En Stockholmsborgares Familjebrev

Pehr W. Sundström alias Bill Shark

1928A

Brev från Herbert, Pehr, Rose och Sven

~ 1928 ~

Back Back to Intro Next

Amerikabreven

Fader Bill åter egen företagare

Rose med ”Frisco”, ”Queen Ann” och ”Dolly” till Denver

Sven – fäktningstränare och statist i Hollywood

6131 Romaine Ave Hollywood, Calif. Jan.16 -28

Kära Far.--

Innerlig tack för brev och julkort, vilket senare verkligen gav en bild så underligt stämningsfull och fjärran från California-jul. Vi tillbringade julen i Hollywood, dit vi flyttade den 16 dec. Sven har ju vistats i H. sedan i juli och barnen och jag skulle komma efter så snart han fick något ”stadigt” arbete. (Citationstecken ity att det ej finns något verkligt säkert i arbetsväg eller någon fast anställning i detta ovissa California. ”Allting flyter”!)

I dec. fick han ett job på en gasolinstation efter att i månader ha arbetat här och där ett par dagar då och då. Men vi hade nog ej tänkt oss flyttningen före jul, om det ej hade hänt sig att jag föll och skadade mitt lama ben. Jag hade näml. blivit så pass bra, att jag kunde gå tvärs över ett rum utan skenan på benet. Varje morgon gick jag alltid upp för att passa på Ann innan jag tog på mig apparaten på benet, som med sin känga tar nästan en halv timme att få på. Denna morgon, 16 Dec. var jag ej nog försiktig utan stödde för mycket på benet, som vek sig under mig med en väldig smäll. Knäet var ju ännu mycket styvt men nu bröts det upp i leden så det passade precis. Aldrig i livet har något gjort så ont. Nu kan jag förstå hur du känt det då din arm gått ur led.

Nåja, jag var ju fullkomligt hjälplös för en fyra, fem dagar med ohygglig värk och svullnad av hela benet. I alla fall kunde jag ju ej ligga ensam i Long Beach utan någon att passa barnen, så på några timmar fick Sven fatt i en bostad här i Hollywood, kom ned och packade våra grejor och iväg bar det. Har aldrig varit med om en så snabb flyttning.

Julen blev i alla fall synnerligen lyckad. Allt var i ordningställt i det nya huset -- 2 rum och kök, badrum etc. + garage, allt mycket trevligt -- trots att jag ej kunde gå då jag ej kunde få skenan på mig för ömhet och svullnad. Från vänner och bekanta i Long Beach kom det en väldig sändning julafton med leksaker och presenter till barnen och julgotter av alla slag och bakverk och korv och sylta så vi hade ett väldans kalasande trots vår fattigdom. Barnen fingo så många leksaker att vi stuvade undan i en stor kartong och gömde den i garderoben.

På nyåret blev det som vanligt en period av högsommarhetta. Barnen voro ganska kinkiga som det aldrig blir så hett nere vid kusten. Man flydde in i huset då solen kändes som om den skulle förbränna en och luften så torr och het att den brände i halsen.-- Idag flyr man också in i huset på grund av kylan ute. Allt var frostvitt i morgse och det är en småsnål vind, som biter rakt igenom en. I morgon kanske det åter är hett, så där växlar det på några timmar, så man har ett rysligt besvär att klä barnen passande. Och såna där växlingar är alls ej bra för hälsan, det förstår du. Så har jag heller aldrig hört om så många förkylningar och lunginflammationer som här i Södra Californien, det mångbesjungna! --

Nu måste jag sluta för denna gång. Är ännu ej vidare stark. Innerligen din

Rosabit.

Sven och barnen hälsa. De må bra som väl är.

New Westminster 21/1 1928

Kära min Far!

Hjärtligt tack för dina 2 brev av 22/11 och 30/12 anno pto. Ursäkta mig för, att jag ej besvarat förr. Jag tyckes bliva trög med brevskrivning, men skall försöka övervinna dumheten. Tack även för Julkortet!

Har varit något ”skrabbig” sedan en tid före Jul -- förkylning -- men ej så, att jag behövt intaga sängen. Det är dock bättre nu. Vi blevo färdiga med magasinsbygget några dagar före Jul, och sedan dess har det varit flau marknad, så att jag ej haft någon förtjänst. Det artar sig dock till ett gott byggnadsår, men här är alltfortfarande ”överproduktion” på snickare och byggmästare, så ”no matter” hur mycket det är att bygga, så finns det alltid ett stort överskott på män.

Jag har nu skaffat mig en ”partner”, en engelsk carpenter med stor erfarenhet i facket. Vi ha räknat på ett omändringsarbete i Vancouver. Få nu se, om vi få det kontraktet. Jag skall försöka arbeta på kontrakt hädanefter, ty jag är trött på, att gå och söka arbete hos andra. Man känner sig som en tiggare, när man kommer. Så fort jag kan, skall jag också sätta upp min lilla snick.fabrik, så jag kan bygga, när det lämpar sig, samt sälja möbler, när det lämpar sig. Här måste man ha igång flera inkomstkällor, ty nästan allt är säsongalster.

Det tyckes bli tidig vår i B.C. iår. ”Sälgkissarna” äro redan utslagna och på marken gror gräset. Vi ha haft 6 veckors vinter -- från början Dec. till mitten Jan. med ganska mycket snö och upp till 16 grader kallt. Här är lustigt, ty snön lamslog allt affärsliv, t.o.m. skogsavverkningarna blevo nedlagda på grund av snön och isen. Höres egendomligt för ett svenskt öra, ty i gamla Norden är det ju just med snöns och kylans inträde, som skogsarbetet kan börja. Förhållandet får dock sin förklaring, då man blir insatt i metoderna här. All framforsling av timmer ur skogarna sker näml. på skogsjernvägar med vagnar och lok. Då dessa bli blockerade av snö,ställer det sig för kostbart, att få dem renskottade, utan man har endast att avvakta snöns bortsmältning.

Här göres ej heller som i Sverige, att allt timmer framköres till flottleden på vintern, för att på våren flottas till sågverken, utan här flottas under hela året. Följden blir att då flottleden någon gång tillfryser, som i år, sågverken bli utan råvara, och måste stänga.

Jag har nu öka något i vikt, vilke var välbehövligt, då jag förut minskat 30 pounds.-- Hedvig har 5 höns, som nu värpa bra. Hon tycker, att det är så underligt, att hon är i Canada, och ändå börjar att leva under samma förhållanden som i Sverige. Hon har t.o.m. ej haft vattenledning i köket sedan 1921, förrän nu.

Du frågar, om jag känner några av svenskarna omnämnda i artikeln om Prins Wilhelms besök här. Rudolph J.Verne känner jag. Han har en agentur för Cunard linien. Han är Bohuslänning, men har bott i Stockholm. Han ser ganska ”obskyr” ut,och på hans kontor är mycket skräpigt o. smutsigt, så inte tycker jag, att det var någon representativ karl att sätta upp som ”prinsens ombud”. Men han är ju ordförande i idrottsföreningen ”Vikingarna”, och då så.

Konsul O.Hanson bor i Prince Rupert. Han har firma i telegrafpålar och sleepers, ”ties”, som det heter här. Han sägs vara mycket förmögen. Konsul Erik Brattström är i Seattle. Honom känner jag ej till. Casparson hade, artigt nog, i sin artikel skrivit att Prinsen uttryckt sin önskan att komma till Vancouver.

I själva verket var det så, att svenskarna här ville ha hit honom, men prinsen ville ej komma, utan en garanti på 1.000 Dollars, vilken han fick. Att han ville hit för att jaga storvilt, tror jag, ty här är fin jakt på grizzly-björn och bergslejon.

Vad du talar om ang. Å & Å:s bedömning av din bok, var en häpnadsväckande interiör. Roligt höra, att Ebbe Lieberath sätter värde på din ”sjöpenna”, men det måste ju varje karl göra.

Jag ber om min speciella hälsning till Farbror Ernesto. Det kännes som ett fast stö då man hör, att man har någon därhemma, som intresserar sig för en under det man här ute brottas med svårigheterna. Framför även mina hälsningar til farbror och tant Holmer!

Från Lizzie hade jag brev på nyåret, samt har även mottagit Sigurds bok. Hälsa dem hjärtligt alla!!!

Det var både underbart och intressant, att höra om Kreuger o. Toll. Att de lyckats ”komma åt” Japans tändsticksfabriker förvånar mig särskilt, då man har reda på denna ras ovilja och lagstiftning mot vita folkslag. De bruka ej släppa något ifrån sig.

Synnerligen tråkigt höra, att fars ögon blvit så dåliga. Det är svårt. Jag tycker också att det är bedrövligt, att, som Rose stackare, hava en man, som ej kommit längre efter så många år i Staterna. Antingen måste han ha en förfärlig otur, eller är det något fel på karlen. Hade brev från Rose i förgår, men hon nämner ej något om, vad de leva av, dvs. vad Sven gör. Jag tycker det är tråkigt, att jag själv ej ännu kan hjälpa henne, men hoppas kunna det längre fram!

Sorgligt, att Rose ej kunde få någon ersättning för sin iråkade sjukdom, ådragen i arbetet. Som ett apropå är här ett ”urklipp” omtalande en rysk sömmerska, som erhållit 42.000:-- för förlusten av 4 fingrar i en jernvägsolycka. Hon tyckte istället, att det var för litet. Artikeln om skyskraporna kan apliceras på detta landets byggnadsmetoder också. Här bygges ej för framtiden, utan kunde man tro, att man bevittnade uppförandet av utställningsbyggnader i Sverige, som skola stå över sommaren.

Vad säges om den 86 åriga ”prospectorn”? Sabla dundergubbar vi ha här, eller hur!

Nu får jag önska Dig en God Fortsättning på det nya året, samt vare du innerligen hälsad från Din tillgivne son

Herbert

Hedvig ber hälsa och önskar Gott Nytt År! Hon håller på med ”vårbruket” hela dagarna.

Nya Erksberg den 31 jan. 1928

Käraste min gosse!

Sedan den 27/11 brevet har jag ej hört från dig och jag längtar svårliga att få höra från dig! Troligen har jag denna längtans-känsla emedan jag känner mig så nere till humör och livskraft på grund av den ohyggliga giktvärken som förföljer mig natt och dag och gör livet till en enda plåga --

Innan all energie skulle försvinna satte jag emellertid igång förarbetena till bokens utgivande. Detta var kanske ej så klokt, ty det kommer att öka mina svårigheter och bekymmer, men å andra sidan blir det en kraftyttring av viljan att nå ett föresatt mål. Om det skall lyckas vete Gud allena. Någonsomhelst ekonomisk vinst tror jag ej på, men jag får trösta mig med att om företaget går ihop dvs. täcker kostnaderna, så har jag i alla fall på innehållet under de sista två åren tagit in c:a 1.000 kronor -- ty det är bitar, som jag har haft inne i Tidskrifterna ”Vikingabladet”, ”Nautisk Tidskrift” och ”Allt för Alla”. Därför har jag ej vågat taga upplagan större än 800 ex. till en början. Jag beräknar få den färdig för utsändning till den 1:a April. Den blir illustrerad med 20 bilder.

Ja, nu har vår exportindustri åter kommit in i en katastrofal påkänning. Som du kanske sett av edra tidningar, råder sedan några dagar tillbaka en arbets-nedläggelse, omfattande Norrlands och Mellansveriges alla malmgruvor, pappersmassefabriker och sågverken tillhörande Arbetsgivareföreningen -- tillsammans äro 40.000--50 000 man jämte familjer berörda av lockouten.

Det talas redan nu om att Norrländska industri- samhällenas småhandlare komma att gå under, enär striden väntas bli fortgående i minst fyra månader! !

Landets financiella ställning såg på nyåret mycket lovande ut för 1928, då denna konflikt tyckes komma att förstöra alltsammans. Och så är det ju jämt. Högst 1 à 1 1/2 års arbetsro, så blossar striden upp igen! Detta är Moskva-regimens verk! De omättliga anspråken, -- rena vanvettigheter -- tvinga nu arbetsgivarne till kraftmätning med bolcheviker och syndekalister. Inga gruvarbetare i hela världen ha det så bra och välordnat för sig som t.ex. Grängesbergs-bolagets. Men vad hjälper det? Solidaritet och sympatistrejk ingår som ett evangelium i deras livssyn. Avtal och Förlikningsförsök respekteras ej längre. Det som dugande och vidseende exportmän byggt upp mot utlandets svåra konkurrens, rives ned utan hänsyn till landets välfärd. Och våra konkurrenter jubla naturligtvis åt den svenska arbetarens själviskhet. Perspektivet är trist!

