|
Rose Sundström
Gymnastikdirektör
KGCI Stockholm 1920
|
|
|
|
|
Sjukgymnastik
|
Back
|
|
|
Utdrag av brev från Rose i
"Amerikabreven
1920 – 1932”
Hela boken finns upplagd
här samt även ”En
Stockholmsborgares Familjebrev”
(Editors ©J.Gade note: 2013-08-02)
Utgiven i bokform 2001 på
Förlaget Atremi av Vera Gade
En
sjukgymnast i Kalifornien .
|
|
|
LANE HOSPITAL. STANFORD UNIVERSITY HOSPITAL
San Francisco California 3 dec.20
Kära Nen!
Oh, vad
jag är lycklig! Idag har jag börjat arbeta här, du ser ovan var. Jag arbetar
för dr Langnecker, som är ortoped. Arbetstid 9-12, 1-4.30 vardagar, lördagar
till kl.1. Får bara 3 dollar om dagen förståss, men jag har bara tagit det på
en månad dvs. till 1 jan. Jag kan ju ej tala riktigt och vet ej
hur man sköter apparaterna dom har. Det är ett väldigt flott ”apartment” med
allt man kan önska i elektrisk, värme och badväg. Dr L. talade något om att
börja med korrektivgymn. för barn. Jag blev överlycklig förståss. Men
då ska dom få se, dom måste ha redskap också. Dom har så mycket utrymme, så
det vore nog ej svårt att få, en ribbstol, en bänk o. en plint åtminstone.
Men nu började jag riktigt i slutet, men det var bara för jag är så glad att
ha fått arbete. Annars har det varit som så. Första dan jag var i Oakland
gick jag till dr Liliencrantz. Han hade nu för sig, att det ej lönade sig
alls att ta upp massage, utan jag skulle bli nurse. Han tog mig till ett
hospital och jag tala med föreståndarinnan. Hon trodde det möjligen skulle gå
att bli “graduated” på mindre än 3 år, eftersom jag hade läst så mkt. Sen
gick jag till överstyrerskan för “the trainingschools”, men hon sa, att jag
måste ha 3 år. “Adjö” sa jag.
Sen började jag min galopp runt gatorna, hissnade i susande hissar, gick som
i sjögång när jag klev ur vid 10:e eller 12:e våningen. Ja, mina stackars
skor smälte bort under fötterna tack vare ivrig beröring med Oaklands och San
Franciscos asfalt. Det är bara 40 minuters väg från Oakl. till San Fr.,
spårvagn och färja, ungef. som från Lidingön in till stan, you know.
Det finns en svensk tidning i San Francisco “Vestkusten”. Jag fick fatt i den
och läste där listan på svenska läkare. Först stod dr Fehlen. (...) Han
va bussig må du tro. (...)
Nå, doktor Fehlen gav mig introductionskort till dr Sommers, Lane Hospital.
Dr S. tog mig genast med till Hydro-therapeutiska avdeln. och träffa dr
Langnecker. Han sa bara lite så där, just ingenting, att han skulle “låta
höra av sig i nästa vecka”.-- “Tack” sa ja. Ridå. Så talade dr Fehlen också
om, att det fanns en svensk gymn.dir. här, som hade kommit igång riktigt bra,
frkn Stohl, hette hon. Han ringde upp henne, och fick adressen och jag pilade
iväg. Frkn Ståhl arbetar hos dr Baldwin och dr Markel, två väldigt styva
läkare. Hon har mkt! korrektionsgymn. med barn och så brott och stela leder
efter operation och plattfot och allt sånt kul. Hon får -- ja jag vet ej hur
mkt, men det är mer än 150 dollar mån., det vet jag.(...) Undertiden sprang
jag varje dag till massor av läkare, var inne i San Francisco varje dag.
Bodde på J W C A (=K.F.U.K) hela tiden. Från den ena läkaren fick jag adress
till en annan osv. i oändlighet. Ännu har jag kvar bortåt 15 läkare, som jag
ej besökt. Ty en dag tänkte jag; månne det ej är “nästa vecka” nu, och gick
upp till Lane Hospital och träffade dr Langnecker. Då hade han just skrivit
ett brev, att han ville tala med mig, men det hade jag ännu ej fått.
Emellertid bestämde vi om jobbet så nu började jag idag. Det är lunchtimma
nu, och jag sitter i ett förtjusande trevligt vilo-väntrum och skriver.
onsdag:
Sitter och vaktar en gumma som får “baking” på sitt artritknä. Dom har
väldigt mycket värmebehandling och dusch-bad-behandling. Men efter jul hoppas
jag, att jag har min egen avdelning att förestå, avdelning klädd med
ribbstolar och möblerad med plint och bom osv. och en massa ungar att ge
korrektivgymn. Det är min dröm att få så och dr Langnecker har sagt att det
skall bli så. Men det ovissa är om det blir. Ity att amerikanarna är såna att
dom pratar och pratar och broderar ut och sen blir det inte ett muck av det
hela. Jag har hört flickorna berätta om det och har också märkt det själv.
Men jag skall ej låtsas om att jag vet det utan stå på mig och ej släppa
taget.
|
|
|
|
|
|
San Francisco jan 12/21
Kära May!
Nu har
jag ändrat arbete på Hospitalet. Har bara korrektiv gymnastik i en annan
lokal som jag talade om. Från 2--4.30 e.m. så det är ej lång stund. Är min
egen precis, får pat. tillskickade mig och får sen ordna med dem som jag
vill, är hemskt bussigt få vara så självständig. Inte har jag nu heller någon
sån där hydropatisk behandl. att sköta om som förut. Men det dumma är att jag
får så litet betalt. Det här är Dr Langneckers privata klinik, är ej
sjukhuset som betalar. Men det är ett mycket trevligare arbete än det förra.
Har nu också fullt av tid till privat-pat.- behandling. (Om jag bara finge
pat.!!) Har åter börjat ränna omkring till doktorer. Tror att det kommer att
bita bättre denna gång ity att jag är “dressed up”. Har köpt en härlig kappa
på “sale” = realisation. Likaså en hatt. (...)
Men nu får jag ej mer än $25 pr mån. på sjukhuset och därför skall jag sluta
om jag bara finge tag på något annat jobb riktigt snart. Men privatpat.
klarar ju upp affärerna bra. Igår t.ex. förtjänade jag $6.50 och idag $4.50.
Men jag har hemskt mycket ledig tid som jag önskar jag kunde få privatpat.
på.(Š)
Nog har man fått lite polityr utanpå och kanske ett annat sätt ibland, men i
grund och botten ä jag samma beskedliga svenska tös som förr, barnslig och
beskedlig, som det vitaste får.(...)
