Family Letters

En Stockholmsborgares Familjebrev Pehr W. Sundström alias Bill Shark ~ 1925 ~

Brev från Herbert, Pehr, Rose och Sven 1925
Back Back to Intro Next
Amerikabreven
Fader Bill ger ut “Söderhavets Pärla” En lycklig tilldragelse i San Francisco Nya förväntningar i Los Angeles
San Francisco 18 januari 25 Käraste Far! Svårt har det varit för mig att tillkämpa mig mod och lugn att skriva. Vår egen lilla Moran!! Var är nu begreppet ”där hemma”? Mållösa, irrande tankar famla i tomhet. 1924, du var ett bittert år. Du skövlade hårt bland mitt hjärtas käraste. Min baby -- min Mor! -- Men framtiden ligger öppen och Guds godhet är oändlig. Sen jag sist skrev till dig (den 8 dec) har jag mottagit tre brev. Glad är jag att du förberedde mig på vad som kunde komma genom att omtala Mors sjukdom. Jag visste ej, att Mor var så sjuk. Trodde alltid hon var som då jag reste. Ännu följer hennes blick mig, blick ur glänsande, djupa, känsliga ögon.(...) Allt som berör förhållandet mellan Sven och mig har varit en ständig källa till glädje, ur vilken jag hämtat kraft och mod att kämpa mot alla yttre motigheter.(...) Far, jag vill glömma allt missförstånd som uppkommit genom att kontakten mellan mina systrar och mig blivit så svag. Jag vill be dig glömma alla beskyllningar och hårda ord jag sagt om dem. Jag har varit så svag, så svag.(...) Far, mitt minne av Mor är så rent, så fyllt av skönaste kärlek.(...) Du säger att jag är ”sjukligt känslig”. Ja, det är sant, att jag är känsligare än människor normalt äro. Men för mig är känslan livet. Dock tror jag, att känslorna hos mig är sunda, fullt äkta som de uppspringa på djupet. Däremot har jag sjukliga inbillningar. Missledda känslor, bringade på villovägar genom fantastiska idéer av vilken den att göra mig själv till martyr är den starkaste. Jag känner mig själv, men jag har ej alltid mod och kraft att ens för mig själv erkänna vad jag vet. Sven brukar säga på skämt:”Du blir nog bra när du blir stor, Rose”. Däri ligger så mycken hoppfull tröst. Jag är ännu ej färdig att dömas. Jag kan ännu utvecklas och ”växa till mig”. Tror ej du, Far? (...) Vi hade en riktigt trevlig jul, fastän Sven arbetade ju varje natt. Men jag gjorde det så hemtrevligt jag kunde för oss och hade kokat och bakat en hel del. Vi voro också bortbjudna rätt mycket. Brevet om Mor fick jag den 28 dec. Jag var med om en mycket stilla och stämningsfull nyårsvaka i en svensk familj. Här är en nyårsdikt jag läste upp: Klockklang kring jorden, som vakar klockslag som brusande slår. Timman som gränslinjen stakar väcker det gryende år. Skimmer kring natthimlens panna sprides från stjärnorna små Mörker ej längre får stanna ljuset vill världsaltet rå. Gryende dagen bebådar ljuskungens segrande hord. Nyvakna året nu skådar undrande ut över jord. Sol, över snötyngda granar sol över rimfrost på björk sol, så aldrig man anar jorden var någonsin mörk. Ljus över vaknade världen ljus i vart hjärta som slår lys på den okända färden genom det kommande år! Skymmer på kvällen det åter efter så strålande dag, kanske att bittert du gråter över ett oväntat slag. Ljusstarkt som solen, väl stiger hoppet vart gryende år kanske, när kvällsmörkt det tiger slaget, med stingande sår. Blicka på året som svunnit ha ej, som dagarna gått ljusa förhoppningar brunnit dock, ha de fullbordan nått? Sårad, förtvivlad, ja slagen månde du nyåret nå men på den signade dagen nyvaket livsmod vi få. Flammande tändes då elden gudabenådade kraft livsmodet erövrar världen Sorgen har glömskan begravt Sol över snötyngda granar sol,över rimfrost på björk. sol, så aldrig man anar världen var någonsin mörk. Till sist de hjärtligaste hälsningar från Sven och mig. Rose
Roses inkomst jan. Utgifter Syning för Gravanders hemslöjd $10 $75 Av Sven $70
Nya Eriksberg den 25 januari 1925 Käraste Rosan! (...) Vill nu meddela dig, att jag efter utverkat anstånd på en månad och med borgensmannen Ekegréns hjälp, den 10 jan. inlöste ditt Riksbankslån, och att jag även betalt premien i Thule. Då jag var uppe till Bankdir. Svartling och återlämnade hans namn på reversen, omtalade han att hans svåger, Svanström, som även stod med på detsamma och vid den tiden ansågs äga minst Kr 800.000 i somras gjorde konkurs, varvid Svartling förlorat pengar på honom, och att det var av den anledningen han nekat mig hjälp den 6 dec. Då din försäkring i Thule vid detta årets ingång lämnar utdelning för år 1923 (Kr 2:82 per 1.000), framställdes den frågan av mig, huru det skall förfaras med utkvitteringen.(...) Hur har det gått med din stora försäkring å 4.500 dollars, som var så förmånlig, men på samma gång så betungande i de svåra tider du fått genomgå?? Ja, det här var alltsammans ”affärer” -- men det kan ju dock ej undvikas -- man kommer ej ifrån dem genom att tiga -- de gå, minsann, ej att tiga ihjäl! Jag är nu återställd så bra man kan begära, det är dock en ny härd för reumatism jag fått för all framtid. Adlers må bra -- de övriga har jag ej hört något ifrån. Hoppas att både du och Sven ha inkomstbringande arbete och att det åter skall ljusna för er. Ni äro unga och ha livet framför er, och då böra dess ”ups and downs” kunna bäras och mötas med spänstigt sinne och levnadsmod. (...) Och skriv, skriv till din egen tillgivne Farsgubbe
Redovisning: Anna Sundströms Sterbhus: D E B E T 1924 Dec 4 An kontant inneliggande vid dödsfallet 67:01 7 Kontant tillskott av Pehr W. Sundström 300:-- Herbert Sundström 100:-- May Dahlgren 100:-- 1925 Jan 12 Pensionsmedel 37:60 604:61 29 Saldo balans 71:34 Summa 675:95 K R E D I T 1924 dec 5 Per Dödsannons i Sv. Dagbladet 19:20 7 Arvode till Pastor Wikmark 20:-- 8 Blomsterdekor till kistan m.m. 47:-- Telegram, post, bil, frakt, dricksp. 18:55 9 Middag å Nya Eriksberg enl. räkn. 56:45 Winer till-dito- 15:50 16 Ett gravbrev för Columbariet 110:-- 24 Begravningsentr. Wärners räkning 346:-- 1925 jan 20 Arvode för ombesörjn. av bouppteckn. handlings upprättande och inlämn. i Rätten 10:-- 27 Inskription å gravstenen till nischen 33:25 Summa 675:95

Stockholm Nya Eriksberg den 28 Jan.1925 Pehr W.Sundström Att Fru Anna Sundström, född Eklundh, vilken uti en ålder av 67 år och 1 dag avlidit i Stockholm den 4 december 1924 och efterlämnat såsom sterbhusdelägare: (...) Samt att kvarlåtenskapen var av så ringa värde att begravnings- med flera av dödsfallet föranledda kostnader därav ej kunnat täckas, det får jag härmed, under edslig förpliktelse intyga. Stockholm den 19 januari 1925 Pehr W. Sundström Sjökapten, pensionär å TimmermansOrdens hem.