Undras hur du nu har det, kära Butt! Här må de andra f.n. ganska bra, och inga nyheter har jag från de våra att omtala. Från Rose har jag heller intet hört sedan jag sist skrev till dig. Gud give att hon kunnat få sin ställning förbättrad --

Skriv nu till mig, är du snäll. Jag känner mig i verkligt behov av kontakt med mina kära barn. Hälsa Hedvig! Din egen trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 7 Februari 1928

Mitt oändligt älskade barn!

Bekom idag ditt efterlängtade brev av den 16 jan. O, min Gud, vilket öde! Jag har känt på mig, att något hänt dig -- men vad? Innerligt har jag bett Gud hålla sin hand över dig -- och dock -- men jag är kanske för svag och oren ännu att mäkta göra något för dig hos Honom som styr våra öden. Själv tänkte du -- ehuru fackkunnig -- ej på att vara försiktig -- ja, kanske var det just därför du ej tänkte så långt, ty läkarne själva bruka ofta nog ej följa samma regler de ge i all stränghet åt sina patienter och falla därigenom själva som offer på sin post. Dina lidanden under ensamheten och hjälplösheten kan jag inom mig uppkonstruera -- Men jag tackar dig oändligt att du för mig denna gång talat om sanningen, ehuru jag står hjälplös att ingripa. Det är en stor tröst att veta, det jag har ditt fulla förtroende, vad än må ske! ! ! Ty bördan blir dubbelt större, om jag vet att du döljer något för mig --

Ack, du min modiga, tappra flicka! Gud skall nog ändå hjälpa hur mörkt det än blir. Sätt din lit till Honom och släpp ej Honom!

Ovanpå allt detta som hänt dig, är det helt naturligt, att jag önskar att du kunde återvända till fosterlandet -- Amerika i all ära -- men det landet passar ej för dig och antagligen ej heller för Sven, som det synes. I ett sådant nödläge hade du aldrig kunnat komma här hemma i vårt gamla kulturland -- det är säkert.

Vore ni blott hemma igen -- alltid bleve det någon råd för er, det är jag övertygad om. Klimatet i Hollywood har dåligt namn om sig här (genom våra ”filmare” på platsen) och bekräftas genom din beskrivning. Hur skall det då bli den heta årstiden -- Vi svenskar klaga, men klaga dumt, på våra långa och kyliga vårar, som förorsakas av Östersjöns isar. Men på det hela taget är det för oss som växt upp här att föredraga mot vilket land som helst, ty det är temporerat och reguliärt omväxlande och förskonat från naturkatastrofer. Ja, min Bit, ack om jag hade er här!

Jag har haft en svår januari, ty min gikt har grasserat händer och fötter väldigt. Nu har jag just i dagarne gått i författning om att skaffa mig en av en engelsman Mr Osbeck i Grimsby, uppfunnen elektrisk apparat, ”Rejuvenator”, för att få lisa för mina många krämpor.Nen tror på denna uppfinning, och om den visar sig hålla vad som utlovas, så kommer hon antagligen att skaffa sig en också att behandla patienter med. Det är tråkigt med Nen. Hon är efter den genomgångna sjukdomen mycket slapp i viljan och delvis även i minnet. Hon kan ej företa sig att själv skaffa sig patienter och har f.n. inga sådana, ehuru hennes bekanta läkare Dr Giertz nu blivit överläkare på Sabbatsberg. Jag kom då att tänka på att en ”Rejuvenator” skulle kunna hjälpa både hennes egen hälsa och genom annonsering skaffa henne patienter. Hon har ingen jungfru vadan hon ju har fullt att göra med sitt hus och barnen -- men som mannen är ett veritabelt kräk som familjeförsörjare betraktad, beror brödbiten på hennes arbete, och hon skriver på lediga stunder en novell då och då för tidskrifterna. Detta ger dock ej mycket i mun. Sigurds diktsamling, som kom ut i december, har du väl fått? Den gick åt till hyresskulden. Med ett ord, det är nödvändigt att det blir någon ändring i förhållandena efter fastare linjer om det hela skall kunna hålla ihop.

Min bok är nu under sättning på tryckeriet. Jag blev tvungen att förlägga den själv, då jag ej fick någon förlagsman. Ett vanskligt företag då jag är så defekt till hälsan. Men vi skall väl hoppas att det skall gå även denna gång att klara skivan.

Intet nytt har jag att omtala från de andra av våra familjer med undantag av att Nils Folke blivit utnämnd till kapten -- varigenom ”Boden-folket” får ett välbehövligt tillskott på årslönen. Från Herbert har jag ej hört något sedan den 22 dec. Kan hälsa från vännen Kalle Ekegrén. Han ligger f.n. här på Serafimer lasarettet i sin gamla magblödning igen. Han tyckes emellertid vara fullt normal i hjärnan igen och ämnar trots allt ge ut en ny årgång av sin stora Frimurar matrikel. Han släpper ej taget den smålänningen. Vintern här hos oss har hittills varit mycket jämn och härlig -- ej för kall och med gott om snö, men ingen barmark emellan, som annars brukar vara fallet. En stor arbetsinställelse pågår å sågverk och pappersbruk varigenom 60 000 man gå arbetslösa. (...) Ja, kära Biten min! Jag har intet mer att tillägga. (...) Din egen trofaste

Fader Bill

12 febr. 1928

Kära far.--

Tack för brev av Dec.31 (...) Fortfarande är jag krasslig hela tiden och har ej mycken styrka kvar till brevskrivning. Har ju ej råd till hjälp, fast ett par gånger ha vi dock måst leja till tvätt o.d. annars tvättar Sven babykläderna varannan dag. Likaså diskar han jämt. Men han sköter nu två anställningar, så någon tid får han lov att vila. Han går nu också till tandläkaren, vilket tar både tid och pengar. Det är nu i åratal han behövt grundlig reparation av tänderna. Att ej sköta dem menas som du vet, huvudvärk, allm. trötthet o.dl. på grund av toxinverkan. Nu går han till Tandläkarinst. och får utmärkt gott arbete gjort för billigaste pris möjligt (endast materialkostnad).

Fortfarande är vår ekonomiska ställning vad andra skulle kalla hopplös. Men lyckligt nog ha vi ej givit upp hoppet ännu. Hälsa Nen och tacka för brev till jul. Även så för den bedårande ”Sav och Sälta” av hennes Sigurd. Skall själv tala om för henne hur mycket jag tycker om den. Hälsa även Lizzie och tacka för brev. Skall skriva till dem bägge så snart jag blir starkare.

Livförsäkr. o. sjukförsäkr. upphörde i o.m. giftermålet. Tidigare hade jag mottaget ersättning för tid, då jag var borta från arbetet (vrickad tumme, kikhosta m.m.) till belopp överstigande premie-omkostnaderna. Angående Svens familj vet jag inga detaljer. Endast vad jag skrev till dig. Jag är verkligen så långt borta från dem och så absorberad av egna familjeproblem (jag menar ekon. + intresset för barnen och hur man skall få allt att gå ihop osv.) så jag har ej tillfälle spekulera på det förflutna. Nuet och framtiden är mera viktigt.

Angående väderförhållande fann jag detta i tidn. Så nu har visst Nord Europa fått sin släng av sleven också. I U.S.A. har allt varit upp o. nedvänt också. Stark frost i Florida, så Calif. exporterar sin frukt dit + N.Y. och Östern, vilket gör att apelsiner och äpplen är hemskt dyra. Vädret här har varit normalt hittills. Mycket vackert sista månaden.Ursäkta blyertsen och de något virrande tankarna. Men ville sända dig ett par rader även fast jag ej är ”i form” för brevskrivning. Barnen må utmärkt.

Hälsn. till er alla

Rose

New Westminster 20/2 1928.

Kära min Far!

Innerligt tack för ditt kära brev av 31/1, som jag fick för 1/2 timme sedan, då jag kom hem från jobbet. Sedan har jag ätit middag, och skyndar nu att besvara ditt brev.I går skrev jag till Rose, och hade tanke på, att även skriva till dig, men något sade mig:”vänta och se”.

I mitt förra brev, skrivet ungefär samtidigt, som du skrev till mig, omtalade jag, att jag räknat på ett kontraktsarbete. Vi fingo det och hålla fortfarande på därmed. Vi göra ej så stora pengar på det, men i gengäld lär jag mig en hel del yrkesskicklighet, då min partner är en durkdriven snickare. Jag håller nu på med ”finish”-arbete, vilket jag för en tid sedan ansåg vara en förborgad hemlighet för mig.

Fick idag fint beröm av ägaren, som då han såg på mitt snickeri sade ”you could´nt beat it”,och förmodade att det behövdes lång praktik för att kunna göra saken så bra. Om han vetat, att jag är en relativ nybörjare, så hade han nog spärrat upp ögonen åtskilligt. Du förstår, att jag är glad åt, att jag fått den här chansen, att tillägna mig mera praktik från detta lands byggnads- och inredningssätt, ty jag är tvungen att även vara inne i detaljerna, då jag börjar som building contractor. Jag skall nu inskriva mig i en ”Master-builder-course” från Chicago Tech. College, för att få mera teknisk kunskap i ritningsläsning, kostnadsberäkning, byggnadsconstruktion såväl som den financiella delen av en byggnadsverksamhet i stor skala.

Tråkigt höra, att du är dålig. (...) När jag läser om arbetarförhållandena i Sverige, är jag glad, att jag är här, där man åtminstodne får sköta sig själv. Arbetarna ”ha ingenting att säga till om” här, men därför går också landets industri och gruvdrift framåt med stormsteg.

Hedvig ber säga, att hönsen ”spruta ägg”. De värpa alla varje dag. Hedvig håller på och såga, hugga och bränna hela dagarna, så hon tycker att ”gamla käringar” göra sig riktigt bra i Canada. Nu många kära hälsningar och famntag från Din alltid tillgivna son

Herbert

Hedvig ber om sin hälsning. Hälsa alla ”dina gubbar”!

Hollywood 10 mars 1928

Käre Fader Bill--

Innerlig tack för ditt hjärtliga brev av 7 febr. Dock, det kom mig att skämmmas alldeles rysligt, när du tackar mig för mitt förtroende, ty jag har ej talat om allt för dig -- men då måste du förstå, att det varit endast för att bespara dig oro och bekymmer. Den 2 mars föddes vår andra lilla dotter. Du förstår nu varför jag varit så klen sista halvåret. Men allt är väl nu, babyn är duktig och frisk utan minsta fel och själv känner jag mig redan friskare än jag gjort sedan jag blev förlamad. Och vet du, mitt ben har redan blivit bättre, jag kan röra det mer än jag kunnat sedan det kom ur gipsen. Det tycks som om benet kommit till liv igen, jag är mer medveten om att jag har det; det brukade mer vara likt ett träben eller något som alls ej hörde till mig. Vore det ej underbart, om jag skulle få tillbaka bruket av mina muskler! Det vore då värt alla dessa plågor och all värk många många gånger om.

Käre Far, du får ej bli ledsen, att jag intet sade om babyn tidigare. Men du förstår väl, att jag ej kunde stå ut med tanken att du skulle bekymras och gruva dig över hur jag skulle kunna bära babyn -- och kanske skulle du få sådana tankar som att babyn skulle bli på något vis misskapad för att jag ej var frisk. Men nu är allt över och där är ingen orsak till oro, ty babyn är perfekt och själv mår jag som sagt utmärkt. Är nu på sjukhus och skall stanna här litet längre än behövs i vanliga fall för att ge benet en chance att bli riktigt utvilat och få en ny start till hälsa. Gunnar och Ann-Kersti äro inackorderade på ett ställe där dom har ”boarding for children”. De äro friska och pigga som vanligt.