Adjö. Hälsa alla! Alla! Din egen
Rosan
|
|
|
Filbert Street den 18
jan.1921
Käraste Moran!
Nu har jag också ett par privatpat., en som har yrkesneuros, det är en
arbetare på omkring 50 år, samt en liten pojke på 2 år som har haft
barnförlamning och varken kan sitta eller stå. (...).
|
|
|
San Francisco Jan.28/21
Kära Far!
(...) om
en halvtimme skall jag gå till sjukhuset till min klinik. Där har jag
patienter av alla möjliga nationer. Två ryskor, en polack, en grekinna, ett
par italienskor, en kinesiska, en spanjor, resten amerikanare (mer el.
mindre(Š)
Dom har här i skolorna en slags blandning av svensk och tysk gymnastik. Inte
något tilltalande alls. Det är liksom tre riktningar som stå mot varandra:
den tyska gymnastiken med danssteg och dylikt efter musik, den svenska
pedagogiska gymn. och slutligen dem som hålla på fria lekar, alla slags bollekar
och springlekar, utomhus så mycket som möjligt. Så kokar dom soppa av allt
detta så det blir varken det ena eller det andra, minst pedagogiskt.
Amerikanskorna äro alldeles för lata av sig för att kunna förmå sig till att
ha vår gymnastik. Men leka och roa sig kan dom. Det syns också på deras
ryggar att dom aldrig lärt sig stå i givaktställn. för huh! uh! sån hållning
genomsnittsamerikanskan har.-- Du förstår jag talar nu bara om flick- och
kvinnogymn. som intresserar mig mest naturligtvis.
Nu hoppas jag att jag snart får fler patienter. Har nu besökt 30 st. läkare,
och det tycker jag skulle väl ge något resultat. Det behövs verkligen, ty min
plånbok (som jag ingen har) börjar bli betänkligt mager. Men bli ej orolig
för det, ty när du läser det här har jag säkert fullt upp att göra igen. Det
är ju bara bra att ens pat. bli friska, om det också betyder ebb i kassan.(Š)
. En hjärtevarm kyss för det, lilla Far, från din
Rosabit.
|
|
|
San Francisco 15 febr.1921
Käraste Gie!
Tack för brevet
du skrev den 12 dec.(...) Nu har jag slutat kliniken och börjat på
Physiotherapy department på Stanford Hospital igen, där jag var hela dec.
månad. Så nu ä det bra. Pat. har jag åxå.(...)
Önskar bara att jag kunde få mer arbete och förtjäna mer pengar. Är på
Physiotherapi här på Stanford visserligen, och det är ju en väldigt bra
plats, just inte så vidare bra lön, bara för den är så eftersökt. Men har nu
iallafall fått höjt till $4 pr dag. Det går dock ej så fort att förtjäna som
jag fantiserat om för mig själv. Ännu så länge har jag bara haft så mycket
att det går jämt upp med mina utgifter.(...)
|
|
|
San Francisco 2 mars 1921
Kära Far!
Tusen innerliga tack för ditt brev av den 7 febr. (...) Jo, jag har
fått påökt på lönen igen och har nu privatpatient varje dag. Så det börjar
klara sig lite bättre med kassan -- så länge det varar.
(...) jag kommer ej hem förrän kl.8 om kvällarna och då äter jag middag och
lägger mig sedan så fort som möjligt. Jag har en patient i Oakland, så jag
måste fara dit ut, och det tar 1 tim. dit och 1 tim. hem och 1.tim.
behandling. Så därför blir det så sent.
Nu är det lunchtimme på sjukhuset och jag passar på som vanligt. Dom tycker
så mycket om min massage och sjukgymnastiska behandling här, det är så kul
att höra patienternas lovsånger och förundran. Doktorn är så rädd att jag
skall sluta. Han vet jag snokar efter en annan anställning. Han kan gärna bli
lite skraj, det märks ju att det bara är nyttigt ty då får jag påökt. Jag
skulle vilja ha en annan plats, där jag var mer oberoende och självständig.
Och så tycker jag inte något vidare om den här doktorn. Han är för mycket
“business-man” och för lite läkare.
|
|
|
San Francisco 20 Mars 1921
Kära Moran!
Nu vet jag att ni är alldeles förtvivlade för att jag aldrig skriver.(...)
Men jag har så gränslöst mycket att göra, glädjande nog. På morgonen kl.7
stiger jag upp och tar mitt kalla bad. Kl.8 går tåget till Oakland och kl.9
börjar jag knåda på en doktors “office”, jag menar ej knåda kontoret utan
patienter. Sen far jag tillbaka till San Francisco och kl.1 e.m. börjar jag
arbetet på Stanford Hospital. Slutar 4.30 e.m. Far direkt till en pat. ute i
Oakland igen och kommer hem kl.8 e.m. och äter middag då. Eller jag har två
patienter i stan här andra dagar, vilket sysselsätter mig till 8.(...)
I morgon t.ex. har jag tre patienter efter sjukhuset, så då kommer jag ej hem
förrän kl.9. Det tar sådan tid på spårvagnarna. Visserligen snor vagnarna
iväg mycket fortare än bilar, men stan ä ju ganska så vidsträckt, så det tar
en evig tid från ena ändan till den andra.(...)
En sak som är bra med allt detta jobbande är att jag förtjänar rätt bra.
|
|
|
April 15.21
(...) Att jag inte blir trött utan snarare upplivad och förfriskad av mitt
arbete måste komma av att jag älskar det så högt. Den hela arbetsdagen
är som en fest. När jag kommer hem, kan jag ej tala om annat än om mina
patienters förbättring och tillfrisknande -- och om Dr Carys älskvärdhet. Han
behandlar mig helt annorlunda än dr Langnecker gjorde på Stanford Hospital.
Där kände jag mig som en maskin man satte igång och stoppade efter behag.
Aldrig talade doktorn med mig om patienterna, deras sjukhistoria eller något.
Faktiskt behandlade han mig som om jag varit någon slags lägre tjänsteande
eller dylikt. Undra på att jag ej stod ut längre där, fast jag ombads stanna
med högre lön. När jag slutade där, slutade en hel del patienter ta
behandling där, för dom tyckte inte om den nyas behandling. Och inte kunde
hon någon korrekturgymn. så alla barna jag hade måste skickas till ett annat
ställe. Det var rätt åt Langnecker, för han behandla mig verkligen inte fint.
Undrar ej på han blev ond och ledsen, men som sagt, det var bra han fick
veta, att jag inte tålde vad som helst.
