|
Utdrag från Norrköpings Tidningar
|
Publicerad
|
2005-12-02 kl.04:00
|
Brev från verklighetens Buddenbrooks
|
|
Hela familjen Sundström på Annehill år
1900. Herbert står överst till vänster och Rose sitter med sin docka i
knät.Foto: PRIVAT
|
|
Norrköpingsbon
Vera Gades släktsaga har blivit lysande läsning genom den sammanställning av
familjens brev som hon ger ut i två volymer. Inger Dahlman hänförs av
berättelsen om en svensk borgerlighet under en turbulent tid.
|
|
|
|
|
EN STOCKHOLMSBORGARES FAMILJEBREV
Red. Vera Gade
Första samlingen
1915 -1922
Andra samlingen
1923 -1932
Atremi
|
Polioskadad,
svältande och inte ens ägande kappa eller underbyxor slåss den unga svenska
sjukgymnasten Rose Svantesson för att rädda sina tre barn från depressionens
Los Angeles hem till släkten i Sverige. I ett brev till sin utarmade
74-årige far, Pehr Wilhelm Sundström i Stockholm, skickar hon i juli 1932 ett
nödrop om pengar till resa redan i augusti. Två fraser är understrukna. Den
första gäller en båt som avgår i oktober. Hon skriver: "och vi kunna ej
se någon möjlighet att vi kunna hålla oss vid liv så länge." Den andra
lyder kort och gott: " det är frågan om livet."
Rose kom att sluta sitt liv i Norrköping 1979. Där bor fortfarande hennes
yngsta dotter, trädgårdsarkitekt Vera Gade, född i Hollywood och fyra år när
familjen undkom nöden i 30-talets Amerika. Hon har redigerat och gett ut sin
familjs brevväxling åren 1915-1932. Den fyller två maffiga band. Morfadern
bevarade varje brev och även kopior av sina egna. Så var han också en ordets
man; författare, känd under pseudonymen Bill Shark. Hans och Roses brev
sprakar av litterär livlighet. Det gör också ibland de övrigas.
Böckerna är avsedda för anförvanter, men vilken läsning!
Med en separat, rikt illustrerad registerdel på 77 sidor, som är en guldgruva
av information om så skilda ting som Hollywoods filmvärld, svenska
ordenssällskap och baggböleri, förstärker Vera Gade det kulturhistoriska
värdet av brevsamlingarna, döpta till En Stockholmsborgares familjebrev.
Med breven öppnar Vera Gade dörren in mot en värld så full av lidande,
misslyckanden, dramatik, kärlek och kämpaglöd att ingen roman har minsta
chans att klara jämförelsen. Hon ger också nyckeln in till svensk
borgerlighet under en turbulent tid, då miljonärer buntvis stod på näsan ner
i armodet och de en gång mäktiga stupade in i galenskap och självmord. Här
har Thomas Manns Buddenbrooks på sätt och vis fått en svensk långt mer
självutlämnande motsvarighet. Också dåtidens snobbiga klasstänkande får
brutalt uttryck. Som när den mycket unga Rose ställer "riktiga människor",
det vill säga folk med bildning som hon själv, mot de föraktfullt nämnda
pigorna. Några år senare sliter hon själv med disk och matlagning på en
amerikansk internatskola för att slippa lämna bort sin lilla baby.
I centrum står den dynamiske Pehr Wilhelm Sundström (1858-1937), Vera Gades
morfar. Som ung befor han haven och blev sjökapten. Resorna beskriver han i
en rad böcker. Sedan började han i trävarubranschen i Stockholm, blev
stormrik och flyttade 1898 in i den storslagna, nybyggda grosshandlarvillan
Annehill i Stocksund med hustru och sju barn, av vilka Rosa var yngst. Han
deltog livligt i olika ordnar och sällskap.
När breven börjar 1915, mitt under första världskriget, har nedgången
startat. Så småningom kommer han att hamna i ren nöd och överleva tack vare
nådagåvor och gratisplats på ålderdomshem, ordnad av ordensbröder.