Som åren gå längtar jag mer och mer till Sverige. Om det bara funnes den minsta utsigt skulle vi fara hem -- men när allt är så gränslöst hoptrasslat, jag menar den ekonomiska situationen och barnen och mitt dåliga ben, som förhindrar mig att förtjäna något.

Sven blev ”avlagd” för nära en månad sedan. Jag talade väl om att han arbetade på nattskifte på en gasoline-station. Först tvättade och smorde han bilar, men sedan fick han att fylla i bensin och olja, du vet vad jag menar. Stationen där han arbetade gick med förlust så dom lade av en hel del män; först arbetade Sven halva natten endast och slutligen beslöto de att ej ha öppet om natten alls. På ett sätt var det bra, ty jag var så dålig att Sven flera gånger måste stanna hemma från arbetet.

Medan han ännu hade nattarbetet installerade han sitt kemiska laboratorium med en kemikaliefirma. Han får komission på kemikalier sålda, vilka han förbättrat eller framställt. Nu tillbringar han hela dagarna i laboratoriet. Jag är så glad, att han gått tillbaka till kemin. Det är det enda arbete, han trivs med. Häromdagen undertecknades ett kontrakt mellan honom och firman, så denna gång skall han ej bli lurad och ge sitt arbete för ingenting, som hänt upprepade gånger förut. Firman är gammal och pålitlig (Hills Bros. Chemical Co.) och ej någon av dessa nya spekulationsföretag, som spricka efter ett par veckor. Los Angeles är nu det mest osunda affärscentrum i världen, enligt mitt begrepp. Brr! Nu adjö på en stund. Skriver mer när jag kommer hem. Svårt i sängen, hoppas du kan läsa det.

Innerligaste hälsningar

Rosabiten

Nya Eriksberg Påskafton 1928 [7april]

Käraste Rosabiten min!

O mitt kära, kära barn! Tro ej att jag glömmer dig, ehuru jag nu ej skrivit på länge. Jag har varit så ”nere” av giktkrämporna och nervsmärtorna, så att jag varit oduglig till allting. Under arbetet med samlingen av subskribenter för min nya bok, blev jag sämre och sämre och mitt upp i detta blev boken färdigtryckt och jag måste taga i håll med distributionen utan någon till hjälp. Det blev omöjligt att få tid till privat korrespondens. Nu är det emellertid påsk varför jag passar på att sticka emellan med några rader -- mera får du fortast möjligt.

Det saknas mig ord att beskriva vad jag känner för dig mitt älskade barn. Tung har din lott blivit i sanning.(...) Det är sorgligt ställt f.n. även på annat sätt ute i världen. Bolschevismen har trängt sig in i vårt lilla land och gjort sig bred i politiken och man lever inom de ansvarshållande folkskikten som på en vulkan färdig till utbrott.

Vintern har börjat ge med sig, men ännu återstår den sega vårkampen före sommaren. Nen har varit mycket dålig, men är nu åter i selen. Även där hos E. är det bekymmersamt, så hopplöst skuldsatt som Sigurd är, och blott bidragande med små tillfälliga inkomster av ringa btydelse.

Forts. Påskdagen:

Så långt hade jag kommit, då ditt brev av den 10 Mars ankom. Jag är ännu så ”stunned and bewildered”, -- jag måste samla mig en smula. Några omständigheter tränga sig dock på mig -- Det vidunderliga i ansvarslösheten hos mannen -- att båda edra yrken utesluta tal om okunnighet -- att du i brev förklarat, att du och din man överenskommit att ej öka barnantalet --

Det är ju intet i saken som kan ändras, och därför båtar det föga att diskutera densamma. Din ljusa och vackra tolkning av återfåendet av känseln i benet och din event. helbrägdagörelse till fullo må lända dig till tröst och levnadsmod. Och tron på det eller det kan göra underverk.

Jag skall, så snart det är mig möjligt, sända dig mera eller komplettera detta. Gud vare med dig mitt älskade barn!!!

Hälsa Sven och barnen! Din egen trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 8 April (Påskdagen) 1928

Käraste sonen min!

Tack för dina brev av den 21/1 och 20/2! Du har nog undrat varför jag ej skrivit på så länge. Ja, skälet är att jag varit alldeles ”nere” av mina krämpor. Gikten har, efter dietens borttagande här på Hemmet, gjort mig nästan oförmögen och apatisk. ”En drunknande griper efter ett halmstrå” heter det. Och så gjorde jag för åtta veckor sedan, då jag läste en annons, stor och braskande, i Sv.D. om en underbar elektrisk apparat ”Rejuvenator”,uppfunnnen i England av en kemist Osbeck i Grimsby. Den utlovade riktiga underverk. Nåväl jag lånade 300 kronor av vännen Ivar H. för att köpa denna undergörare och dessutom skaffa mig 4 löständer i st.f. dem som en frukost på en gång ramlade ur. Tänderna fick jag en hygglig tandläkare, Oddfellow- och Timmermans broder att klara av åt mig till självkostnadspris, och Rejuvenatorn kom också slutligen till handa efter förskottslikvid. Jag har nu arbetat med den i fem veckor men med minimalt resultat -- men man får ”ha tålamod” står det i prospektet och därför vill jag ej yttra mig förklenligt om saken eller uppfinnaren -- ännu.

Det var just ingen bra smak, att få denna giktansättning samtidigt som jag satt igång min boks tryckning och subskriptionen för densamma. Ensam som jag är att arbeta med alltihop. Vissa dagar kunde jag ej få kängorna på fötterna, så svullna voro de senare. Nåja -- allt måste gå då man ”har tagit Hin Håle i båten”. Och jag har nu hunnit klara starten d.v.s. fått subskribenter till 250 ex. vilka jag håller på att distribuera - resten av upplagan (800) får jag taga efter hand, något lugnare. Ty det är knogigt att även vara ”stadsbud” då man skall vara allt annat också samtidigt. För- låt därför, min gosse, att 70åringen ej orkat med min privatkorres- pondens, regelrätt som annars, och i fall ditt ex. av ”Loggboken” ej skulle nå dig till din födeledag.

Ditt brev av den 20/2 var i min synnerliga smak, dels därför att det var svarskrivet en halvtimme efter mitt brevs ankomst och dels enär ditt meddelande om dina arbetsplaner äro så välbetänkta. Just så! Den byggnadskurs du talat om, är ett steg i rätt riktning, och jag önskar att du realiserar den med den framgång, du verkligen förtjänar och din intelligens berättigar till. På så sätt, jämte den planerade lilla snickeri fabriken i ”mellansäsongen”, skulle det ju kunna finnas en liten plats i solen även för dig, som haft så många motgångar i livet.

Den stora arbetsnedläggelsen som nu under månder pågått i pappersmasse- (och de övriga träindustrierna ”i sympati”) i allt omfattande 60 000 man, har just i natt kl.2.30 blivit bilagd och hela landet drager en lättnadens suck, ty det gällde en ekonomisk katastrof för båda de stridande parterna. Nu vet man emellertid av erfarenhet, att risk ändock kvarstår för att arbetare desavuera sina ombuds uppgörelse. De ledas som får av Moskva bolchevikernas allt mer och mer tillväxande hydra. Här är mycken oro på botten, som dock ej syns i tidningarne. Och skall det bli allvar av allt munväder och dumma tilltag (attentatet å Karlskrona örlogsvarv t.ex.) så vore det nog bäst att det kom så snart som möjligt innan hela vårt försvar är grusat.

Just igår hade jag brev från Rose -- ett brev som gjort mig än mer bedrövad och bekymmersam för hennes öde. Hon har (för att bespara mig bekymmer under tiden) förtegat att hon under sin lamhetstid åter kommit i grosess -- och att mycket av hennes oförmåga att bli starkare och bättre härledde antagligen därifrån. Vad säjs om den mannen?! Vilken brist på ansvarskänsla! Vilken hänsynslöshet! Och är det ej vidunderligt -- då han är kemist och hon är mediko-anatomt yrkesutbildad. Och dessutom har Rose efter föreg. barnets födelse förklarat att både hon och Sven hade av fri vilja överenskommit att uppge familjens tillökning.

För att mildra intrycket, antar jag, säger hon, att hon efter flickans födelse (den 2dra mars) återfått känseln i det lama benet och gläder sig däråt, samt vill tyda det skedda vara en gudomlig lösning som kan lända till återfående av hälsa. Ännu en gång skriver hon att hon längtar ifrån U.S.A., men att hon ju ej i sin tilltrasslade situation kan göra något åty den saken.

Ja, nu är du åter ett år äldre min gosse! Jag får gratulera dig till den 29de och önska dig av hela mitt hjärta få gå mot en ljusare och framgångsrikare skede av ditt återstående liv! Må Gud ge sitt bistånd därtill! Jag litar på dig! Din egen tillgivne

Fader

Postskriptum.

Ack, kära min Butt!

Just som jag skulle försegla detta kom jag att tänka på, att jag för en tid sedan mottog en tidningsbunt från dig -- ett av de mest kärkomna slag av sändningar jag fått från dig! Tusen tack för denna verkliga raritet i sitt slag. Det syns att du delar min smak i åtskilliga fall. Det var ett intressant dokument, detta jättenummer till tidning!

Ännu har jag ej haft tid till mer än att grovläsa den, men jag har gallrat ut det som jag möjligen kan behöva till nytta för event. ”skriveri”.

Hjärtligt tack min gosse!

Fader Bill

Nya Eriksberg den 12 Maj 1928

Käraste min Rosabit!

Jag har varit rätt dålig och nedsatt en tid. Min elektriska kur har nog varit bra, men den har tagit hårt på mig och jag har magrat åtskilligt -- vilket jag emellertid tycker är bara bra, ty jag andas ej fullt så tungt som förut. Jag har även väntat få höra mer från dig (ty du skrev: ”skriver mer, då jag kommit hem”).

Emellertid kan jag ej vänta längre, utan skriver några rader igen, för att det ej skall dröja allt för länge från mig.(...) När man känner som jag för dig, är det stora avståndet som skiljer oss åt än mer avskräckande, och underligt är det faktum, att om man förfogar över förmögenhet, så förefaller distanser måttliga, som för den fattiga äro ofantliga.

Då jag ej reguliärt fått höra från dig, har jag erfarit, att du haft det mycket svårt på ett eller annat sätt, och detta säkra tecken tyckes numera vara verksamt sedan länge tillbaka. Du vill bespara mig bekymmer, men denna vackra tanke låter ej realisera sig då det gäller mig som känner så intuitivt. Det är mycket bättre, att du talar alldeles öppet med mig, kära dotter, vad än må hända dig. Jag är religions-filosofiskt betonad och tror, att vad som ”händer” är från Guds styrande hand och är till människans eget bästa -- här eller i ett kommande liv. Konsten är att ej tappa modet och ge upp allt i förtvivlan. Och du har ju givit mig flera prov på själsstyrka, varför jag tror att denna livssyn ej är alldeles främmmande för dig. Din längtan hem förefaller mig mycket naturlig. Jag bara beklagar, att om den tär på din själ. Det vore sorgligare än något. Ty du behöver om något,levnadsmod. Ställ ditt hopp in på, att du i en ej alltför avlägsen framtid skall få återse din kära fosterjord och kanske få stanna kvar där. Men hav tålamod till tiden därför är inne.

Inom gymnastikfacket råder här större trängsel än någonsin förr, men med din stora och mångsidiga begåvning finnes nog alltid några utsikter, då du kommer tillbaka. Väl vore om den ljusglimt, du framkastade om Svens nya kontrakterade verksamhet hållit streck -- så att därpå kan byggas upp något fast och för framtiden säkert och varaktigt!! De uppgifter vi här ha från

Los Angeles äro ej så smickrande för denna miljonstad, dit folk -- lycksökare av alla kalibrar och nationer -- strömmat till och där utvecklingen följaktligen går fortare än i en stad som växer sig stor på ett ekonomiskt naturligt sätt -- lugnt och säkert. Hur är det med ert amerikanska medborgarskap? Äro ni ännu ”utländingar”?