Avräkning per 15 Mars 1925: Rose Svantesson till Pehr W. Sundström 1924 Juni: Avbet. Riksbanken Kr 250:-- Ränta å dito Kr 12:50 Premieinbetalning i Lifförs. Thule Kr 37:50
1925 Jan: Inlösen av revers i Riksbanken genom sista avbetaln. Kr 250:-- Ränta å dito Kr 7:50 Premieinbet. i Lifförs. Thule Kr 37:50 Ränta Kr 16:40 Summa: Kr 611:40
Nya Eriksberg den 6 Februari 1925 Käraste min Rosabit! Ditt oändligt välkomna brev av den 18 jan. kom mig tillhanda redan efter 15 dagars postgång, vadan det måtte ha gått delvis av vägen med flygpost. Detta brev gjorde mig ofantligt mycket lättare om hjärtat, ty det är en helt annan Rose, som talar däri, en renad och luttrad ande, som ger uttryck åt sina känslor. Tack min kära dotter! Må jag få behålla dig sådan för framtiden -- - seende ”framåt mot solen, värmen , våren, det nya livet”! Jag gläder mig åt att du vill glömma allt missförstånd med dina syskon. Jag gläder mig åt att jag själv känner mig närmare dig, själsligt sett. Alltså är jag nöjd i visst måtto. Det återstår att få fasthet och styrka i känslosträngarne, att icke livets stormbyar åter spränga dem, så att farkosten kommer i drift. Du säger, att du känner dig själv. Det är mycket sagt i de orden. Det är mycket sällsynt i så fall; det vanligaste är, att man tror sig känna sig själv till punkt och pricka, men i verkligheten ej gör det mer än till dels. Ehuru jag hållit på med att studera mig nu i så många levnadsår, vågar jag ej göra gällande att jag känner mig annat än till dels. Vad åter din tillväxt i visdom och erfarenhet beträffar, skola vi väl hoppas, att du hela livet igenom utvecklar dig. Åtminstodne till dess åderförkalkningen sätter en gräns därför (som det nu har börjat hos mig). Tack för dina vackra ord om de tankedirektiv jag då och då har sänt dig. Det känns så värmande att veta det du uppskattar dem, ty de äro sprungna ur mitt hjärtas djup. Kära min Rosabit! Den dikt du sänt mig och som du helt blygsamt säger att du ”läst upp”, kan jag förstå att du även själv skrivit.-- eller hur? Om så är, måste jag säga, att du har fått skaldeådrans gåva i betydligt rikare mått än både ”Bill Shark” och ”Draba Verna”.-- Du ber mig ”skriva om utgifterna för Mor”. Ja, kära Rose, vad först de 400 kronorna, som skulle varit på din debetsida, beträffar, så stryka vi nu ett streck över dem och likaså din eventuella andel i begravningskostnaderna. Vi fritaga dig således från alla vidare utgifter i samband med Moran. Vad den förstnämnda posten beträffar, så ordnades Mors vistelse hos Adlers genom gemensamma tillskott efter råd och lägenhet, varvid alltså Dahlgrens fick betala största delen osv. och Lizzie skötte det så pass billigt att det gick att få ihop. Nu är emellertid saken utagerad och vi behöva ej vidare tala om den saken. Vid den bouppteckning som skulle förrättas av en man från Rådhusrätten, fann han att det lilla som Moran hade i kvarlåtenskap ej skulle vid försäljning täcka omkostnaderna för dödsfallet och då behövdes ingen specifisering av kvarlåtenskapen upprättas, och en massa formaliteter och skriverier (bl.a. till U.S.A.) undvikas. Lizzie, som äldst, har tagit hand om utdelningen till ”barnen -- arvingarne” och på din lott kommer enl. ”familjebeslut” Morans guldur. (Kedjan tror jag May skall ha?) (...) Av allt detta ser du, att dina syskon ej behandlat dig kärlekslöst -- utan tvärtom. (...) Ja, lilla Biten min, nu får du vara nöjd för idag. Hoppas att du kan hjälpa mig enligt min framställan i förra brevet. Lizzie har det f.n. tråkigt igen: utan jungfru och själv liggande i sängen med reumatisk feber.-- Hon sänder dig sina innerliga hälsningar!! Skriver Sven lika sällan till andra som till mig? (...) De hjärtinnerligaste hälsningar till eder båda! Tillgivne Fader Bill
San Francisco Febr. 26/ -25 Kära Far! Innerlig tack för två brev.(...) Tack för allt du hjälpt mig med, alla betalningar du ordnat och haft bekymmer för. Intet högre skulle jag önska än att jag i och med detta brev kunde lösa dig från alla vidare bekymmer. Men nej! Ännu har ej min ”förlösning ur skuldernas klor” kommit. Jag vill först besvara ditt affärsbrev (...) mina försäkringsbrev. Ett brev är hos kyrkoherde Ärnström, Lommaryd. Ett andra hos Landsfiskalen H.Thomsson, Hjortsberga Sparbank, Johannishus.(...) När börjar utdelning på en livförsäkring sådan jag har i Thule? Här fick jag utdelning efter ett år. På senare tid har jag använt utdelningen till att delvis betala premien med. Kan det ej ordnas så i Thule? Jag är fortfarande svensk medborgare. Har visserligen tagit ut mitt ”första papper” här, men man måste ha bott i samma stat i fem år innan man kan få ”andra papperet” dvs. bliva amerikansk medborgare. Dessutom måste det vara tre år mellan första och andra papperets uttagande. Tog ut det första strax efter sen jag gifte mig dvs. våren 1923. Så våren 1926 kan jag ”överge kung Gustav” om jag då så anser. Har man varit borta från Sverige i tio år räknas man ej längre som svensk medborgare. Så dröjer jag borta så länge får jag lov att bli medborgare här innan ”första papperet” blir för gammalt (måste förnyas efter 5 år) annars blir jag utan land. Sven tog ut sitt första papper samtidigt med mig. Han har ej varit i Calif. mer än tre år nu, så kanske dröjer det längre för honom om dom ej gör undantag. Är man bildad och kan tala och skriva perfekt och kan Amerikas historia och konstitution så äro de ej så nogräknade på årsantalet. (Man får gå igenom en slags examen.) Men även om Sven vore amerikansk medborgare, skulle jag ej vara det för det. Så är det i detta landet. Hustrun följer sin egen nationalitet, ej mannens. Är det så i Sverige nu också? Det vore väl underligt om det vore olika i olika länder. Vilket krångel med pass!-- Ja det var mycket om medborgarskap. Mina försäkringar här har jag ännu kvar. Dock fick jag vid sista inbetalningen låna av bolaget (i bägge bolagen). Jag undertecknar en skuldförbindelse till dem på premiens belopp jämte 6% ränta och får ett kvitto att premien är betald och livförsäkringen gällande ett halvt år till. Dom är mycket tillmötesgående. (I händelse av dödsfall avräknas naturligtvis skulden på utbetalningsbeloppet, så bolaget riskerar ju inget. Men de får ju ligga ute med en hel del pengar på så vis. Vad gör det med sådana enorma kapital som dom har, dock?) Jag är glad att du skrev så utförligt om ”affärerna”, då jag just längtat efter att få det klargjort. Specifikationen var så bra att få. Dock -- 15 mars. Kära lilla far! Du var glad åt det sista brevet du fick från mig. Ja, då kände jag mig så modig och full av hopp. Jag trodde så säkert vi skulle få pengar i mitten av februari.-- Men ännu ha vi ej erhållit dem. Det är ett bolag, som är skyldig Sven, och han har en advokat, som söker få ut pengarna. Det skulle bli rättegång den 16 febr., men målet är uppskjutet förståss. Som du väl hört genom mitt brev till Lizzie väntar jag en baby igen. Ja, när du läser detta är jag säkert mor igen. Det var tanken på att få igen min förlorade lilla gosse, som gav mig nya krafter och nytt livsmod. Men -- jag har ju ej kunnat arbeta efter jul (jag menar inom min profession). Ej kunde jag heller i höstas taga någon stadigvarande plats, då jag ju i så fall måst sluta efter ett par månader, och det är ej vidare rekommenderande för ens anseende bland läkarna. Så jag arbetade med vikariat och privatpatienter. Men när patienterna märker hur det står till med en är det tid att sluta. De få naturligtvis ej samma förtroende till ens styrka och nyttan av behandlingen. Sven har även haft svårt att få någon riktigt lönande anställning. Dom är så gränslöst avundsjuka på utlänningar, isynnerhet om de visa sig ha bättre kunskaper än amerikanarne (vilket ej är svårt att ha, verkligen, isynnerhet om man blivit uppfostrad i Sverige). Så vad Sven förtjänat har precis gått åt till vårt uppehälle. Och så få vi ju utgifter till läkare och sjukhus nu för den lilles skull. Att jag är förtvivlad över att ej vara i stånd att sända pengar ännu på en obestämd tid, det behöver jag väl knappt omtala. Du skriver så varmt och innerligt i ditt sista brev. Det gör det än svårare för mig att behöva ge dig besvikelser återigen. Du uppmanar mig att behålla min ljussyn på livet och framtiden! Jag kämpar så att ej gräva ner mig i förtvivlan igen. Ack, vilken förbannelse äro ej pengar -- fast de kunde vara en välsignelse. På sista tiden har jag varit gränslöst nervös. Måste t.o.m. ta sömnmedel varje kväll för att få vila och ett par timmars ro från mina gnagande bekymmer och oro och grubbel över pengar. Jag har förlorat en hel del i vikt fast jag ju nu normalt skulle öka. För Svens skull hoppas jag att mina krafter ej svika mig när den svåra stunden kommer. Dock är det en sådan frestelse att bara ge efter och försvinna -- mina livförsäkringar skulle ju mer än taga hans och mina skulder.(...) Jag tackar för att ni lättat på min skuld hem genom att fritaga mig från utgifterna som jag skulle hjälpt till att betala.-- Jag skrev och talade om för Lizzie, att Mor i brev till mig talat om hur hon tänkt sig den fördelning av hennes värdesaker som en gång skulle ske. Mor säger, att hon hade tänkt att jag skulle ha hennes diamantring. Du kan därför förstå, att jag önskar innerligt, att ni skulle ge mig den i stället för klockan. Därför att Mors tanke var att jag skulle få ringen. Annars gjorde det ingen skillnad, men nu har jag fäst mig så vid ringen.-- Sven skriver verkligen aldrig till någon. Ej ens till sitt föräldrahem. Jag sköter om det. Han talar dock ofta om att skriva till dig. Men det är svårt när man har så mycket bekymmer och tråkigheter. Ej vill man gärna bara tala om sådant. När allt blir bra ekonomiskt blir det lättare att skriva för honom. En innerlig kyss från Rose.