För sina vuxna barn i misär slåss han med näbbar och klor, tigger lån av
gamla vänner och besvär släktingar om hjälp för deras skull. Näpser sina
ungar och ger dem uppmuntran gör han växelvis i brev som svämmar över av
tillgivenhet, av oro och av sorg när de inte hör av sig. Man blir betagen!
Bakom strama formuleringar hör man raseriet mot hårdhjärtade släktingar, när
han gammal och sjuk och nästan blind, men inte krossad, kämpar för att rädda
hem sin Rose och hennes barn.
Samtidigt speglar hans brev tidshändelser: upptäcktsfärder, ekonomiska
kriser, Brattsystemet, och kungligheternas förehavanden. P W Sundström
kommenterar förstås också Kreuger-kraschen, liksom Stockholmsutställningen
1930, då funkisstilen, som han avskydde, slog igenom.
Denne okuvlige mans kamp får man följa ända intill de sista bittra dagarna på
Beckomberga sinnessjukhus.
Breven inleds hjärtskärande av hans frånskilda hustru Anna, Moran kallad, med
en epistel skriven 1 oktober 1915 till "min lilla Rose". Då är
Moran sedan länge utkastad ur hemmet efter 21 års äktenskap och Hedvig Holm,
Pehrs andra hustru, har intagit hennes plats. Nu sitter Anna i ett litet
vindsrum på en gård ute på Uppsala-slätten. Full av livsmod och utan ett uns
av sentimentalitet eller självömkan lugnar hon glatt Rose med att hon inte
svälter genom att berätta hur värdinnan bär upp kokt fläsk och rönnbärssoppa
åt henne: "Det är ju ej så illa och i går fick jag två halva rågbullar,
en med och en utan sirap uti. Det går ingen nöd på mig."
Anna hade plats för 75 gäster enbart i Annehills stora trapphall. Nu hänger
hennes liv på om sönerna skall kunna skicka de slantar de lovat. Snart kommer
hon att vräkas. Men livsgnistan släpper hon inte utan gläds åt två spritkök
hon hoppas på. När hennes ljusa livssyn, som tycks bära åtminstone Rose, sent
omsider sviktar är det nära att dottern knäcks.
Dessförinnan har Moran och P W Sundström 1917 gift om sig med varandra, men
fattigdomen består. Ett slag funderade maken på att fösa samman Anna och sin
fru nummer två under samma tak för att klara deras uppehälle, men då röt
sonen Herbert ifrån.
Vera Gades morföräldrar, hennes mor Rose och morbror Herbert, Butt kallad, är
de fyra huvudpersonerna. Det är deras brev som dominerar.
Rose går ut som gymnastikdirektör i Stockholm med toppbetyg. På lånade pengar
emigrerar hon till Kalifornien. Vacker, framgångsrik och självständig
omsvärmas hon av kavaljerer, men gifta sig tänker hon aldrig. Amorteringar
och räntor sköter hon perfekt. Så möter hon den skånske kemisten och
simhopparen Sven Svantesson, stilig som en Adonis om bilderna talar sanning.
Brev dimper ner hos föräldrarna vårvintern 1923 att hon och Sven gift sig på
Trettondagen efter två veckors bekantskap.
Plötsligt uteblir skuldbetalningar. Fadern, som är hennes svenska mellanhand,
skriver uppbragt till Sven 13 december 1923: "Har det hänt något
ödesdigert i ert hem? Hon ordentligheten själv, har försummat sin inbetalning
till Riksbanken den 10 december!"
Ja, det har hänt något ödesdigert. Jobb uteblir. Pengarna tryter. Och värre
blir det. I december föder Rose en son på trappan in till sjukhuset. Hon
skriver om den drabbande kärleken till det lilla knytet, som slant ner för
benet och hamnade på Svens sko. Och sedan om sin förtvivlan när barnet dör i
januari 1924. "Vårt lilla barn har lämnat oss", börjar brevet.
Så småningom föds Gunnar, Ann-Kersti och Vera. Efter äldsta dottern får Rose
polio och ligger gipsad från höft till tå. Antagligen smittades hon på den
handikappanstalt för barn där hon var sjukgymnast.