Jag har sänt dig ett ex. av min ”Loggbok”: hoppas den kommit dig tillhanda i oskadat skick! Boken är omtyckt av dem som har fått den, men jag har blott gett ut den i en liten upplaga på 800 ex. och den förekommer ej till salu i bokhandeln utan endast privat genom mig. Jag har fått nog av bokhandlarne, som fått större delen av förtjänsten på det lilla som de sålt av mina föregående böcker. Jag har det lugnare utan dem och är ensam herre över mitt verk. Det är mycket mödosamt för mina år, att distribuera upplagan, men det skall väl gå att sälja ut så småningom. --

Jag närsluter nu ett urklippp ur Stockholms Dagblad om mitt s.k. jubileum som sjökapten. Jag hade ej på förhand nämnt ett ord om detta 50 års evenemang, men hovmästaren på Berns Salonger, lär ha underrättat tidningen i fråga och det blev intervju och fotografering efter vår lilla middag där och så kom det ut dagen därpå. Det blev ett oförglömligt minne för oss alla tre och jag är glad, att jag trummade ihop de få kvarlevande från 1878 års kurs.

Här må f.n. alla bra,(...) Skriv! Skriv! Kära barnet mitt. Din egen trofaste

Fader Bill

P.S. Ännu ha vi inget grönt på träden -- bara knoppar. Det är kyligt och torrt. Litet sippor ha krånglat sig fram, men vissna i torkan. Nog skulle du i det avseendet sakna California om du vore här.

Nya Eriksberg den 28 Maj (Annandag Pingst) 1928

Käre min son!

Det synes som om du nu kommit riktigt in i vanan att icke skriva brev annat än vid nödtvång. Kanske har jag orätt, men iallafall förstår jag så väl hur denna vanebildning så småningom uppkommer och även hur det sedan blir slut med den kontinuerliga kontakten, som vi en gång lovade varandra. Detta hoppas jag emellertid ej skall inträffa så länge jag kan skriva.

(...) Jag kan omtala, att, enär jag haft större delen av bokens innehåll tryckt förut, så hyste jag ej stora förhoppningar på den där boken. Den högsta var,om jag kunde få kostnaderna för densamma täckta. Emellertid har den gått bättre än jag vågade kalkylera på -- ehuru ej en enda bok sålts i bokhandeln. Den här gången hade jag nämligen satt mig i sinnet för att klara min hyska själv, utan bokhandlarnes dyrbara s.k. hjälp. Jag tordes taga den risken, enär jag redan förut fått in mitt författararvode för innehållet. Kostnaderna äro nu täckta, vadan jag kan taga det hela lugnare och på längre sikt. Boken bör bli vad man kallar ”rar” med tiden, emedan upplagan är liten och ej kastats ut i bokmarknaden.

Från Fartygsbefälet har jag i år haft mycken uppmuntran för de artiklar, jag nu under en tid skrivit i Nautisk Tidskrift. Bill Shark, som så många år varit bortglömd av yrkesmännen, börjar att få en renässans på gamla dar.

Som ett litet bidrag till detta kan man kalla mitt 50 års jubileum som sjökapten, den 9de maj. Redan för länge sedan hade jag varskott och påmint den utom mig ende kvarlevande av de fem kaptenerna (som du sett sedan du var barn på fotografitavlan i mitt rum) att med mig fira dagens betydelse. Han är emellertid sjuklig och kunde ej komma till Stockholm. Ensam kunde jag ej ”fira dagen”, vadan jag stötte på ett par härvarande sjöpampar, som togo sin styrmansexamen samma dag, anno 78. (De voro 24 i styrmansklassen som gingo igenom, men av dem finnas nu blott 5 kvar i livet).

Som 50 års kapten var jag alltså ensam, men av närslutne tidningsurklipp framgår ej, som du ser, att det var jag. För en gång skull har jag varit ”blygsam”. Jag höll saken hemlig -- ej ens mina barn visste något förrän dagen efter.

Kamraterna på Befälsföreningen hade fått nys om saken, enär en av dem -- Kapten Kähr -- hörde till ”styrmännen” från år 78 och var av mig ”kallad”. Det kom därför en del telegram till oss under vår middag i Berns salong jämte en ännu större överraskning i form av intervju och fotografering för St.D., där vi gömt oss på läktaren utanför Götiska Rummen i Berns Salonger.

Vi hade just börjat dricka vårt kaffe efter den goda middagen, då en herre åtföljd av en kamera-man dyker upp bakom min rygg och frågar:”Är det här Herrar jubilarer?” Vi voro så inne i vårt samtal och minnen från navigationsskoletid och sjötid, att vi till en början knappast voro trakterade av ”det störande besöket”. Sedan vi genomgått proceduren fingo vi se att folk kom upp från salongen och nyfiket togo oss i skärskådande. Ryktet om det ovanliga jubiléet hade spritt sig bland ”allmänheten” och så kom en vaktmästare och viskade till mig att vi skulle gå ut på ”diplomatläktaren” ett slag. Då vi blevo synliga där gjordes ”touch” i orkestern och en del sjömansbitar spelades -- folket viftade där nerifrån salongen --

Ja, lustigt var det, må du tro, att träffa kapten Björling, som jag ej sett sedan han var 16 år gammal, då han tog styrmansexamen med högsta betyg som kan ges i alla ämnen -- samtidigt som han ”läste för prästen”. (Han kom till sjöss vid 13 år och hade varit borta sedan dess).På 50 år hade vi ej sett varandra och han var nu alldeles silvervit i huvudet.

Den mannen är ett matematiskt snille och har i 42 år varit navigations lärare, varav 30 år som skolföreståndare. Många hundratal av Sveriges fartygsbefäl ha ”kläckts fram” av honom! Kapten Kähr är också en ”känd storhet”, behärskar 6 språk och är sjörättsexpert och besiktningsman för Sjöförs.bol. Ägir. Vi hade en oförgätligt minnesrik dag och skildes åt med trofasta handslag (Aj, min giktbrutna handstackare!)

Resultatet av ”Rejuvenatorn” är ännu ej mycket att säga om. Jag har dock ännu ej börjat misströsta. Patience!

Bolschevikerna äro pösande nu, må du tro; ty ”gammelsossarne” kurtisera dem för att få ett samgående till stundande Riksdagsmannaval och ernående av absolut majoritet i båda kamrarne -- Och då -- Arma Sverige, säger jag!! Frihetens Stamort har nu en arbetareklass, bestående av slavar, som av Moskvaherrarnes svenska hantlangare piskas genom hets och förföljelse till handlingar emot allt förnuft.

Det som däremot är glädjande för Sverige är, att våra storindustrier gå fram i första ledet i världen och detta ehuru våra arbetare göra allt för att oroa och skada dem. ”Världens främste nationalekonom” -- som U.S.A.congressens talman häromdagen kallade honom -- vår Prof.Gustaf Cassel, yttrade på en banket i N.Y. ”Att Sverige skulle vara jordens lyckligaste land nu -- om blott arbetarne insågo sitt eget bästa och själva bidrogo att skapa arbetsro”.

Denna vår, liksom den i fjol, har varit kall och torr. Björklöven äro knappt utslagna och höstsäden är tillspillogiven. Få se hur det kommer att bli se´n i sommar.

Kan omtala, att Wille Aspengrén [kusin] kommer att i sommar bli pensionär hos oss! Han är alldeles ”slut” ekonomiskt och hans höftsjuka gör honom numera omöjlig till att sköta utgöromål. Jag hade f.ö. länge väntat på denna sak, ehuru han aldrig sagt mig det. Från Rose intet nytt kommet, och med undantag av May - som har gallsten igen - äro alla friska här, och hälsa dig hjärtligt!

Närsluter härmed några urklipp som jag hoppas skall intressera dig.

Skriv snart!!!! De hjärtligaste hälsningar till dig och Hedvig! Din trofaste

Fader Bill

New Westminster 10/6 1928

Kära Farsgubben min!

Tack för ditt kära brev av 8 April. Ursäkta mig, som ej skrivit på så lång tid, men jag har ej tänkt på, att tiden skenat iväg med sådan fart. Om jag någon gång dröjer med att skriva, så bli ej orolig. Det är blott ett bevis på, att jag har mycket att göra. Jag har ej varit så upptagen på hela tiden, sedan jag kom hit, som denna vinter och vår. I kompani med min kamrat, som jag förut skrev om, har jag gjort inredningsarbeten för 3 lägenheter och en bungalow. Innan jag var färdig med det arbetet var jag ”borttingad” på 3 håll till. Två av dessa arbeten har jag fullgjort, det tredje måste jag frånsäga mig, då jag ej har tid.

Ett av dessa arbeten var att tillbygga ytterligare 2 rum till samma hus, vilket jag tillbyggde förra sommaren. Dagen efter jag var färdig där, erhöll jag jobb som carpenter vid den nya skolhusbyggnaden här vid Douglas Road.

Det är ”vår” skola, och ligger blott 4 min. väg från mitt hem. Det är en sak, som jag mycket uppskattar, ty ibland måste jag resa långa vägar till arbetet.

Jag har nu passerat min 2-årsvistelse i Canada. Min erfarenhet är, att här får man verkligen ”lära sig krypa innan man kan gå”. Men när jag jämför min ”promenad” med många andras, så har jag orsak till, att vara mer än nöjd. Några auktoritativa exempel därpå har jag hört genom norska consuln Bjerke. Ett av dem är angående hans egen släkting, utbildad kemist, som har varit här en lång tid, utan att få något som helst arbete. Han hade sen till slut fått arbete med att köra omkring bröd, men är nu utan jobb igen. Egendomligt fall, precis samma utbildning som Sven, och fick tillgripa samma nödhjälpsarbete! Och detta fastän han har en så inflytelserik släkting som consul Bjerke.

Det andra fallet är en norsk familj, (han är adelsman och hon dotter till en f.d. skeppsredare) som varit härute 4 år. Mannen har blott haft tillfälligt arbete under hela tiden. Nu i vår ha de måst ge sig av till skogarna, han som skogsarbetare (synnerligen tungt arbete här) och hon som campkokerska!

Emigrationssystemet till Canada har kommit in på bakvända vägar. Det agiteras i hemlanden för emigration, men det är de två stora jernvägsbolagen här, som ligga bakom. I Norge och Danmark ge t.o.m. kommunerna resebidrag åt folk, som vilja resa. Men om det sedan finns arbete åt emigranten efter hitkomsten, dvs. om han får det bättre här än hemma, det är ingen som bekymrar sig om.

Jag som så att säga kom utom skemat, och var beredd, att taga mitt öde i mina egna händer, utan at tro på ”guld och gröna skogar” för mig, med det samma åtminstodne, klagar ej. Men de flesta går i fårskock hit, och ha blivit grymt besvikna på de ”löften” de säga sig hemma erhållit.

En annan sak är också, att alla, som ej äro födda engelsmän, hållas tillbaka och mötas av ”nej”, varhelst de gå. Detta sagt anbelangande de ”bättre” yrkena. Vid ett arbete, som ingen engelsman vill utföra är det ”all right” -- nota bene om det finns någon plats ledig.

Jag har haft bra tur här, ty jag började med $2:80 om dagen, då jag kom hit, nu har jag $6.

Här är sommar och vackert väder. Färska potatisen är färdig, och norsk sill kan man få hos Larsen, men den iskylda Svenska Nubben kan man ej få -- till saknad för mig vid söndagsfrukosten.

Idag skall vi ha till middag färsk kyckling och sallad samt jordgubbar, allt av egen skörd. Här kan man leva billigt och bra, må du tro. Men vi hade ej så mycket av det där för två år sedan inte!

Hoppas Far mår bra och sänder dig de käraste hälsningar!!! Din tillgivne

Son

Jag har hunnit till Lesson 7 nu i min builders course. Den artar sig till att bli mycket värdefull för mig. Tack för boken!! Hedvig har ökat sin ”besättning”. Hon har nu 30 höns o. kycklingar samt 2 gåsungar.

[Brevhuvud] The Olympic Club San Francisco

June 7, 1928

Kära Rose!

Har icke hört ett ord från Dig sedan avskedet. Hur må Ni alla? Hur trivs Du?

På mina advocaters anrådan och tack vare det faktum att jag var fullkomligt pank så tog jag ett compromiss av 2.500 varav 1.200 till advocaterna.

Jag packade in böckerna och silvret i en liten låda, det snygga ”kinat” i slaskhinken som jag tvättat med hett sodavatten innan.

Dessa jämte ”couchen” och hyllan stå hos Jonsons. Nu skall jag betala av det nödvändigaste och sätta igång och förtjäna pengar. Det lilla jag fick var ju i alla fall gudasänt och hoppas jag att jag använder det till det bästa.

Naturligtvis saknar jag Dig och barna ohyggligt men nu måste jag visa mig själv att jag kan vinna en ställning god nog att ta hand om oss alla så att alla penningbekymmer besläktade conflicter kunna uteslutas.

Så skriv snart, lilla Rose; jag återvänder snarast till Hollywood men måste kanske stanna i morgon och övermorgon för mästerskapet i vattenpolo -- H.A.C. mot Olympic.

Bäst av allt till Dig och barna. Tillgivet

Sven

Hjärtlig hälsning till Anette och Frithiof och uncles´.

(Fredag)

Dearest!

Do you wish to torment me, keep me worried? Or, why this silence. Even now, I do not know whether you and the babies have arrived safely to Denver. Don´t you understand that our separation is perhaps harder for me than for you?

Now, please write, so that I will be relieved of the suspense that I am in. Certainly that is no stimulance to cheerful efforts and a clear mind when all the time I am wondering: ”How is Rose, Ann, Gunnar and Dolly?”

Please Dear, write immediately and tell me about everything; how everything about you is and wether you like it tolerably where you are now.

Also, you might acknowledge the receipt of the money. It was not very much but should help matters along for a little while.

My address is 855 North Alta Vista Ave, Hollywood, Calif.

After you have properly responded to this letter I will attempt to give you an idea about what is happening to me.

Med innerlig hälsning till Dig och barnen och släktingarna. Tillgivnast

Sven

(Söndag)

Dearest Rose!

Finally, a few lines from you. I am glad to learn that you like it over there, that you, Gunnar and Ann are well. I am sorry to learn that Fred is in that bad shape, and that little Dolly does not seem to do so well. Yes, by all means bring her to a doctor and take good care.

About yourself and the money, you must use your own judgment. Your health is a most important thing and I am sure that anything you can do to improve upon it will win my approval. You know, dear, that the little money I got is not very much and, of course, I am using my best of judgment to utilize this respite from worry to improve my future earning capacity.

I packed up the china, the silver, books but let go of most of the cooking utensiles etc. I am sure that everything that you value has been saved.

Frankly, perhaps disappointing to you I have not seen Anna and she did not look me up. So she did not get any of those things, perhaps, that you wanted for her, but did I get a few dollars in the sale of those things which helped me in my trip to San Francisco. As a matter of fact I am not paying anybody unless I am badly pressed, I certainly cannot take a chance to get broke again. I know to well that I have to help myself. At the present I have a couple of plans that I want to try out. I do not care to reveal the nature of them. Somehow, talk withers action.

A final admonition. Please write often and let me know how things are with all of you. I certainly was desperately worried in weak moments about you all not even knowing that you had arrived safely to Denver. Truly, mu faith in God and his protection of us all helps greatly. Yet, I am not always as strong as I would like to be. So, remember the happiness of you and the babes are closest to my heart and therefor, assure me in this time that things are reasonably well and cheerful with you all.

In a couple of weeks time my mind will be made up and then I will let you know more definitely what I am going to do. So,don´t worry and be patient and all things will be just right, I am going to see Anna tomorrow and pay up.

Best love to you all.

Sven

June 29, 1928

Dearest Rose:

Ever so much thanks for your last, sweet letter. That is the kind I need to do my best, yes, to do at all. Truly, it is the spirit, to trust in God and in each other, to encourage, to be sweet to each other in spite of facts, errors.

We lost the water polo game to Olympic club. It seems that I played a creditable game. Mrs B. had her package sent to her. Mrs Gotberg received the things for her. I pay $37.50 for apartment including gas, electricity and telephone service. Anna has not received her money as yet.

”A Queen in Quest of a Kingdom” [”Drottning Kristina” -- för Garbo] has been added to, cut down in expensive scenes and in general should make better moving picture material. I have worked a few days in the pictures. I am busy arranging a sales campaign for Kinberg´s exercising machine -- Kim -- which has been quite a bit improved. I am to start to work over your stories immediately.

Visited Fredholms in California St. Berkeley. Ann-Marie is sweeter and better looking; so is Richard; their new baby a bouncing, smiling boy. Ann-Marie claims she wrote you some time in early May, I believe. Best of regards from them.

I am glad to hear you are taking good care of yourself and Vera (approved) is improving. Missing you all terribly. Affection (...)

Sven

Nya Eriksberg den 21 juni 1928

Kära min gosse!

Tiden går och ej ett ord har jag hört från dig! (Ditt sista brev, i min ägo är nu 4 månader gammalt). Och som förhållandet beträffande Rose är något liknande (5 mån.) så känns det riktigt kusligt. Antagligen är denna känsla av övergivenhet förstärkt av mina egna förhållanden här.

I will put it down in english in case of accident if some one is spying and read my letters.

The actual fact is, that I am no longer thriving here in the Home since the beginning of the new regime, after the departure of Fr.A-k. The new ”Lady of the House” is extremely nervous and suspectful -- she cant tolerate the least critic of any kind and ”makes a small grain to a mountain”. She has now lately accused me for the Directory to be the chief and leader of some pensioneers,a league of them discontent with her rule, and have been disgraced by getting a caution from the Governor General. The whole matter is only rubbish and mere lies, but the Count L. believes in her -- probably because she belongs to the nobility. My great interest of our formerly good and peaceful Home is now gone. And I wish many a time I was dead.

Du förstår kanske nu att jag behöver allt vad jag kan få i form av tröst och stöd, för att undvika att brytas ned, och att jag under dessa förhållanden känner det dubbelt tomt, då det dröjer så här länge mellan breven från min ende son.

Jag har nu efter nära 4 månaders kur med Rejuvenatorn blivit något litet bättre i mina händer och fötter. Någon nytta har den alltså gjort.

För varje brev jag skrivit till dig har jag talat om de underliga klimatoriska och meteorologiska förhållanden som nu under några år rått hos oss. Och de tyckas bliva allt mer och mer anmärkningsvärda.-- Under månaderna Jan. Mars och halva April hade vi ingen kyla (-4 gr till +6 gr) med stark tjocka vid plustemp. och ringa nederbörd, och i slutet av april fick vi en ”värmebölja” och hade ända till 17 gr i skuggan en dag. Sedan blev det slut med ”sommmaren”, tjockan återkom, men blott ringa vårregn i maj, högsta temp. blott 11 gr och nu i juni har det varit så kallt, att det på över 200 år (1722) ej varit så låg medeltemp. den månaden i vårt land. Utsikterna äro f.n. därför -- missväxt.

Med lysande festligheter har Gustaf V 70årsdag här firats, och jag sänder dig ett ex. av ”Veckojurnalen” härom. Även jag fick vara med på ett hörn, ehuru det låter underligt. Föreningen 1858 års män, som jag tillhör, har H.M.Konungen som förste medlem och Beskyddare, och vi bruka ha högtidsdagen på hans födelsedag den 16 juni. I år firade vi den dagen förut, på grund av de offentliga festligheterna, som vår ordförande, Amiral Dyrssen, måste deltaga i. Och som vi firade Föreningens 20åriga tillvaro blev det en flott middag på Hasselbacken, till vilken vännen Joh.Olsson (i Olsson och Rosenlund) bjöd mig på.

Dagen därpå, dvs. den 16de kl. 12 middag, fingo vi äran att uppvakta H.M.Konungen på Slottet, framföra våra lyckönskningar och samtliga av oss ”skaka tass” med honom. Det var första och naturligtvis även sista gången jag deltagit i en sådan lysande samling av allt vad landet äger i den vägen. Sedan var jag och Erdtmans ute ett slag och besåg den ståtliga kavalkaden på väg till Hästgardet. Dagen har f.ö. firats av svenskarne på många ställen i världen och undras mig om den förflöt obemärkt hos er kanadensare (jag menar Kanada-svenskar).

Nen är nu -- underligt nog -- fullt återställd efter sin svåra sjukdom (sömnsjukan) och har nu på sommaren fått litet vikariatarbete i sitt yrke. Adlers äro alla friska och bo under sommaren på Rö, som i fjol. De hälsa dig hjärtligt. (...)

Obs! Bratten har fått nog av svenska folkets kritik och lämnar nu Spritcentralen och Systemet för att bosätta sig i Paris som direktör och ordförande för S.K.F. franska concern! Skriv snart till din trofaste

Fader Bill

1064 Clarkson St. Denver Colorado.

Denver June 22 -28

Tag fram karta och adressbok. Nu har Rose flyttat igen.

Kära Far! --

Enligt min notering skulle jag ej ha skrivit till dig sedan i mitten av februari. Kan det verkligen vara riktigt -- eller har jag glömt anteckna sist jag skrev till dig? Ja, jag ser här i ditt brev (påskafton) att mitt sista var av 10 mars. Över tre månader sedan! Snälla Far, det är ej mitt fel, det är tiden, som flyger iväg för fort!

I maj erhöll jag brev från Svens bror och svägerska i Denver med förslag att jag och barnen skulle komma och bo hos dem till Sven ”kom på fötter” igen. Det blev naturligtvis ett funderande och rådgörande med resultat att jag lämnade Hollywood den 27 maj.

Resan tog 48 timmar, så jag var ganska så utmattad, när jag kom fram. De tre små barnen och mitt dåliga ben att taga reda på ensam! Lyckligt nog träffade jag vänliga människor på resan. En dam hjälpte mig andra dagen med att bada babyn osv. Alla i samma vagn berömde mina barn alldeles väldigt för att de voro så snälla och väluppfostrade -- och så rena och snygga under hela resan. Så det var riktigt uppmuntrande att höra.

Frithiof (Svens bror, 3 år äldre än Sven) och Annette (hans amerikanska fru) äga ett hus här i Denver. Det är tre lägenheter. Halva huset är uppdelat i två apartment, vilka äro uthyrda. Andra halvan är deras egen bostad, fyra sovrum (och bad) på övre våningen, två stora rum och köksavdelning på nedre.

Frithiof Sundstrom 1893-1969

Småflickorna och jag sova på ”nedre botten” på en ”sleeping-porch”. Det är härligt att sova ”ute”. Luften är härlig här, så mycket högre altitud än L.A. Vi ha ju Klippiga Bergen alldeles inpå oss.—

I Denver. Annette spelar piano

De ha ett par av sovrummen uthyrda också. Annette ärvde huset efter sina föräldrar [som ärvt efter ”Buffalo Bill” -- moderns bror] och Frithiof och A. köpte nya möbler och reparerade och flytta in ungefär ett halvt år sedan. Nu försöka de få så mycket inkomst från huset som möjligt för att betala möblerna och andra omkostnader. Barnen och jag bo hyresfritt förståss, men vi betala för hushållsutgifter.

Den 6 juni for Sven till San Francisco i och för rättegången angående hans stämning av sockerfabriken, som tog hans patent för tre och ett halvt år sedan. Det blev kompromiss, och sockerbolaget betalade Sven omkr. $1.000. Det var en god hjälp i vår förfärliga knipa. Den anställning Sven hade med $150 pr månad och komission (allt på undertecknat kontrakt och $200 betalda för att binda kontraktet) varade tre veckor!! Det är typiskt Los Angeles. Där existerar ej ”fast anställning” eller något säkert.

Ja, vad hände ej till Frithiof, förresten. Han hade en anställning han trodde vara ”for life” med ett mycket stort bolag. Trodde sig vara ”settled for life”. Men nu händer det sig, att Frithiof är ”war veteran”, var i U.S.A. Marines under kriget och blev skadad, så att han aldrig kan bli fullt återställd (ryggen!) Då han varit i bolagets tjänst ett år, upptäckte de att han var ”disabled soldier” -- och avskedade honom genast! Fast hans skada på intet sätt inverkar på hans förmåga som affärsman. Men så är det nu här i U.S.A. Den som ej har fullkomlig fysik eller ett fett bank-konto skall trampas på och skuffas ned ned.--

Annars tycker jag det är härligt att få ombyte av luft -- av männniskor och naturomgivning. Här är så underbart grönt och träd, träd, träd. Riktiga träd med saftiga gröna löv! Inte halvdöda palmer och torra eucalyptus och dammiga ”evergreens”. Denna djupgröna, saftiga, skuggiga grönska är en välsignad vila för ögat. Husen äro mestadels rött tegel. Ej de bländande vita stuccobungalows, som gav en huvudvärk, även om de voro vackra.

Frithiof och Annette äro förfärligt goda och rara mot mig och barnen. Tack vare deras omsorg har jag nu fått en ny ”brace”. Först en genomgående läkarundersökning. Doktorn sade genast: ny brace. Den gamla hade redan förtärt flera muskelgrupper genom tryck. Ja, den var förfärlig att släpa på. Nu kan jag ej genast gå med den nya bracen, då jag är helt ovan att gå rakt utan att svänga överkroppen från sida till sida och stödja handen mot benet. Får ha kryckor för en vecka eller så till jag lär att gå på nytt. Men nu kan jag undvika att bli sned i ryggen, vilket den gamla bracen var på väg att åstadkomma. Jag återfår aldrig full rörelseförmåga -- med mindre ett mirakel sker. Min fot måste opereras. Hjärtl. hälsn. till alla

Rose.

P.S. Innerligt tack för din sista bok, som jag ännu ej läst helt och hållet ity att alla som ser den snappar åt sig den.

P.S.II. Sven håller på och gör ett biodrama av ”En Sannsaga” i ”Verklighetsbilder”. Du misstycker väl ej? Om resultatet blir gott!

Rose tillgångar juni $ 300

Utgifter i juni: Utgifter i juli:

Skor..............$ 13 Hyra $ 50

Skor Gunnar $ 4 Betalt Anna K.$ 60

Hyra..............$ 50

Dr..................$ 5

Kläder...........$ 31

”Brace”.........$ 50

Taxi...............$ 2

Summa..........$ 155 Summa ............$ 110

July 5, 1928.

Dearest Rose:

Yesterday was the 4th of July. I had a great workout at the beach; afterwards a long swim. Felt fine. The afternoon and evening I spent with Bobergs´, Gogge and Enhorning; A calm and pleasent day.

Sven 31 år – stillbild från Hollywood

To-day I was on an interview with the Fairbanks Company. I almost killed one so called fencing master; had a close up test and a still taken. Oscar Borg, the artist and artdirector, has promised to take my stills (they are now being prepared by Witzels, I will send you the series as soon as ready) to the production manager of the new Viking picture to be shot by Technicolor and Tec-Art. Another chance. I told you before you left that I was going to give myself a chance in the movies this season. Why kick about it now when it was allright before. Wish me luck, instead, dearest, and perhaps, or very probably, rather, I will do well.

I am training hard very day with swimming, fencing, wrestling and boxing etc. That´s the sort of thing that makes a hit in Hollywood if you are really good at it and your personality reflects this happy activity. With recognition comes money; and I believe I am gradually succeeding in convincing people that I am very real; and not just a lazy dreamer.

”A Queen in Quest of a Kingdom” har lämnats in till Great Garbo. I hope she likes it. Some personal interest is necessary to get it over as it is going to be a big and expensive production. No doubt the story is good; I will send you a revised copy with the stills. Possibly, then, I will also have Carl Seawall´s little story worked out. That one is going to be quite a small and inexpensive affair.

Bill Swansson – Hollywood

I wish I was with you all but .. Shall I cry the writing paper all wet or don´t you realize the empty space you and the children have left. Hence, I must not think to much about you, dream, but have to fill all my moments with intense activity. Do you blame me not writing every day. Don´t you see what I am trying to do most intensively. Come on, be a good sport now, dearest, and write me cheerful, happy letters; and trust the future to God.

Frithiof wrote me a letter that did my heart a lot of good. A little love and confidense! A million times more worth than all the sighs and tears of all the Universe. Let´s go. Best of Love to you all.Tillgivnast

Sven

Monday, July 13.,1928.

Dearest Rose:

Finally received a letter. When you described all you have to do [hushållsarbete för släktingarna] I understand why I so seldom hear from you; but I too am busy although you maynot believe it.

I am just home from work filthy and tired so this will only be a couple of lines. However, I want to tell you again that I probably miss you a great deal more than you do me if there be any difference. In regard too us being separated I have no intentions of awaiting a year. I hope to spend the Christmas with you all and from then steer to some very definite location and purpose. Let´s really think so, and forward!

I am sorry to learn about the babies´ sickness but it is terribly hot here in Hollywood too, so that the temperature effect would have probably been the same.

It seems that my fencing has made impression with Fairbanks; and I have heard that I am to be on contract, It would be a good break. I went to the chemical interview and have not heard anything since. Love a plenty.

Sven

July 14, 1928

Dearest Rose:

Received your telegram. Put in my application requesting a salary of $400 a month, least acceptable $300 a month. This on Mr Harth´s proposition. Do not place certainty on this proposition. You know, God disposes -- for the best.

I sent a box with books and the garbage can with our silver and china to you. Better have it all in one place saving moving to often

Do you recognize that whenever I have been set on doing something others think perfectly crazy, that usually something good, real good comes out of it. Well, I have a quite ”Crazy” plan to put thru in case all other prospects do not come out as hoped for; a plan which I firmly believe will make me myself, free from all morbid habits of thought and action. Do not expect the immediate result reflected upon you, but please give me your support although I do not feel like communicating my plan to anybody. It may seem too crazy, and yet, I believe it is the sanest thing I ever thought of except marrying you, of course.

Trust and love -- that´s the girl. If you give me plenty of it I can only win. Please keep it up and do not judge or condemn me.

The sailor story of Seawall and myself I handen in the other day to Oscar Borg; he liked it very much and is going to personally recommend it to Technicolor -- the Company that is going to make the Leif Ericson Viking Story for which he is art director.

Fairbanks has not got started yet, so it is still uncertain in that direction. My present growth of double goatee and moustache of that period should be a great help to get on the stock which means about $75 or better a week for 3 to 8 months.

Be it now chemistry, writing, acting or any other activity, I am sure that happiness is ahead in not to distant a future. Lots of love to all of you.Tillgivnast

Sven

July 16, 1928

Dearest Rose:

Nothing much of interest has happened the last few days. However, it is manifest that Providence is at work from some indications.

It is terrible hot, these days. Even to hot to go to the beach. The sun is just scorching, it seems. Nights I mostly enjoy on the veranda on Boberg´s little house where I and Enhorning are frequent visitors. The cool of the evening is so lovely, beautiful, yet, it is lonesome. So, let´s hope for rapid financial succes to the extent of liberty of wants in things material. Good Night, Dear, and God bless you all. Tillgivnast

Sven

Dear Rose:

I had hoped by this time to have a contract with Fairbanks for a half year to come. However,it was apparently not in the cards and I have to be satisfied to start working next Thursday with a day-check of $10. It is going to be quite a run and immediatly after the court sequence (the first one) a lot of fencing is coming up and by that time I am promised a contract. I am consoled with the idea of not working on a contract to start with as with overtime and Sundays I will probably make better money.

Kinberg of the American Can Co. has been in Los Angeles for three weeks. We have spent many pleasant hours together. I count on him as a real friend. He has promised to do everything in his power to get me a good research position either with the American Can Co. here, in S.F. or Chicago or with the canners. I trust that he will succeed soon as this game of the pictures certainly is a heartbreaking one and I would hate to see myself one of the broken ones.

I may mention that I am extremly sorry that I have not been in position to send any money. With my first paychecks however, I want to keep a steady flow of currency going to you, and certainly, I am not spending a cent more than necessary. Be it that anything comes up chemically, or that the contract as a fencer materializes, as soon as anything firm of some duration is coming up I will have you and the children join me. I have met some charming people lately which have helped to keep me from feeling too lonesome; but I have hours of lonesome misery just the same and with my worry of you it is still worse.

So, I may be all wrong not being strong enough to keep the most cheerful disposition but I am doing my best and, I know, that if you truly will support me and not be disgruntled by little details, things will come out in a much better shape than perhaps we dare hope for.

Last do not feel that I don´t care unless you feel that you don´t yourself. I certainly can´t do more than my best and even if that best of mine should be short of the desirable you got to stick by me smilingly and encouragingly. It is like a beginner in the front of the camera; if the director is indifferent or distrustful the beginner has no chance; if the director says that´s fine; next time try to do a little better, than the beginner will soon be an accomplished actor. So, give me a boost, dear, and let me feel that no matter what, you are backing me up.

Best love to all of you! [Sven]

New Westminster B.C. 16 juli 1928.

Kära min Far!

Du skall ha hjärtligt tack för dina brev (...) Efter att i Maj ha gjort färdigt ”subcontracten” i kompani med min snickarpartner skildes våra vägar tills vidare. Han för att utföra arbeten vid uppsättandet av två frakthissar vid hamnen, jag för att bygga en tillökning till en villa. Då jag var färdig med denna erhöll jag jobb vid nya skolan här (...). Contractorn höll emellertid 18 man för denna 4 salars byggnad, så det tövade ej mer än 14 dagar förrän stommen var uppe, och en hel del carpenters, däribland jag, fingo gå igen.

Byggnaden var dock ej så liten 100x64 fot, men här smälla vi upp en sådan, skalet förstås, på 14 dagar. Du må veta, att det bygges ej så solidt här som i Sverige. Alla byggnader under 3 våningar göras medelst ”fraiming”. Det är 1 3/4x3 1/2 (kallas 2x4 här) sättas med 16 tum mellanrum, stående virke, som stomme för väggarna. På detta spikas 3/4 tum bräder (kallas 1 tum här, sic) utvändigt. Efter detta klädes väggarna ut och invändigt med 1/4 tum tjock laths, samt ”plastras”, det är: smeta gips på dem. Det hela ser rätt så bra ut, när det är färdigt, isynnerhet då exteriören är i ”stucco”, vilket ger intryck av spritputsade tegelfacader. Men construktionen är tusan så ”cheap” och rucklig. Ungefär som man i Sverige uppför en temporär utställningspaviljong. Ur brandsynpunkt är den alldeles förkastlig. Sämre än våra trähus hemma med sina solida plankvägar.

Underligt nog brinna husen här ej så ofta, men skulle elden komma lös i de tätt bebyggda distrikten strök hela rabbet med i ett. Då jag slutat vid skolhusbygget vände jag tillbaka till villatillbyggnaden, där jag just i torsdags avslutat inredningsarbeten.

Obeskrivligt roligt var att höra, att det lyckats dig så pass bra med att ”få ut” Loggboken. Det är den också värd! Jag njuter av att läsa den!

Tack för alla tidningsurklippen, och först och främst för det om de 70-åriga sjökaptenerna! Det skall för mig i all min tid bli ett kärt minne. ”That was a gallant thing!” Du ser sablar i mej så ung ut, så man förvånas. Jag tog fram porträttet från din 50årsdag och frapperas av likheten. Se själv och döm, om du ej tänkt därpå. Jag är mäkta stolt över min Farsgubbe, det kan jag försäkra!

Du omtalar att Wille Aspengren skall komma som pensionär. Hoppas att detta skall giva dig mer förströelse, då ni ju ha många gemensamma minnen att tala om. Hur har Wilma fått det ordnat för sig då? (...)

Ditt brev av 21/6: Det var tråkigt höra, att du ej längre trivs i dina förhållanden. Jag har den största sympati för dina känslor och förstår så väl, hur du skall känna det. Naturligtvis är det hela blott en bagatell, som förstorats av vederbörande. That she complained to the superior officials is no wonder. That only shows you she´s not fit to manage the Home.

Hoppas nu att du kan slå bort tankarna på saken så mycket som möjligt och ”ta livet lätt, på alla vis och sätt”, fastän det är svårt ibland. (...) Vad sägs om Nobiles Nordpolsexpedition och allt den fört med sig. Synd att Malmgren skulle dö, när de nu fått fatt i hans följeslagare. (...)

Som ett apropos till, hur egendomsvärden stigit i Vancouver kan jag omtala, att en druggist S.L.Howe år 1898 för 13.250:- köpte en tomt 75x120 fot och nyligen sålt den för -- $1.000.000. Vad sägs?

Ber dig framföra mina hälsningar till alla syskonen och själv vare du innerligen hälsad av din tillgivne son

Butt

(...)

Nya Eriksberg den 21 juli 1928

Käraste Rosabiten!