Roses inkomster febr.--mars Utgifter Syning hemslöjd $18 $118 Sven $86
S.F. 6 april 25 Kära Far! 15:e Mars gick utan ett öre från mig! Det känns som om det varit min sista chance som gick förlorad. Där var ett tillfälle att gottgöra alla de besvikelser jag redan givit dig -- men nej, även denna gång ”svek” jag. Var det jag som svek? Nej, inte min vilja, inte min önskan, men omständigheterna tvingade mig. Den 15:e mars låg jag på sjukhuset och tänkte på dig. Tänkte på hur gränslöst fattig jag själv var -- på pengar -- och hur du måste lida för att jag är fattig. Och på samma gång kände jag mig som den rikaste i världen. Så lycklig, så stark, så rik. Intet lidande tycktes kunna tränga sig in på mig. Min lilla pys var då just två dagar gammal. Jag önskade, att du kunde få känna något av min lycka. Men du får inte ens tillfälle se det lilla pyret. Och du får så ofta barnbarn. Det måste nu vara en vardaglig händelse för dig.-- Ack kunde jag nå dig med min inre kraft! Kunde min själ få möta din för att visa, att värden har jag att bjuda dig -- fast ej av det världsliga goda! Innerliga hälsningar från oss båda. Rose
Roses inkomster april Utgifter Gravander $5 Till Sven $3 Utg. $2
Ystad 26/4 1925. Kära Fader Bill! Trots det, att jag ej erh. svar å mitt förra brev (avsänt för ca 3 veckor sedan tror jag) får jag åter tillskriva dig denna gång för att omtala det jag åter tagit hyra på sjön. Påmönstrade (denna gång som matros) i Åhus förra söndagen 19 ds å Sockerbolagets motorskepp Alca av Malmö. Vi ha nu varit i Bingenäs på Gotland efter kalksten och ligga nu Ystad och lossa. Segla härifrån till Göteborg, där jag går iland för att påmönstra någon av Broströms båtar, då jag just idag fått brev om, att en matrosplats väntar mig där. Jag vill nu, förstår du, passa på och komma på en långträdare då nu tillfälle gives att få se litet av världen, innan man slår sig ”till ro” på landbacken.-- Du må tro, att jag denna gången klarar jobbet fint. Blir ej alls så trött och ”slut” som 1921, och detta fastän jag nu är 4 år äldre och väger 12 kilo mer än då. Nu har jag aptit av bara fanken och sover som en van sjöbuss. Förra gången kunde jag varken äta eller sova, varför kuraget försvann. Kort sagt, denna gång trives jag utmärkt. Du må tro, vi ha publik på kajen, när vi nu lossar. Men vi köra våra vinschar som urverk, så de jäklarna få tji skratt. I Bungevik fick besättningen stuva stenen, så vi ha haft det tämligen ansträngande, då man skall vara sjögast och hamnsjåare samtidigt, men i dag är det söndag och vi ha ”moj by”, vilket ju är tämligen välbehövligt. Du må tro, jag har haft nytta av, att jag var ute förra gången, ty jag är styvast av matroserna här. Jag får alltid stå till rors då vi skola ut och in i hamn, samt varsko de alltid mig att ro ”fittan”, då en wire skall göras fast vid någon boj. Styrmännen stodo med gapande munnar första gången jag styrde kurs, rak som ett ljus, på den 60 famnar avlägsna bojen. När jag kom tillbaks sade de ”var fan har du lärt dig ro så där”. ”Det lärde mig farsan, då jag var 9 år” sade jag, som sant var. Om Far vill skriva, så adressera till Matrosen H.Sundström, M/S Alca Rederiakt.bol. S.S.A. Malmö Många hälsningar från Din Son -- Stjärnstyrare på Östersjön.
Göteborg 2/5 1925. Kära Far! Ref. till mitt brev, avsänt från M/S ”Alca”, Ystad, får jag meddela, att jag nu är i Göteborg, och skall i kväll avsegla med Broströmaren M/S ”Formosa” (på 12.000 ton) till Ostasien (Indien, Kina event. Japan). Jag har fått hyra som timmerman. Med egen hytt och 168 bagare i mån. På den där lilla baljan Alca hade jag 126 kr som matros. Vi gingo med halv däcksbesättning från Ystad o. hit, så vi fingo ju ligga i bra, men jag gillade ju ej, att bara ligga o. plaska utefter kusterna, och sade därför upp mig, trots det, att jag var bäste-man i skansen. Skepparn tyckte, att det var tråkigt, att jag gick, ty de ha det mycket svårt få besättning på småbåtarna, ty alla vilja gå å långtrade. Jag vet nu ej, om Far skrivit till mig, har ej fått ngt brev. Skriv nu till Timmerman H.Sundström m/s ”Formosa” Ludolps Hamburg. Jag hade en sabla tur igår. Kom iland vid 3-tiden, var ute lodade på stán, träffade ett par gamla chummar på gatan.-- ”Hollah boys, vad gör ni”!-- Ombord Formosa, man. ”Åh, fan, där behöva ni ju en timmerman (det hade jag hört här på hotellet) den platsen tänker jag söka.” ”Javisst, gamla trägnavare, den passar dig utmärkt. Dyk ombord i morgon kl.8 så får du platsen”. ”All right, försöka duger -- so long!” Idag var jag ombord. ”Försten” frågade efter mina timmermans-papper. Har inga, sa jag, men jag kan snickra och har förut seglat matros.-- Då är det ej lönt, vi vilja ha en, som förut seglat tim.man, sa´ han, men gå upp till chefen, dock tror jag ej det nyttar mycket till. Jag hade bara talat några minuter med kapten innan han sade ”all right, kom ombord i eftermiddag”. Sänder dig nu de hjärtligaste hälsningar min Far! Jag skriver, så ofta, jag kan. Din Son Herbert
Nya Eriksberg den 9 maj 1925 Kära dotter Rose! Du undrar nog varför jag ej svarat på ditt brev av den 26/2? Ja,den situation jag kommit i och vetskapen om, att dina dispositioner voro byggda på lösan sand, har alldeles knäckt mitt förtroende en tid framåt. Du tyckes även själv vara medveten om resultatet, enär du blott på ett kort sänt mig några rader den 6 april. I det längsta väntade jag att du skulle underrätta mig att du fått en son -- om ej direkt så genom din man -- men denna nyhet fick jag av en utomstående person: Herr Müntzing, som får brev från sin dotter i det närmaste en gång i veckan! Vad dina frågor av den 26/2 beträffar, så äro Thulebreven ställda att ”betalas till försäkringstagaren den 11 april 1988 [?] eller vid dennes dessförinnan timade död, till den avlidnes rättsinnehavare”. Sista premie inbetalningen blir dock den 1 Januari 1943.(...) Utdelningen på dina brev började med kupong för 1923, men utbetalas året därpå å tid som kungöres i allmänna tidningarne. Om ej kupong blivit till inlösen företedd inom två år efter kung. är densamma ogiltig! Angående medborgarskap, så följde hustrun sin mans nationalitet här i Sverige tills för några år sedan -- men kanske det är ändrat nu sedan vi begåvats med så många nya lagar. F.ö. ha varje land i världen sina särlagar, så att enighet i detta fall ej finnes. Min kära, kära stackars Rose! Jag förstår så innerligt väl all din ängslan och dina bekymmer därborta i främmande land. Det är sorgligt alltsammans och jag önskar till Gud att jag kunde hjälpa dig än mer, om blott möjligheten därtill fanns. Även jag har fått ökade bekymmer sedan jag skrev sist. Min bok går mycket dåligt -- som det visat sig hittills, på grund av att mina gamla vänners köpförmåga så väsentligt förminskats. Det är stor jämmer i hela affärsvärlden här, och folk får inskränka sig till det allra nödvändigaste (och min bok räknas som en onödig utgift). Hela min strävan får nu gå ut på att kunna betala omkostnaderna och släppa all tanke på förtjänst. Dessutom har jag fått meddelande om att min pension på 700 Kr från Borgerskapet kommer att minskas (så framt den ej alldeles indrages) sedan Direktionen behandlat frågan nu i maj. Orsaken är den, att stor nöd råder bland en del småborgare, som lagt in ansökningar om hjälp, och man nödgas nu beskära alla sådana pensioner som utgå till folk, som liksom jag, hava mat och husrum säkerställda. Nu är saken den att pensionsbrevet säger, att man har rätt att åtnjuta den beviljade pensionen endast så länge ens levnadsförhållanden ej förändrats till det bättre, och enär jag erhöll Borgerskapspensionen den 1 jan 1922 och blev intagen som pensionär på Timmermansordens Hem den 1 juli 1922, så anses jag ha fått en ”förbättrad ställning” redan under första halvåret, ehuru de ej ville göra någon ändring så länge Moran levde. Men nu när hon ej längre behöver hjälp finnes inget skäl att dröja med saken. Så är det med det.-- Herbert har ännu en gång bjudit mig på en sensation.-- För en månad sedan gick han i Ljungbyhed, matade sina höns och födde upp kycklingar -- skrev till mig att han hade planer på att till hösten utvidga sin ”amerikanska kycklingsanstalt” i större skala, ty det var en affär som han ”trodde på” osv. Så för 14 dar sedan fick jag ett brev, skrivit ombord på en lastbåt i Östersjön -- han var då mönstrad matros ombord där -- och nu i förrgår ett nytt brev där han omtalar, att han i Göteborg mönstrat ombord i en av Ostasiatiska Kompaniets stora Motorskepp ”Formosa”, där han fått plats som timmerman och är nu på väg till Indien, Kina och ev. Japan!! Allt detta vid 35 års ålder, då en man som han, med bildning och fullständig köpmansutbildning, borde ha hunnit fram till ekonomiskt välstånd och en social position. Nu vill han se litet av den stora vida världen -- blodet talar -- men ack bra sent för honom stackars gosse. Jag hoppas nu att du vid det här laget är kry och stark igen och att du alltså kan ägna dig åt ditt barn och hem och även möjligen yrke. Framför allt min ”Bit”, gräv ej ned dig i pessimism, sök att ”hålla huvudet över vattnet” och förtrösta på Den Ende som hjälpa kan. Kommer dag, kommer råd.(...) Mina innerligaste välönskningar följa dig mitt yngsta barn! Må Gud vara med dig! Din egen Fader Bill
S.F.21 juni 1925 2845 Filmore Street (Hur länge? Vet ej?) Kära Far. Tack för ditt brev av den 9 maj. Jag förstod så väl varför du ej skrev. Det är ej roligt att tänka på mig. Men ha tålamod -- och ”some day” skall du ha glädje av mig igen. Gladde mig mycket åt sakerna hemifrån. Det var en kär hälsning. Sven-Gunnar hälsar till morfar. Han är innerligen rar och söt. Är så ledsen att du behöver få ökade bekymmer med din bok. Vill du ej skicka mig ett exemplar! Allt här står på samma ställe som förut. Det är bara att vänta -- och hoppas -- om man har krafter kvar till det. Rose
21 juni 25. Kära May! Innerlig tack för ditt brev för hundra år sen och de förtjusande fotona, som nu nästan äro utslitna så har jag tittat på dem (kommer knappt ihåg hur man gör när man skriver, så sällan tar jag i en penna nu för tiden). Här är ett par kort av familjen. Inte så vidare bra det ena. Jag höll på att baka. Sven-Gunnar är 3 mån. där. Ska försöka få råd ta några till. När man knappt har pengar till mat anser man en film vara en stor lyx. Har inget roligt att berätta. Därför skriver jag aldrig. Pojken är bedårande. Men du har ju själv sådana underbara barn så det är inget nytt ämne för dig. Måste sluta ge honom min mat nu. Att han skulle bli ”flaskbarn” hade jag väl aldrig drömt om. Men när jag inget har! För trött och nervös. Överansträngd både till kropp och själ. Men det är inget att tala om. Fattigdom har vi nog av i vår familj. Hälsn. Rose
Roses inkomster maj--juli Utgifter Av Sven $48 $143 Försäkr. Mut.Life $7 Kemikalier Sven $14 Syning $2 Avg. platsansk. $15 Massage $6 Resa till Chico. $8 Matta såld t. Hemslöjden $2 Hemslöjden: bröd-kakbak $93 Summa $160 $180
Nya Eriksberg den 8 juli 1925 Käraste dotter Rose! I det längdsta har jag väntat få några underrättelser från dig (...) jag undrar ibland om ”hon ej har fem cents till ett frimärke”.(...) Det är alldeles felaktigt handlat att avskära kontakten, därför att du har det svårt.(...) Att även jag har svårigheter, gör jag ingen hemlighet av. Så är förhållandet ehuru jag 1922 trodde att jag hädanefter skulle vara fri ”affärsbekymmer” vidare. I mitt förra brev nämnde jag om att min pension skulle nedsättas. Detta är nu verkställt, och av de 700 kronorna per år fick jag blott behålla 200!!! Den summan motsvarar ungefär mina utgifter som medlem i Ordens-korporationerna jag tillhör. Men till kläder och allt annat jag behöver har jag ingenting n.m. om ej barnen träda hjälpande emellan (en sak som jag förut var så glad åt att ej behöva göra anspråk på).(...) Dina systrar ha alla haft mer eller mindre sjukligt i sina familjer. May har legat på Mösseberg för att sköta sig och Lizzie har som vanligt varit mycket klen osv. Sammanhållningen mellan mina barn är också rätt dålig, och för mig, fadern, äro deras [?] till glädje numera att hava så många telningar spridda på skilda håll i och utom landet och var och en släpande i sitt anletes svett för att kunna klara den oundgängligaste nödtorften.-- Ja, detta blev nog ett av de ”dystraste” brev jag skrivit till dig -- en given följd av att situationen alltmera förvärrats. Innerligt hoppas jag till Gud, att min ”Bit” än en gång återkommer till mig. Må Gud vara med dig önskar din betryckte Fader Bill
Twelve Miles from Chico, Butte County, Cal. Hotel open during entire year. Hotel rates reasonable and include steam and mineral baths every day. Hotel steam heated throughout. Richardson Mineral Springs J.H.Richardson, proprietor -- Lee Richardson, manager These waters are noted for being a cure for Rheumatism, High blood pressure, Stomach trouble, Malaria, Kidney trouble, Dropsy and poison oak, also Dyspepsia, Blood diseases, Skin diseases, Nervous troubles, Etc. All waters bottled for shipment in case lots.
Aug.5 1925 Kära Far! Hjärtligt tack för ditt brev! Så innerligt och rart. Nu har jag äntligen nyheter att berätta. Jag arbetar vid ovannämnda badort. Kommer väl äntligen att förtjäna ett par slantar. Hoppas det går bra, så att jag snart kan börja sända hem. Hittills har det blivit ungefär åtta dollars om dagen (30 kr) + rum och mat. Bor och äter på hotellet och har hand om kvinnliga massageavdelningen där jag får hälften av inkomsten. Lillpysen är hos en god vän till oss i Berkeley, där det redan förut är en liten babyflicka på 1/2 år. Jag har ju för länge sen måst övergå till att ge honom flaska. Det är så svårt att vara skild från pysen. Har varit här i fem dagar nu. Och jag längtar så efter det lilla pyret. Det är också svårt att vara skild från Sven. Han är näml. kvar i San Francisco på sitt arbete. Men så här är enda sättet för oss att förtjäna litet pengar och få våra skulder uppklarade. Är ledsen Hjortsberga Sparbank fått vänta på sin ränta och att de besvärat dig. Stannar jag här ett halvår kan jag nog betala skulden där. Det beror på om jag kan få pojken hit upp, dvs. få någon som kan åtaga sig honom medan jag arbetar. Ty jag tror ej jag kan stå ut med att ha honom borta från så länge. Kanske en månad, men ej mer. Här är så hett nu, att han säkert bleve sjuk. Men i sept. blir här svalt igen. Kära lilla far! Jag längtar till den dag, då jag kan skriva till dig, att jag är skuldfri och har mitt eget lilla hem, med min make och min pys hos mig. Din trofasta dotter Rose
Roses inkomst aug. Utgifter Lön $72 $43 Massage $7 + Tips $10 Tull på skedar $1 Av Sven $1 Kläder $10
San Francisco 1643 Bush St. Aug.6.1925 Käraste Rose! Tack för ditt brev och alla kyssarna. Jag vill allt ha bra många av dem. Puss! Puss! Var hos Ann-Marie och hälsade på ”Tomaskus” igår. Han mådde bra men Ann-Marie har visst ett litet sjå med att sköta om dem båda. Han har [?] vakna opp om nätterna mellan 1 och 4 och gallhojta för mat och sedan har deras lilla stämt in så jag förmodar det har blivit litet för musikaliskt för dem. Så nu måste vi skaffa ett nytt hem för honom. Jag ville gärna att Du kunde få honom inackorderad någon stanns i din närhet för jag förstår att det måste vara svårt utan honom. Hettan tror jag inte skadar honom. Det kommer nog bara att göra att han sover så mycket bättre de svala nätterna. Och så tror jag bestämt han saknar Dig, så försök så gott du kan. Även om inte i Richardsons Springs så kanske i en närbelägen plats som Chico. Dina klänningar äro hos rengöraren, jag har inte förtjänat nog pengar att ta ut dem. Det är fyra à fem dollars. Du förstår det var inte en full pay period i den här checken och dessutom många avdrag. Nästa gång blir det dock bättre. Jag kan få köpa den lilla franska speedstern för förti [?] dollars om jag har sparkpluggens [?] (carburatorns [?] hur stavas det?) namn målad på bilen någonstanns och kan dessutom få ha agenturen på dessa sparkpluggar. [?] De äro mycket bra. Man ser färgen av explosionsflamman genom den, så därigenom kan man finna ut om gasblandningen är för rik osv. Det vore kanske en bra side line att förtjäna litet [?] om dagarna. Lilla Rose skriv nu snart och om Du kan ordna med babyn där uppe så kan jag taga en dag av och komma upp. Om inte så får jag fråga Dr Lyman om han vet om någon bra barnkrubba här i San Fr. och då finge ju jag det nöjet och se pågen litet oftare. Många kramar och kyssar och all min längtan Din Sven
San.Fro. Aug.7.1925 Min egen hustru och mitt barns moder! Mottagit Ditt andra brev och förstår. Lilla Rose, tänk på din lille pojke, tänk på att han behöver en själsstor mor; tänk på att dagar skola komma då Din tro i stora Ideal, i Gud skall varda grunden till hans character och utveckling. Russian River, med dess berg och dalar gungande efter jazzmelodi i månsken. Huru svårt för Dig, och för mig att påminnas om denna extrema sinnlighet. Men vi måste överkomma det, och i intet fall ge efter nu när vi äro åtskilda. Kämpa Rose, om så är nödvändigt, men vänd dina tankar till ljuset, solljusets renhet och construerande [?] inflytande; låt ej nattens och instinctens makter influera Dig ty Du måste vara ren [?] för Sven-Gunnars skull och för mina ideals skull. Jag förstår att Du är frestad, frestad som jag har varit, därför att nu är din passion i full blomning. Men, kära, led den uppåt genom uppoffring för dem som behöva Dig och glöm inte att jag kämpar lika allvarligt som Du genom att i varje ögonblick skjuta tillbaka glödande frestelser som vilja förtära, föraska mitt vita ideal. Och så då vi komma tillsammans igen, med mera styrka, själsligen och kroppsligen, så väntar oss säkerligen en ljuvare belöning än vad vi någonsin njutit. Därför låt oss vara sunda och praktiska. Låt oss vinna ekonomiskt, fysiskt och själsligt och så skall en sann och bestående lycka bliva vår. Må Gud beskydda och hjälpa Dig och mina allra bästa önskningar till Dig, min egen, enda kära Sven
Måndag 10.8.25 Käraste Min Lilla Pytta! Du riktigt skrämde mig med ditt brev där Du påstod att jag inte hade skrivit till Dig. Jag antar postgången är dålig. Jag fick riktigt ont i hjärtat av skrämsel då du skrev att jag aldrig mera skulle få se Dig. Fy skam, lilla Du, det var inte snällt. I dag hade jag emellertid en grundlig undersökning av hjärta och lungor; och doktorn sa det var allright, så det menas väl att jag har hämtat mig, eller att den psykiska reaktionen icke har lämnat några permanenta fysiska spår. Jag kan inte få tag i något nurseri (utom möjligen oansvariga privatmänniskor) så jag har bett Ann-Marie behålla pojken till Torsdag morgon, och då måste jag bringa honom upp till Dig eller själv ta hand om honom. Om han kan komma, så telegrafera och säg var vi skall mötas. Min avresa skulle vara med tåg på Torsdag morgon härifrån. Lilla Rose, jag riktigt hungrar efter Dig. Jag visste inte att det kunde vara så rysligt ensamt (gift och åtskiljd) och jag är nu inte den som gladeligen sjunger ”min gumma är på landet”.(...) Men nu, nu är jag [?] verkligt ”blå” och tänker alldeles för mycket på och om Dig, söta. Ann-Marie säger att pojken är mycket piggare nu och så söt att Richard bränner maten när han skall laga frukosten och passa vår unge på samma gång. Innesluter det enda foto av mig själv som dä ä nåt med. Kyssar och glöd Sven
Nya Eriksberg den 26 aug. 1925. Kära min Rose! Det gladde mig mycket at få ditt svar på mitt brev av den 8 juli, dels därför att du ej ”legat” på det den här gången och att -- om du ej börjar göra långa uppehåll igen -- det åter kan bli någon reda och glädje med korrespondensen. Dock vore jag ännu gladare om du bestod mig med mer än 3 à 4 ord per rad. (Tänk om mina tätt maskinskrivna brev skulle vara så magra!) Men det kan du lätt avhjälpa om du blott talade om något mer av det man önskar få veta. Sedan du blev gift har du nämligen alldeles förändrat din smak som brevskrivare. Visserligen har du alltid i dina brev varit nonchalant både i innehåll och piktur, men jag har många brev från dig som vittna om stilistisk förmåga och sinne för detaljer av intresse. Du är, som alla dina syskon, lätt mottaglig för intryck och lätt att omforma och det senare har du blivit till oigenkännerlighet. Jag skulle önska att Du kunde fördraga kritik från mig, emedan du skulle ha obetingat nytta av att få se dig i spegeln sådan du ter dig nu och förr. Men jag har fått klart för mig, att jag bara riskerar att riva upp dina nerver och ställa till tråkigheter. Och den som danat om dig får stå för den saken i alla dess konsekvenser i alla fall. Emellertid gläder det mig ofantligt att du fått arbete, om det också än förefaller mig vara som om du ”började om från början igen”. Chico.-- Jag har letat förgäves efter den platsen på den utmärkta karta över U.S.A. som ”National Geographic Magazine” på sin tid sände mig. Jag finner ej heller Butte County utsatt, vadan jag ej vet var i Calif. du befinner dig (antar att det är i södern). Att du längtar efter lilla pysen är ju solklart och hoppas jag att du nu vid det här laget funnit någon utväg att få honom till dig. Vad din man sysslar med talar du fortfarande ingenting om -- men världen är så liten bliven n.m. att det tjänar föga att söka dölja sig, allra helst om man intet har att skämmas för. Ja, världen har ”blivit mindre”. Herbert hålls f.n. också i Pacific Ocean, fastän i andra ändan; gick från Filippinerna häromdagen, var i Japan några veckor förut och är om ett par dar i Shanghai (för andra gången), därifrån tillbaka till Yokohama--Hongkong--Batavia--Suez--Port Said--Hamburg--Hem. Han reder sig bra i sin befattning ombord och är glad åt ”att få se världen”. Själv är jag ”skrabbig” och mycket ”down” av alla motgångar och bekymmer. Min bok har ännu ej ens täckt kostnaderna på långa tag. Din livförsäkring, som jag icke kunde göra något åt i brist på medel, ville ej heller någon av mågarne rädda, enär de antaga att ”du ej vidare intresserar dig för den, då din skuld genom premiebetalning av andra här blott ökas”. Ja, det är som jag sade i förra brevet, alligenom bedrövligt. Innerligt hoppas jag, att dina uttalade önskningar och förhoppningar må gå i fullbordan!!! Skriv nu så regelbundet du kan -- min kära, kära ”Bit”!!! Din trofaste Fader Bill
Onsdag Käraste! Tack för sista brevet. Väldigt ledsen att pojken skall ha det så svårt, hoppas det blir bättre nu. Fy Dig, som bakar goda kakor åt Eddy S.-- det förargar mig verkligen att Du nämner honom som ”Din Kulinariska Inspiration”. Akta Dig, jag har en skarp brökniv. Var hos Gesell´s på Måndag kväll första gång se´n Du reste och så bjöd dom mig på en god middag igår. Så lyssna jag på deras radio. Harry och Gertrud höll på att ordna med korrespondensen för Gertrudes nya affär. Den började igår med fyra kunder. Så när jag var färdig att gå så insisterade dom att jag skulle stanna litet längre och som G. uttryckte sig:”Sitt ner ett par minuter till det tar bara två minuter”! Nåja, det var logiskt men så gjorde jag det ologiska och spela några spel whist (penny) med Harry och lyckades klå honom på aderton cent. Så det va´ tur för honom att det inte var ett 25 cents spel. Så bad dom hälsa Dig så mycket när jag så skulle gå igen. Och så sa G.: Vill du inte ha pannkaka Sven? Och så sa jag nej, och Harry sa att han inte ville ha och ville gå och lägga sig och inte ens ville baka åt Gertrude som såg ohyggligt olycklig och sugen ut. Då erbjöd jag mig ädelmodigt att laga dem åt henne och så baka jag det stiligaste plättar av min storslagna ”Carrière de la Cuisine”. Ja, sen kom jag äntligen iväg med mera hälsningar åt Dig osv. och Gertrude sa att Du skulle inte oroa Dig över brevskrivningen för hon förstod så väl huru busy Du är. Hemma klockan tolv. Alaska- och alla de andra planerna intressera mig inte. Jag är endast intresserad att ordna ett hem i denna trakt snarast och visa dom skojarna här att inte kan dom köra en på porten. Hoppas att Du inte skrev till Valle och icke gör det i framtiden ty jag tror att hon har varit en min ilsknaste och orättvisa fiende såväl som vårt hems fiende. Förlåta är en sak; men vi äro nog bäst utanför hennes tentakler. Hartman är här emellanåt. Jag skriver små kärleksbiljetter till hans film-ideal i L.A. dom är verkligt lyriska. Ja, Du förlora nog en hel del Rose som sprang och drog mig till Domaren så där hastigt. Hm. Fernstrom hade berättat Fredholms att han sett Rose Sundström i L.A. kan han inte få i sin skalle att Du är Rose Svantesson. Sablar. Dats all. Kyssssssssssss Sven
Torsdag kväll -- 1379 Sutter St. San Francisco Käraste min Älskling! Sitter på min sängkant, du, mycket ledsen att inte ha hört ifrån Dig på tre dar .Hoppas att där är ett brev från Dig i morgon. Mitt nya rum har jag ordnat mycket trevligt och glatt. Jag har alltid varmt vatten och allt är bekvämare än ”that disgusting place”. I tisdags var jag hos Gesells och spelade japansk whist med Harry.-- Gertrude tycker att Du snart skulle kunnna skriva en rad och säger att hon saknar Dig. (Me too, sa´jag.) På måndagen hade Gesells varit hos Gravanders och varit sysselsatta med att försvara mig -- Harry mot Tibergs och Gertrude emot Valle [Valborg Gravander]. Jag ringde opp Valle utan referencer och sa det att om hon inte kunde säga något gott om mig så vorde det nog bäst för henne att intet alls säga. Rose lilla, var snäll och skriv inte alls till Valle eller närma Dig dem på något sätt. Tora Lalander [?] hade hälsat på Valle men gjorde inte mig den äran. Jag tror jag förstår. Igår kväll gick jag förbi Karin A´s och tänkte: jag går väl in ett tag och hälsar från Rose. Jag var inte väl inkommen förrän bl.a. Forselius, Axelsons, Van der Lippe, Greta Lagerholm kom introppandes. Det var bjudning. Ja, jag fick ingen tjangs att ge mig iväg utan måste stanna. Det var först litet obehagligt, men stämningen vart mycket trevlig och uppbrott skedde först klockan 1 på natten. Maja, Karin och van der Lippe sänder sina hälsningar. Advokaterna har fått en ny synvinkel på sockerhistorien och stämning på $100.000 skall visst uttagas den här veckan. Förtjänat några dollar extra idag på att rengöra ingång, hall och trappor på det här apartmenthuset. Landlorden och -ladyn äro krassliga och tala om för mig hur mycket de hade att göra då de egentligen borde vara sängliggande. Och så erbjöd jag mig göra arbete mot ersättning. Rose, min allra käraste, var snäll och skriv litet oftare. Det är visst inte rätt av Dig att inte alls låta höra av Dig på en sådan evighet. Nu skall jag ta ett bad och lägga mig och drömma om Dig, carissima, bellisima, allra dyraste lilla Rose. God natt. xxx till Dig och pojken. Din Sven
Käraste Liten! Tack för brevet med uppmaning [?] att skriva. I Onsdags var jag hos Holmes i deras nya hem i Forest Hill. Förtjusande. I Torsdags kväll såg jag Norma T. i ”The Lady” på en 20c. bio. Utmärkt. I kväll var jag hos Gesell´s på middag. Gott! Imorgon går Harry och jag ut på en lång promenad i fullmånens glans. Hoppas Harry är inte så [?] som han var i fjor. Tråkigt att Du inte har det mera privat. Jag tycker inte om att Du skall vara i sådana omständigheter. Om Du är exponerad, så känner jag det nästan som vi båda vore exponerade. Det är en lustig känsla som jag inte analyserat. Hm.-- Väldigt oroad för Din oro i pojken. Du förstår väl att ta honom till doktorn om så skulle behövas. Emellertid tror jag att han är ”all right”. Klockan är 12 midnight. Så Go´ natt, Käraste. Din Sven P.S. Om intet nytt och bättre kan vederfaras mig i S.F. nästa vecka så trallar jag nog iväg någonstans. Hälsningar till BS
Måndag, -- Käraste Har igen mottagit två av Dina brev. De komma alltid parvis, så det är nu ända sedan Torsdag jag hörde från mig. Jag var ohyggligt orolig. Tusen tack för Din varma kärlek, vackra tankar och stora vilja -- jag skall ännu mera försöka att leva i deras motsvarighet. I Lördags blev det ingen hike utav -- ty Harry ville tydligen inte lämna Gertrude ensam. (Hennes affär börjar bra.) Så träffade Hjalmar och jag av en händelse två flickor som hikat över kontinenten, Canada, Alaska. De talade flytande ryska, tyska, franska och engelska. Ohyggligt intelligenta. Vi hembjöds till deras apartment. Värdinnan som chaperon.-- Då värdinnan lämnat oss ensamma framgick det att de unga damerna voro soviet delegerade och sedan började en discussion, ett eldrött, radicalt, begrepps-nedbrytande bombardement från de röda damerna. Ohyggligt intressant. Men ohyggligt stötande emedan som jag uppfattar det -- rätten till lika materiella fördelar utan lika spirituella förutsatser är tankevidrigt i vår tid med dess gradering av människonaturen från det lägsta till det bästa. Jag kan förstå dessa unga enthusiaster ty de ha ännu inte lärt sig naturens och Gudens första lag -- Action och reaction -- och tro ej på annat än ”facts” men inte på den logiska men tror jag att den enda radicalism som kan bli bestående om verkligen försök att praktiskt tillämpa den i ett samhälle vore gjort -- är Kristus läror. Det är Taper [?] mannens religion -- men huru svårt att genomdriva den bland denna svartsjuka, giriga, osäkra, otroende mänsklighet.-- Emellertid var samtalet mycket intressant -- ty det är verkligen första gången jag så öppet mött åsikter så renons på antagna begrepp -- så abstrakta, nakna. Ty, de klaga mot detta system kritisera andras förmåga att förvärva, och vad de själva åstunda är själviskt förvärv -- materiell säkerhet, comfort. Det är ju oresonligt, onaturligt. Min tro är den att bolsjevismen kommer att gå mot det conservativa ända tills den in facto är identiskt med progressive, conservative socialism. Igårkväll var jag hos Gesells. Min lyrik till Hartmans ska Du inte avundas. Jag ger dem nog god form, men --. Glad att pojken ökar. Diaréen är ju nog naturlig som metabolismen nödvändigtvis blir (osundare) mera intensive vid ett ombyte av klimat och är jag nu lugn att allt är väl med honom. I går började jag packa för att ge mig ifrån staden ner till cementfabrikerna i Los A. hade jag tänkt mig. Jag har varit ohyggligt ”restless” och längtar till dej och pysen, av mina misslyckade försök hittills att få något mera pecuniert lönande. Bouvier [?] har fått 2 dollars varje vecka -- 6 dollars kvar. Terling [?] betalade jag en femma som jag var skyldig sen jag började köra taxi.-- Så, så småningom blir det mindre och mindre och då jag får en [?] eller bättre sysselsättning så skall det gå fortare. Vad tycker Du? Skall jag stanna här eller lämna mina kappsäckar hos Gesell´s och så blåsa ner till L.A. och försöka få ett job som vanlig arbetare vid cementfabrikerna därnere, så att jag så småningom skall kunna arbeta mig upp till en plats där mina kunskaper i facket kunna göra sig gällande. What say? -- Tagit Din önskan om doktorer, sjukhus etc. ad notam. Tänker allvarligt över vad att göra. Ja, det får vara nog för denna gång; (...) xxx sssss Sven
Tisdag eftermiddag. Käraste lilla Rose! Otålig för Dina brev och som jag förstår att det är ömsesidigt så skriver jag igen ett par rader fastän jag verkligen har litet nytt att förtälja. Bolsjevikflickorna lånade mig en bok av namn ”Hypatia [?] or The woman of Knowledge” -- all nonsense -- och jag lämnade den åt deras landlady i går kväll (...) Hon är en gammal dam mycket intelligent, irländska och dock behaglig. Mrs W. bjöd mig på thé och så tillbringade jag kvällen i ett mycket intressant och intelligent samtal. En av bolsjevikflickorna -- båda förresten -- förnekade i Lördagens argument att barnafödning och modersinstinkt hade något med sexdrifter att göra och att sex kunde njutas utan att alls ha en tanke på barn osv. Dessutom påstod hon att hon och hennes man inte ville ha barn utan de ville helt ägna sig åt ”Saken” och att hon visst inte hade någon slags längtan efter hem och barn utan intellektet och bolsjeviksaken vore nog. Nåja, jag trodde henne icke i dessa påstående, och i går kväll bekräftade Mrs W. denna misstro då hon talade om att nämnda dam hade visat ett brev från sin man däri han säger:”Du klagar över att inte kunna ha hem och barn men jag vill inte ha det -- jag vill helt ägna mig åt the grand movement”. Så den stackars flickan predikar sin mans och den stora sakens evangelium då hela hennes natur strider däremot.-- ”Ett vackert freudianskt komplex”. Pearas [?] ha ett bra job i kikaren för mig. Jag ringde just opp igen och påminde dem om att jag inte hade råd att gå med så här litet inkomster och bad dem skynda på.-- Mrs W. frågade mig om inte Du skulle ha en objection mot att umgås med t.ex. dessa unga damer. Och sa jag då att i början av vårt giftermål vore det nog fallet men att vid den här tiden vet Du att Du kan lita på mig som Din egen och vidare att Du väl känner till min förmåga att vara intresserad i och att intressera nya människor. Och då man lever i en sådan [?] tro och godvilja så kan icke ögonblickets frestelseimpulser verka eftersom en stark spirituell inertia [?] har blivit uppbyggd. Va säger Du, min lilla tös. Tror Du icke att det är så, också? Så roligt att pojken äntligen fått klart för sig att han kan bita sig i tån; jag var möjligen rädd att han skulle bliva för stel. Stackars Earl C. han är nog infatuerad i Dig. Don´t blame him. Käraste! Jag är Dig så tacksam för de två breven jag mottog igår. Snart skall nog den vilja jag bygger upp för att skapa det Du önskar vara stark nog att taga sig riktigt verkliga uttryck. Den växer mer och mer, blir del av mitt hela jag och en vacker dag kan intet stoppa mig! All min kärlek till Dig och ”Tomaskus”. Din egen Sven. Skriv snart!
Sunday Eve. My Darling! Most Beloved! After 24 hours of most wonderful, soulstirring events I hasten to write you my impressions. Yesterday afternoon having nothing to anticipate in the City but alcohol and gossip I decided to improve my chances for uplift. Accordingly, I dressed for hiking, rolled up a couple of blankets and left for Lansolite [?] with the 4.45. Arrived at Hill Valley I had a good dinner in a restaurant run by an old German couple who were quite glad to hear me talk their ”Mother Tongue” and to refer to ”Die schöne Heimat und das wunderbare Lange [?] her” So at seven o´clock about I started my hike. The evening was perfect; a balsamic air and a pale halfmoon swinging low over the horizon. I followed the automobile road to Willow Camp to an approximate place where I had been told that only I struck across a few fields I would hit the trail to Willow Camp. Well, I struck across these fields with a vegetation manhigh, with dogs at my heel -- four at one time, once. However, a husky walking stick kept them away and sure enough, I found the trail. Up the mountain side I went among bushes and dwarfy trees. Then, the trail led right through the woods. No matter, how little I conciously am afraid, I felt my hair raising when suddenly a large animal jumped out of the bushes and across the path. It was to dark to [?] what it was. This little walk through the woods with just a little light from the now brighter moon certainly gave me a querr feeling and it was with a considerable chestexpansion that I came out to the open automobile-road. There was no signs and the way the road was curving it was impossible for me to figure out which way to go. A few automobiles passed but they would not stop. So I guessed and took the left. Now the fog was sweeping in and entirely engulfing me. Around me stupendous, sombre mountain walls, sharp cut, sinister. It was like a walk through Hades. Sharp curves, constantly aringling downwards -- a real vicious circle it appeared. An hour ´s rapid walk took me to the Big Lagoon that is to the S.F.Bay with still 9 miles to walk to Willow Camp. Now upwards, fog, darkness, a nasty dog dashing for me when I passed a ranchhouse -- the only one for miles, whinning horses, the owl´s u-uh. Grotesque! After an hour´s hike I seemed to have reached the apex and suddenly I spied a gleam of silver which gradually expanded to a beautiful silverstreak -- the reflection of the now fully potent moon on the bay. You know the road, Rose, those steeps towards the bay; the big rocks, the deserted raggedness of it all. It was stupendous, beautiful. Now the impressions were more distinct of beauty -- but at every curve of the road it was a new shadow land -- a curious feeling as walking among concentrated mineral life -- the living dead. Mysterious sounds, the silhouettes of two persons at the beach against the brilliant water surface; a truck sure off the road down a sloping plateau, a lantern in one of the cut ins of the bay. Moonshine -- I thought. The moon was now sinking, approaching rapidly the bank of cloudy fog carresing the horizon, its colour changing from silver to a yellow red, faint glare, more darkness, shadows, sinister, indistinct, unreal. I increased my pace and a few minutes after the moon had passed out I had the lights of Willow Camp in view. It was 1 o´clock at my arrival -- and considering my pace I suppose I covered 20 miles that night. Hotels were dark, so I went down to the beach. I had seen a fire burning; it was then just glowing and at its side I unrolled my blankets.-- Huh, it was cold, moist and my blankets most inadequate. I spent two à three hours trying to make it passable. Impossible. Stretched on my back staring to the sky I soon received a greater impression of the Infinity of the starry heavens that I ever received before -- every constellation that I have noticed before seemed visible; the milky way well defined and those legio of stars. Every minute a star would shoot through the space -- every time I thought of you, my own, and of our little one. I prayed for our soonest reuniting, for strength, goodness, beauty, happiness. The beach became too cold; I went back to the village, saw a big autobus -- climbed in the back seat and got two hours´ sleep. At 8 o´clock I had my breakfast and then I started slowly towards Mill Valley over the Dipsea trail. Two miles up the trail, in a crevass between the mountains, trees and verdure amass and a creek of fresh and cool water rushing through I rested for two hours, washing myself in the fresh water (feeling new). There, the sun sending some of its beams through the branches I had my most memorable part of the trip. I red Coleridge´s ”Hymn” and hardly could I have choosen a better place or better time. ”Thou kingly Spirit throned among the hills; Thou dread ambassador from Earth to Heaven, Great Hierarch! tell you the silent sky, And tell the stars, and tell yon rising sun, -- Earth, with her thousand voices, praises God.” So it ends, a marvellous Hymn at a most inspiring moment -- a worthy, sublime incantation. At midnight by the stream I roved -- Oh that she saw me in a dream, and dreamt that I had died for care; All pale and wasted I would seem, yet fair withal, as spirits are! I´d die indeed, if I might see, her bosom heave, and heave for me! Soothe, gentle image, soothe my mind to morrow -- may behind. Has this been thus before? And shall not thus time´s eddying flight -- still with our lives our love restore In death´s despite and day and night yield one delight once more? Totally my impressions are very poorly expressed, but I am sure, you will understand it all. Love Love Love Sven PS Måndag Lilla gumman. Äntligen fått två av Dina brev. Sabla slö postgång. Ja Du, jag skall försöka skriva lite oftare. Men så tycks jag ha tappat min förmåga -- men får försöka uppöva den. Roligt att Du skriver. Akta Dig för för många planer. Kysssss Sven
Bien Aimée! Hjärtans tack för Din lyriska prosa, för Dina vackra tankar -- för mig. Vore jag blott där! Det har varit en egendomlig dag; jag har en känsla av att finna mig där jag följdriktigt borde vara i min utveckling om den hade varit idealisk. Känslan är paradoxal från min synpunkt mycket mera så än utvecklingens causala identitet. Mänskor jag mött i eftermiddag har bemött mig som om jag hade ställning, pengar, överflödande ungdom, character och personlighet och så tillsammans med effekten av Ditt hjärtevarma brev så har allting förvandlats -- tungsinnt ensamhetskänsla, misslyckande osv. äro nu just motsatsen och sitter jag i min lilla kula förvissad om att jag är en person som bör sökas och som icke längre bör söka. Naturligtvis underförstått att vi ha funnit varandra, det mest eftersökansvärda.-- Ännu har jag inga konkreta uttryck på vad jag verkligen känner men är jag säker på, att de icke skola låta vänta på sig länge. Jag är glad att Du trivs och pojken har det idealiskt. Det är ju värt en kort tids uppoffring av vår lycka.-- Med Guds hjälp, emellertid må det icke bliva långvarigt. Även här lyser en måne, men det är en kallt bitande vind, dimman kommer.-- Lilla älsklingen min, skriv inte så mycket längtan, kärlek, skönhet för då blir det så mycket svårare för mig att hålla lugnt. Jag måste nu vara tålmodig och inte rusa iväg enligt mina impulser huru djupt funtade och huru berättigade de må synas. Därför önskar jag Dig nu God natt och en sval kyss åt Dig och pysen. Hälsa Naemi och de andra. Tillgivnast Sven
Käraste Egen! Tack för Ditt brev. Roligt att höra att allt är väl och skönt. Jag har intet nytt att förtälja. Endast möjligheter. Är ohyggligt ”ensam” ibland och vet inte precis vad jag skall göra åt ´et utom att arbeta. Det hör emellertid till möjligheterna. Innan veckans slut tror jag mig ha en förändring -- att hoppas till det bättre. Hur mår Du och känner det. Och pojken! Allt mitt bästa till Dig och pysen. Kärligen Din Sven
10/10/25 Dyraste Rose! Kärlek! Längtan! Framtids Dröm! Mycket snart hoppas jag få ha Dig och babyn hos mig. Gud hjälpe. God natt och vackra drömmar och tankar Din Sven
Söndag, kl.3 på morgonen. Hjärtans Kär! Kom just hem efter att hela kvällen ha längtat, längtat efter Dig. Det har varit mycket sprit, ett par behagliga damer, automobiltripper osv. och genom det hela bara Dig. Så, då jag kom hem och såg Ditt photografi -- det gamla, Du vet -- som förövrigt min blick söker varje kväll innan jag lägger mig och vari jag finner mer och mer av Dig, gav jag Dig ett par långa, varma, ödmjuka kyssar. Du förstår nog inte, min lilla Rose, huru oändligt kär Du har blivit mig; förstod Du att då på backen vid Sacramento St. då mina ögon tårades av en säll, vacker glädjekänsla jag gav Dig, uttryckte mera för Dig än jag någonsin gjort. Jag har blivit mycket cynisk genom alla mina erfarenheter, missräkningar i min enthusiasm; huru underbart därför att ännu en gång känna min själ, mitt hjärta responsivt. Det har pågått en pånyttfödelse inom mig och för varje dag känner jag mig starkare och bättre däri, och följaktligen längtar jag mer och mer efter Dig. Jag träffade Bergström i går kväll. Han inbjöd mig att medfölja ett party till Mill Valley, och det har varit roligt. Men, -- