfodring, ty det blir nödvändigt om man -- som jag -- dagligen (så gott som) kommer att använda dem. Jag har allt sedan jag var barn, haft kärlek till geografi och kartor och ritade sådana både åt mig själv och kamraterna i skolan; och nu på gamla dar, då tiden ej har samma värde som förr, kommer jag att lägga an på min gamla hobby. Tack du älskade Bit! Du träffar alltid pricken, då det gäller att välja något, i samband med min person.

Jag kan nu omtala att jag börjat med en ny bok. Den kommer antagligen att få namnet ”Söderhavets Pärla”: Berättelser från Nya Zeeland, av Bill Shark. Egentligen kommer denna bok att bliva av instruktiv art och att utgöra en landets och folkets historia från Cooks dagar till nuvarande tid.

Det kräver mycket forskning i den gamla och nya engelska litteratur, som finnes i ämnet. Jag började den 11 april och det tager mig antagligen året ut, innan det blir avslutat. Numera kan jag ej tänka på att själv förlägga böcker, vadan det kan vara ovisst nog om den någonsin blir tryckt.-- Men arbetet intresserar mig ofantligt, och jag tycker det går så bra att skriva här på det lugna ”berget” -- ingenting stör mig, annat än möjligen de försvagade ljud, som komma borta från musikrummet. Och så har jag min farfars gamla sekretär -- som också är en god talisman.--

Ibland knogar jag i 11 eller 12 timmar om dagen, men då kan jag även få ”uppsträckning” av fröken Alstermark, att jag ”sitter och förstör” mig! Men så är det då man har den sanna entusiasmen -- och f.ö. kan jag ej gå sysslolös eller kallprata med dessa ”forntidens” människor -- den andliga behållningen blir då alltid minus. Och min strävan går ännu ut på andlig utveckling.

Ja, nu har vår stora Nordiska Utställning öppnats i Göteborg. Antagligen har du redan läst om den i svenska tidningar. Som det av främmande auktoriteter uttalats, lär denna ”display”, av vad Sverige har att komma med, i stil, överskådlighet och grandiosa mått, ännu ej överträffats av någon föregående utställning i världen.

Och då kan man ju nästan känna sig stolt över att vara svensk! Själv hyser jag en liten stilla förhoppning om att i slutet av juli kunna komma dit på ett par dar, enär vi skola ha europeiskt Oddfellow-möte där då.

Och så var det det outslitliga samtalsämnet: väderleken -- här kan man knappast tro på att det någonsin blir vår, än mindre sommar iår. Nu ha vi dock äntligen fått litet regn, så att gräset börjat komma upp, men f.ö. är det dåligt med ”uppkomsten” -- tänk vilken skillnad mot där du är!

Du hade ”varit gift i hela tre månader” då du skrev sist och då redan hade ni hunnit lära ”känna varandra i grund och botten”.-- Ja, så tycka ofta de som dela den första, heliga kärlekslyckan -- men man nödgas efter en tid medge, att man och kvinna lära av varandra hela livet igenom -- och sorgligt vore det annars -- om två människor skulle i grund och botten kunna varandra, då vore en lång samlevnad ej så litet enformig! Nej min lilla Bit, den gode guden har inrättat det visare och lyckligare än så! Emellertid gläder det mig ofantligt att Ni äro så lyckliga och -- entusiastiska i denna känsla.

Det var intressant att slutligen få fram var ”världens största sockerrafinaderi” var beläget och vad det hette! Å den präktiga karta, jag fick från Washington, finnes en detaljkarta av San Francisco med omnejd, men just där Crockett skall ligga, slutar ”detaljen”, men jag skall rita dit den!

Jag undrar nu mycket hur ditt bokarbete lyckas för dig, och måste du meddela mig härom, min kära tös. Häromdagen, då jag var uppe hos Adlers och hälsade på Moran, hade just ett brev anlänt från dig med checken för hennes räkning, och det gladde mig, ty det är allid kronisk penningknipa i den familjen. Av Moran har du nog redan hört, att det bestämts, att Moran skall stanna kvar i Stockholm under sommaren -- och kanske blir det även bäst.

Från Nen har jag ej hört ett smul sedan i oktober i fjol! Och f.ö. tror jag att hon ej skriver till någon annan här heller. Mycket besynnerligt -- eller hur? Maggie hör jag heller aldrig ifrån -- men hon är ju notorisk i det fallet. Emellertid hörde jag genom May, att Dahlgrens varit i Örebro på besök för en tid sedan och då var allt allright där. Jag väntar nu att få brev från Sven också! De innerligaste hälsningar sändes er nu båda två! Gud vare med er! Din egen

Fader Bill

Roses inkomst i maj:

Massage $29. Vikariat mass. $5

Av Sven $40, Av Sven till bil $30

S:a $ 104

Utgifter i Maj:

Amortering Riksbanken $75

Hyra 23-30.5 $11

Mat och hushållsutg. $31

Garagehyra $3. Bilskatt $1. Dep.till bil $5

Resor $4

Telefon, porto, frim., annons $7

Kläder: klänning $9, hatt $3

Tvätt $11

Present $4. Nat.Geography till far $4

S:a $168

Crockett, 1/6 /23

Käraste Rosabiten Min!

Tack för dina rader, glada som sentimentala. Varje gång jag kommer in på min kula söker mitt öga samma plats på skrivbordet -- vildungen i vildskogen.

Tack vare intressant och mycket arbete går tiden fort men dagarna, åh, så långsamt. Nåja i morgon vid kvällningen.(...)

Loppan blir bättre för varje dag. Efter vår sista trip fanns det icke en droppe olja kvar och endast lite vatten i batteriet. Skall lära mig sköta om den här emellertid innan vi köper en ny bil.(...)

Till i morron tio av dem du gav mig endast två.

Din Sven

Community Center Club -- Crockett, California [Brevhuvud]

Käraste Rosabiten!

Tack för raderna! Det var ju roligt att Du fick arbete i S.F. Det har emellertid ej oroat mig mycket -- vi skulle nog klarat oss i alla fall. Men kovan kommer nog väl tillhanda och är jag glad att det icke är för långa timmar. Min semester är från den 3- 11 September.

I morgon kväll infinner jag mig på överenskommen mötesplats med kovan, ($25) är allt vad jag kan åstadkomma. Procenten får jag någon gång den här månaden och bonusen kommer den tionde. Jag har nyss skrivit till Ivar och bett honom skicka det belopp jag [är honom -- överstruket] har tillgodo. Så allt skall nog ordna sig inom kort.

Jag har två försök till brev och poesi, men dom har jag icke vågat skicka. Tills vidare de här raderna bara. Billioner kyssar

Sven

Community Center Club, Crockett Cal.

Juni, 1923

Rose! Dyraste!