Det är hemskt, ja, fruktansvärt, att läsa om det tilltagande armodet, om
påhuggsjobben Sven tar och om flackandet. Tjugonio olika adresser skriver
fadern till under Rose USA-tid.
Och inte går det bättre för den arme Butt Sundström, Roses äldste bror. Han
misslyckas med precis allting, först hemma i Sverige, sedan i Canada dit han
emigrerat tillsammans med faderns andra hustru, sin styvmor Hedvig. Efter
varje ekonomisk smäll reser han sig och tar med friskt mod itu med något lika
dödfött. Det handlar om allt från direktörsposter och kalhuggning till
strejkbryteri, från kuschning av ischiasplåster till fiffiga
ansjovisinläggningar. När han stolt skriver om en förmögen änka han fått på
kroken visar det sig att hon är 57 år och modern får sig mitt i bedrövelsen
ett gott skratt.
Tragiken kring sorgebarnet Butt fortsätter livet ut. Rekorderliga Hedvig har
just varit ute och täckt över en död råtta när hon hör två skott, rusar in
och finner Butt med skottsår i huvudet. Drastiskt och resolut redogör hon för
händelsen i ett brev till släkten i Sverige. Då är det 1941. Moran och Far är
döda men Hedvig får komma till tals i Vera Gades efterskrift.
Matt av spänning, sorgsen över mänskors trångmål, imponerad av styrkan hos de
okuvliga och informerad om en stormig tid lägger jag ifrån mig breven, som
jag hoppas skall nå en långt större läsekrets än den Vera Gade från början
tänkt sig.
Inger Dahlman
|
|
Utdrag från Sundsvalls Tidning
En
borgare skriver brev
SUNDSVALL (ST)
2005-12-19 [03:00]
BOK
En Stockholmsborgares Familjebrev. Första samlingen 1915-1922. Andra
samlingen 1923-1932.
Urval, kommentarer och bearbetning Vera Gade.
Polioskadad, svältande och inte ens ägande kappa eller underbyxor slåss den
unga svenska sjukgymnasten Rose Svantesson för att rädda sina tre barn från
depressionens Los Angeles hem till släkten i Sverige. I ett brev till sin
utarmade 74-årige far, Pehr Wilhelm Sundström i Stockholm, skickar hon i juli
1932 ett nödrop om pengar till resa redan i augusti. Två fraser är
understrukna. Den första gäller en båt som avgår i oktober. Hon skriver:
"...och vi kunna ej se någon möjlighet att vi kunna hålla oss vid liv så
länge." Den andra lyder kort och gott:
"... det är frågan om livet."
Rose är yngst i en syskonskara på sju. Hon spelar en av
huvudrollerna i en fascinerande brevsamling döpt till En Stockholmsborgares
familjebrev. Tack vare hennes yngsta dotter, trädgårdsarkitekt Vera Gade, har
breven kommit ut. De omfattar åren 1915 – 1932 och fyller två maffiga band.
Vera Gade var fyra år när familjen kom från USA till Sverige. Hennes morfar,
Pehr Wilhelm Sundström, är samlingen centralgestalt. Han bevarade varje brev
från familjemedlemmarna och även kopior av sina egna. Så var han också en
ordets man; författare, känd under pseudonymen Bill Shark. Hans och Roses
brev sprakar av litterär livlighet. Det gör också ibland de övrigas.
Böckerna är avsedda för anförvanter, men whao!!! vilken
läsning!
I en registerdel som är en guldgruva av information om så
skilda ting som Hollywoods filmvärld, svenska ordenssällskap och baggböleri,
förstärker Vera Gade det kulturhistoriska värdet av brevsamlingarna.
Hennes far, den skånske kemisten, guldvinnande simmaren och
simhopparen och Hollywoodstatisten Sven Svantesson var den förste att ge
Greta Garbo idé och manus till filmen Drottning Kristina. Han kommer också
till tals. Efter bara två veckors bekantskap gifte sig han och Rose. Tala om
kärlek!