Äntligen har jag bekommit det brev jag så länge har väntat på (av den 22/6). Det var i sanning viktiga meddelanden i detsamma på både gott och ont.

Underrättelsen om dina genomgångna lidanden utan möjlighet till att få hjälp och din invaliditet för livet som en följd av detta eller vanvården, är hjärtskärande. Man är ju i detta fallet nu maktlös och får därför anse det som en Guds lycka, att Svens broderfamilj kunnat ingripa på sätt den gjort. Mitt hopp står i detta som i allt annat till Herrens hjälp, så att du trots din infermitet ej skall bliva en onyttig människa. Din mångsidiga begåvning måste kunna göras fruktbringande på något område, resonerar jag. Du kan både rita och sy som en expert, och mina tankar falla på vår f.d. Prinsessa Maria, som i Paris slog sig fram genom dessa sina talanger. (Naturligtvis haltar en jämförelse er emellan, då hon hade fördelen av att vara född furstinna.) En ljusstråle är det likvisst -- om den sedan förebådar en verklighet, står i vida fältet.

Det gläder mig, att du synes nöjd med förflyttningen till Denver även med avseende å klimatet. Det är nog så att södra Calif. ej passar så bra för oss nordbor i längden. Det är allmännna omdömet. (I det fallet har nog Herbert kommit på en lämpligare plats.) Innerligt gläder det mig att höra, att du har sådan glädje av dina barn och deras ”behavior”. Deras uppförande och naturell är av stor betydelse i ett fall som ditt, och måtte du alltid få glädje av dem, även då de vuxit upp.

Du skriver ingenting om vad Sven har för sig numera -- om han återigen släppt kemien för dagakarlssysslor -- om han söker komma efter till Colorado osv. Äro ni ännu svenska medborgare? Eller blivit amerikanska? Kan din svägerska någon svenska? Och på vilken bildningsgrad står hon?

Det du berättar om din svågers iråkade situation genom krigsinvaliditeten är ju typiskt för amerikansk rättsuppfattning -- efter våra begrepp alldeles upprörande.

När du får möjlighet, så sänd mig någonting i bild från din nya vistelseort.

Här ha vi alltfortfarande en bedrövlig ”sommar”. Nordpolens isar tyckas ge påminnelser i år på flera sätt. Som du kanske vet, har vår unge och framstående meterolog: Dr Finn Malmgren offrat sitt liv efter ”Italias” undergång norr om Spetsbergen och att den svenska räddningsexpeditionen visat världen vad våra flygare duga till. Det har varit spännande dagar i över en månads tid -- för både oss och den övriga världen och är ej slut ännu, ty Amundsen med kamrater såväl som sju italienares öde är ännu ovissa, men antagligen även borta. --

General Nobile har gjort ett grundligt fiasco som polarforskare och hans äregirighet har dragit ner hans lands prestige betydligt. Vad skulle italienare vid nordpolen att göra? Där skandinavierna äro mest hemtama och amerikanerna därnäst. Jo de skulle fira årsdagen av Italiens inträde i världskriget med att släppa ner en italiensk flagga på nordpolen (för andra gången) och det var så brått så brått för att hinna dit, att man ignorerade Malmgrens varningar och avrådanden att bege sig av den dagen. -- Malmgrens stackars mor bor ej så långt ifrån oss här (i villasamhället Äppelviken).

Jag såg ”Italia” då den på väg till Spetsbergen passerade över Stockholm och kretsande över Äppelviken nedsläppte en hälsning till fru Malmgren från sonen, som hon aldrig mer skulle återse. Jag kände själv den nu världsberömde 33-åringen, ty han tillhörde Travellers Club, där han för ej så länge sedan höll ett föredrag om sin förra färd med Amundsen och Nobile med luftskeppet ”Norge” till Nordpolen.

Vad min hälsa beträffar är den ungefär likadan; ögonen eller se-ögat rättare sagt, går sakta nerför och gikten vill ej ge med sig så lätt. Jag har haft tråkigheter här på Hemmet sedan den nya regimen kom till i höstas och detta har gjort mina nerver skada --

Från Herbert hade jag nyligen brev. Han är den ende av oss som f.n. i livets kryssande ”ligger högt upp i vinden”. Lyckas han, så är han det värd, enligt min mening. Vid det här laget håller han på att avsluta sin ”byggmästarekurs”, varefter han, med eller utan sin engelska kompanion, torde våga sig på större byggnadsföretag i den raskt tillväxande Vancouver. Vi stå i rätt god kontakt med varandra med ”utklipp” till ömsesidig nytta och nöje.

Sigurd E. debuterade i går på ”Rolfs revy” med en av honom komponerad tablå ”Tre Kolare”. Jag och Nen voro där på fribiljett. Någon stormande succé blev det ej, men utförandet kanske blir bättre när de bli varma i kläderna. Nen har då och då vikariat nu under sommaren på Sabbatsberg samt ett par patienter i veckan privat. Ekonomien fortfarande genomusel och barnen äro hos Adlers ”på grönbete” liksom i fjol. Nils Folke har legat på tjänstgöring här i Stockholm i över en månad, men har ännu ej uppsökt mig!! Både han och Maggie äro fientligt stämda mot mig, och anledningen är för mig en gåta.--

Ja, det var roligt att höra, att min bok slagit an även på amerikanska sidan. F.n. är det alldeles död säsong för den, då ”alla människor” äro på semester och oanträffbara. Hoppas att få mera fart i höst, så att jag får den slutsåld.

Detta är nu allt vad jag har att f.t. skriva om. (...) din trofaste

Fader Bill

Skriv snart! Säg mig om du önskar att jag skall skriva till svåger (kallar han sig även Svantesson?) och tacka dem, då skall jag göra detta.

”Berget” den 24 juli 1928

Käraste min gosse!

Hjärtinnerlig tack för ditt äntligen ankomna brev av den 29/5. (...) Det framgår av ditt brev, att du har din engelska vän till ”partner” i de större arbeten du haft. Det verkar så främmande för mig att du ej ens omtalar hans namn, var han kommer ifrån och andra detaljer, som vi enligt svenskt begrepp anse helt naturliga och av intresse att meddela, far och son emellan. Kanske att du godhetsfullt vill tillmötesgå mig härutinnan, ehuru jag medger att det ej är av någon vikt naturligtvis.(...)

Skall man lyckas i ett anglosaxiskt land, så får man börja i rätt ända (...) Dock vill jag påpeka att du hade en stor fördel, utan vilken du nog ej hunnit dit du nu kommit, nämligen en liten smula kontanter.

Och jag kan t.o.m. säga det, att utan ett litet ”rörelsekapital” kommer man ingen vart någonstans, vare sig man kan det eller det. Just detta, som du gjort, att skaffa dig en fast ”operationsbas” innan medlen voro uppätna under arbetssökandet, riktar in framtidsmöjligheterna på rätt spår.

Jag hoppas att du håller huvudet kallt, räknar och kalkylerar försiktigt även om (för ovanlighetens skull) en fläkt av medgång och god förtjänst skulle någon gång gynna dig. Genom dina upplevelsers skiftande detaljer och summariska resultat bör du nu kunna vara kompetent att behärska de där omogna ”schåserna” från din första tid som egen här hemma och snarare vara misstänksam och på din vakt, om något skulle helt oförmodat ”ramla ner” på dig. (Någon särskild orsak att nu framhålla detta har jag ju ej -- det är emellertid ett ord från din gamle beprövade fader, som det vore mig kärt om du beaktade.)

Din anmärkning om att engelsmänen ge förmånsrätt åt sina egna landsmän känner jag igen från Australasia. Den korta tid jag ”sökte job” i N.Z. (innan jag kom på the gum-trade) kallade jag mig Seaton och var scotsman. Det roade mig mycket att dupera dem, då jag såg vilka förmåner som bestods mig på en grund att jag var ”a country-man” och det roade mig även att de aldrig upptäckte något ”hak” på dialekten.

På gumfälten var det mera internationellt samliv, där träffade jag på flera svenskar, där var man sin egen ”boss” och då blev jag ”svensk” ett slag igen. Intressant var det emellertid att öva upp sin språkliga intelligens och få den ”prövad och godkänd” på så sätt. Något enastående anser jag ej detta vara, ty skottarne ha nästan mera av vårt blod i sig än vad de ha gemensamt med engländarne. De skandinaver som tala perfekt engelska tagas därför rätt ofta för skottar, som jag vet.

Angående förhållandena här hemma, så är situationen på Hemmet för mig ännu oförändrad. Jag vet ingenting ännu så länge alla ”vederbörande” ha sommarferier och äro bortresta. Återkommer därför därom längre fram.

En ny obehaglighet har emellertid tillstött helt nyligen. Karl Ekegrén har blivit rubbad igen sedan han varit ”ute” ett år. Han har hyrt en dublett på fem år i ett nytt elegant hotell ”Plaza” vid Stureplan, har strött pengar omkring sig, skrivit på växlar som protesterade regna över honom. Och till råga på allt har han genom Jönköpingsbyrån uppvaktat sina intimaste vänner med penningutprässningsförsök med löjliga fordringsbevis. Jag har fått ett ”krav” på mig å 2.500 kronor! för aktier i ett rederibolag Windor (ett av de Östermanska kristidsbolagen). Hans pengar äro nu de facto slut, hans hustru No:2 söker skillsmässa, karlen måste sättas i konkurs och interneras på någon anstalt -- och i allt det eländet är det jag och Tönnes Algren, som varit familjen E. intimaste vänner, och nu på gamla dar (T.A. är fyllda 80 år!) får obehag och besvär på halsen.

Det tyckes således som om mitt resoluta steg, för att få komma ur vägen för livsstormarnes bollande med mitt öde, då jag trädde in inom T.O. klostermurar, båtat mig föga. Jag nås där ändå och prässas flat --

Sigurd Erdtman fyllde i söndags 40 år -- tänk 40 år och ”utan apparanser”! Han har skrivit text och musik till en liten tablå som nu går på Rolfs Revy och i vilken han själv uppträder ett par veckor fram. Det är hans största kraftyttring sedan jag lärde känna honom, stundens barn. -- Stackars Nen. -- Adlers må bra ute på landet.

Från Rose har du väl hört? Hon har jämte barnen av barmhärtighet blivit omhändertagen av Svens bror i Denver, Colorado, och flyttade dit i Juni. Hon är nu viss om att förbli krympling för livet.(...) Hon kan aldrig mer ta upp sitt yrke, utan får ägna sig åt något nytt -- vad hon med sina talanger kan komma i tillfälle till.

Här är väderlek och klimat alldeles abnormt, fortfarande kallt och höstlikt. Turistströmmen blev ej så stark därför som man hoppats på.

Om ”Italias” fiasco vid nordpolen och om min personligen bekanta, Sveriges hjälte: Finn Malmgren och alla med Nobileskandalen sammanhörande items skall jag återkomma i nästa brev, då det blivit mera uttrett.

I hopp om att Du har hälsan såväl som ock Hedvig sänder jag eder båda mina hälsningar Trofaste

Fader Bill

New Westminster 29 Juli 1928

Kära Fader Bill!

Nu skall jag skriva innan jag erh. brev från dig för att i någon mån göra bot för min underlåtenhet förut.

Vi ha under en veckas tid våndats under en värmebölja här, men har nu kommit kyligare väder. I Vanc. rör sig dock ej termometern mellan sådana extrema punkter, som i Prärieprovinserna och östra U.S. Här var således högst 86.4 ° Fahrenheit, medan det i de ovan omnämnda landsändarna var 110° och 116°. Den lägsta temperatur, som någonsin erfarits i Vanc. är 8° under ”Zero”, då på Prärien den faller till 50° à 60°. Så du ser, att det är ett rätt måttligt klimat vi ha här. Som väl är, ty människan tycker ju varken om stark hetta eller stark kyla.

Jag är nu anställd hos en mindre kontraktor, som uppför småhus. Vi ha snart färdigt ett 4 rums och skall därefter bygga ett annat på tomten bredvid. Han driver sin affär precis som jag tänker börja så jag är glad, att jag är i tillfälle studera ”businessen” från flera synvinklar.