Så är det då sannt! Kärleken är vår; svåra strider ha icke kämpats förgäves. Dyningarna må ännu gå höga, men ser jag huru de lägga sig mera och mera för att slutligen dö bort. Livet blir då ett sakta mjukt glid mot blånande, ljusa horisonter -- icke röd grotesk aftonglöd utan frisk, segerviss morgonstämning. Styrka och tro skola förläna våra själars harmoniska harpospel en resonans, en vibrerande genklang, ett ecko från oändlighetens rymder förklarande harmoniens grundidée -- Kärlek är Skönhet -- och Skönhet är universums, paradisets lösenord.

Du ser renhet, godhet, skönhet hos mig, käraste, så är det då blott återspeglingen, reflektionen av Dig. I Ego´t finnes icke det goda; lönlöst är att söka. Nej, utom oss själva i det alltruistiska finnes lyckan och det är blott återspeglingen på ”egot” som kommer renheten, godheten och skönheten att utstråla. Jag har sökt hos Dig, min, och jag har funnit, vunnit, din själs kärlek och därigenom min egen.

Då jag läste ditt brev, ditt budskap, då skakades jag djupt, djupt. Jag har väntat, längtat, drömt, åkallat universums Herre, pockat på övertygelsen, kunskapen av en mening, av något positivt, något över den materiella naturens lagar. Eureka! Själaharmoni! Kärlek! Dröm!

[Ny sida]

På lördag har jag tänkt att komma till S.F. för att njuta litet lugn i Ditt sällskap, dvs. om inte Du redan har andra planer och i så fall får jag väl höra av dem.

Jag är trött i kväll, men lugn. Mycket snart hoppas jag få komma härifrån för att sätta ett riktigt litet bo med min lilla maka. Ja, så får vi talas [lite?] på Lördag och Söndag.

Godnatt. Goda makter beskydde Dig, Kära! Din

Sven

S.F. 18 Juni 23

Kära May --

Undrar så väldans om jag kunde tordas att be dig om en tjänst = besvär för dig. Det är en amerikansk fru, som alltid varit hemskt bussig mot mig, och som bett mig om, att skaffa från Sverige en linne-bordsduk och d:o servietter. Här har dom sånt uselt bordslinne, som bara består av bomull. Allt äkta linne är importerat och fasligt dyrt. Så om du ville vara så hemskt rar och höra efter priset på en stor duk (omkr 3 yards lång) och servietter (omkr 12 inch, el. vanlig storlek på stora servietter hemma; här har dom alltid små näsdukslappar till servietter men Mrs Meyer vill ha stora). Allt av äkta fint linne. När du fått reda på priset (gärna flera el. flera storlekar) vill du vara snäll att skriva bums till mig och tala om. Om också bara på ett vykort!

När Mrs M. bestämt sig vill jag ytterligare besvära dig med att köpa sakerna och skicka dem. Om du blöter dem och låter dem torka behöver man ej betala tull, eller om du använder dem en gång eller skrynklar ner dem på något vis så att de ej kunna säljas. Du förstår.

Min adress är 313 Eureka Street San Francisco. Jag har ej talat om ännu för någon hemma om min ändrade adress.

Jo, ser du, Sven fick så mycket att göra i Crockett, att han ej kunde köra ut och in varje dag, utan måste bo där. Så vi fick lov att lösa upp vårt hem och det var nog så tråkigt. Men det var ju bara en hyrd möblerad våning, så att lämna den var ingen saknad. Men det tråkiga är att ej ha något hem när man just blivit van vid det. Jag fick en fast anställning i San Francisco så jag flyttade hit. I Crockett kan man inte gärna bo, bara ett fabrikssamhälle, intet för mig att göra och inga bostäder för riktiga människor. Där ä mest portugiser och mexikanare och andra svartmuskiga individer.

Jag trivs väldigt bra med arbetet. Det är väldigt lindrigt så ingen fara för överansträngning här. Men bra avlönat i alla fall, och det är ju alltid välkommet i portmonnän.

Om lördag kvällarna träffar jag Sven och vi köra sen vanligen ut och stanna på någon ”camping”-plats över söndag, något ställe där man har skog och vatten och kan bada och ha det härligt. (Bilen är en välsignelse!)

(...) Millioner hälsningar

Rose

San Francisco 18 juni, 23.

Kära Gulle-Moran!

Nu har allt din Rosabit varit en rysligt otacksam och stygg flicka som inte skrivit till dig på så många månader. Fy skäms på henne!

Mycket har jag dock haft att tänka på och en hel del som oroat och bekymrat mig. Sven fick nämligen så mycket att göra i Crockett, att han inte hann fara fram och tillbaka till Oakland, utan måste hyra rum i C. och stanna där. Så då måste vi flytta från våningen, ty det var ingen idé för mig att ha den ensam. Och så tog allt mitt arbete slut i Oakland.-- Alla pat. slutade på två veckor, som rent försvann. Antingen var dom bra eller skulle fara bort för sommaren eller annat skäl, och det just slumpade sig till att hända på en gång -- och inga nya fick jag. Så där stod jag utan att rätt veta vad jag skulle göra eller vart fara.

Så fick jag en bussig anställning i San Francisco att tillträdas 15 Juni, så när hyran var slut till 1 Juni flyttade jag från Oakland till ”Frisco”.

Jag bor hos en svensk familj, Gravander, som tillhör ”gänget” som jag talat om. Jag bor rysligt trevligt -- och billigt. Arbetet är gränslöst trevligt, så nu är allting ”all right” igen fast jag var mycket bekymrad förut.

Varje lördag e.m. kommer Sven till S.F. och vi tillbringa sen söndagen tillsammans. Vi bli allt mer och mer kära för varandra och lyckligare och lyckligare som tiden går. I September skall Sven ha semester och då bilar vi väl någonstans där det finns fjäll och skog och sjö och ta tält med oss och lever vildmarksliv. Sen tror jag nästan att Sven kommer att byta plats. I alla fall skall vi ordna det så att vi få ett hem igen.(...) Ialla fall skall jag sluta mitt arbete när Sven får sin semester, och sen tar jag troligen inte något nytt. Det beror alldeles på vart vi kommer osv., men Sven vill ej att jag skall arbeta mer.

Och så, ser du, Moran lilla -- ack, en sådan fröjd och en sån bävan att säga det -- vänta vi en baby i början av januari, kanske på årsdagen av vår vigsel! Oh! du vet vilken salig lycka det är -- och ändå tog det en tid innan jag kunde komma ifrån en känsla av fruktan och bekymmer. Just därför att allt var så obestämt och vi ej hade något varaktigt och fast hem. Men nu är allt bekymmer borta och nu är jag bara lycklig. Och det har jag allt Sven att tacka för, ty han har varit en ren underbar hjälp i mina bekymmer. I slutet av april och första hälvten av maj var jag också rätt så sjuk och ständigt illamående och nedstämd. Men, som sagt, tack vare Sven blev jag glad och hoppfull igen, illamåendet försvann, och nu är jag frisk och stark som någonsin och bara bara glad och lycklig. Mor du, jag önskar du ej talade om detta för någon, inte ännu. Jag vet inte, men jag tycker det är alldeles onödigt att de få veta det så snart. Det är bara du, som får veta det. Längre fram någon gång skriver jag till Far och systrarna. Det är så roligt att få ha en hemlighet tillsammans med dig.

Har ej Gie nämnt något till dig om den stora röda ylle-Flodaduken? (...) En silversockersked har jag ju i ditt förvar, eller hur? (...) Allt som är svensk hemslöjd eller koppar eller järn-arbete är man galen efter härute. Det är ju sådana hemlandstoner. Vem har gamla grenljusstaken? Såna där saker förefaller mig som de underbaraste skatter. Och vem har fått figurbibeln? Jag tror jag minns varenda sak vi hade hemma i vårt Uppsala-hem och du kan ej ana Mor, vad jag hungrar efter något av det! Tro ej att det är omöjligt att skicka. Det är mycket enkelt.

Använda saker är det ingen tull på och skickar man paket el. fraktgods med en Johnsson-linjebåt kommer det direkt hit till San Francisco på sex veckor.(...) Och enkelt vore det för mig att gå till båten och hämta det sända. Oh, när jag ser så mycket andra svenska flickor få skickat från Sverige gör det mig så ont, att jag ä så likgiltigt behandlad. Aldrig har någon sänt något som jag ej säskilt tiggt och bett om -- och inte ens det.

När Nen var gift bad jag May ta reda på vem som hade brudslöjan och sända den till mig -- bara för att jag tyckte det skulle vara så förtjusande att ha den som minne av alla systrarna -- jag tänkte ju ej alls på giftermål då. Om May hade gjort det -- ja, då hade jag också kunnat bli vigd i den slöjan, men nu ä jag den enda -- utböling som vanligt -- och ändå var det nog ingen som tyckte det va en så förtjusande tradition som jag tyckte. Fast jag bor i ett hårt och okänsligt land är jag fortfarande lika skälvande känslig som alltid. Och fast jag är gift och är föremål för den härligaste, starkaste kärlek så hänger jag lika troget fast vid min gamla familj och hungrar lika vilt ifrån vänlighet och kärlek från föräldrar och syskon.

Tack för hälsningarna från Svens anhöriga. Jag tycker nog det skulle varit en egendomlig känsla för er två, mamma Svensson och dig, att edra barn mötts härute och gift sig utan att någon av er kände den andras barn.

Rose firar midsommar med det svenska ”gänget” i San Fransisco.

Det stora bussiga, härliga brevet kom nog fram i laga ordning och inget galet var det med utom att de flesta Gustav tydligen trillat av på vägen -- troligen av sjösjuka, för det var bara två eller fem öre på, minns ej vilket, kanske tio. Det var i alla fall mindre än vanligt brevporto och det gjorde mig förvånad.-- Nej, lösen behövde jag ej betala. Man förstod att de ramlat bort, det gör nu Gustav förfärligt ofta. Ni ha visst dåligt klister -- eller är Gustav rädd att komma i klister? - Oh, det är som vore jag i köket hos dej och skojade och försökte vitsa. Vi ha strykning och pannkaksgräddning. Oh! pannkaka -- med lingonsylt. Nej, tyst nu, så att jag ej kommer at tänka på något mer sagolikt.(...)

Sven fyllde 26 år den 4 april. Han är precis ett år och en vecka äldre än jag alltså. Nils Folke ä ju ett år yngre än Gie så det var väl 26 han fyllde också. Eller missminner jag mig?

Tack för Nenbrevet (...) tack, tack för beskrivningarna. Men fortfarande ber jag om mjuk pepparkaka, ”engelsk ost” och ”Annas sockerkaka”.

Är du ensam på Söderm.g. i sommar? Är det ej bra ensligt? men jag vet att du nog tycker det ä vilsamt att få vara för dig själv och plocka och stöka precis som du vill utan att tycka att någon vaktar på vad du gör. Hoppas dock du får inbjudning till frun du talade om. För att vara så ensam hela sommaren blir väl svårt.

Ja, ingen vet nu hur det går med besöket nästa sommar. Det blir väl om två--tre år först. Om jag ej spricker av längtan -- just till snöfläckar och kala träd och ilande islossningsvind -- och vårluft -- vår! -- smältande snö -- spirande knoppar. Tänk, just att få slippa den här ljumma, intetsägande, förslöande luften! men ändå -- persikor, aprikoser, vindruvor, färska grönsaker osv. m.m.!! Innerligaste hälsningar från din

Rosan

Roses inkomst i juni:

Massage $45

Lön 15--30 juni $75

Av Sven avbet. bil $48

S:a $168

Utgifter:

Hyra 29.5--14.7: $30

Gas o. el $4

Mat $8

Bensin $18. Resor $8

Handskar, strumpor, spets och garn, skor $12

Tvätt $9

Papper, foton, telefon, frimärken $4

Utflykt $2. Bio $1

Presenter till systrar $6

S:a $102

Nya Eriksberg den 19 juni 1923

Käraste min Rosabit!

Hjärtinnerlig tack för ditt rara brev av den 9 maj. Det var ju kort, men så kanske även detta blir, ty jag har ont om tid (fastän det låter som en paradox). Ni kan väl knappast numera föreställa Eder vilken väderlek, vi har haft denna vår, försommar och ännu då midsommar står för dörren. Men det måste bestämt vara onormalt kallt även på andra trakter t.o.m. i U.S.A. Då och då få vi en hygglig solskensdag -- men ändå ingen värme, och sedan regn, regn i det oändliga. Ja, nu får det vara nog om vädret!

Det var roligt höra du gläder dig åt dina amorteringars verkan. Ja, du har ju marscherat på rätt bra, sedan du lämnade old Sweden. Jag har ordnat ditt Riksbankslån, men du sände 5 kronor för mycket till räntan. Jag behåller väl dem så länge.--

I går var jag inne i staden och avhämtade Moran. Vädret var ”rysligt”, men vi hade skjutit på saken nu så länge, att det blev långtrådigt. I dag är det emellertid en soldag igen, och moran har suttit på sin härliga balkong och frukosterat. Du må tro hon var något förtjust, ty vi ha det rart på många sätt, då vädret blott är skapligt. Hon kommer antagligen vara här till 1 juli dvs. tills Frk Alstermark reser på sin semester. Sedan kommer hon att vara i staden ensam, ty Folke har sin semester under juli. Men jag kommer väl att se om henne ett par gånger i veckan under den tiden. Jag skall hälsa dig från henne, att hon ej besvarat ditt brev på den grund, att hon i nära en månad varit rätt skral. (...)

Göteborgsutställningen har hittills varit mycket lyckad, och alla utlänningar tyckes ha varit idel lovordande om densamma. Själv kommer jag dock ej dit, som jag ämnade. Det blir mig för dyrt, och det samma anse en massa av Stockholmare, som förut varit betänkta på att fara. Alla människor gå nu i sparsamhetens tecken, ej blott här, utan i hela Europa, och detta kommer nog att fortfara, så länge det stackars Tyskland ej tillåtes resa sig. (Dollarn är i dag uppe i 170 000 riksmark!) Detta inverkar nämligen förlamande på all handel och alla financer; den ena nationen är beroende av den andra.

Med stort intresse håller jag på med min Nya Zeelandsboks förstudier.(...) Mina och morans hjärtligaste hälsningar. Din egen

Fader Bill

Community Center Club Crockett Cal.

July 8,1923

Dyraste lilla Rose!

Tack för Ditt kärleksfulla brev. Jag väntade det och visste nästan precis vad som skulle stå i det.-- Och Du har rätt, mycket, mycket så!

Om Ditt tillstånd har jag emellertid icke vetat tillräckligt och Du har icke låtit mig veta mycket, heller. Men hoppas jag också på ett underbarn och mycket, mycket annat.

Så förlåt mig lilla Rose och glöm Dina dystra och tvivlande tankar och hängiv Dig fullt åt Dina drömmar. Så skola de realiseras. Det finns nog en del saker som ligga mig på sinnet också, mest därför att vi intet hem ha, kanske.

Hur som helst äro de övergående och skola därför icke oroa Dig. Så nu är det överenskommet att vi skola hjälpa varandra till sinneslugn istället för sinnesrus. Det senare må vara skönt, inspirerat, men ändå är det upprivande, söndrande då njutet i överflöd. Jag är så trött i kväll, så förlåt de få raderna. Jag får ju se Dig Tisdag kväll och vid gott mod, min egen. Din

Sven

S.F. 18/7 /23

Kära May --

(...)jag skickade presenterna, men det blev ingen till dig, så jag riktigt lurade dig. Sydde klänningar till de andra flickornas flickor dvs. Gie har ju en pojke, så det var en pojk-”kostym”. Jag hann ej få något färdigt till dig -- och så fick du ju till förra julen då jag ej skicka till någon av de andra. Men jag hade nog tänkt köpa något åt dig själv -- men så var jag precis pank och kunde ej.

Nu jobbar jag väldans må du tro. Har två anställningar mellan 25--30 patienter om dagen. Jag är lite ovan med så mycket så jag känner mig bra nog trött om kvällarna. Har ju så länge gått och latat mig. Kanske gör det också något till att jag väntar en baby på nyåret. Men det skulle väl ännu ej spela någon roll för en som är så stark som jag.

Ja, du May-an! Nu blir jag snart lika lycklig som ni andra. Det är ännu bara Mor som vet det därhemma. Nen och Gie talade aldrig om något för mig -- så jag antar de ej äro intresserade. Jag har ännu en liten tagg av bitterhet kvar mot Nen. Den kan aldrig gå bort förrän Nen tar bort den själv. Det skulle hon göra om hon visste hur den pinar mig. Innerliga hälsningar

Rose

Roses inkomst i juli:

Lön 10.7--15.7 $ 20

Lön dr Goodale $ 50

Lön Union Iron $100

Av Sven $10

Sven avbet. bil $35

S:a $215

Utgifter:

Hyra t 13/8 $20

Bensin $5. Bilrep $2. Garagehyra Sven $21

Resor $6

Cook avbet. $23

Thule livf. $10, Hjortberga Sparbank $4

Mat $5. Mjölkräkning maj $2

Telefon maj $1. Papper, frimärken $2

Hårklippn. o.tvätt $8

Klänning $30, skor $2

Utfärd $4

S:a $145

Södermannag. 4.8.23

Käraste min lilla Rose!

Först må jag tacka dig för ett brev av den 11.te april, som kom mig tillhanda d.5 maj och varpå jag ej förut svarat. Du förlåter mig nog, ty jag ser i mina anteckningar att jag varit klen och bakom från d.14 till d.30 maj. Sedan hade jag litet tvätt o. strykning åt mig för att bli iordning för färden till Timmermanshemmet (T.O.H.) vilken anträddes pr bil d.18 juni och så var jag kvar till 16 juli då Far o. jag bilade till Stockholm. Resan blev mig dyr, ty tur och retur kostade den 14 kr. Vivre å T.O.H. kr 39:20 för de 4 veckor jag var där och så drickspengar till 2 st uppasserskor kr 4:50 alltså 57:70 för min 4 veckors sommarvistelse. Det blir dyrt därför att jag måste fara bil, ty jag hade ju packning och så lär det vara svårt att komma upp i den där ”bilbussen” som passerar förbi, till o. ifrån Drottningholm och som de i allmänhet resa med.

Men nu har jag tänkt att det nog kommer att dröja om en tid innan jag åter kostar på mig och reser till T.O.H. Fastän fröken Alstermark (föreståndarinnan där) är nog så artig, vänlig och uppmärksam mot mig, men ändå kännes det liksom litet bundet, med alla precisa vanor som måste iaktagas vid måltiderna, eftermiddagskaffet och så vidare. Jag var glad, då jag återkom hit; trots ensamheten och dammet i rummen.

Men Far har varit så snäll o. rar att han kommit till mig ett par gånger i veckan och köpt litet mat åt mig, så jag sluppit gå ner för den skull. Så ha´ vi ätit middag tillsammans och haft det gemytligt. Far har betalat vad han förtärt. Det är ganska tråkigt att nödgas oupphörligen betala var och en för sig, isynnerhet för mig som inte kan förtjäna ett enda öre och nu är för gammal och orkeslös att försöka mig på att sköta till och med ett hönseri, som Herbert och Hedvig Holm lära experimentera med efter vad Herbert skrev. Nej, jag får leva på mina barns godhet och välvilja, tills det behagar Herren att kalla mig hädan.

Det kännes svårt att vara endast en tärande medlem i samhället. Och tusen tack lilla Rose för checken à 120 kr till Folke för min inackordering! Den kom d.11.te maj, men jag vet ej om Folke till dig erkännt emottagandet.

I ditt aprilbrev skriver du att Sven, liksom du, ej haft ett godt barndoms- och ungdomshem. Och det förvånar mig storligen, ty att döma av fröken Bengtsons tal om hans hem o. föräldrar, trodde jag det var något nästan idealiskt. Och Svens mor föreföll ju så fin, vacker och intagande på allt sätt att jag kände mig temligen tarvlig, jämförd med henne. Och när hon omtalade att de skickat eder 100 kr till lysningspresent, skämdes jag för mig, som däremot måste taga från eder.