Annorlunda är Dr Cary. Han frågar mig tillråds innan han bestämmer om
patienterna skall ha behandling (sjukgymnastisk förstås) eller ej. Han talar
alltid om allt om patientens sjukhistoria innan han överlämnar en pat. till
mig. Behandlar mig fullkomligt som en jämlike på vetandets område, som kamrat
och kompanjon. Rådgör med mig om den ekonomiska frågan och låter mig bestämma
avgifterna. Det är nästan något berusande att ha den känslan att han hyser
ett sådant förtroende och en sådan tillit till mig. Undra nu på att jag är
lycklig (...).
Dr Cary är bortåt 40 år gammal och har en alldeles förtjusande söt fru. Dom
passar så bra ihop och äro så rara tillsammans. Dom har inga barn, men det är
synd för dr Cary är alldeles galen i småungar. (Š)
Jag arbetar nu på Dr Carys kontor i Oakland 2--5. Sen far jag tillbaka till
San Francisco och har två eller tre egna patienter.(...) Dr Cary vet
verkligen vad sjukgymnastik är. Vet sitt yrke också, bättre än någon annan
läkare jag träffat här. Han har varit här i Oakland endast ett år och har
redan väldigt stor praktik.
|
|
|
[Brevhuvud]
Camp Curry Calif. In the Yosemite
National Park
8 juni 1921
Kära!
(...)
Helt plötsligt packade jag mina kappsäckar och vände ryggen till alla
patienter och flyttning och bostadsanskaffningsbekymmer och tog semester. Det
va la kul! (...) När jag kommer tillbaka från semestern och jobbat lite igen
vill jag skicka hem mer. Nu måste jag ju betala både uppehållet här och
dessutom vikarie, så jag kan ej skicka mer nu. I alla fall tycker jag det är
bussigt, att jag kunnat få ihop till en sådan härlig semesterresa. Jag kände,
att jag måste resa någonstans och se mig omkring. Såg ju inte något av
California när jag åkte omkring i spårvagn i stan. Och dessutom måste jag vila.
Man kan ej jäkta andan ur sig och inte tjänar det något till heller.
Det är ju ej så rasande bråttom med pengarna, bara jag lagar att jag kan
sköta inbetalningar och räntor. Och med den fasta lön jag nu har, vet jag,
att jag kan det.
.(...) Oh! Jag känner mig som om jag hade det alldeles för bra och
bekymmerslöst.(...) Aldrig har jag haft en sådan lycklig tid i mitt liv som
sedan jag kom till California. Det är sannerligen ett solskensland för mig.
De innerligaste hälsningar
Rose
|
|
|
Oakland 30 Nov.21
Kära Far!
(...). Det gör att det känns nästan som om jag ej hade rätt till min bil
-- för jag har nu köpt en automobil må du tro! (28 nov.) Och jag behöver den
skall du veta. Det tar så gränslöst mycket tid med alla spårvagnsresorna. Och
när det upprepade gånger hände, att jag ej kunde ta patienter, som ville ha
behandling, bara för att jag ej hann resa fram och tillbaka till så många,
beslöt jag att skaffa mig bil. Det är en så gränslös skillnad, att jag knappt
kan fatta det. Tid är pängar, det ser man då riktigt här.(...)
|
|
|
Min första bil – en Buick Roadster 1916 års modell
|
|
|
21.8.1922 - På onsdagen började jag knoget
igen. Det var riktigt roligt, trots allt man får försaka. En svensk gymnast, ej
gymn.dir! hade vikarierat för mig. Det tillfredsställde min direktörsfåfänga
att erfara, att doktor Cary ej varit nöjd med hennes arbete. Han tyckte ej
hon kunde något, och patienterna hade märkt skillnaden och voro alla så glada
då jag kom tillbaka. Jag var glad, för det bevisar, att dom som ej lärt sig
yrket genomgående ej kan. Här äro ju så rysligt få som äro gymn.dir. eller
något jämförligt med det.(Š)
Jag får ideligen bevis på att jag nu är känd i Oakland, Berkeley och San
Francisco bland massor av läkare vars existens jag ej har en aning om förrän
jag får patienter från dem. Jag är så glad att jag ej längre behöver springa
omkring som det första halvåret.
Jag arbetar fortfarande på Kliniken på Baby Hospital samt för doktor Cary på
hans kontor, där jag ger hans pat. behandling. Men jag hoppas, att jag snart
kan ägna mig helt och hållet åt privatpat. för nu har jag bara kvällarna till
dem; och det ser ut, lyckligt nog, som om denna vinter skulle bringa mig fler
än jag skulle hinna med på de timmar jag nu har över för dem. Om jag “slår
igenom” hos läkarna i vinter så är “min lycka gjord” dvs. jag kan känna mig
på den säkra sidan vad framtiden beträffar.(...)
|
|
|
Oakland 9 Nov.1922
Kära Far!
(...) -den andra förändringen gäller mitt arbete. Jag har slutat hos Dr
Cary och på Baby Hospital, där jag arbetat i 20 månader. Nu har jag endast
privatpat. och skall försöka arbeta upp egen praktik. Jag har ju fått
patienter från en hel del läkare förut men ej haft så mycken tid. Måste
alltid ta privatpat. på kvällarna, vilket gjorde mig ganska så trött.
Ja, i verkligheten arbetade jag för hårt och den naturliga följden härav blev
att jag hamnade på sjukhuset. Jag måste t.o.m. ha en operation -- det var nu
bara i halsen (tonsillerna), så det var ej något farligt. Men i alla fall var
jag borta från arbetet i två veckor och när jag skulle återtaga det kände jag
att jag helt enkelt inte kunde stå ut med det. Antingen skulle jag slopa mina
privatpatienter eller min fasta anställning från kl.9 f.m. till 5 e.m. Jag
fann då, att vad förtjänsten angick förtjänade jag lika mycket på två
privatpatienter om dagen som min fasta månadslön. Jag slutade då hos dr Cary
--, och du kan tro hur ljuvligt det nu är att ha sin dag fri och få vara
människa igen och slippa den där ständiga piskan som jagade en från det ena
till andra från 9 på morgonen till 10 på kvällen. Nu har jag bara 2 á 3 pat.
om dagen men förtjänar lika mycket.(...) Så du kan väl ej undra på att jag
valde som jag gjorde. Och under den tid jag arbetat i Oakland har jag kommit
i kontakt med så många läkare att jag är alldeles säker på att det ej skall
bli svårt för mig att få mer och mer patienter och arbeta upp en riktigt bra
praktik.
|
|
|
6.sept-1923
Min “anställning” bestod nu av följande. Alla morgnar 8.30--12.30 var jag hos
Dr Goodale och gav behandlingar åt olycksfallsförsäkrade patienter. Bara
olycksfall. Han är läkare för flera olycksfall försäkringsbolag. Och så har
dom något som heter “State Compensation” här i Calif. För långt att förklara
vad det är. Det tar du lätt reda på om du inte vet det förut. Jag kunde där
ha enda upp till 20 pat. på de fyra timmar jag var där. Vi voro tre gymnaster
där. Alla lika mycket att göra. Så då kan du förstå att det är en rätt stor
institution.