(...) Vad Canada behöver f.n. är endast folk, som ta´ upp land, bryta och uppodla det, men landet är ännu för ungt för att kunna ge anställning åt flera ”yrkesmän”. Goda starka jordbrukarsöner, som äro beredda på att slita mycket ont, må komma hit, de ha en framtid för sig, men andra vanliga dödliga göra bäst i att stanna hemma. Ty här är ”ingen härlighet” om man ej kan arbeta både med huvud och armar.

Hoppas du mår bra och ej vantrives allt för mycket. Gratulerar till ”Pelle-dagen”, vilket jag glömde i förra brevet! Kära hälsningar från Din tillgifne

Son

Denver, Aug 2.1928.

Kära Far;--

Det är nu månader sedan jag hörde något från någon där hemma. Det känns förfärligt tomt och jag undrar så hur allt står till. Den enda hälsningen var Vecko Yournalens Midsommarnummer, som var mycket trevlig att få. Men den innehöll ju inget om de mina därhemma så den hungern blev ej stillad.

Är fortfarande i Denver hos svåger och svägerska Svantesson. Sven är ännu kvar i Hollywood och försöker komma på fötter. Jag tycker allt ibland att Gud prövar oss bra nog hårt -- men ha vi endast tålamod och tillit kommer allt att bli ljust och lyckligt igen. Barnen äro friska och pigga och mycket omtyckta av alla som råkar dem. Gunnar är långt före sina år (3) i så väl intelligens som fysisk utveckling, Ann-Kersti är ett ovanligt vackert barn och kniper allas hjärtan genom sin charm. Lilla Vera (”Dolly”) är nu snart fem månader gammal (minsann, hon är det just på dagen). Hon var ej så stark när vi först kommo hit, men efter tre veckors vistelse på barnsjukhuset började hon växa och bli fet, och är nu 1/2 kg. övervikt. Hon är den snällaste av alla mina snälla babies, skrattar och jollrar bara man ser på henne.

Ja, det ser allt ej ut som om jag kunde komma hem till din sjuttioårsdag, som jag drömde. Men nu planerar jag istället en trip hem nästa sommar. I fantasien kostar det ju inget, så jag kan resa så mycket jag vill. Innerligen

Rose

[Telegram]

Western Union 1928 Aug 5. Hollywood Calif.

Rose Svantesson 1064 Clarkson St. Denver Colorado

Thanks letters been very busy good prospects reunion soon love Sven

Sunday, August 5.

Dearest Rose:

Pardon me my lapses in writing you, but I am very busy. Friday I had another interview and screentest with Fairbanks. Also a costume try-out with Technicolor. In other words it seems as though things will break my way, finally, in the pictures.

As interesting as that may be, something else has been of great interest to me lately and, to-day I believe that I am on the treshold of lasting success. You remember perhaps the time I had when we lived on Edgecliff Ave with may ultra rational units etc. The trouble, then I now believe that I attempted to solve the confusion of natural scientific concepts by the means of these same concepts. In other words I did not succeed quite to step outside the vicious circle. I have been working passionately since back from San Francisco on the same issue and, as I said, with apparent success. Pardon me using this word apparent but, you know, a scientist has to be conservative in his statements.

As soon as something definitely develops in regard to money matters, position or such I will let you know. In the meantime, allow me to forget the sordid details so as to be able to use all energies to the development of the worth while. Love Yours affectionately and radically

Sven

Enclosing some of my sketches of fancy!

Dearest Rose:

Thank you for your little letter. Instead of signing yourself: ”The girl you married”, you should have signed yourself ”The girl you love”.

I am disappointed in Ritte and Annette. Sorry that I accepted their offer; but things were so uncertain; I thought it safer and better. That came from worrying about the to-morrow. Perhaps we will learn to stick by each other unquestioningly in the future.

I have been disappointed by the Fairbanks Co but am getting in demand by other studios as well so things look for the better. Just how to meet the immediate situation I do not know but on no account let them take away our children. There is a way out of this -- God will show it to us; in the meantime let us suffer patiently; I am sorry for the humiliation you are exposed to; but I feel it very, very keenly. I want you so soon as possible; I will find the way to get ourselves together, happily.

All my love to you, Dearest, and the children. And please be brave for the sake of that part of me that always is yours. Surely, you know, that I love you sincerely, deeply and that life without you would be empty, so empty. Affectionately yours

Sven

Stockholm den 25 Augusti 1928

Käraste Biten min!

Tusen tack för ditt kärkomna brev av den 2 denna månad! Att du nu på sommarsäsongen ej fått höra så ofta från de dina är ju förklarligt, om du tänker efter. Vad mig själv beträffar gäller dock ej det skälet, ty jag lever ju stadigt här året om. Emellertid har jag ej haft något att direkt andraga på en tid, då jag själv om somrarne är mer isolerad än den övriga delen av året.

Adlerska familjen kommer antagligen hem om en vecka, då skolorna ska börja. Folke har ej ens telefonerat till mig, ehuru han blott varit från staden under sin månadssemester. Nen trodde jag dock hade skrivit till dig. Nils Folke ligger ännu kvar i tjänstgöring här, men har endast träffat honom en gång, då Maggie var här för att konsultera läkare för sitt nervösa hjärta. Vi voro då tillsammans med Erdtmans ute på Djurgården och åt middag, vilket var ett riktigt evenemang för mig. Maggie är rätt klen till hälsan, synes det mig. Vi fingo emellertid tala litet enskilt med varandra, som väl var, ty hon har under åratal varit mycket ovänlig mot mig.

Jag bad henne skriva svar på brev jag sedan sänt henne, men hon måtte ha en panisk skräck för brevskrivning, ty ej heller nu har hon svarat.

I ditt sista brev skrev du intet om hur din hälsa är nu, om huru du klarar dig, om du kan syssla med något nytt för utkomsten osv. Allt detta, som bekymrar mitt fadershjärta, är jag lika okunnig om. Hoppas att de frågor jag i förra brevet skrev om blir besvarat i ditt nästa brev (som kanske nu är på väg).Visst har Gud prövat dig hårt -- det är jag den förste att medgiva -- men Han övergiver ej de sina -- var viss därpå!! Tappa ej din förtröstan till Honom, mitt älskade barn!

Ditt tålamod har hittills varit storartat, tyckes mig, och jag har -- liksom alla de dina här -- beundrat det. Oändligt gläder det mig att du har glädje av dina barn -- din enda tröst i bedrövelsen. Likaså gladde det mig, att du haft planer en gång på att få fira min 70 årsdag här hemma. Men vi få ju sällan såpass djärva planer förverkligade, då man ej har ekonomiskt fotfäste. Av allt det jag genom trycksvärtan här på så långt avstånd kunnat iakttaga, är det svårare för både dig och din man att få utkomst i U.S.A. än vad det skulle vara i hemlandet. Men åt den saken kan ju ingenting göras.

Från Herbert hade jag brev för några dar sedan. Han hade ett ackordsarbete då han skrev, men har separerat med sin engelska snickarkompanion tillsvidare. Hoppas att han nu skrivit till dig sedan han fått din adress.

Visserligen är det väl knappast utförbart, men jag tänkte en gång på, att du möjligen kunde få en liten inkomst av min bok, om du kunde få några köpare bland svenskar därute. (Svara härå!) Sänder ett utklipp ur Sv.D. en av de många intressanta och välskrivna artiklar, som Prins Wilhelm författat från sin sista resa. Det kanske kan intressera dig som rör Denver och trakten däromkring.

De innerligaste hälsningar sändes dig och barnen. Gud vare med dig!!! Din egen trofaste

Fader Bill

Nya Eriksberg den 26 augusti 1928

Kära min gosse, Bert!

Hjärtinnerligt tack för dina brev av 16 och 29 juli! Det var intressant läsa din beskrivning över trähusbyggnadskonsten i ditt nya land. Jo,jo, att det ej bygges som hemma här, var ju klart. Och att ett ungt land skövlar sina naturliga tillgångar av alla slag är också klart. Det tar sin tid innan man når det gamla Europas kultur, sans och måtta på det området.

Rose (...) det stackars barnet kanske ej har råd köpa ett frimärke, vad vet jag -- Hon skriver alltid så knapphändigt om det man helst vill veta -- hon vill nämligen ej oroa.

Angående Ekegrén har jag ingenting annat att förmäla än att jag besökte Jönköpingsbyrån och visade mina dagböcker och korrespondens från den tid det var fråga om. (Det är ej första gången min ordentlighet att föra dagbok och brevkopiering gjort mig ovärderlig nytta.) Jag tror ej att E. nu kan få byrån befatta sig med den orättfärdiga ”kravhistorien”.

Vad beträffar Nobile-skandalen, jag lovade att återkomma till, så vågade ej makterna gå bröstgänges mot Mousolini, och nu vete tusan om ej den italienska ”undersökningen” ens blir offentliggjord. Den kanske rinner ut i sanden. Hos gumman Malmgren ha både italienare och ryska journalister varit på visit, och alla hans -- Doktorns -- grejor har hon fått till sig. Stackars moder! Jag kände Finn Malmgren personligen från Travellers Club. Det var synd att den hjälten skulle gå bort från oss.

Angående min iråkade belägehet här i Hemmet, så har jag kommit in i ett lugnare skede. Dock återstår en viktig sak, ett uppklarande samtal med Greven, vilken vi ej väntar hit förrän i slutet av sept. Kan omtala att kusinen Aspengrén intagits som pensionär och anlände hit för några dar sedan!! Hans hälsa är visserligen f.ö. rätt god, men han är alldeles nedbruten av sin höftsjuka och kan endast gå små stycken, vadan han omöjligen kan som förr ränna omkring som försäljare av virke, golvplattor, parkett m.m. som han å sista tiden försörjt sig med, sedan Sundbybergsaffären slog igen och kompanionen Ahlsén tog plats igen som bokhållare i en brädgård. Han har även reumatism så att han ej kan lyfta vänstra armen -- det är riktigt synd om honom. Naturligtvis hjälper jag honom så gott jag kan, och ett sällskap blir det ju för mig om vi i längden komma överens som förr i världen. (...)

Sänder dig en av de många välskrivna artiklarne, som Prins Wilhelm från sin sista Amerikavistelse har löpande i Sv.D. Vad säger du om en sådan frisk stil från en kunglig person? På samma han är en stor mänskokännare, skald och lyriker är han ej främmande för det vardagliga livets prosa, ins and outs, samt humorist av guds nåde. Hälsa Hedvig! Skriv! Din egen trofasta

Fader

Denver 28 Aug. 28

Kära Far,

Innerlig tack för ditt brev av 21 Juli. Det ankom dagen efter jag postade ett brev till dig. Ej mycket har hänt sedan dess. Barnen frodas och växa och omsorgen om dem är allt som upptager mig. Sällan hör jag något från Sven. Jag förstår, att han ej vill skriva förrän han har något riktigt angenämt att tala om, eller då han är färdig att bjuda oss ett hem. Det är bara att ha tålamod och ge honom tillfälle att riktigt finna sig själv och uträtta något verkligt. --

Vi äro ännu ej amerikanare men jag ämnade ta ut mitt ”andra papper” innan jag lämnade California, men det skulle dröja tre månader, så jag väntade ej på det. Nu måste jag stanna ett år i samma stat innan jag kan ta ut det. Annette -- Frithiofs fru -- kan ej någon svenska. Jag är säker på att hon och F. skulle tycka om att få ett brev från dig på engelska. F. skriver och talar helst engelska. Han har haft sin universitetsutbildning här i U.S.A. så det är naturligt att engelskan nu är det lättaste för honom. Annette är högskolelärarinna och vad vi skulle kalla fil.kand. Ja, de heta Svantesson (svågerns namn Anders F. Svantesson).

Letade just efter foton, men har ej några goda kopior. Skall be Fr. kopiera åt mig och finna något som kan ge dig en föreställning om Denver.

Innerligaste hälsningar

Rose

[Skrivet på baksidan av foto av ”Bill Swanson” som statist:] ”William Austin plays an unusual comedy role in ´The Drums of Love´, the first personally directed D.W.Griffith picture for United Artists in over eight years. Lionel Barrymore, Mary Philbin, Don Alvarado and Tully Marshall have characteristic roles in the production.”

---

Back Back to Intro Next

---

Created : 2 July 2013 ©J.Gade Last update: 22 July 2013 File: SBFB_1928A Book (52 pages)