Gerna skulle jag velat samspråka längre med henne, men hon hade endast kort tid att stanna och Folke underhöll henne med berättelser om sin, sina syskons och sina barns sjukdoms-historia, så det var omöjligt att börja ett samtal; ty han drog messling, koppor, charlakansfeber, röda hund, tandvärk och vakcinationsfeber m.m. dylikt i ett enda kör, ända tills fru Svensson tog adjö och gick in till frök. Bengtson. Och se´n träffade jag ej henne mera. Kanhända om här ej sett så fattigt och tarvligt ut, hade hon tittat in ännu en gång. Och jag ville ej besvära med att gå in till dem; ty jag hörde att de voro mycket upptagna.

Det är skönt för dig att ha så många vänner o. bekanta som du skriver om och dem skall du vara angelägen att få behålla, ty det är ej alltid angenämt att ej ha´ någon som man tycker man kunde samspråka och meddela sig med.

Storartade presenter ni fått av gänget! Och du sen av Sven på din födelsedag. Till min sorg och grämelse måste jag meddela dig att jag gav Nen den röda duken till lysningspresent från dig och Maggie. Och theköket tog Nen reda på då hon och Maggie voro till Uppsala och genomsökte lådorna på vindskontoret. Sedan fick Nen behålla det, men om du skriver till henne att du gärna vill ha´ det, kanske hon avstår det.

Om du minns hade vi även en röd o. vit bordsduk fastän bomulls men ändå hemslöjd. Den har jag kvar och kunde sända dig ifall du har någon nytta av den. ”V:e Olympiaden” och den gamla figurbibeln är hos Maggie till förvaring. Som du vet har jag inget hem numera och ingen plats att förvara något på. Om det funnes något att förvara! Men jag är så barskrapad som aldrig det. Allt vad jag har är endast lump. Ja! min kedja, min klocka och mina tre ringar har jag kvar förstås. Och det har jag tänkt att Nen skall ha´ klockan, Maggie kedjan och Rose diamantringen därför att hon fått mindre av skräpet än Nen och Maggie. Såvida Far ej yrkar på att det skall säljas för att betala min begravning med och då må det vara händt. Eljest tycker jag att ni tre ”småflickor” och jag haft så mycket gemensamt och att ni äro mera mina flickor; därför har jag tänkt detta till eder. Men ingen vet huru det kan gestalta sig i framtiden.

Jag tycker den ser just inte så värst ljus ut för någon av eder. Arbete, slit, släp och bekymmer. Kommer sedan sjukdom och elände till, då är det färdigt. Nåja, ingen undgår sitt öde och vi få ju hoppas det bästa att allt skall avlöpa till allmän och enskild fröjd och förnöjelse.

Den 5.8.23

Nu först käraste min lilla Rose kommer svaret o. tacken för ditt så kära brev av 18.6! Förlåt mitt långa dröjsmål med brev-skrivning till dig, men jag har ej heller skrivit till någon annan av dina systrar på en lång tid och ej hört från dem heller. Utom från May som d.3.7 sände mig 92 kr för vilka jag just nyss tackat.

Så den här gången får du inget Nenbrev, ty jag äger inget själv. Från Maggie har jag ej fått något brev sedan i januari, men hon sände 50 kr d.4.6 för mina levnadsomkostnader. Nu har jag genom brev till Far från Hugo hört att Maggie, Nils Folke och deras son skulle komma till Fiskebäckskil på några dagar. Du vet väl att May o. Hugo bo där på sommarnöje? Så nu vet jag att Maggie med make o. barn ännu lever.

Ja, så skulle jag omtala att ditt junibrev till mig kommit till Sthlm d.9 juli, men först d.16 juli fick jag det efter mycket parlamenterande med brevbäraren, ty han påstod att det var till fru Sundelin och de hade frågat i hela detta hus efter den personen. Du hade nämligen glömt att skriva c/o Adler III utan endast Södermannag 9 och så var ju ingen hemma här förr än just d.16 då Far o. jag nyss kommit hit. Kul det, annars hade jag troligen aldrig fått detta ditt brev och det hade verkligen varit en stor förlust för mig.(...) det här huset är ju en verklig hyreskasern.

Och så: beskrivning på mjuk pepparkaka och de övriga du ber om skall jag sända då jag sent omsider skrivit av dem. Men nog står en sorts mjuk peppparkaka i Tomtebeskrivningen alltid, vill jag minnas. I alla fall sänder jag dig en av den sort vi bakade.

Så frågar du om grenljusstaken. Den har jag här, ty jag ”räddade” den till Sthlms sjukhem och hade ljus i den om julen då jag var där. De övriga trästakarne vi hade, har väl gått i den ”stora förskingringen” ty jag vet ej ett dugg om dem. Far gjorde ”rent hus” efter mig då jag kom till Sjukhemmet. Ströskeden frågar du också om. Jag minnes ej riktigt om det är Nen eller Maggie som har den i förvar. Fråga dem, ty du förstår nog att jag ingenting kan bestyra om någon sändning till dig och är så ledsen o. bedrövad att ej ha´ något att skicka dig. Om du förr skrivit att det var något av det gamla skräpet du ville ha´ kunde det kanske ordnats, nu finnes ju intet. Hade det varit konstsaker o.d. tänker jag att du även fått din del därav, men nu -- det lönade sig ej att sända. Skriv till mig om du vill ha duken och trästaken. Jag kanske kan få Folke att bestyra om avsändandet.

Du skriver även om svenska flickor av dina bekanta få sig tillsända presenter från Sverige. Nåja de ha´ måhända förmögna hem och en mor som är frisk, rörlig och vid full vigör, samt sålunda själv kan ordna med inköp och översändande av varor, då däremot jag -- lever på nåder och äger ingenting.

Du skrev till May om den gemensamma brudslöjan säger du. Jag vet ej vem som har den i sitt förvar; men egentligen är det ju hos Lizzie den skulle hvila, till dess det åter bleve en brud i slägten. Inte rår jag för att mina flickor blivit så bortöm [?] komna och likgiltiga för litet av varje, sedan de gift sig. Men det blir ju nya och djupare bekymmer för hustrun än för den unga flickan.

Och så skall du inte prata om att du ”är den enda utböling som vanligt”. Tror du ej att vi alla hålla dig lika kär fortfarande som förut? Fastän det är för oss omöjligt att till dig översända småsaker som ej finnes i vår ägo. Nog vet du att om jag hade pengar, skulle jag med stor glädje inköpa och sända dig vad jag trodde du skulle bli glad åt, men du vet ju själv huru jag har det.

Och tro inte det var med gladt hjärta jag blev så godt som utdriven ur det fattiga hemmet vid Västmannag. och inskuffad på Sthlms sjukhem, sedan mina 4 döttrar blivit avpressade löftet att betala för mig därstädes. Och inte kännes det ett dugg trevligare nu då jag för varje dag måste tänka: nu få mina flickor försaka något därför att jag skall kunna leva. Och så onyttig som jag ändå är!

Jag tycker att all frid och glädje flytt bort från mitt liv, samt att det gör mig detsamma huru det går mig. Förr gladdes jag åt att leva -- men nu -- vill jag dö. Och ändå borde jag glädjas och prisa för den glada hemligheten som Rose vill ha´ med mig om eder väntade lilla baby. Ja, måtte allt gå lyckligt och du vara försigtig, glad, nöjd och belåten under väntetiden så blir det en rar och snäll liten baby. Att du ej kan resa till Sverige, så snart som du förut tänkt är ju nu så klart och inte vet jag just heller vad du längtar efter. Om du komme hit skulle du se att du genast längtade tillbakas till värme, grönska och saftiga frukter igen, ty snö, is, dimma, storm o. kyla är väl inget att längta efter.

Nej kan ni lyckas att åter skaffa eder ett hem och någorlunda inkomster, så slå all längtan till fäderneslandet ur hågen ännu på många år. Samt lev och verka för hemmet i det nya landet och tänk: här har jag funnit min make och med honom en stor lycka och nu skall jag älska och vårda mitt hem och den lycka mig blivit beskärd här i det nya landet och ej låta mina tankar irra hit och dit i fåvitsko och sålunda splittra dem onödigtvis. Tänk på det goda du har och famla ej efter det som kanhända ej sedan håller måttet du trott.

Det var mycket bekymmer och oro du haft med eder flyttning och ditt illamående. Men skönt att alltsammans redde upp sig, samt att du hade din make som hjälpte dig och pysslade om dig. Nu hoppas jag att allt fortfarande är godt och väl, ty det var ju ändå i juni ditt brev skrevs och mycket kan hända på några veckor. Du talar ej om vilken slags ”anställning” det är som du fick i San Francisco? Samt om du fick drägliga villkor. Jag är nästan orolig då du säger att Sven funderar på att säga upp sin plats, men jag tänker han vet vad han gör. Och så härligt för dig om du ej behöver arbeta i ditt yrke, åtminstone en tid bortåt.

Gie, hon fick knoga till en månad före sonens födelse och nu också förresten. Och den stackars Nen, hon får väl arbeta för sex personer tänker jag. Hur hon reder upp det förstår jag inte. Jag tycker det vore bäst hon toge skilsmässa och komme ifrån alltsammans. Nej, Nen skulle aldrig gift sig med Sigurd. Och Maggie kunde gerna också varit ogift. Båda hade sina yrken att leva på. Det är snällt av dig att sända en klänning till lilla Aslög. Det blir Nen glad åt. Det är synd om Nen. Så bra att du fick brev från Gurli och då hennes adr (...)

Tack, tusen tack du lilla Rosabit för ditt långa junibrev! Och tror jag att intet mer var att svara på. Jag tillönskar eder en trevlig semester och hoppas detta brev kommer dig tillhanda innan ni starta och sen får jag väl börja vänta brev från dig någongång i november.(...) din egen tillgivna

Moran

PS. Skriv om allt till mig: vad du tänker, talar, gör. Ty jag blir glad då. Junibrevet var förtjusande!

Nya Eriksberg den 8 aug. 1923

Käraste Rosabiten!

Det är nu en hel evighet sedan jag hörde ifrån dig, och jag finner, att du liksom alla de andra, då de ingått äktenskap, ej har tid med att hålla kontakten med farsgubben. Själv försäkrade du, förstås, att breven från dig ej skulle minska på -- men jag känner till det där.--

Av Moran har jag hört att du i brev till henne nämnt, att du ”antagit en bra plats i Frisco” -- men vad det är för plats och hos vem tiger du med -- alldeles som detta ej skulle vara så viktigt eller intresserade oss här! Men det förstår du väl, är orätt ty nu kan jag (som annars haft bäst reda på dig av alla) ej besvara de frågor man ställer till mig härom -- och jag tycker att detta är nästan genant!

Det av dig flera gånger utlovade brevet från din man har jag ej heller erhållit, och har nu gett upp hoppet, vad den saken beträffar. Jag börjar nu bli van vid denna sorts behandling -- då alla de andra mågarne praktisera efter samma ”moderna åsikter”.

Moran stannade här ända till den 16 juli och fick på så sätt litet mer valuta av vistelsen, enär det blev sommarevarmt den 1sta och varade jämt tills hon for in. Det blev sedan samma regnande igen.-- Som jag vet att hon har nyss skrivit till dig, antar jag att du fått alla de nyheter, du kan erhålla.

Jag var för ett par dar sedan tillsammans med Herrskapet Müntzing och hörde jag då, att du skaffat Greta M. en plats (och t.o.m. hade en till sådan i beredskap för en andra gymnast). Jag blev mycket överraskad av detta -- och med en viss stolthet tänker jag på, att du kan räknas som en banbrytare för svensk gymnastik i California. Du har kämpat dig fram ensam och utan hjälp och de som komma efter dig kan du giva ett handtag. Rätt så!

Greta väntas hem från Belgien omkring den 20 aug. och skall visst fara med Johnson Line. Jag kommer antagligen att få träffa henne innan hon reser.

Jag undrar så mycket hur det gick med läroboken, som Dr Cary och du höllo på med?? Även denna för mig ytterst intressanta sak har du ej berört i något brev.(...) Du får vara vänlig meddela om detta och ej glömma det! Jag arbetar träget med förarbetena till mitt historiska verk om New Zealand -- det är knogigt, men mycket intressant. Måtte jag blott få någon förläggare till det en gång, då det blir färdigt.

Dollarn är nu uppe på 2 miljoner Riksmark och Sv. Kronan på 580 000! Det går i kras med hela Tyskland och drar all världen med sig. Det var eget att Harding skulle sluta så och dö i er stad därborta! Det händer väl att krabborna komma i misskredit efter detta i U.S.A. Vi ha haft utomordentlig framgång med ”Flug” dvs. Flygutställningen i Göteborg. Idel beröm från alla nationer -- och vi som trodde här, att de våra voro långt efter alla andra flygnationerna -- men i det stället ha våra gossar tagit en hel del 1sta pris. F.ö. har hela Göteborgsutställningen varit en stor succés och gjort det svenska namnet hedrat och känt i världen och inte minst i Amerika.

