|
En Stockholmsborgares Familjebrev Pehr W.
Sundström alias Bill Shark 1922C |
|
|
~ 1922 ~ |
|
|
Nya Eriksberg 17/10 22. Käraste min
Tottie! Detta är nu 3e
brevet, jag sänder efter ditt senaste. Dag för dag har jag väntat få ett
livstecken från dig -- och förgäves. Varför?? Du förstår väl att
jag längtar få höra från dig under de omständigheter som mitt första
brev gav anledning till. Äro icke du och jag ”ett” längre? Du förstår väl,
att det är en tröstande känsla att få ta del av dina tankar!
Jag beder dig -- för Guds skull, sänd mig några rader genast! Som du väl av
tidningarne sett, har vår gamle vän Frans Jakobsen lämnat det jordiska.(...)
De gå, den ena efter den andra av det gamla gardet. För övrigt har jag
ingenting nytt att berätta. I Söndags var jag i staden och ”såg på ståten”.
Det var verkigen storartade anordningar på Drottninggatan. Jag åt sedan
middag hos Adlers från vilka jag kan hälsa. De mådde alla väl. Ej ett brev eller
ens ett kort har jag haft från någon av de våra. Jag är verkligen ”paa siden
om” -- därtill äro mina krämpor svåra. Hjärtliga hälsningar sändes May och
Hugo. Stora famnen från din egen Bill |
|
|
Ljunbyhed 19 Okt.1922. Kära Far. Åter har en tid
gått, sedan ”sist”. Jag vet ej, hur det kommer sig, men tiden går så fort.
Det är väl, för att man har så mycket att sköta. Jag får tacka dig så mycket
för brevet, och för ”Boken om Skeppar Ludde”. Den var mycket bra, och rolig
att hava. En del av hans dikter voro ju särdeles goda. Beklagligtvis hade
bokbindaren lagat till oreda i mitt exemplar, i det att en hel del sidor
saknas, samt andra förekomma två gånger.(...) Vi ha fortfarande
fullt upp att göra här med en arbetsstyrka på 20 man, det är gamla
beställningar, som legat inne & som skulle varit klara för länge sedan.
Nu har jag fått en del erfarenheter av skånska arbetsförhållanden. De,
arbetarne, äro sabla bortskämda och snarstuckna. Åtminstodne här. Men beror
det nog till en del därav, att Fabrikören själv har skämt bort dem. De äro
vana vid, att göra som de själva vilja, ty han är ingen arbetsledare. Ej
heller tåla de, att man säger något åt dem. Då bli de ”vid dåligt humör”. Men så går också
Holmgren och dricker ”gök” med arbetarne och lägger bort titlarne med dem.
Och detta är ju ej ägnat, att upprätthålla respekten, eller hur? Det är ju
rent utav en huvudlös ordning, men anser Holmgren, att detta är bästa sättet,
att leda arbetarne på. Har man hört maken? För att jag nu vill hålla en smula
kontroll, samt ej gillar Holmgrens metoder, har jag kommit ”i kontakt” med
honom, så att vi i någon mån gå och ”glo” på varandra. Gud bevare mig för
trångsynta skåningar. Jag börjar nästan på att längta ”hem” igen, till
ordentligt och civiliserat folk. Hedvig ber mig
fråga, om Far erinrar sig adressen på den handlande på Västmannagatan, till vilken
hon en gång, genom Fars förmedling, sålde gäss. Hette han ej Lundgren e.dyl?
Hedvig tänkte näml. sända gäss till S., då här finnes en hel del. Nu kan jag ej låta
bli, att än en gång återkomma till Skåne-ordningen,-- på landet förstås, ty i
Malmö såg jag en del fabriker, och där var det ordning. Men här är ej
ordning för två öre, och slarvet tycks vara så inrotat, så att jag ej
förmår ändra därpå. Därtill bidrager även, att Holmgren ju innehar
aktiemajoriteten i bolaget, samt har han fått även den tredje
styrelseledamoten på sin sida: En rik bondpojke vid namn Persson. Således
blir det deras åsikter, som blir rådande, idet att styrelsen ju är
beslutsmässig, då två äro om beslutet ense. På så sätt får jag ju
praktiskt taget intet att säga, fastän jag är av bolagsstämman utsedd till
V.D. på ett år. Hur skall man förfara med en sådan sak? En av orsakerna,
varför Holmgren och jag blivit okontanta, är även hans åsikt, att man ej kan
göra upp en affär, utan att bjuda vederbörande på ”gök”, (vanligt bränvin i
varmt kaffe -- tänk så gott), en metod som jag ej är varken van vid,
eller anhängare utav.-- Holmgren är en alleles utmärkt fackman, och fuskar ej
med arbetena, vilket är en god sak, men f.ö. är han blott en obildad
snickare. Ja, nu får jag väl
sluta, att tala om den saken mer, eftersom papperet snart är slut. Mina kära
hälsningar sändes både Dig och Mor från Fars egen Herbert P:S. Här var
flygning två dagar med 7 aeroplan. Ett av dem föll ner strax utanför vår
trädgård. Därom tidningsurklippet. |
|
|
Nya Eriksberg den 21 Okt:1922 Käraste min
maka! Innerlig tack,
käraste min Tottie, för ditt långa och innehållsrika brev av den 15 dennes!
Jag beklagar att min otålighet föranledde våra brevs korsande på vägen. Men
du förstår nog min otålighets motiv, och jag är dig tacksam att du så
ingående svarat och förklarat en hel del av de frågor, som uppställde sig för
mig. Det var en mycket sorglig historia med Nens förtidiga
nedkoms.-- Ja, du har rätt, då du säger, att vi ej veta Guds vägar. Ett
underverk vore det dock om det lilla livet kan bevaras och än mer om hon kan
bliva en psykiskt och fysiskt normal individ, då hon blir äldre.-- Den
beskyllning du ger mig, att jag ”tydt allt till det värsta och ej väntat på
förklaring på det som förefaller dunkelt och ofattbart”, tager jag med
jämnmod. Vilken fader skulle vid min mogna ålder tyda sakläget på annat sätt,
än jag gjort? Det är ju ett enkelt räkneexempel: med 161 dagar förlupna från
bröllopsdagen och ett barn födes c:a 109 dagar -- för tidigt. Men detta är ej nog.
Fadern till barnet har förut dokumenterat sig som ”en stor lymmel”, vadan
uppfattningen av situationsläget än mer stärkes, och till råga på allt annonseras
händelsen och ingen förklaring om det verkliga förloppet utsättes i
telegrammet till dig eller mig. Kan ej Herr
Redaktören förstå, att detta, att annonsera födelsen (som en glädjepost till
på köpet) inger en och var som känner till Nens bröllopsdatum en alldeles
given uttolkning, som sätter en fläck på hennes heder och vandel? Huru
onödigt under alla förhållanden, men än mer om barnet ej får leva! Det
smärtar mig så ofantligt, att vår präktiga, härliga flickas prestige skall
genom mannens dumma tilltag få oförskyllt och onödigt lida. Som sakerna nu stå
mellan Sigurd och mig får jag väl framdeles inhämta underrättelser från Umeå
genom dig. Innerlig tack
skall du ha, min lilla Tottie, att du visat mig uppriktighet och förtroende
(som jag förut ej blivit bortskämd med). Jag kan vara glad
och tacksam så länge jag har det så ordnat för uppehället, som nu. Men vad
vet man om , framtiden även då man är s.k.”pensionär” -- därför söver
jag ej alls in mig i säkerhet, utan tager fortfarande en dag i sender med
redovisning på kvällen, vad jag ”uträttat till landets bästa”. Tack för ditt goda
råd om att ”akta mig” för kritiklusta. Ja, det är det allra säkraste för mig
-- jag vill ”förbättra och reformera” där jag verkar, och det går sällan utan
mer eller mindre hårda kontakter. För närvarande tror jag dock mina aktier
här stå synnerligen gott och det beror sedan på hur långt jag vågar ”spänna
bågen”, med avseende å de gamla mögliga, benhårda paragraferna. Käraste min vän!
Du talar om att en kista och en grav hägrar för dig som din numera största
lycka.-- Ja, det är nog även min ”dröm”, ehuru jag i densamma utbyter kistan
mot en urna under en liten gravkulle på Solna gamla fridfulla kyrkogård --
där endast du och jag lämnat kvar vår aska -- och på kullen en
enkel sten, rest av Odd Fellow bröderna. Jag var i går med
bland Victor Rydberg Bröderna, som ägnade vår gamle vän Frans Jakobson en
sista avskedshyllning, då hans stoft sänktes ned i krematorieugnen. Det var
som vanligt mycket högtidligt. Det var Pastor Bergman i Östermalm, som
jordfäste, och detta gjorde han efter en mycket enkel och tilltalande ritual,
extemporerad, utan personalier, och endast med de tre skovlarne mull, ”fader
vår” och ”välsignelsen” hämtat ur Kyrko-handboken. Ernst Winbergh
vikarierade för vår O.M. som var bortrest. Hans korta och innehållsrika
minnesord tårade våra ögon. Den blomstergärd, som fyllde, ej blott katafalken
utan altaret och väggarne måtte ha representerat många tusen
kronor. Det allra mesta av detta var från Grängesbergsbolagets 50.tal kontor
i landet, samt från de andra tre stora bolag, han var revisor i, enskilda
tjänstemän med familjer, vaktmästarne m.fl. men dessutom även många av hans
gamla patienter -- alltnog det verkade alldeles för slösaktigt, och man
tänkte ofrivilligt på ”att med dessa pengar kunde mycket gott ha gjorts”--
(...) Jag sände upp en vacker krans med en ”sista hälsning” från dig och mig. Du tyckes ej känna
dig riktigt tillfreds där du är -- och det undrar jag icke på, då du tyckes
känna på dig att du är till last -- stackars min älskade, hur skall jag kunna
ordna för dig, om barnen vilja draga sig undan från de förbindelser de
självmant iklätt sig? Endast från Rose och May mottog jag Julikvartalets
andelar Kr 184 tillsammans. Om jag särskilt nämnt detta för dig minnes jag
ej. För att klargöra för dig, sänder jag en kontokurant, som fortsättning av
den förra, du fick för 1921. Skulle du ej, på
grund av barnens oförmåga att vidare betala för dig på Sjukhemmet, kunna
komma dit, står mitt hopp till Herbert, som ännu ej behöft bidraga med något.
Men frågan är då om du själv vill komma dit. Emellertid bör du skriva
till honom under alla förhållanden. Han längtar helt säkert att få något
direkt från dig.(...) Jag sänder även
med detta Rosans semesterbrev. Jag vill dock ej att det skall cirkulera, ty
då går det som med det, jag trodde du hade i din ägo, men ej har. Vem som nu
har det vet jag inte. De innerligaste
hälsningar och många kyssar sändes dig från Din egen Trofaste Bill |
|
|
Nya Eriksberg den 24 Oktober 1922 Kära min gosse
Butt! Tack för ditt brev
av den 19 dennes! Det var ej roliga nyheter den här gången. Det ljusa och
glada förflyktigar så snart, som en vacker solnedgång. Det såg så lovande ut
-- ehuru den stora förändringen kom så hastigt, att den på mig ej verkade
fullt ”övertygande”, förrän en tid gått. Nu börja nya besvärligheter, men av
annat slag, för dig. Din ”stjärngubbe” har åtskilligt att berätta i 9.de
mom:”Vänner och fiender”. Det fordras både smidighet och fasthet för den som
skall klara en skiva, som ser ut som din. Jag känner så väl igen mitt eget
”rätts- och ordningssinne” hos dig, och har man det så pass utpräglat som vi
och dessutom ”fallenhet för kritik”, då fordras det en kollosal träning i
självbehärskning och tålamod, för att kunna ernå den smidighet, som skall
neutralisera det intryck av hårdhet, översitteri och kritiklusta, som ens
omgivning annars erhåller av mig. Som du ej är
Pelmanist, vet jag ej om du rätt kan förstå vad jag menar med ”effektivitet”,
”Livsmål”, ”själshygien” m.m. och vill därför också inskränka mig att konstatera,
att en person, eller rättare sagt, en karaktär liknande din eller min (enl.
medfödda anlag) kan tillgodogöra sig värdefulla komplement, varigenom
han bliver herre över snart sagt, vilken situation som helst. Men man
når ej långt om man underlåter att dagligen hålla ”självkritik” --
självransakan. Vid sådan självkritik, måste man söka sätta sig in i
motpartens situation och hans syn på saken och ej släppa den åsikten,
”att han är människa -- han också”. Med ett ord; i levnadsklokhet ingår människokärleken
som det effektivaste elementet! (Det låter kanske som en paradox i denna
osämjans och kallgrinande egoismens tid -- men man behöver ej vara någon
skarpsynt profet, för att från t.ex. vår svenska objektiva ståndpunkt tydligt
se, att det är själviskheten och blindheten för de besegrades verkliga
ställning, som förorsakar hatet från de stora nationerna och hela
världens lidande.) För att återgå
till din situation, är din ställning ej riktigt klar för mig. Du skrev en
gång om den befattning du då skulle tillträda, att den förre ägaren på borgen
förlorat sina pengar och att de pengar, du skulle uppnegosiera i form av
nyteckningar således voro de som skulle göra en fortsättning möjlig. Under sådana
förhållanen borde ej Holmgren ha fått ett dyft med bolagets ekonomiska
skötsel att göra! Nu synes det som du eller din auktoritet fastnat på själva
fabriksarbetsskötseln, som kanske var förbehållet honom ensam att sköta. Du
önskade för ordningens skull ett rationellare kontrollsystem och ogillade
hans (socialistiska?) fraternisering med de underlydande. Antagligen hade du
kunnat styrt saken in i en annan fåra, om du, sedan du tyst och skarpt
studerat situationen satt dig in i dess olika lägen och följder och -- då
sakläget tyckes ha varit i åratal förut likadant -- hade du insett att här
kommer du ingen väg med maktspråk, ty då ”förlorar du taget”, utan lirka, lirka
dig fram! Den där bondpojken
t.ex. skulle du ha tagit försiktigt in i din egen tankegång och fått honom
att se saken med förnuftigare ögon. En affärs skötsel inverkar alltför mycket
på delägarnes intresse, för att någon av dem skulle vara blind för påtagliga
fakta. Vad du säger om
edra skilda åsikter om uppgörelse av en affär (med eller utan ”gök”)
föranleder mig få den uppfattningen, att H. lägger sig i dina göromål -- ty
köp och försäljning bör väl vara dig förbehållna?! Ett sådant
sammanblandande av göromål skulle ha förekommits av dig genom av
bolagsstämman godkänd arbetsfördelningsplan. Ty du torde nog själv ha insett,
då du arbetade med bolagsbildandet, att den befattning du skulle anta, var av
ömtålig art. Det var en gammal koncern med förre ägaren kvarstående i
chefställning, då gäller det ju att ha ”klara papper” för den som skall vara
den nominella chefen, eller i detta fallet, de nytillkommande intressenternas
förtroendeman. Ja, jag känner ju
ej några detaljer och jag kanske i ett och annat, jag yttrat, är på avvägar,
då det avser detaljer -- men principen tummar jag ej på. Om det nu ej är för
sent kan du otvivelaktigt draga nytta av det anförda. Jag råder dig till
att ej vara för agressiv -- tänk på vad du genomgått -- tänk på hur det ser
ut i världen just nu -- hur många solida förmögenheter som smält bort, såväl
som vanliga såpbubblor som spruckit.-- Nödgas du söka dig ”hem” igen, så är
det klokast att målmedvetet arbeta därpå, så att du har en plats klar, innan
du ”åker”! Av nyheter kan jag
meddela, att Nen (som du väl till din stora förvåning genom ”snillet” Sigurd
Erdtmans annonsering sett fick en dotter redan den 27 Sept) höll på att
stryka med vid sin förtidiga nedkomst. Barnet föddes 3 mån. 11 dar förtidigt
på grund av att Nen blev skrämd. Det var visserligen ej vanskapt, men så
litet och dess hud så tunn, att hon måste smörjas med olja och ligga i
bomullsvadd. Jag har detta från Mor, som haft brev från Nen. Själv skrev jag
ett brev till S. enär jag ej kunde med min hjärna uppkonstruera ett sådant
”underverk”, att ett barn kunde leva, då det sett dagen så långt i förväg. Du
förstår, vad jag därför trodde -- Emellertid har jag själv ingenting hört
därifrån och vet ej heller om barnet lever längre. Moran är i
Trollhättan men har det nog rätt knogigt (ty hon har alltid haft ”tur” att få
mycken sysselsättning hos de resp. barnen). Om hon kommer tillbaka till
Sthlms Sjukhem mera vet jag ej, ty det har blivit så rörigt i det betalande
”konsortiet” sedan Moran började ambulera och jag själv nu kommit på
”reservstat”. Någon behaglig tillvaro blir det nog ej i längden för henne,
att fara omkring och ”ligga till last”. Hon skrev också i sitt sista brev för
ett par dar sedan ”För mig hägrar som den största lycka en kista och en grav
--”. Hon lovade mig att skriva till dig. Men det är ett mycket stort företag
för Moran n.m. att skriva brev och hon skjuter på det i det längsta. Gäss-mannens namn
var Gustaf Lundgren, Västmannag. 77, Specerihandl. Hur jag mår? ja,
”en dag om sender”; krämporna hålla i sig och jag har till min ledsnad ökat 4
kilo sedan jag kom hit. Jag ”lägger på” av den ideliga gröt och vällingmaten
-- stånkar då jag ska snöra skorna och andas tungt då jag rör mig -- fy
tusan!!! Tråkigt med din
bok. Har aldrig hört att något ex. varit defekt. Skall skicka dig ett
bibliofilexemplar istället. Hälsa Hedvig, och
själv vare du mest hälsad av din tillgivne Fader
Bill |
|
|
Nya Eriksberg den 26 oktober 1922 Mitt käraste
barn -- min lilla Rosabit! Ditt oändligt
välkomna brev av den 5 dennes bekom jag i går. Hur skall jag kunna nog tacka
dig för de känslor av kärlek till din far, som däri framgå! Jag tackar
Gud att Han låtit mig få uppleva den stunden, då jag fått visshet om att du
slutligen förstår och känner för mig i enlighet med ”blodets röst”, och att
du ser och känner, att jag älskar dig, barn. Jag nästan röres
till tårar, då jag läser dina nedkastade tankar -- dina funderingar över syskonkretsens
”beteende” osv. Det är så ljuvligt att få del av dina tankars gång; det
förtroende, som däri ger sig tillkänna, är som balsam på sår. Du har fått en
gåva ovan ifrån (en gåva, som även jag själv skönjt mig äga) den nämligen:
att sträva att sammanföra människorna i samförståndets tecken --
Oddfellow-tankens kärna. Emellertid har du
lagt ner dina tankar alldeles som de upprunnit i din hjärna, och då blir det
ju också en hel del ”prutmån” -- Vad först Herbert
beträffar, så ha hans brev aldrig nämnt om, att han tillfrågat dig om pengar
eller hjälp. Han visste nämligen, att jag själv ej hade möjlighet att hjälpa
honom mer än vad jag gjort (jag är ännu skyldig min vän Laurent Kr 500 som
ingick i Herberts lån av mig för tre år sedan) men däremot skrev han till Mor
om hjälp (genom Hörbergs). Herbert är en stor sangviniker -- trots alla
motgångar och alla sorgliga erfarenheter griper han efter fantomer. Jag hade för ett
par dar sedan brev från honom, vari han omtalar att han kommit i osämja med
Fabrikör Holmgren (den förra ägaren och nu störste aktieägaren i bolaget och
medlem av Styrelsen). Herbert har, enligt sin framställning för mig, nog rätt
i princip, men han tyckes, i sin iver att få platsen, ha begått en faute då
han ej tog bolagsstämmans beslut på
hur arbetsfördelningen de två cheferna emellan skulle ordnas. Nu är det väl
frågan om Herbert kan stanna kvar ens sitt kontrakterade år ut. Dina vackra
tankar med avseende å ditt inlägg till hans bistånd hedra dig, mitt barn --
men vi äro underkastade alla de vanskligheter ”ödet” har i beredskap -- och
som saken nu synes ligga, är det kanske nog bäst, att Herbert ej fick den
”hjälp”, han så ivrigt sökte. Även om han lyckas behålla sin plats, tror jag
detta! Ack du lilla kära
barn, du är som ett aprilväder, och alldeles som jag själv var vid 20 års
åldern, full av konträra tankeströmmar och ”hetsigheter”. Jag förstår dig
därför i detta avseende, och som jag är den ende av dina närmaste som varit
långt, långt borta från hem och härd och därtill prövat på mångdubbelt
vidrigare förhållanden än du, så förstår jag så väl din tankegång, din
uppfattning och din känslostämning. Och jag vill därför, evad på mig beror,
söka att neutralisera dina ”hetsigheter” och korrigera dina små förtjusande
misstag. Jag undrar hur ”ställningen”
mellan oss blir, då du en gång gifter dig?! Ja, säg det! Man tycker så
mycket i ett skede av livet och förvånar sig sedan i ett annat, ”att man
kunde vara så tokig”. Det växlar fort! Men jag vill hoppas, att ett ej
kommer att ”växla” inom dig: kärleken till dina föräldrar. (O min lilla tös
vad jag är lycklig att få vara en av dem!) Angående pengarna
för Morans Sjukhemsvistelse (...) vill jag blott tillägga, att jag f.n. ej
vet huru det blir med mors vistelse inom närmaste tiden. Hon längtar ej
tillbaka till Hemmet, men å andra sidan kan hon ju ej påräkna få ambulera
mellan sina barn i all framtid -- Som saken nu
ligger har ju var och en av ”intressenterna” här på sätt och vis bidragit
genom att hysa mor en viss tid i sitt hem. Därför tycker jag det är rättvist,
att du ej avstår från ditt, enär moran ju även under sagda tid behöver
kontanter till sina resor och andra utgifter, som dessa pengar komma bra till
pass för. Emellertid kan du i så fall sända pengarne under min adress i
Stockholm, nämligen: c/o Sveriges Fartygsbefäls Förening Skeppsbron 44. Jag
sitter nästan dagligen där på deras kontor och sköter om min bokexpedition,
vars post och remissor, genom av mig gjord anmälan till Postverketr, går till
nämnde adress. Nu komma vi till
det saknade ”livbrevet”. Ja, du är en liten ”slarva” att minnas! Jag skulle
egentligen skratta -- men jag har ej hjärta därtill, då jag läser hur ängslig
du är och hur du söker att ”reda ut” saken, full av bekymmer därför. Kära du,
Papperet ligger kvar i min ägo, alldeles som vi kommo överens om!!! Jag hade
det framme, mycket riktigt, men ansågo vi sedan båda två, att det var bäst
att jag t.v. hade det i mitt förvar. Så var det lilla Biten min! Jag önskar
nu veta om du vill att jag skall sända dig detta brev. Men varför har du inte
fått tillbaka de två andra breven? Ärnströmska lånet är ju fullt betalt? Och
jag trodde f.ö.att du nu endast hade Riksbanken kvar. Ja, slutligen vill
jag nämna att två dagar efter mitt sista brev avgått till dig fick jag ett
telegram från Sigurd Erdtman att Nen fått en flicka! Sic! Telegrammet löd:
”Morfar hälsas av Sol, Annemarie. Allt väl! Nen och Sigurd”. Och dagen därpå
stod bland födelseannonserna i Sv.Dagbladet ”En dotters lyckliga födelse”
undertecknad på vanligt sätt. Du kan föreställa dig mina känslor! Giftermålet
var den 16 April! Händelsen kunde jag ej tolka mer än på ett sätt: S.
hade förfört mitt barn.-- Jag skrev några ord till honom och sade det var
lyckligt för oss båda, att han ej befann sig inom mitt räckhåll, då en ännu
större olycka kanske skulle inträffat. Jag påpekade det nedriga i att
för allmänheten annonsera händelsen, då ju så många vänner, fränder och
bekanta till Nen komma att läsa det. Under alla förhållanden borde han
(som tidningsman till på köpet) förstå, att det i högsta grad skadade hans
hustrus goda namn och heder och därmed -- indirekt -- de anhörigas. Nu skriver mor
till mig, att Nen i ett brev till henne förklarar, att barnet fötts för
tidigt. Efter att Nen den 25 Sept. hade blivit skrämd och fått ett hysteriskt
gråtanfall var Nen något bättre dagen därpå, så att hon ”klängde och flängde”
på bord och stolar för att hjälpa sin jungfru vid insättning av innanfönster
och uppsättning av gardiner. Hon sjuknade då natten därpå och läkare
eftersändes och dagen därpå kl.10 föddes en liten varelse som var nära att gå
sönder, då hon hanterades. TRE månader minimum för tidig födsel -- och dock
ha liv! Detta uppslag hade nog ej någon kunnat komma på i sina funderingar
över händelsen! Om nu det förhåller sig så, kvarstår dock Sigurds
dumma och obetänksamma handling med dess onödiga konsekvenser! Ja, min kära Bit,
mitt innerligaste deltagande har Nen -- tro ej något annat! Och min
vrede mot mannen har även kommit i ett lugnare stadium, ehuru han
dokumenterat sig på ett särskilt ogynnsamt sätt. Vreden har övergått till
sorg -- sorg över att min härliga Nen blivit så blixt kär i denna notoriska
lymmel.-- Ja, detta var ej
roliga saker att tala om, och jag beder dig som den hjärtetös du är, att vad
jag i detta ämne framlägger för dig stannar oss emellan. Livet är nu
en gång sådant, att det med sina händelser, situationer och de därav
framtvingade personliga intressena går i kurvor -- ej i raka banor. Vi nödgas
många gånger mot vårt eget kynne, slå in på dessa kroklinier, för att ej
förstöra för oss själva och andra. Alltså, menar jag, i detta fallet vore det
att förstöra den verkliga ( eller må vara -- inbillade ) lycka, som Nen nu
lever i, om man skulle genom korrespondens eller samtal med henne riva i
hennes nuvarande ställning, oombedd. Vi ha haft en
mycket vacker oktober månad efter allt rusk. Dock hade vi under några dagar
en svår storm, som förde med sig snö på stora sträckor av landet och
föranledde fyra svåra sjöolyckor. Det är under dessa vackra höstdagar rätt
angenämt de dagar jag är kvar härute och ej reser till staden. Min bok börjar
dock nu att ”tappa av” och det är därför rätt skönt att jag har även 2.dra
upplagan i det närmaste betalt. Och som jag nu har mat och husrum är det ej
samma ängslan för ”hur det skall gå”, som då jag satt på Västmannagatan. Jag ser nu att jag
ej hinner mera denna gången, utan får bjuda dig farväl till härnäst. Må Gud
hålla sin skyddande hand över dig min älskade lilla rara ”Bit”! Du vet att du
fröjdar mitt hjärta var gång du sänder mig ett brev, och hoppas jag att du
allt fortjämt håller tillsammans med mig och ger mig del av dina tankar, så
som du nu börjat göra. Min stora
faders-famn och kyss!!! Din trofaste Fader
Bill |
|
|
Ljungbyhed den 7 Nov.1922. Kära Far. Av hjärtat tackar jag
dig, för sednaste brevet, samt för den värdefulla boken, som jag erhöll. Det
var mycket snällt av dig, att sända mig denna. De värdefulla råden i brevet,
tackar jag även för. Jag får säga, att jag var förvånad över, så bra Far hade
uppfattat situationen. Du har sett mycket klart, och har jag efter min
förmåga, sökt tillgodogöra mig råden. Du har mycket rätt
uti, att det har blivit en del ”samröre” mellan Holmgren och mina göromål,
emedan H. tyckes anse bolaget som sitt eget. Han är visserligen
största aktieägaren, men anser han sig ej hava något ansvar gent emot de
andra. På grund av denna hans självständiga syn på företaget, har jag måst
vända mig till några av de andra intressenterna, vilka alla giva mig rätt,
och är det min avsigt, att sammankalla en extra stämma, så snart bolaget
erhållit inregistrering. Enligt min åsigt sköter H. fabriken, så att det går
åt ”Hälsingland” med stora steg. Folkets avlöningar gå till 900 kr pr vecka,
men det blir absolut ej gjort för detta värde, i det att det slarvas bort
minst 30 procent arbetskraft, på grund av dålig ledning och ingen respekt.
Allt detta skall jag nu få fram på stämman, ty måste här vidtagas en radikal
ändring i förhållandena. Jag kommer ofta att tänka på Caolit, när jag ser
detta. Här förefinnes dock den skillnaden, att vi ha fullt upp med arbeten,
men ändå. Pengarne gå åt som gräs, och helt obetydligt får man in i stället. Ja, detta brev
artade sig ju blott till en ”klagoskrift”, men jag tror, att Far är
intresserad höra sakernas utväckling, och skall jag även i fortsättningen
hålla dig à jour med den. Jag mår bra, undantagandes förkylning och halsont
ibland. Det var en
konstbesynnerlig historia om Nen och hennes barn. Det är klart som dagen, att
Far uppfattat saken rätt, ty ett foster, som blott är till 2/3 utvuxet, är ju
inget barn. Det var väl ej så tråkigt, att Far ökat i vigt, eller hur? Ja, ja
det kan ju bli för mycket av det goda också förstås. Stackars Mor tyckes ej
ha det för gott. F.ö. tycker även jag, unga människan, skam till sägandes,
många gånger som hon, att det skulle vara bra och skönt, att få domna bort
från denna världen. Sänder dig nu de
allra hjärtligaste hälsningar Din
son Butt |
|
|
Oakland 9 Nov.1922 Kära Far! (...) Först vill
jag tala om, vilka förändringar som hänt sedan sist: jag har flyttat igen! Du
tycker väl jag är en riktig flyttfågel, men orsaken den här gången var, att
flickorna, som jag bodde tillsammans med båda fingo anställning på sjukhus
och då kunde de förståss ej ha rum på annat ställe utan bo på sina respektive
sjukhus. Så den 1 nov. flyttade vi iväg (ja, dom andra hade redan gett sig av
för länge sedan) från vårt trevliga hem, där vi haft så glatt och hemtrevligt
och svenskt. Nu har jag det
också trevligt. Bor hos en finsk familj, som jag känt sen första veckan jag
var i Calif. Har ett alldeles förjusande rum och får förresten använda hela
huset som om det vore mitt hem. Trivs utomordentligt bra. Och lika billigt är
det som när jag bodde med flickorna på Oxford Street.-- den andra
förändringen gäller mitt arbete. Jag har slutat hos Dr Cary och på Baby
Hospital, där jag arbetat i 20 månader. Nu har jag endast privatpat. och
skall försöka arbeta upp egen praktik. Jag har ju fått patienter från en hel
del läkare förut men ej haft så mycken tid. Måste alltid ta privatpat. på
kvällarna, vilket gjorde mig ganska så trött. Ja, i verkligheten
arbetade jag för hårt och den naturliga följden härav blev att jag hamnade på
sjukhuset. Jag måste t.o.m. ha en operation -- det var nu bara i halsen, så
det var ej något farligt. Men i alla fall var jag borta från arbetet i två
veckor och när jag skulle återtaga det kände jag att jag helt enkelt inte
kunde stå ut med det. Antingen skulle jag slopa mina privatpatienter eller
min fasta anställning från kl.9 f.m. till 5 e.m. Jag fann då, att vad
förtjänsten angick förtjänade jag lika mycket på två privatpatienter om dagen
som min fasta månadslön. Jag slutade då hos dr Cary --, och du kan tro hur
ljuvligt det nu är att ha sin dag fri och få vara människa igen och slippa
den där ständiga piskan som jagade en från det ena till andra från 9 på
morgonen till 10 på kvällen. Nu har jag bara 2 á 3 pat. om dagen men
förtjänar lika mycket.(...) Så du kan väl ej undra på att jag valde som jag
gjorde. Och under den tid jag arbetat i Oakland har jag kommit i kontakt med
så många läkare att jag är alldeles säker på att det ej skall bli svårt för
mig att få mer och mer patienter och arbeta upp en riktigt bra praktik. Men nu förstår du
varför jag ej kunnat skicka hem några pengar till Mor: utgifterna för sjukhus
och till läkaren för operationen och så ingen inkomst under två veckor och
sedan minskad inkomst. Jag får nu lov att spara mina krafter så att jag ej
får ett återfall igen och därför dröjer det nog innan jag kan spara ihop att
sända hem igen. Nu skickar jag check på 300 Kronor och ber dig ordna med
amorteringen av Riksbankslånet (om det nu var rätt uttryckt?) Så vill jag
fråga igen om det är något jag är skyldig för ev. utgifter du haft för mig? Hade brev från May
igår och fick veta om Nens flicka. Och att Maggie väntar sig en liten i Nov.,
alltså nu i dagarna! Oh tänk, varken Maggie el. Nen har talat om något av
detta för mig! Har ej haft brev från Nen sedan i jan. 1922! Och från Gie tror
jag det var i mars el. något sådant. Så allt är minsann ej så glatt och
rosenrött för en stackare som är ensam i främmande land. Och det värsta är
att även ens hemland börjar bli främmande för en -- och ens syskon och dem
man håller mest av av allt på jorden. Jag känner mig som om jag inte hörde
till någonstans. Och den oro jag fått i mig gör nog att jag snart börjar resa
igen. Inte vet jag vart och inte när, men snart lättar jag nog på ankaret och
låter det bära av varthelst det vill. Två år på ett ställe, det är verkligen
mer än nog! Aldrig stannade Du så länge på samma plats, gjorde du? Då
skulle du ej hunnit se så mycket som du gjort. Nu vet jag ej hur det ska bli,
så därför ber jag dig adressera brev till mig till Swedish Consulate, San
Francisco, Calif. så ger jag min adress till dem och kan alltid få breven
där. Bli ej förskräckt att jag talar om att resa härifrån! ”Itching feet”
säger amerikanarna. ”Vikingablod” säger jag. En svensk ung man
här i stan har slukat dina böcker med begärlighet, den ena före och den andra
efter och nu väntar han på mer. Och dina böcker är en annan sporre för mig,
de späda på min äventyrs- och reslust så nu kokar det snart i mig. Hjärtligaste
hälsningar till dig själv och alla de andra där hemma. Rose |
|
|
Oakland 9 nov 1922. Kära May! Millioner tack för
ditt brev som jag fick igår. Om du bara anade hur underbart det ä för mig att
få brev hemifrån.(...) Och inte har jag fått höra ett ord från Mor heller på
över ett halvt år. Den enda som tycks minnas min existens, eller rättare
fästa sig vid den, är Far.(...) Av systrarna är du den enda som är barmhertig
nog att skicka mig doser av livselixir i form av rara brev. Tack, Mayan,-- om
du bara kunde få klart för dig hur innerligt och varmt mitt tack är och hur
oändligt mycket ett brev från dig betyder för mig. Jag har nu
alldeles ändrat om min arbetsplan.(...) Nu är det 20 månader jag hållit på
med mellan 15 och 20 patienter om dagen.(...) Ja, sånt där går an för en tid
så länge krafterna räcka. Men helt naturligt säger det stopp ett tu tre. Så
med mig. Värk i ryggen som bara sjutton. Jag vet precis hur du känner dig när
”ryggen strejkar”. Det gjorde min åxå. Jag åkte in på sjukhuset och mina tonsiller
åkte ut. På försommaren hade jag en släng av tonsillitis, hemskt infekterade
och ömma tonsiller med varbildn. o. dyl. Doktorn sa jag måste ha dem ut. Men
jag fick lov att vänta tills inflammationen var över. Sedan fick jag
kikhosta, som jag visst talat om. Hosta på i sex veckor och sen måste jag
vänta till förkylningen var alldeles borta för att ej få infektion när dom
tog bort tonsillerna. Allt detta slutade som sagt på sjukhuset med operation
och nu ä jag av med skräpet som var som bara varhärdar. Naturligtvis har det
bidragit i hög grad att göra min rygg full av värk och öm och svag.(...) Jag
har tyckt om mitt arbete -- väldigt. Och jag hade en utmärkt anställning för
att bli känd och erkänd. Men det kommer sedan till en punkt då det är tid på
att sluta och ändra och ta ett steg framåt.(...) Det är så konstigt
att jag skriver så mycket om mig själv och mina planer och funderingar.(...)
Men jag kan ej (...) låta bli att skriva till någon av er om
allt som rör sig inom mig. Och jag hoppas och önskar att du vill ha tålamod
och höra på. May, jag känner mig så fasansfullt ensam. Nen skriver ej, Gie ,
Mor skriver ej.Vad skall jag ta mig till? Ser du, jag består ej bara
av mig själv, jag består av delar av er.(...) och nu är jag så sjuk och
ängslig till själen att jag skulle ej kunna stå ut med mera. Så du får ej
också övergiva mig, och sluta att skriva brev! Lova mig det May!! (...) Kära,
jag borde ändå ej klaga, jag är ju rik, jag har dig! Svårast av allt är att
Mor aldrig skriver till mig. Och hon lovade att när hon kom till Umeå skulle
hon och Nen skriva ett brev tillsammans. Men jag har ej fått en rad från Mor
sen före hon reste till Umeå. Vet du varför ?(...) Så där grubblar jag och
grubblar och förtvivlar -- och blir ond (...) gnagande,svidande. Jag har nu
ej ens längtan att komma hem.(...) Med den där bittra känslan att de gjort
mig orätt och behandlat mig hårt och grymt!(...) Nej, hellre då längre bort
och försöka glömma, glömma. För övrigt, apropå
resa, så kommer jag troligen att lämna Oakland inom ett par månader. Kanske
lämnar jag Calif., kanske U.S.A. och reser väster ut, vet ej; kanske söder ut
till Sydamerika.(...) skriv ofta, ofta, jag behöver det, May och adressera
breven till Swedish Consulate (...) Jag har flyttat (...) och har ett
förtjusande rum i ett trevligt hus hos en bedårande familj. Så jag har det så
bra som helst.(...) Önskar Mor kunde
komma och hälsa på mig en tid också. Hon har ju varit hos er alla snart.(...)
Jag är så glad att Mor får resa så mycket. Det är vad Mor tycker bäst om av
allt tror jag. Och hur skulle Mor kunna stå ut att stängas in på sjukhemmet
igen? Nej det går visst inte att göra det. Kan hon ej bo på ett ställe för
sig själv möjligen när hon ej vill flacka omkring längre. Eller tror du ej
Mor kan bo ensam. Är Mor stark nog för det? Ack, om jag ändå kunde få veta
något. Jag tror jag blir tosig av att sitta här och undra. Och ej har Gie
talat om att hon skall ha en ”Anna Stina” och Nen har förståss intet nämnt om
sin flicka -- eftersom hon i sitt sista brev till mig talade om att hon
skulle komma till Calif. i juni, absolut säkert. Tack för att jag
fick veta att Nen använt slöjan. NU skal jag be att få den. Det ä ju ingen
mer att vänta på. Om inte Gunvor Adler skall ha den och hon kanske kommer
före mig. Men helst skulle jag vilja att jag fick den för alltid. Och om jag
aldrig blir gift skall jag hänga upp den inom glas och ram till minne av mina
systrar. Eller också skall jag ha den som begravnings-klänning, jag menar likdräkt.
Det passar bra. Jag har räknat ut att den största tjänsten jag kunde göra er
allesammans är att dö; helst genom olyckshändelse. Mina livförsäkringar som
äro ställda på Mor skulle då utfalla med omkr 30.000 Kr. Det skulle nog
behövas att pigga upp familjens ekonomi. Och jag har ju redan bil så en
olyckshändelse ä ju ej långt borta. Det ä ej för att jag ä led på livet,
långt därifrån, men det vore så bra för Mor att få 30.000!! [Marginalskrift:]
Hoppas du ä kry igen?! Hur äro dina tonsiller? Tack för allt du berättar om
Britt o. Kerstin. Berätta mer!! Hälsn. Rose |
|
|
Roses
inkomst i november: Massage $295 Summa $295 Utgifter: Hyra, garage $20, gas, el, vatten $3 Flyttning $1 Bensin $3, bilrep, färg, borste, skinn $4 Resor $3. Mat $10 Färg, penslar $5 Byxor $2, pärlor, garn $1, puder $2 Porto, visitkort, julkort $6 Bio 3 ggr, blommor $5. Presenter $2 Summa $67 |
|
|
Nya Eriksberg den 10 Nov: 1922 Käraste min
egen Tottie! Innerlig tack för
ditt kära och välkomna brev av den 6 dennes!! Jag hoppas, att du nu lyckligt
anlänt till Örebro-barnen och installerat dig i deras trevna hem. Jag får då först
bedja dig om tillgift för mitt fel å ”konto-kuranten” -- det var mycket
slarvigt av en gammal kontorist, som jag, att uteglömma posterna i fråga --
men jag gick efter min annotationsbok, där jag upplagt ditt ”konto” och felet
bestod i att jag litade på dessa anteckningar. I min kassabok, var däremot
nog rätt fört. Jag sänder därför nu ett komplement till ”kuranten”, så att
full rättvisa sker dig, min lilla gumma! Vad åter din undran om jag ej vill
eller kan giva dig något av mig lämnat bidrag, beträffar, förhåller sig saken
från min sida så: jag har ej ansett det vara så behövligt att i detta konto
kreditera dig summor, som jag ej utbetalt, utan tänkt vänta med sådant till
dess du för något ändamål behöver pengar av mig. Därmed har jag ej
undandragit mig något, men jag har resonerat som så, att jag först av allt
måste klara mina förbindelser för ”Boken om Skeppar Ludde”, så att jag vet
vad jag har att disponera över sedan. Jag har nämligen tänkt mig kunna
resonera så, då ju de eventuella inkomster, jag numera har att räkna med,
uteslutande härrör sig från det arbetet. Jag är emellertid
glad över att kunna säga dig, att jag nu kan klara de sista
räkningarne för boken, ehuru jag ämnar taga ut min kredit hos Svanbäcks till
nästa månad. Alltså är det ingen fara på taket för den saken.
Av din framkastade ”undran” kan jag dock förstå att du väntar något från mig
och sänder därför Kr 40:-- så att du ej är alldeles utan ”handpengar”. I detta sammanhang
vill jag nämna, att jag nu nästan är ledsen över att jag beställde den andra
upplagan av boken.(...) och jag antar att jag får kvar ett litet nätt lager
av 400 ex. som man i en framtid får skänka eller vraka bort!(...) Ett grämer mig
dock; att jag skall vara oförmögen att giva dig ens ett nödtorftigt
”appanage”, ävensom att behöva leva avskild från dig, som blir mig kärare
för var dag! Vågar jag hoppas, att det sista, även delas av dig? Ja --
förlåt, min vän! Det kanske är väl mycket egoistiskt tänkt av mig, och en
sådan ”plåga” skall man ju ej önska den man håller kär.-- Angående frågan om
”vår sista hädanfärd” ämnar jag -- om möjligt -- låta inskriva både dig och
mig i ”Svenska Eldbegängelse-föreningen” och väntar om några dagar ett
prospekt från densamma, varefter jag skall söka ”klara den saken”. Svårare
kanske det blir med gravplatsen -- men, med Guds hjälp, kanske även den
frågan kan ordnas, och skall jag en annan gång återkomma till frågan.(...) Ja, nu har den
första snön kommit här. Landskapet har klätt sig i vinterskrud, luften är
tjock och olustig, och det käns skönt att, som jag i dag gör, få stanna hemma
och arbeta på mitt lilla rum, där ingen människa stör mig. Jag har nu,
sedan det ej betalt sig att ”fara till staden” på mornarne för bokarbetets
drivande, blivit mer munk än jag hittills varit. I går var jag dock
inne i stan på e.m. och åt middag hos Gustaf Melin, vilket ju var en glad
omvexling. I vår kost här
ingår, som förut omtalat, mycket mjölkmat, välling och gröt, ”ideligen, som
Rothschilds skjorta”, och -- kan du tänka dig -- jag har ökat 8 kilo
sedan jag för 4 månader sedan kom hit! Bevars, nog ä de bra -- men -- jag har
svårt att snöra skorna och kläderna sitta som korvskinn.-- Så är det med mig,
men en del andra gubbar bara magra och magra, vad det nu kan bero på, då
kosten är likadan. Nu är det slut med
papperet igen och som jag ej har något mer ”aktuelt” att komma med, sänder
jag dig min innerliga hälsning, kyss och famn!!(...) Din egen gubbas
Bill |
|
|
Nya Eriksberg den 2 Dec.1922 Käraste min
Rose! Tack för ditt brev
av den 9 Nov. med inneliggande check.(...) Innehållet var ej enbart
glädjande. Det var det första verkligt tråkiga, sedan du kom till Cal. Jag
och även Lizzie ( som nu är den enda av de våra som jag någon gång träffar)
hade anat att du drog för stora växlar på dina förut goda krafter.-- Varför
skola ni två -- Nen och du -- nödvändigtvis stupa, innan Ni kunnna
låta det av ert förstånd dikterade få råda. Det är så dags då!(...) Din
sjukförsäkring kom nu bra till pass! Bostadsförändringen
gjorde mig häpen till en början -- men sedan jag fann att du ännu en gång
haft turen få denna viktiga sak löst på lyckligt sätt, får jag väl lyckönska
dig t.v. Bilen har du väl kvar??? Nu säger du vidare: att du tror dig
kunna bygga upp en egen praktik med privatpatienter och (som det framgår ur
detta) kunna få din goda bärgning. Utan för stora strapatser och ödslande med
din hälsa. ”Detta gillar jag skarpt” sa Fred på sin tid. Men så kommer jag
strax därpå till brevets sista blad, som kullkastar alla goda
förutsättningar, all logik, allt förnuft! Ett av dina ”återfall” om mismod
och otålighet. Käraste min Rose -- du refererar till mig och min
äventyrslusta.-- Jag vill då säga dig, att det haltar litet i jämförelsen.
Jag var dock man och du är kvinna -- det som passar för den ena, är ej alltid
lämpligt för den andre. Min far dog då jag var 10 år gammal -- hade jag haft
förmånen att äga en världserfaren fader till min rådgivare, de 1000 och en
gång, jag stått villrådig i livet, hade nog mycket sett annorlunda ut för
mig. Käraste mitt barn!
Din plötsliga ”reslust” tyckes mig stå i ett visst sammanhang med den mörka
stämning, du kommit i genom non-kontakten med dina systrar. Du måste söka att
tänka litet mindre egoistiskt, min egen lilla Bit! Alla som bildat familj
smälta allt mer och mer ihop med sina egna telningars intressen, tiden blir
så nätt för allt annat (däribland brevskrivning) men icke får man därför
anse och (som du) ”känna mig som jag inte hörde till någonstans” -- Denna din oro
förstår jag så väl -- men den måste du bekämpa!! Förlita dig på och
hylla dig till Den Högste, ledaren av ditt och allas vårt öde. Jag upprepar
ännu en gång att du är åtskilligt på avvägar i ditt resonemang om din
ställning till dina syskon. Var och en har
sina fel och brister, som ge sig tillkänna på ett mindre behagligt sätt
ibland -- men innerst inne ligger andra skatter fördolda. Av hela familjen är
du djupt och innerligt älskad -- det kan jag gå i god för! Och
ställ detta faktum inför ditt inre öga. Låt därför ej dina tillfälliga
själsstämningar i moll förleda dig till obetänksamma ord eller handlingar! Vi skola nu övergå
till dina ”resplaner”.Du kan nog redan nu utläsa av vad jag sagt, att jag
”som känner krutet” förstår att du ej är obenägen att kasta yxan i sjön och
anförtro dig åt din hittills ”lyckliga stjärna”. ”Vikingablodet” har du ärvt --
”sure as six” -- men det ger i regeln mycket besvärligheter och sällan
varaktig framgång i livet. Det vet jag bäst! För en kvinna, som
kan möta sitt öde i form av en man, som sedan gör henne ”stationär” där hon
råkar honom, ställer det sig dock annorlunda, förstås. Och alla mina råd
tjäna i sådana fall till platt intet -- det vet jag också.-- Endast i din
egenskap av själv-försörjare äro de värda något.Men om jag tillsvidare
håller mig till denna din ställning, så vill jag säga några ord. Skall du se dig om
i världen, så res ej till annan plats i U.S.A. Du har redan prövat det
bästa, som finnes i det landet -- andra platser komma att bli
missräkningar för dig. Ty du kom till ”jordens paradis” med en gång, och
vänta därför aldrig, att du får vistas i ett härligare klimat och angenämare
förhållanden än där du är. För ditt yrkes
rationella utövande måste du vistas i en någorlunda stor och civiliserad stad
-- och vilken skulle du kunna tänka dig utom Amerika, där du kunde få
jämförliga honorar för ditt arbete? Du har lagt ned två års arbete för att
vinna det resultat, du nu kommit till, och detta resultat är lysande,
om du tager en blick på hur det ser ut nästan överallt i länderna världen
runt. Tänk dig nu komma
(kanske med en rätt så mager kassa) till en annan trakt av världen. Du är främling och du måste börja
om från början igen. Släpa, slita och öda dina krafter, antagligen till en
början på saker, som ej svara mot dina gedigna kunskaper. Och så tröttnar du
där, ger dig iväg till en annan plats för att göra om saken igen, eller
kanske bryta ned alldeles i brist på krafter. Skall man som
självförsörjare lyckas här i världen, sker det ej utan tålamod och
envis kamp i uppbyggandet av en säker existens -- ej genom att ”flaxa
omkring”. Då man sedan nått en säker ställning, då, men först då
kan man lugnt börja röra på sig. Taga sig ledigt och kvista över till
Honolulu, Sydney och Melbourn eller Sydamerikas västkust, Panama osv. Därför
min Bit, glöm ej att du nu har två års samlade resultat på den plats du är
att bygga på! Skall du slunga detta??! Nu en sak angående
moran vår. Det ser svårt ut hur man skall ordna för henne. Nu är hon hos
Bergqvists i Örebro -- men vart sedan? Om hon får komma tillbaka till
Sjukhemmet vet jag ej bestämt. Och om hon det får
-- vem skall betala för henne? Allt detta är frågor som jag ännu ej kan
besvara. Med undantag av Dahlgrens, synes nu alla de andra ”intressenterna”
vara inkompetenta för närvarande. Men ”Gud övergiver aldrig den som på Honom
förtröstar” och det blir väl alltid någon utväg.-- Som du torde ha
hört redan, fick Maggie en -- pojke, och du kan förstå att N.F.B. är stolt
däröver. Jag har ej skrivit till dem ännu, men skall just göra det i morgon. Själv är jag ”som
vanligt”, och är tacksam och glad, att jag har blivit befriad från
brödbekymren och ej behöver ligga någon till last på gamla dar. Den 17 Nov.
firades här på Hemmet riktigt festligt, må du tro; alla voro tacksamma och
glada att jag ordnade en musikafton, skaffade ”ett glas vin” m.m. Ny anda
önskar jag införa. Och nu stundar jul! Då du får detta står den för
dörren! Jag önskar dig därför en innerligt glad och angenäm helg med
dina nyförvärvade vänner i fjärran!! Min enda ”klapp” blir Kalendern, som
kommer i korsband. Lev väl! och
friskt mod! Din egen trofaste Fader
Bill |
|
|
Nya Eriksberg den 2 Dec:1922 Käraste min
Tottie! Du skall ha tack
för ditt rara brev av den 22/11! Det är för märkvärdigt, att jag n.m. har så
många att korrespondera med; så snart jag lagt något på hög för besvarande,
så blir det vanligen många brev i taget. Det går hårt på frimärkskassan, men
den reder sig, Gud vare lov, bra ännu så länge, värre är det med tiden, ty
jag märker att jag börjar tappa av med farten då jag skall skriva privatbrev,
liksom ock författararbete. I torsdags var jag
hos Holmers på deras 30 års bröllopsdag och var av Hulda H. och Harald ombedd
att vara ”regissör” för ett litet ”uppträde” efter middagen. Detta åtog jag
mig med viss tvekan, ty tiden blev bra knapp. Emellertid var det en mycket
flott och stilfull fest. Dottern Ingrid, är som du vet, gift nu med en
kontorschef Sandgren, son till en envoyé, så att det var både stjärnor och
kraschaner på en del frackar. Jag hade Ellen Högelin till bordsdam.(...) Ja, på natten låg
jag hos Adlers, och kan jag även hälsa från dem. Lizzie är nu f.t. ganska
kry, har fått en ny jungfru, som hon är rätt nöjd med. Barnen och Folke krya.
Lizzie hade fått ett brev från May häromdagen, vari hon hade varit rätt
”amper”, sade L. Du har rätt i att det är något konstigt med våra flickor,
som inte kan unna varandra en s.k. ”fördel”. L. bedyrar att hon ej är
egoistisk, och så gör naturligtvis även May -- men vad är de då -- vad namn
skall man ge det? I går hade jag
brev från Rose. Hon har slutligen fått klart för sig, att hon ”förtagit sig”
-- Hon har legat på sjukhus av överansträngning, blivit opererad i halsen,
men är nu åter frisk och i arbete.(...) Hon har fått ett ”återfall” av
missmod, på grund av att ”systrarna ignorera” henne -- aldrig skriva osv. På
grund av sjukdomen har hon ej kunnat göra några besparingar, och detta är
skälet till att hon ej kunnat sända sin andel till sista kvartalet.(...) Eldbegängelse-transaktionen
är nu klar. Du får meddela om du önskar att själv hos dig förvara
medlemsbevis och kvitto, då jag skall tillsända dig dem. F.n. ligga de i gott
förvar hos mig. (...) Ja, nu
skulle jag höra hur du har det och hur vårt tionde barnbarn ”ter sig i
livet”. Jag blev mycket glatt överraskad, då jag fick veta att det var en
pojke. Jag tyckte nämligen att det var litet ojämt fördelat mellan könen
förut (och det är det ju ännu, förstås). Vidare om du skall vara kvar där du
är över julen och vad planer du har i fortsättningen osv. (Söndag
morgon -- forts:) Då jag drar upp
persiennen har solen just gått upp och lyser över ett härligt vinterlandskap,
snötäckt mark, kristall-gnistrande tallar och granar, och Nockebysundet
isbelagt. Luften står alldeles stilla, termometern visar 7 gr kallt. Det är
alltså ett riktigt idealväder för en vintersöndag. Nu har jag nyss varit ute
och med en förbifarande chaufför sänt in till staden mitt brev till Rosan, så
att hon skall hinna få det till julafton. I morgon skall jag sända henne
Svenska Kalendern till julklapp, antagligen kommer den ej fram förrän efter
helgen. Men så är det -- tiden löper iväg framåt jul, så att man ej hinner
följa med, och så kommer man för sent. Jag är fortfarande
inne i staden varannan dag -- men ”affärerna” äro ej så lysande -- dock är
det en riktig lisa att få litet omväxling och ha ett mål för sin resa.
Jag trivs nämligen mycket gott uppe på Befälsföreningen och de tyckas trivas
med mig. Det är så intressant att ideligen se nya ansikten, kaptener och
styrmänner, som komma upp för att betala sina medlemsavgifter och få veta
något nytt om hyrorna till nästa år (konferenser pågå nu om nya löneavtal).
Det är ofta folk som ej varit hemma på åratal, legat i fraktfart på södra
halvklotet osv. En och annan av dem blir mitt ”rov” då jag slår ner på dem
med ”Skeppar Ludde”. Jag känner mig
dock vissa dagar belåten med att få vara hemma och ta det lugnt. Jäktet
börjar ta på mig n.m. på ett sätt, som jag ej känt förr. Det är därför så
tryggt och skönt att veta, att jag kan stanna hemma, utan att behöva
ängslas (som förr) över att jag ej förtjänat ett öre till uppehället. Ack min
egen kära Tottie, mina tankar äro dagligen hos dig och med dig, och jag
känner det ( i synnerhet då kvällen kommer) så tomt att aldrig --. Ja, det är
ej lönt att tala om det, då det ej kan göras något åt den saken. Nu får du vara
vänlig att offra en liten stund då och då, tills du fått knåpa ihop ett svar
på detta. Du vet, att jag längtar så efter ett och annat från din kära
hand, ord tänkta av din hjärna. Gud skydde och bevare dig, min älskade maka! Jag sänder även
några rader till barnen. Stora famnen och tusen kyssar från din egen Bill PS. Hade igår brev
från Kalle. Det var på 4 rader skrivna med blyerts. Han har fått en ny
magblödning (7.de gången) och ligger visst mycket illa däran. |
|
|
Oakland Dec 5. 22 Kära May! (...) Hoppas ni alla får en genomtrevlig Jul med allt
härligt man kan få i Sverige -- och slädföre och bjällror och glögg och sånt
som ej finns här. Jag undrar så var
Mor skall vara i Jul? Har ej skrivit till henne på gränslöst länge, men jag
vet ej var hon är. Sänder ett brev till henne med detta.(...) I år har jag ej
skickat hem en enda julklapp (utom den här) för jag tycker det är som om det
gjorde er i allmänhet detsamma. Men med dig är det
annorlunda så jag gjorde den här lilla klänningen till Britt efter som hon är
så rasande rar och visar mig bilderböcker och säger godnatt åt mig om
kvällarna (...) det lilla krypet. Ge henne en ordentlig kramning från mig.
Jag har ej fållat upp den nedomkring för jag vet ej hur lång den skall vara.
Jag misstänker att klänningen är ohejdans mycket för stor, men tyckte det var
bättre ta en för stor än en som var knapp. Med tiden växer hon ju i den. Med
innerligaste önskan om en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR, Rose Fotot är där, för
att man måste svära på vad det är i, och då så säger jag foto och det får man
skicka. |
|
|
California Dec 6. 22 Kära Far! (...) Det är så
svårt att fatta att det straxt är jul. Här är fortfarande solväder och rosor
och astrar och crysantemum i trädgårdarna. Fast nätterna äro nog så kalla.
Jag har ej funnit några intressanta tidningar att skicka dig. De dagliga
tidningarna innehålla bara äktenskapsskandaler, mordhistorier och
automobilolyckor. Mycket litet politik och mikroskopiskt av handelspolitik
och affärer och ingenting alls av konst och litteratur (...) Däremot finns
det många intressanta magasin och tidskrifter och som julklapp sänder jag
”Nat.Geografic Magazine” för 1923. Jag sänder även nr för Dec.1922 för jag
tror det kan intressera dig särskilt. Jag misstänker att de ha detta magasin
på ´Travellers´Club`, men kanske du ej får tillfälle att alltid läsa dem. I
alla händelser äro de så förtjusande, tycker jag, så det är roligt äga dem
och läsa och se i dem många gånger. Hoppas du tycker om dem. Så nu får du dem
skickade till dig varje månad. Jag sätter adressen till
Fartygsbefälsföreningen. Nu vill jag
besvara brevet av den 26 oktober: Jag är ledsen om
Herbert ej kan behålla sin plats. Han skrev till mig och nämnde om att fara
till Amerika. Han har skrivit om det förut. Och nog tror jag att han kunde
taga sig fram här. Det vore nog nyttigt för honom ty man får lära sig så
mycket när man kommer hit. Man kan nog få lärdomar hemma också, men det är
som om man ej toge dem till sig. Här tvingas man att göra det. Hemma kan man
se ting utan att absorbera dem och tillgodogöra sig dem. Här kunde man ej
existera om man ej fogade sig och ändrade om sig själv så som ens omgivning
och omständigheterna fordrade. Det gör att man
utvecklas i alla riktningar, blir mer böjlig och spänstig till naturen och
stelnar ej i en form. Man lär sig att se allt så stort och levande och
växande i en oändlig utveckling. Jag kan ej hjälpa
att jag tror det skulle vara nyttigt för Herbert att komma hit. Men han kan
ej vänta och fara först då han har en anställning här, för han kan knappt få
någon plats här när han är i Sverige. Han måste vara på platsen och ta
tillfället samma ögonblick det erbjuder sig. Och ingen vill vänta en månad
eller mer om de behöva någon på stället just nu. Här är så gott om
arbetskraft att platser tillsättas några timmar eller ett par dagar efter de
blivit lediga. Kära Far, du
undrar om hur ställningen mellan dig och mig blir då jag en gång gifter mig?
Du skall ej bekymra dig över den saken, Far. För det första är jag ännu så
långt från giftermål som någon kan vara. Och om det skulle hända (det
förefaller mig så omöjligt som att ta ned månen, i alla händelser kan det ej
hända härute -- amerikanare: brr! inte för mig, jag ber) så varför
skulle något ändras mellan dig och mig då? Jag kommer ej ändra mig, var
du säker på det. Om du kommer att behandla mig annorlunda skulle jag sörja.
Dvs. om du bleve på något vis mindre hjärtligt stämd emot mig. Men någon
orsak varför du det skulle kan jag ej se. Kan du tala om för mig vad som
skulle kunna åstadkomma något sådant. Så om pengar! Ännu
har jag ej kunnat samla ihop tillräckligt att sända hem till Mor. Du förstår,
att det går långsammare nu med inkomsten minskad till hälften mot förut. Min
rygg besvärar mig ännu när jag försöker ta i och arbeta som förr. Jag har ett
livbrev hos Jägmästare Lyman för Johannishus-lånet (Hjortsberga Sparbank:
1000 Kr) och ett hos Kyrkoherde Ärnström, ännu restrerande 150 Kr. Är glad om
du behåller det tredje så länge. Om jag dör vet ingen vad de gjorde med det
här. Nen har ännu ej
skrivit till mig så jag vet ingenting om henne mer än du talat om. Inte
heller Maggie har skrivit och talat om sin baby. Fortfarande vet jag ej mer
än att hon väntade en i november. Det känns så underligt att bli behandlad så
där hjärtlöst, men jag är liksom van vid det nu, så det svider ej så hårt som
förut. Och så länge du håller av mig och skriver till mig och intresserar dig
för mig är jag lycklig.(...) Hjärtligaste hälsningar och en kyss från din
tillgivna Rosa-bit |
|
|
Roses
inkomst i december: Massage $196 Sjukförsäkring $
15 Olycksfallsförsäkring $ 43 Summa $239 Utgifter: Hyra $20 Bilfönstertorkare $3, bilplikt $2 Resor $4. Mat $15 Blommor, kalas, julgrejor, gran $6 Frans till klänning $6, örhängen, vantar $1, tvätt
$12 Porto, kort, foton, tel $4, tidskrift $2 Bio 1 ggr
$1 Presenter $18 Cook[?]räkn.$90 Summa $184 |
|
|
Ljungbyhed 23/12 1922 Kära Far! Tack för julkortet
och från presenten från Rose, vilken var rolig att få. Den var visst sänd med
en bekant till Rose, förra året, eller hur? Jag har länge
väntat på ett brev från Far. Då det nu är länge, länge sedan jag sist skrev,
samt sände telegram till Fars födelsedag, unras mig, om varken det ena eller
det andra framkommit?? Så erhöll jag ett
kort med anmaning att telegrafera till Holmers. Detta gjorde jag även fullt
loyalt, och hade väntat, att jag åtminstodne som ”kvittens” skulle erhållit
någon beskrivning på fästen ifråga. Även sände jag telegram till Mors
födelsedag, men vet jag ej, om hon fortfrande är kvar hos Maggie, dit jag
adresserade telegrammet. Ja, nu kan jag
tala om, att jag skall sluta min plats här i bolaget den 1 Jan. Orsaken
ligger dels uti de oupphörliga slitningarna mellan Holmgren--Persson, de
andra ledamöterna av styrelsen, samt mig, dels däri, att jag ej anser mig
böra placera mer pengar i företaget under våra förhållanden, utan fick jag
arbetarna att övertaga 2.000 kr, samt Persson nom. 2.000 av mina aktier. Jag
har sålt klabbet för 3.555 kr, en skön sak anser jag, då jag ej har
förtroende för företaget, då det ju ändå blev de andra i styrelsen, som
skulle sköta bolaget. Orsaken varför jag
så att säga tvingade arbetarna, att övertaga hälften av mina aktier var den,
att de hade till styrelsen insänt en petition, var de fordrade min avgång,
då de ansågo, att någon lön ej behövde utgå, ”för att sköta bolagets böcker”.
Har du hört å maken? Fullständigt ”arbetare- och soldatråd” alltså!! Jag blev
arg, och sade, att jag med nöje skulle träda tillbaka, under vissa
förutsättningar. Få nu se, hur de
andra klara upp skivan. Enl. min tro, går ej bolaget länge till. Kanske också
kära Holmgren ”åker i drickat” då han näml. lämnat osanna uppgifter till
Persson o mig vid bolagets bildande, därvid förrästen understödd av en annan
av bolagsmännen. T.ex. en arméleverans uppgavs vara på 100.000; enl.
kontraktet var den på 10 osv. Härmed får jag
önska dig en i allo angenäm Julhelg. Din son Butt
|
|
|
ROSES KASSABOK 1922: Privatpatienter 31 st 1-4$/425 tim $1.116 Anställning ´Baby Hospital`+ DrCary $1.516 Summa
$2.632 Ingående skuld 1 Jan.1922 Summa Kr 2.750 + $150 Utgående skuld
30 Dec.1922 Hjortberga Sparbank Kr 1.000 Riksbanken Kr 1.000 Kyrkoherde Ärnström Kr 250 Summa
Kr
2.250 Livförsäkringar: 1918 Thule -- utfaller Kr 3.000 1921 West Coast Life -- utfaller $2.500: olycksfall 1922 The Pac.Mut.
Life -- utfaller $2.000: invalid Betalningar
under 1922: Thule 2x38 = Kr 76 Mors sjukhem 4x91 = Kr 365 Hjortberga räntor Kr 2x30 = Kr 60 Riksbanken
2x290 = Kr 577 Summa
Kr
1078 Livf.W.C.L.4x22 = $88 Mutual Life 3x25 + 15 = $90 Palmer Plan $10 i månaden jan--aug $80 Skrivmaskin Corona $5 pr månad 6 mån = $32 Bilavbet.jan-sept
$51-52 pr månad = $460 Summa $750 |
|
|
Käraste Rosabiten! ”Californien den 6 dec.” stod det på ditt brev, som
jag bekom Fjärdedagjul. Alltså har mina råd kommit för sent eller ej följts,
tänkte jag. Pasadena? Har aldrig hört talas om den orten förut; slog upp den
i Nordisk familjebok och fann att den ligger 14 km från Los Angeles -- men
vad är meningen med detta? Varför flyttade du dit? Har du ändock kastat yxan
i sjön? Lämnat frukten av 2 års uppbyggande arbete bakom dig, för att börja
om på nytt å ett nytt ställe? Varför ger du mig ej en sammanhängande bild av dina
nya förhållanden, så att jag förstår hur du har det? Har du färdats ned till
Pasadena med din bil? eller har du nödgats sälja den? O, vad jag skulle vara
ledsen då! Har du fullt upp att göra efter måttet av dina nedsatta krafter?
Hur bor du? Hur är platsen med det konstiga namnet? Hur uttalar de namnet på
platsen. (Detta frågar jag därför att uttalet som anges i N.F. bok synes mig
otillförlitligt.) Det synes som om du ej hade långt till den berömda
Filmstaden, och kanske du rent av varit där och statistat? Det var ofantligt snällt av dig att prenumerera på
”Nat.Geografic Magazine”. Vet mig ej ha sett tidskriften i fråga, och på
Travellers kommer jag f.ö. ej för läsning. Det har dock ännu ej kommit mig
tillhanda, orsaken kanske är julbrådskan. Du talar om Herbert med planer om Amerika. Vad i all
dar tänker han nu företa sig? Just i dag har jag skrivit till honom samma
fråga. Ty han har nu lämnat sin plats i möbelbolaget och sålt sina aktier
till arbetarne. Det är en snygg samling av bolsjeviker han råkat ut för, och
nu får deras ”rådsregering” styra bäst de gitta. Det är i sanning synd om
Butt. Gamla karlen är han nu, men förföljd av motgångar i alla former. Du
tyckes ha den uppfattningen att han skulle kunna ha möjligheter att slå sig
fram där du är. Ja, jag vill visst ej disputera emot detta, då jag ligger så
långt bort ifrån det stora landet och dess förhållanden. Gud styrer nog till
det bästa. Av ett brev till Mor, som kom från dig då jag
besökte Örebro i julas fann jag att du var i ett svårartat nedstämt humör. Du
talade alldeles förtvivlat. Kan det vara möjligt att du låter känslorna taga
hand om dig så galet? Tro mig Rose -- jag ljuger ej då jag säger dig, att du
gör orätt i att döma dina syskon så hårt som du gör; att du har orätt då du
anser dig bortglömd därför att du ej får brev från somliga av dem; alla
älska dig, det vet jag! Men du får ej döma efter ytan. På tal om dessa saker med Lizzie häromdagen, sade
hon till mig, att hon (Lizzie) skrivit sex brev till dig, då hon endast
mottagit två från dig, vadan hon sade sig ha större skäl att beklaga
sig, men hon medgav, att det är en stor skillnad mellan den som vistas
i främmande land och den som vistas i hemmet. Till Herbert t.ex. ha Maggie,
Nen och May ej skrivit en rad på ett par år och alla underrättelser mellan
dem har jag fått bekantgöra. Herbert tycker det är tråkigt, men det blir
aldrig samma känsla av övergivenhet som för den som vistas långt bort i
främmande land. Emellertid måste du träna dig att kämpa emot alla
tankar om ”hjärtlöshet” avsiktligt från syskonens sida. Alla av dem ha
alldeles särskilt mycket att stå i -- det kan Moran omtala, då ju hon vistats
i månadstal på vart ställe och studerat förhållandena. Kommer så därtill den
medfödda trögheten för brevskrivning, som vidlåder de flesta av dem. Själv är jag innnerligt glad åt att du sätter
värde på min faderskärlek och det synnerliga intresse jag ägnar åt dig, som
är så långt borta. Och jag har ju sagt dig, att jag förstår din
situation och dina känslor bättre än någon av de andra, enär jag själv prövat
på det i största utsträckning. Mor reste från
Trollhättan till Maggie i Örebro 8 nov. och jag fick aldrig något
klart besked när hon väntades tillbaka i Sthlm. Jag hade gjort upp med Adlers
att fira jul hos dem, då inbjudan kom från Örebro att jag skulle komma dit.
Jag beslöt då att ”dela upp mig”, vadan jag var hos A. julafton och juldagen
och reste till Örebro på anndagen. Det var vår gamla bröllopsdag, och
därför gjorde jag detta. Kommen dit fick jag veta att Moran ämnade följa med
mig till Stockholm då jag den 29 dec. återvände. Julen hos Adlers var ej
alldeles så glad, enär Lizzie låg till sängs juldagen. Hon hade överansträngt
sig till helgen. Hos Bergqvists voro de friska och den lilla gossen Lennart
var också allright. Då vi kommo till Stockholm togo vi in på ett hotell,
då jag ej ville störa Lizzie men det blev dyrbart i längden och jag utverkade
då att Mor fick följa mig ut och gästa på Hemmet. Här har hon trivts utmärkt
och vi resa nu in till Adlers i dag. Moran är ganska skaplig till hälsan, men
jag misstänker att hon får slita ont hos Adlers, där rummen alltid äro så
kalla. Själv har jag ej varit ”kontokurant” under helgen.
Jag har en slags maginfluensa som grasserar här f.n. bland en del människor.
Men jag trivs n.m. alldeles utmärkt på Hemmet -- och det är en viktig sak.
Måtte det blott fortfara så länge jag är här! Kan även hälsa dig från Faster Jenny, som jag
träffade juldagen hos Höijers. Hon är synnerligen stolt över dig, och det är
riktigt rörande att höra hennes betygsättning av din person. Och du må tro
det finnes flera som äro stolta över dig, min bit. Därför skall du också söka
att motsvara ditt nu så stadgade renomé och icke komma det på skam genom
några förhastade åtgärder, som kan bringa både dig och de dina i sorgestämning. Cheer up!
my girl. Var viss på, att det är många, många, som här med glädje och intresse
följa din bana och dina framsteg i fjärran land. Och därför är det så fånigt,
då du talar om att vara bortglömd och övergiven! Tvärtom! Alla ögon äro på dig. Håll därför fint i
tåtarne, min flicka, så att du kan visa hur en svensk flicka kan klara sig --
allra helst, då hon är Bill Sharks dotter! De innerligaste hälsningar och
stora famnen sändes härmed från tillgivne Fader Bill |
Created : 2
July 2013 ©J. Gade Last update: 22 July 2013
File: SBFB_1922C Book
(31 pages)