Med breven öppnar Vera Gade dörren in mot en värld så full
av lidande, misslyckanden, dramatik, kärlek och kämpaglöd att ingen roman har
minsta chans att klara jämförelsen. Hon ger också nyckeln in till svensk
borgerlighet under en turbulent tid, då miljonärer buntvis stod på näsan ner
i armodet och de en gång mäktiga stupade in i galenskap och självmord. Här
har Thomas Manns Buddenbrooks på sätt och vis fått en svensk långt mer
självutlämnande motsvarighet.
Den dynamiske sjökaptenen och sedermera trävarugrossisten
Pehr Wilhelm Sundström (1858-1937) styrde uppenbarligen sin familj med
kärleksfull järnhand. Man anar hur hustrun försöker slinka ur hans
dominerande grepp och hur den misslyckade sonen Herbert, Butt kallad,
anstränger sig för en gnutta beröm från honom.
Trävaruhandlare Sundström blev stormrik. 1898 flyttade han
in i den storslagna, nybyggda grosshandlarvillan Annehill i Stocksund med
hustrun och de sju barnen.
När breven börjar 1915, mitt under första världskriget, har
vägen utför startat. Så småningom kommer han att hamna i ren nöd och överleva
tack vare nådagåvor och gratisplats på ålderdomshem, ordnad av ordensbröder
från framgångsåren. Men upp ger han aldrig!
För sina vuxna barn slåss han med näbbar och klor; näpser
dem och uppmuntrar dem växelvis i brev som inte bara är myndiga utan ofta
svämmar över av tillgivenhet, av oro och av sorg när barnen inte hör av sig.
Man blir betagen!
Denne okuvlige man får man följa ända till de sista bittra
dagarna på Beckomberga sinnessjukhus. Tidens händelser finns med i utkanten
av breven men det är det personliga som griper tag i en.
Samlingen inleds av P W Sundströms frånskilda hustru Anna,
Moran kallad. I oktober 1915 skriver hon till "min lilla Rose". Då
är Moran sedan länge utkastad ur hemmet och Hedvig Holm, Pehrs andra hustru,
har intagit hennes plats. Nu sitter Anna i ett litet vindsrum på en gård ute
på Uppsala-slätten. Vilken kvinna! Full av livsmod och utan ett uns av
sentimentalitet eller självömkan lugnar hon glatt Rose med att hon inte
svälter genom att berätta hur värdinnan bär upp kokt fläsk och
rönnbärssoppa(!!!) åt henne: "Det är ju ej så illa och i går fick jag
två halva rågbullar, en med och en utan sirap uti. Det går ingen nöd på
mig."
Denna Anna hade plats för 75 gäster enbart i Annehills
stora trapphall. Nu hänger hennes liv på om sönerna skall kunna skicka de
slantar de lovat.
1917 kommer Moran och P W Sundström att gifta sig med
varandra en andra gång men fattigdomen består. Ett slag funderade maken på
att fösa samman Anna och sin fru nummer två under samma tak för att klara
deras uppehälle, men då röt sonen Herbert ifrån.
Det är hemskt, ja fruktansvärt, att läsa om familjemedlemmarnas
kamp för sin existens på båda sidor om Atlanten, indragna som de blir i
tidens ekonomiska tragedier. Efter äldsta dottern får Rose dessutom polio och
ligger gipsad från höft till tå. Tillbaka i Sverige igen blir hon 1945 en av
initiativtagarna till Riksföreningen mot polio.
I Småland och Malmö misslyckas den arme Butt Sundström med
precis allting. När han från Malmö stolt skriver om en förmögen änka han fått
på kroken visar det sig att hon är 57 år och modern får sig mitt i
bedrövelsen ett gott skratt. Till slut emigrerar han med styvmodern Hedvig
till Canada, där tragiken fortsätter. Hedvig har just varit ute och täckt
över en död råtta när hon hör två skott, rusar in och finner Butt med
skottsår i huvudet. Drastiskt och resolut redogör hon för händelsen i ett
brev till släkten i Sverige. Då är det 1941 och Moran och Far är döda.
Matt av spänning, sorgsen över mänskors trångmål, imponerad
av styrkan hos de okuvliga och informerad om en stormig tid lägger jag ifrån
mig breven, som jag hoppas skall nå en långt större läsekrets än den Vera
Gade från början tänkt sig.
Inger
Dahlman
|