”Som vanligt” mår jag och hoppas jag att du och Sven ”are thriving!” (...) från tillgivna

Fader Bill

Roses inkomst i augusti:

Lön Goodale $60

Lön U.Pl.Hosp. $100

Massage $3

Av Sven $30

S:a $193

Utgifter:

Mutual Life Ins. $29, West Coast Life $22

Hyra $40

Mat $16. Husgeråd $21

Resor $4. Billagn. $2

Stolar $9, matsalsmöbel avbet. $8, gardiner $13

Klänning $26, kläder $14, hatt $9

Telefonuppsättn. $4. Telefon $1

Present $1. Till Sven $44

S:a $243

San Francisco 6 Sept 23 720 Elizabeth Street

(Nu ska det vara stopp med adressbytet för en tid!)

Kära Far!

Nu undrar du då gränslöst varför du aldrig hör ifrån mig! Och det har du verkligen orsak att göra. Framför mig har jag tre brev från dig obesvarade. Av dem framgår det att jag ej skrivit till dig sedan 9 maj! Kan det vara möjligt?!! Skulle det vara fyra månader sen jag sist skrev. Det är ju rysligt. Jag skäms så. Jag är ju som sagt precis som de andra. Men det vill jag alls ej vara. Därför skall det hädanefter bli som förr. Du brukar då få minst ett brev i månaden, eller hur? Så har jag då åtminstone försökt ställa det.

Nu när jag så tydligt talat om att jag inser min försummelse vill jag besvara dina brev.

No 1 skrivet 16 Maj: Det talar om för mig att du mottagit Nat.Geo.Mag.(...) Ja, är ej deras kartor förtjusande!-- Så är det din bok. Jag är särskilt nyfiken på den eftersom den handlar om New Zeeland. Jag vet ju, att det är ett av dina älsklingsland (om man får uttrycka sig så).

Du skall ej tro att jag någonsin trodde (efter 3 månader) att Sven och jag hade lärt känna varandra fullt. Dock var det större skillnad för oss efter 3 mån:s äktenskap än vad som är fallet i vanliga fall. Vi hade ju endast 14 dars bekantskap att bygga på, så de första månaderna betydde mer för oss än för de flesta andra. Det var det jag ville säga.(...)

Mitt bokarbete är ett så stort företag, att det tar åtminstone två år innan jag kan vänta resultat. Det fordrar en massa studier och praktisk erfarenhet. Jag måste se mig omkring och lära känna vad som finns förut, metoder och olika gymnastiska rörelser osv., ta reda på vilken undervisning som meddelas och var osv.-- och det är så mycket, så endast förstudier och insamlandet av material tar väl ett år det. Sen skall allt sättas i en form som är amerikansk.

Om det vore på svenska jag skulle skriva och för svenskar vore det hela ju tusen gånger enklare. Men detta är en sådan ömtålig sak. Och det är ej så lätt för mig som är så genomsvensk att i ett arbete som detta slopa allt skandinaviskt och få det hela genomsyrat av amerikanismer. Jag menar nu skrivsättet, stiliseringen och serveringen av det hela. Det gäller att även studera språket grundligt och bästa sättet att ”ta” amerikanarna. Så ännu dröjer det länge innan ens det första utkastet är färdigt. Här får man ej låta fantasin spela. Det hela skall vara baserat på vetenskapliga fakta. Sådant fordrar i sanning studier. Jag har grundstommen i vad jag studerade hemma -- men utan praktiska erfarenheter betyder min kunskap ej mycket. Brev No 2 -- av den 19 Juni:(...) Juli brukar vara den kallaste, dimmigaste och otrevligaste månaden på året. Men den överraskade oss med att bli strålande härlig. Likaså Aug. med undantag av några gråkalla dagar. (Maj var bra men Juni inte så värst). Nu ha vi nått till September, vilken tillsammans med Oktober utgör den varmaste tiden på året. Och i sanning det är varmt! Ohyggligt hett t.o.m. Vilket det sällan blir i S.F.

San Francisco är ej som Los Angeles eller andra sydligare städer må du veta, där dom har rent tropisk hetta sommaren igenom. S.F. har sitt eget klimat, svalare än övriga städer här på kusten. (Ja, jag tittar ej så långt upp som till Seattle.) I sommar har det varit idealiskt men nu lite för hett. Man kan nästan tro det skall bli jordbävning här också.--

Ja, är det ej ohyggligt med Japans öde. Här äro vi dock rätt nära och få nyheterna direkt. T.o.m. för mycket detaljer. Man skulle nästan önska att bli besparad dem. Och hur skulle det då ha varit att vara där mitt uppe i det! Man håller nu som bäst på att rusta ut hjälp-fartyg här. Ett gick i morgse med proviant, läkare och sjuksköterskor. Och är det ej underligt med dessa småöar: somliga slukas upp och försvinna, andra nybildas och uppstå ur havet.-- Ja, nu får väl Japan annat att tänka på än att rusta för krig med U.S.A. Här har tidvis varit rysligt spännande om det skulle braka löst eller ej.(...)

Jag är så ledsen att Mor varit mindre kry. Jag fick brev från henne ungefär samtidigt med ditt sista, som du vet. Mors brev hade gått på 15 dagar. Det är rekord. 15 dagar från Sthlm till Frisco! Det måste ha kommit med flygpost från New York. Den veckan jag fick brevet hade de nämligen prov-postflygningar mellan N.Y. och S.F. Det gick på 28 timmar. Men det har ännu ej blivit ordinarie flygpost tvärs över kontinenten. Blir nog snart skall vi hoppas. Så kan man skriva hem och få svar på en månad!

No 3, det sista, av den 8 aug.: Nu skall jag väl äntligen tala lite om orsaken varför så många andra saker absorberat min tid, mina tankar och intresse att jag skjutit brevskrivning åt sidan under flera månader. Först, som du vet, flyttade vi från Oakland, Sven till Crockett för att få mer tid till sitt arbete och ej så mycket jäkt med de långa resorna, jag till San Francisco för att den 15 Juni börja med min ”anställning”, som tydligen satt myror i huvudet på både dig och Mor. Naturligtivis var det anställning som sjukgymnast, likadant som alltid. Och ej undra ni väl så mycket om några av de andra få en ny plats och vänta er beskrivning på allt som rör den. Det är bara för att jag alltid skämt bort er med så mycket detaljer som ni genast börja undra så fort detaljerna utebli.

Min ”anställning” bestod nu av följande. Alla morgnar 8.30--12.30 var jag hos Dr Goodale och gav behandlingar åt olycksfallsförsäkrade patienter. Bara olycksfall. Han är läkare för flera olycksfall försäkringsbolag. Och så har dom något som heter ”State Compensation” här i Calif. För långt att förklara vad det är. Det tar du lätt reda på om du inte vet det förut. Jag kunde där ha enda upp till 20 pat. på de fyra timmar jag var där. Vi voro tre gymnaster där. Alla lika mycket att göra. Så då kan du förstå att det är en rätt stor institution.