Så från 1 e.m. till omkr. 6 e.m. måndag, onsdag, fredag är jag på ett
sjukhus: Ett skeppsbyggningsbolag, som har särskilt sjukhus för sina arbetare
och alla anställda av bolaget. Även där var det mest olycksfall. Det här
bolaget sysselsatte under kriget omkr. 2.500 arbetare. Nu är det annorlunda.
T.ex. i Alameda, där dom hade en avdelning el. “a shipyard” arbetade förr
1.200 man. Nu är det 50 (femtio). Men vid huvud-”yarden” (vet ej rätta
uttrycket på svenska) är det fortfarande så många, att de genom olycksfall
skadade ger mig fullt upp att göra tre eftermiddagar i veckan. Men dom bygger
just inte många fartyg mera. Deras senaste order består av -- spårvagnar. Så
nu bygger dom sådana i stället.
Hos dr Goodale har jag slutat nu. Det var nämligen endast vikariat. De
ordinarie hade semester, den ena före och den andra efter, så jag stannade
tills alla haft semester. Men jag är fortfarande på sjukhuset tre e.m. i
veckan. Jag äter lunch och middag där också, kl.1 och kl.5 dom dagarna. Min
lön är $100 pr månad. Dessutom läkarvård och medicin. Sån fördelaktig plats
har jag aldrig hört talas om förr. Hos dr Goodale hade jag $100 pr mån.
också.
|
|
|
Long Beach, 6 Mars 1926 --
116 Nevada St.
Käraste Far!
(Š) Som du ser av poststämpeln är jag nu äntligen i Long Beach. Får lov
att säga äntligen, ty det har dröjt så länge först innan det blev bestämt om
jag skulle antagas och sedan ha de uppskjutit öppnandet av kliniken. (Š)
Först blev jag anställd till den 13:e februari. Ordnade då med inackordering
för mig och babyn i en familj här i L.B. Tre dagar innan jag skulle fara hit
fick jag bud, att lokalerna ej skulle bli färdiga på tre veckor. Tiden gick,
det närmade sig 1:a mars. Min inackorderingsfru hade sagt hon ej ville vänta
på mig längre än till den första. Fick då veta från sjukhuset, att det skulle
dröja ytterligare ett par veckor, men jag skulle få min lön från 1:a mars. Du
må tro jag blev glad.
Jag flyttade då hit förståss för att ej behöva ta reda på nytt ställe att bo.
Familjen här verkade också så trevlig, frun pålitlig och ordentlig, så jag
ville gärna få henne för min pojke. (...)
Tycker mycket bra om Long Beach. Lätt att hitta på kartan endast 25 miles
från Los Angeles. Tar bara 45 min. på spårvagn. Här är underbara “beacher”
som bjuda på härliga simturer. Så du må tro att jag mår. Kliniken skall ej
öppnas förrän den 20 mars, så jag har nu riktig semester, babyn passad på,
inga hushållsbestyr och endast ett par privatpat. som jag ännu behåller tills
arbetet börjar.
“Kliniken” är för barn uteslutande, “orthopedic school” även kallad!
Ljusbehandlingar (Quartslamp, violet rays etc.) och elbehandlingar av olika
typer, massage, sjukgymnastik osv. allt som hör till orthopediskt arbete. Dom
har utmärkt fin utrustning vad lokaler och apparater beträffar. Kliniken är
stiftad av en rik gammal dam, så där är tillräckligt med pengar att få allt
förstklassigt.
Det är nu inredningen av lokalerna som tagit längre tid än beräknat. Allt är
nytt ser du. Det kommer att bli förtjusande att arbeta där. En verklig
framtidsplats med obegränsat utrymme för iniativ och energi. Är så lycklig
över att jag fått denna anställning.
|
|
|
Long Beach, Mars 27/ 26
Kära Far
Nu har äntligen kliniken där jag är anställd, börjat idag. Det var en
lång väntan med mycket att styra och ställa med. Jag kan i alla fall ha den
tillfredsställelsen att de ej skulle kommit igång på flera veckor ännu om jag
ej kommit hit till Long Beach “and pushed things along”.
Det var ju ej mitt göra att beställa inventarier av alla slag och ge orders
till “plumbers” och snickare. Men när ingen annan gjorde det kunde jag ej gå
där overksam och se tiden slösas bort till ingen nytta. Du kan förstå, att
det är ett helt år sedan de började planera, och det var ju inget nytt att
bygga, endast att inreda lokalerna i sjukhuset (Long Beach Community
Hospital). De voro förståss för många, som pratade stort och brett, men ingen
kom sig för att uträtta något. Men nu är det igång och det kommer att bli ett
förtjusande intressant arbete. Och mycket att lära. Är så lycklig att ha fått
denna anställning.
|
|
|
Rose med en
barnpatient
|
|
Tidningsartikel
där det annonseras att ”The Adelaide
Tichenor Orthopaedic Clinic and School for Crippled Children” öppnar på
kommun hospitalet på lördag kl. 9.
Detta var i Mars 1926.
Mrs. Rose Svantesson,
a famous Swedish specialist on corrective physical culture, and Antoinette
White will supervise the physiotherapy department.
|
|
|
|
|
|
Long Beach 1 juni 1926.
1702 Cherry Ave
Käraste Far;
Tusen tack för brev i dag sänt den 12 maj. Jag har så gränslöst mycket att
göra på kliniken. Brukade skriva brev på lediga stunder mellan patienterna,
men nu har jag ingen stund emellan varje behandling. Det går i ett från kl.8
f.m. till kl.5 e.m. Så du kan förstå att kliniken vuxit betydligt på de två
månader den varit verksam. Jag har nu en sekreterare som gör allt “outside work”,
en förtjusande flicka i min ålder. Hon hjälper mig också på morgnarna att ta
hand om barnen som komma med klinikens egen “bus” som far och hämtar barnen
och skjutsar dem hem igen. De komma utan sina mammor och måste hjälpas att
klä av och på. De leka i ett lekrum medan de vänta på att fara hem igen då
alla fått sin behandling. “The outside work” består mest i att investigera
familjernas ekonomiska förhållanden och därav bestämma avgifterna el. om det
skall vara ren välgörenhet.
|
|
|
Long Beach 6 aug.1926
Kära far
(...) Jag
är nu hemma från kliniken på några månader, då vi vänta oss en liten flicka
om en månad el. så. Kanske är hon född då du får detta. Jag slutade arbetet
förra lördagen (31 juli), men var där idag för att föra protokoll vid undersökningarna.