Så från 1 e.m. till omkr 6 e.m. måndag, onsdag, fredag är jag på ett sjukhus: Ett skeppsbyggningsbolag, som har särskilt sjukhus för sina arbetare och alla antällda av bolaget. Även där var det mest olycksfall. Det här bolaget sysselsatte under kriget omkr 2.500 arbetare. Nu är det annorlunda. T.ex. i Alameda, där dom hade en avdelning el. ”a shipyard” arbetade förr 1.200 man. Nu är det 50 (femtio). Men vid huvud-”yarden” (vet ej rätta uttrycket på svenska) är det fortfarande så många, att de genom olycksfall skadade ger mig fullt upp att göra tre eftermiddagar i veckan. Men dom bygger just inte många fartyg mera. Deras senaste order består av -- spårvagnar. Så nu bygger dom sådana i stället.

Hos dr Goodale har jag slutat nu. Det var nämligen endast vikariat. De ordinarie hade semester, den ena före och den andra efter, så jag stannade tills alla haft semester. Men jag är fortfarande på sjukhuset tre e.m. i veckan. Jag äter lunch och middag där också, kl.1 och kl.5 dom dagarna. Min lön är $100 pr månad. Dessutom läkarvård och medicin. Sån fördelaktig plats har jag aldrig hört talas om förr. Hos dr Goodale hade jag $100 pr mån. också. Men det varade ju ej så länge. Bra var det förresten, ty det var rysligt ansträngande.

Och jag kan nu ej ta i som vanligt. Du förstår väl varför, ty Mor har väl nu talat om för dig, att jag väntar en baby -- är nu ej säker på vilket barnbarn i ordningen det blir, då jag ej står i tillräckligt livlig kontakt med mina systrar för att veta vad dom kanske kommer med innan årets slut. Men det skulle väl bara vara May i så fall. Men tycker du nu ändå inte att dina döttrar äro bra kvinnor. Inte ha våra föräldrar haft bekymmer att få någon av oss gift. Och väl gifta visa vi oss vara sanna och äkta hustrur. Det är bara tråkigt att mormor och morfar ej kunna få ha mera glädje av sina barnbarn -- men man säger ju, att småbarn äro förtjusande -- på avstånd -- i synnerhet barnbarn. Men en stor släkt ser vi ut att bli! Vi äro nu bara något spridda!! Men jag drömmer om, att när Sven och jag kommer hem och hälsa på någon gång i framtiden, skall vi alla mötas, varenda en, föräldrar, syskon, svågrar, barn, barnbarn, kusiner och allt vad släktskap det blir. Mor och du och vi 6 syskon med männer och barn. Det bleve nästan som en slags utställning. Vi äro ju så många främmande för varandra.

Ja, jag kommer visst inte långt på min beskrivning vad som upptagit mig de här månaderna. Jag kommer in på så många sidovägar och tusen småsaker att prata om. Så är det när man skriver för sällan. Sen är det så mycket att tala om så det tränger sig fram i en enda röra.--

I alla fall blev det för svårt för både Sven och mig att vara skilda åt så mycket. Vi längtade så rysligt att få ett hem tillsammans igen. Så började vi se oss om efter någon lägenhet här i S.F. Började med möblerade ”apartment”. Men allt är så otrevligt, smutsigt och dyrt -- om man ej tar en miljonärsvåning som åtminstone är ren och snygg. Sen övergingo vi till omöblerade. Och slutligen fastnade vi för vad vi nu bor i: ett omöblerat hus! För två rum o. kök o. badrum omöblerat i ett apartmenthus skulle vi få betala $45 pr månad (om man ej ville bo som i en grisstia).

Hade ej en aning om att S.F. hade såna otrevliga hus. För detta hus som är förtjusande, det trevligaste av alla slag jag sett i den här stan, betala vi $40 pr mån. Det har två våningar och källare. I nedre våningen hall, vardagsrum, matsal och kök, i övre våningen en liten hall där trappan kommer upp, två sovrum och badrum. Är det ej förtjusande! Alla rummen stora, ljusa, soliga och luftiga. I stället för att tränga in sig i två små apartmentrum i ett hus där man ej kan veta om man själv talar eller dom två våningar över! Och billigare blir det detta -- med fyra rum och allt möjligt annat härligt utrymme. En oändlighet av garderober, balkong till mitt sovrum, bakgård som blir en förtjusande trädgård (är vanskött nu -- ingen har bott här på länge).

Så fingo vi alla väggar och tak nyreparerade och allt rengjort och finputsat. Köket är stort som en danssalong. Och alla bekvämligheter finns förståss av första klass. Vi är så lyckliga så du kan ej tro. Det hela förefaller mig som en saga.-- Vi ha ej bott här mer än omkr 10 dagar. Så ännu ha vi ej färdigmöblerat på långa vägar. Varsitt sovrum ha vi färdigt, Sven har en duchatell i sitt rum, som för övrigt är i herr-rums-stil, så det ser alls ej ut som ett sovrum. Men jag har riktig sängkammarmöbel. I vardagsrummet har vi precis ingenting ännu och i matsalen endast köksbordet och köksstolar. Men underbart är det hela.--

Vi for och sågo oss omkring efter bostad, då Sven om lördagar och söndagar kom in till S.F. Så det tog oss 6 veckor innan vi beslöto oss för det här huset. Nu har Sven semester och är hemma hela tiden. Du kan tro vi äro lyckliga. Och endast tre e.m. i veckan behöver jag arbeta. Och det slutar jag väl med snart också.

Meningen är att Sven skall sluta i Crockett så fort han får bestämt med ett annat Co. som vill ha honom. Det blir nog bestämt nu i dagarna. Det var därför vi hyrde i San Francisco. Troligen far Sven aldrig tillbaka till Crockett. Det är rätt åt dem där, ty de ha behandlat honom mindre hänsynsfullt, rent av stulit hans idéer och gett hedern av dem åt andra.

Sven är ju ej amerikan, och det ä väl ej det dom kan tåla. Men han vet så mycket mer än amerikanarna och är mer idérik och bara förbättrar inom alla områden dom sätter honom att arbeta. Sen tar amerikanarna resultatet och äran och låter Sven börja från början på att lösa ett nytt problem. Dom bara vill ha så mycket nytta av honom de möjligtvis kan få men ge honom rättvisa för det -- nej, det är dom för rädda för.

Därför är jag glad att Sven slutar där och börjar med något som är mer självständigt och hos människor som äro glada att släppa fram honom. När det blir beslutat skall jag tala om vad Svens nya anställning består i, eller kanske skriver han själv. Det är för att allt varit så obestämt som ingen av oss skrivit. Men nu ser allt ut att klarna och få fasta former. Nu ha vi i alla fall ett hem och jag kan slå mig ner i lugn och ro och lätta mitt hjärta för dig och tömma ut för dig alla dessa tankar.Din egen (...)

Bit

---

Back Back to Intro Next

---

Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 2 August 2013 File: SBFB_1923A Book (68 pages)