Varje lördag är det nämligen läkarundersökning av nya patienter och “checking
up” av gamla. Min vikarie är ännu inte riktigt inne i arbetet. Nästa lördag
skall jag assistera vid en klumpfot-operation. Så du ser jag hänger i in i
det sista. Jag är ju så frisk och stark, att jag ej kan sluta arbeta. Dock
har jag haft just så mycket jag har orkat med -- 20 patienter om dagen att
behandla.
|
|
|
Long Beach, den 21
Sept.1926
Kära far!
(Š)I sista brevet skriver du, att du är rädd att sjukdom vållar uppehållet i
min brevskrivning. Tyvärr är din intuition för stark och du kände rätt -- det
är sjukdom denna gången. Min lilla flicka föddes den 22 Augusti och allt gick
lyckligt och väl vid födelsen och det lilla krypet (hon vägde endast 51 bs,
11 ozs) är friskt och starkt och intet fattas henne. Hon är lika bedårande
som mina andra babies voro, bara så mycket mindre.--
En vecka innan babyn kom sjuknade jag -- huvudvärk, ryggvärk, tilltagande smärta
i benen och hela kroppen, på fjärde dagen var mitt högra ben förlamat.
Doktorn konstaterade barnförlamning. Jag sändes till ett sjukhus i Los
Angeles, det enda i detta county där dom tar emot smittosamma sjukdomar. Där
föddes flickan, som sagt allt gick lyckligt fast mitt ben var förlamat. Jag
var fullkomligt isolerad, babyn och jag, samma rum i fyra veckor. Sedan
flyttade jag till Community Hospital i Long Beach (sjukhuset där kliniken har
sina lokaler, “min” klinik) där jag nu ligger med gipsbandage från midjan ner
till tårna; bägge benen i gips ty mitt vänstra ben förlorade också så
småningom en del av sin funktion.
Jag vill ej försöka beskriva de vansinniga plågor jag gått igenom -- fysiskt
and psykiskt -- de senare måhända de värsta. Två veckor till skall jag ligga
med gipsen; när jag kommer ut ur den kan de säga om jag kan få tillbaka
användningen av mitt ben eller ej. Det vänstra benet blir säkert alldeles
bra, så jag kan ju alltid hoppa omkring på det med en krycka. Tag det ej
hårt, lilla Far! Så många sorger bringa sig på dig just nu, men sörj ej för
min skull. Jag har mina två barn och min makes kärlek -- vad mer behöver jag
-- är jag ej rikare än de flesta kvinnor?
(...) Styrelsen för kliniken har lovat förskottera mig pengar till att betala
sjukhuset och sedan draga av på min lön -- när jag kommer tillbaka till
arbetet. Har tjänstledigt och var meningen att jag skulle vara tillbaka den 1
December. Nu vet ingen. Måtte jag bara! Oh, låt oss ej tänka på det mer; ej
oroa oss! Låt oss lämna det i Guds hand, det är Han som styr. Innerliga
hälsningar från din
Rosabit!
|
|
|
Long Beach Nov.29 -1926
Kära Far --
(Š)För tre veckor sedan klippte dom upp gipsen på vänstra benet och började
med sjukgymnastisk behandling: värme, elektricitet, massage, rörelser. Idag
hade jag behandling på högra benet för första gången. Dom liksom klipper
bandaget i två halvor och tar bort “locket” medan dom ger behandling och sen
på med det igen. Det högra benet ser ynkligt ut nu, ej minsta rörelse mer än
stortån, men sjukgymnastiken kommer att göra “underverk” ska du få se. Jag
har gott hopp -- och det skall du ha med! Någon visshet kan man knappt ha när
det gäller en förlamning. Men att jag kommer att kunna gå, det vet vi, för
det finns ju så utmärkta hjälpmedel. (...)
Rosa-biten
|
|
|
Long Beach dec.29.1926 Com. Hosp.
Kära
Far.--
(...)Nu
är jag äntligen fri och kan
röra mig litet mera -- jag sitter uppe i rullstol sen tio dagar och har stått
på mina ben flera gånger och idag t.o.m. tagit tio steg!! Med hjälp förståss,
men i alla fall -- Känner mig som en skuta i vildaste storm, men den känslan
går nog snart över, när jag blivit mera van. Jag har långa stålskenor på
högra benet, det vänstra reder sig utan. Jag antager själv att
jag får gå med skena ungefär ett år, men det gör ju ingenting bara jag kan
förflytta mig själv.--
Talade jag ej om för dig att kliniken ger mig förskott på min framtida lön.
Jag får läkarbehandling och massage och sjukgymnastik gratis, men
sjukhusvården får jag betala. Nu betalar kliniken sjukhuset och sedan drages
summan av min lön månad för månad.(...)
Det är sant att sjukhus- och läkarvård är hemskt dyrt här. Det finns ju
“County Hospitals”, som det jag var på i Los Angeles den första månaden av
min sjukdom. Men har man bara en dollar mer än precis ingenting får man
minsan betala. Och om man ej betalar så får man ingen skötsel. Och har man
fått stanna där utan att betala och så inom ett år händelsevis får en slant
skall den genast gå till sjukhuset. Så svårt är det för den som är sjuk och
obemedlad, det är så sant så.
|
|
|
Long Beach, Mars 30 1927
Kära Far;
Äntligen, säger du, då du ser min stil på kuvertet. Ja, äntligen har jag
ett par lugna minuter till brevskrivning. Jag sköter nu nämligen huset och
barnen ensam!!! Är det ej underbart att jag kan?! Men det skulle ej blivit av
om jag ej varit tvungen då vi ej hade råd att behålla vår hushållerska. Hon
slutade för fyra veckor sedan. Jag var då ännu ganska svag men måste ju ta
itu och överanstränga mig så jag varje kväll kände mig som en urkramad citron
och om nätterna ej hade så mycket som en timmas vila för värk och plågor. Och
behandlingen fick jag alldeles låta gå, då jag ju ej kunde fara ifrån barnen
för att gå till kliniken. Men för varje dag gjorde jag mer och mer.
I början skötte Sven all matlagning o. diskning o. hängde tvätten osv. m.m.
Men nu gör jag allt själv utom att bada barnen vilket Sven gör på morgonen
innan han går. Allt annat sköter jag precis ensam. Jag använder ännu
kryckorna och de äro både händer och fötter för mig då jag plockar upp saker
från golvet med dem och sådant -- använder dem närhelst jag ej kan räcka
genom att klättra upp el. böja mig, vilka två saker ännu äro svåra för mig
att göra. Men nu sover jag hela nätterna så “träningsvärken” är borta. Det är
nu bara min rygg som ännu är svag och bråkar. Jag sitter nu t.ex. uppe i
sängen stödd av kuddar då det är mycket svårt för mig att sitta på en vanlig
stol. Så nu förstår du vad jag använt tiden till sista månaden. Jag har ju
lagt mig och vilat varje stund det ej var någon syssla att utföra. Och allt
går ju så gränslöst långsamt för mig kan du förstå.
Jag kan ju ej vända mig hur som helst -- då tappar jag genast balansen och
faller pladask. Får vakta mina rörelser hela tiden.
|
|
|
L.B. April 29 -27
Kära Far.--
(...) Starkare blir jag hela tiden, fast ryggen ännu är svag och värken då
och då ger mig en sömnlös natt. Men min hälsa är utmärkt och frisk och kry är
jag. (Š)
Nu reder jag mig med allt hushållsarbetet utan Svens hjälp utom att bada
barnen, vilket han gör om morgnarna innan han går. Och så får han fortfarande
hjälpa mig på med kängorna och stålskenan, men nu kan jag gå och lägga mig
utan hjälp.(Š)
|
|
|
361 Loma Ave L.B. 22 juni
1927
Kära far;--
(...) Den 9 maj flyttade vi från det stora och bekväma huset vid Ximeno till
ett litet skjul på en bakgård. Vi kunde ej finna något lämpligt som var
billigt nog, så vi flyttade till ett rum och kök i fickformat för en vecka
eller två. Togo bara ett par kappsäckar och ungarnas sängar. Jag blev
förståss överansträngd efter all packning och rengörning. Hade Gunnar borta
för några dagar och bara låg mest hela tiden. Det var skönt att ej ha så
mycket städning och knog som på det andra stället som ju var alldeles för
stort. Det var ju beräknat att jag skulle ha hjälp hela tiden, men när vi så
ej kunde ha råd.--
Ja, i det där skjulet bodde vi så en hel månad. Där fanns ej ens badrum,
vilket är förskräckligt att ej ha när man nu är van vid det. Och i synnerhet
för barnens skull. Och så skall jag ha hett bad tre ggr i veckan minst för
mitt ben och ha det i en timme. Det är den enda behandling jag kan ge det
själv. Och så rörelser förståss vilka bäst tages i vatten eftersom benet då
flyter och ej är så tungt. Jag får ingen massage längre. Har ej varit till
kliniken på över 2 mån. då jag ingen har som kan stanna hos barnen. Men den
där månaden på det stället, som mest var en stor säng, vilade jag upp mig
betydligt.
Jag går nu utan kryckor hela tiden. Kan bära och lyfta Ann-Kersti -- och hon
är tung skall jag säga. Kan ta ett bad alldeles ensam. Måste ju förut lyftas
in och ut. Det enda som jag nu ej kan göra är att ta på mig “bracen” =
stålskenan med vidhängande känga.
Brev från Sven:
Gick upp till State Compensation Bureau i går e.m. Båda commisionärerna som
gjorde förhören i L.B. voro av den åsikten att vi skulle appelera som det
varit deras så väl som chef kommisionärens i L.A. åsikt att Du skulle ha
compensation.
Av denna orsak:
Our witness, Dr Grant, as well as the defendants witnesses (Dr Sutherland
even thinking enough of it to make a special report to the Commission in San
Francisco before we ever filed a suit) admitted that there was a presumption
that you had contracted the disease while working at the clinic. Whenever
such a presumption exists it is necessary (by precedents of law) that the
defendant prove that you did not get the disease as presumed. The
defendant could not produce such testimony. Hence, you are entiteld to compensation.
This legal part, according to the commissioners here, may have been
overlooked by the S.F. head commission and on the reason that in general,
cases out of guarantine allthough
[?] are not considered contageous.
However, the presumption that you did contract the disease there remains as
strongly as ever making you a victim to an exception from usual occurrence.
This, the commission in S.F. appears to have overlooked and then, it appears
advisable to go ahead and fight to victory.
Sven
|
|
|
31.8.27
. Man sänder varor från groceributiker till mig och i flesta fall vet jag ej
vem givaren är. Lite förtjänar jag på syning och annat extra små-arbete, men
sorgligt nog orkar jag ej mycket. Lägger mig kl.8 om kvällarna och ligger
ändå 2 à 3 timmar på dagen. Det är ej många dagar jag kan göra mer än det
reguljära hushållsarbetet och skötseln av barnen. Det går förfärligt långsamt
med förbättringen, som fallet vanligen är med barnförlamning.
Jag har lagt av kryckorna alldeles, men kan ej gå på gatan utan hjälp.
Stålskenan får nog sitta på ännu 1 à 2 år tänker jag. Det är svårt att ej
kunna böja sig och röra sig som en normal människa, när man har barnen att
pyssla med.(Š)
Jag har haft en förfärligt lång och tråkig lagsökningsaffär med kliniken där
jag förr arbetade. Enligt lagen skall man vara försäkrad varhelst man är
anställd i Calif. och vid olyckshändelser el. sjukdom genom tjänsten får man
kompensation. Nu sökte jag denna “State Compensation” och skulle mycket
riktigt fått densamma om kliniken ej hade underlåtit att ta ut försäkring.
Naturligtvis förmådde jag inget mot deras advokater och penningresourser, så
jag fick ingenting. Annars skulle jag med rätta ha $80 pr mån. så länge jag
var oförmögen att återgå till mitt yrke. Det skulle ju ändra hela vår
situation, som du kan förstå. Men vad chanse har en fattig stackare att få
rättvisa i detta land? (...) Jag har ej ens min hälsa, som förr var min
största rikedom. Innerliga hälsningar
Rose
|
|
|
10.10.27
Jag nämnde inget om Compensations-saken till dig förrän jag kunde ge bestämt
besked hur det hela utföll. (Š) Angående kontrakt med kliniken användes ej
kontrakt vid anställandet av personer i någons tjänst inom något yrke jag vet
om (om det ej är i statstjänst, vilket jag antager är förbundet med kontraktskrivande).
Själv har jag ej ens någonsin blivit tillfrågad om betyg eller andra
vitsordande papper. Man får en plats (anställning) och stannar tills man
säger upp eller “får sparken”.
Vad betyg och papper angår bryr sig ingen om det -- duger man något till så
visas det genom arbetsresultat. Är man oduglig blir man avskedad oberoende av
de fina betyg man till äventyrs har i sin ägo. Och man stannar på en
anställning så länge man ger tillfredsställande resultat -- eller tills man
själv tröttnar eller får något bättre eller av annan anledning önskar sluta.
Lärare och lärarinnor i skolor antagas enligt betyg och examena, men hur det
är med kontrakt vet jag ej.--
Naturligtvis var det Klinikens fel, att jag ej fick understödet, för hade de
tagit ut försäkring hade försäkringsbolaget betalat utan krångel. I o. med
att Kliniken hade mer än två personer anställda utan att ha försäkring
begingo de en olaglighet. Och ändå stod “lagen” på deras sida. Man
skall ej nämna ordet “rättvisa” i detta sammanhang, för det hör ej hit. (Š)
En liten lustig sak får jag lov att nämna från förhören. En ursäkt, som
framställdes, för att Kliniken ej skulle kunna ställas till ansvar var
att det är en välgörenhetsinrättning. Dvs. man kunde ej taga pengar
från deras fond, som var donerad för välgörande ändamål eller närmare
bestämd “for crippled children”. Jag, som hade blivit “crippled” genom arbete
för dessa crippled children kunde omöjligt erhålla hjälp ur denna fond, det
var att taga pengarna från de stackars barnen!! Den ädla frun, som donerat
pengarna, måste ha vänt sig i sin grav. Dessa hundra-tusentals dollars! Några
av “barnen” som få vård genom kliniken, äro omkring 25 år, och ett par gamla
damer kunde vara mormor åt mig! Nej, vi vilja ej diskutera detta ämne mera.
Begrav det!(Š)
|
|
|
22.6.28 Denver
(... Svens bror) Frithiof och Annette äro förfärligt goda och rara mot mig
och barnen. Tack vare deras omsorg har jag nu fått en ny “brace”. Först en
genomgående läkarundersökning. Doktorn sade genast: ny brace. Den gamla hade
redan förtärt flera muskelgrupper genom tryck. Ja, den var förfärlig att
släpa på. Nu kan jag ej genast gå med den nya bracen, då jag är helt ovan att
gå rakt utan att svänga överkroppen från sida till sida och stödja
handen mot benet. Får ha kryckor för en vecka eller så till jag lär att gå på
nytt. Men nu kan jag undvika att bli sned i ryggen, vilket den gamla bracen
var på väg att åstadkomma. Jag återfår aldrig full rörelseförmåga -- med
mindre ett mirakel sker. Min fot måste opereras. Hjärtl. hälsn. till alla
Rose.
|
|
|
Carthago 23.5.29
Vi må
alla utomordentligt väl. Jag har en ny “brace”, som bara går till smalbenet
(i st.f. upp till höften) så mitt ben blev lättat av 3 kg. stål. Jag går ännu
på krycker efter att ha tagit av den stora stålställningen. Men jag använder
nu benet i st.för att ha det hängande som dött i bracen. Det har kommit liv i
benet må du tro. I stället för att vara hårt som sten från svullnad, blått
och iskallt är det nu mjukt och naturligt till storlek, färg och temperatur.
Får jag nu daglig behandling skall du se att framstegen bli många och
hastiga.
|
|
|
Cartago, 4 Nov.
1929.
Käre Far --
Tack för brev -- (Š)
(Š) Vad mitt ben angår så var sommarhettan mycket välgörande.
Blodcirkulationen sattes igång och blev nästan normal. Dessutom fick jag
elektr. Behandling för ett par månader. Det konstaterades att alla
muskelgrupper fortfarande äro aktiva. Det hela beror på hur fort
nervledningen kan repareras. Det är alltså intet totalt avdöende i någon del,
vilket jag förut fruktat. Jag har nu endast en liten "brace" för
vristen och ingen hjälp för knäet, vilket ju är ett oändligt stort framsteg.
Jag har en käpp, som jag använder när jag går ute men i rummen går jag utan
hjälp.
Nu när det blivit så kallt har jag ganska mycket värk i följd av det hemska
golvdraget. Huset vi bo i är utmärkt för 100--120 grader F. i temp. ute, men
när det är frost och storm är det kallare än ett tält. Man kan ju se
dagsljuset genom springorna där golv och vägg mötas och dörrar och
fönster skulle jag vilja säga sväva i sina respektive ramar. Vi ha
fotogenkamin och el.ugn men värmen blåser bort innan man får nytta av den.
Och det tycker ej mitt ben om. Om nätterna sover jag i tjocka yllestrumpor,
sweater, täcke och tre yllefiltar och ändå är benet blårött om morgnarna.
Barnen klara sig bra -- (Š)
|
|
|
No.Hollywood 7 Sept. 1930
Kära far. --
Ditt brev (Š) har jag just mottaget. (Š)
Jag får lov att medge, att jag behöver varenda öre
som möjligen kommer i min väg, då denna sommar varit fullkomligt “dead” vad
business beträffar och vi leva ett mål i taget. Men vad slant jag änkan får
genom den gamla försäkringen skall ej gå till mat eller sådant, utan till mig
själv för en gångs skull. Jag har ej haft nya känger sedan våren 1929
(använder alltid höga känger och ständigt bara ett par då jag har stålskenan
ipassad i kängan). Så 1 1/2 års daglig slitning på från början billiga kängor
-- ja, du förstår. Även skulle jag köpa ett par strumpor då jag använder
Svens avlagda. Det är här så varmt, att kortstrumpor går utmärkt. Det är ju
t.o.m. modernt att vara barbent. Osv. osv., mina personliga behov blir ju
alltid det som får hoppas över. Först husrum och föda, så Svens behov, för
han måste ju vistas i yttervärlden och se skaplig ut, annars har han ingen
chance alls att få något arbete. Och så barnen med det nödvändigaste för dem
och förståss när det kommer till mamma skall hyran först betalas osv. börja
från början. Du förstår vad jag menar. Antager du ser detsamma upprepat runt
ikring dig. Tror alls ej att jag är någon martyr eller sådant, jag är rätt
och slätt en mamma(...)
(...)Angående mitt fysiska tillstånd är jag fortfarande en “cripple”
förståss, men för övrigt är min hälsa finfin. Benet blir småningom bättre
hela tiden, men som jag förut påpekat, det går långsamt, att endast genom att
gemföra 1/2 år tillbaka eller så ser man skillnaden. Min mekaniska hjälp är
nu endast stålskena så högt som kängan och en käpp. Men däremot har min rygg
börjat krångla i det att den oundvikliga scoliosen (snedrygg) utvecklats. (Š)
Någon behandling har jag ej haft sedan elektriska behandlingen i juli och
aug. förra året.
|
|
|
Los Angeles, dec. 2, 1931.
Kära Far!
(Š) Har varit mycket upptagen på sista tiden så jag nu känner mig stark
nog att återupptaga praktik som sjukgymnast. Har gjort iordning det lilla
rummet, som har franska fönster utåt trädgården. Det kallar jag mitt kontor;
har där skrivmaskinen, medicinska böcker etc., ett behandlingsbord
(massage-bord, menar jag), pallar och bänk för gymnastiska rörelser etc. och
hoppas snart få en ribbstol. Har ännu endast två patienter, men det tager ju
tid att komma igång. Som vi ingen bil ha nu, kan jag ej taga patienter att
behandla i deras hem. Det här rummet (kontoret) är det enda i huset som har
värme (gas-värmeledning) så jag kan få det så varmt jag vill.
26.4.32
Så vill du också veta hur jag mår. Jag mår utmärkt, fast några patienter fick
jag aldrig, dvs. jag hade några som ej kunde betala för behandlingarna, men
dem har jag slutat med nu. (Š)
|
|
|
Los Angeles, 25 Juli, 1932.
Kära Far!
Utan några orienterande ord meddelar jag dig vårt beslut att giva upp
kampen härute och försöka komma hem till Sverige. Detta beslut är så intimt
förbundet med samverkan från eder därhemma att det ej kan kallas
"beslut" förrän vi fått ett bestyrkande från eder alla.
Du kanske tycker detta är brådskande att vi skulle resa den 24 augusti redan,
men det är den bästa båtförbindelsen. Vi skulle annars behöva vänta till
första okt., och vi kunna ej se någon möjlighet att vi kunde hålla
oss vid liv så länge. Det kanske låter tillgjort, men det är faktiskt
sanning. Det har verkligen kommit så långt att det är frågan om livet.
15.8.32
Under Olympiska Spelen gav jag massage åt vår enda flicka, Ingeborg Sjöquist.
Behandlingarna gavs från Olympiska medicinska avdelningen, där jag träffade
åtskilliga läkare som togo ett intresse i mitt arbete på grund av att jag
ådragit mig barnförlamning under utförandet av mitt yrke, alltså i
läkarvårdens tjänst. Genom dessa läkare förnyades mitt hopp om att kunna gå tillbaka
till "aktiv tjänst". För att kunna taga en anställning måste jag
dock ha barnen omhändertagna, som det vore omöjligt både från tids-synpunkt
och arbetskapacitet att jag skulle kunna både sköta en plats och barnen och
hushållet. Att hyra någon att sköta hushåll och barn medan jag arbetade
skulle ej betala sig, då min inkomst ej kunde bliva så stor att börja med.
Jag kan ej vänta mig att jag kunde klämma i med 8-12 timmars arbete som förr.
Dock skulle förtjänsten bli väl tillräcklig för mitt eget uppehälle. Jag
skulle kunna ekipera mig t.ex. (Mitt klädförråd är absolut ej sådant att jag
ens kunde reda mig på överresa till Sverige; för två veckor sedan gav mig
någon snäll människa ett par "onämnbara", då jag för tre månader
gått med bara strumpor, skor och klänning; någon kappa äger jag ej osv.)
Således, om jag alldeles bleve lättad omsorgen av barnen och arbetet som är
förenat med ett hushåll, kunde jag använda all min tid och arbetsförmåga att
förtjäna dollars. Så småningom kunde jag sända hem till er ,som taga hand om
barnen, hjälp med utgifterna. Eller kunde jag börja spara till ett framtida
hem i Sverige.
Alltså: 5. Det mest praktiska från sparsamhetssynpunkt (sparsamhet
både i fråga om pängar, tid och arbete) är att jag stannar här och
"knådar".
P.S. I fråga om massage här i L.A. är det inga amerikanskor som vilja
göra det. De anse det för tungt arbete, på grund av att de ej få tillräcklig
utbildning och ge massage alldeles fel, arbetande sig själva dödströtta utan
att åstadkomma mycket gott för patienten. De ha ej tålamod att taga långa
kurser; istället utbilda de sig till "physio-therapists" och göra
ej mycket annat än knäppa på elektriska knappar och applikera elektriska
apparater, lampor etc. Så nu finns plötsligt få kvar som kan ge massage.
Därför har jag så stor utsikt att få arbete.
Summa Summarum: Sven far hem med barnen och jag stannar där jag är
till Sven på sitt håll har kunnat financiellt möjliggöra bildandet av ett hem
för oss och barnen i Sverige.
|
|
|
Nya Eriksberg 30.9.-32
(Brev från Pehr Sundström)
-- vände jag mig direkt och privat i en skrivelse till generalkonsul Axel
Johnson angående familjen Svantesson i Los Angeles ställning, bifogande alla
nödiga handlingar i original. Allmänt är här i affärsvärlden bekant, att
denne magnat är svårare att få audiens hos än hos vår konung. Sigurd fick
därför i uppdrag att, då jag var bunden (och är så fortfarande) på
sjukrummet, smidigt och påpassligt en och flera gånger om dagen hålla sig à
jour med Johnsonska kontoret. Efter att i nio dagar haft ideliga
motgångar i form av uppskov genom J.s resor till Avesta, och alltjämt
svävande mellan olika förmodanden i mörker -- gick i Onsdags ridån upp!
Det visade sig då, att den mäktige mannen till vår häpnad, tagit själv hand
om vår sak. Utan kontorets vetskap telegraferat till Linjens Trafikinspektör
för Stilla Havs Hamnarne (Kapten Snöbohm) med order att uppsöka och undersöka
Svantessonska familjens förhållanden på platsen. Detta resulterade i ett
svarstelegram, av vilket framgick att familjen var i största nödställning och
att Rose kvarstannande ensam ej var tillrådlig.
|
|
|
JOHNSON LINE
SWEDEN
Ombord på "Annie" kl. 3 e.m. söndag.
Okt. 2 1932
Kära Far!
Allt har gått så fort och i en dröm -- Ej ha vi några pengar att sända telegram,
så jag krafsar dessa rader nu ett par timmar före båtens avgång, så att du
säkert skall veta, att vi alla äro lyckligt ombord.
Så glad som jag blev, när vi fingo telefon-bud från Eckdahl, att vi alla
kunde gå -- så glad har jag aldrig förr blivet. Att skiljas från Sven och
barnen var ju svårt, det kan du förstå att jag kände i botten av hjärtat --
men gärna hade jag ju offrat glädjen att få vara med dem om det hade hjälpt
oss något. Men Gud styr allt hur vi planera. Det var ju ej vår vilja, som skulle
avgöra hur allt skulle hända och ställa sig. Så nu är jag -- och vi alla
oändligt lyckliga och tack -- tack för allt du kämpat för oss att bringa oss
detta.
Så träffas vi alltså snart -- Hälsa alla
Rose
|
|
|
2 okt.--12 nov. 1932:
Svantessons ombord på M/S Annie Johnson destinerad till Göteborg
|
|
|
|
|
|
|
Läs om Annie Johnson’s sista resa: http://hem.passagen.se/syvaruna/annie_johnson.html
Läs om Johson Line AB’s historia: http://w1.480.telia.com/~u48003271/Johnson.html
|
|
|
|
|
|
|
|
|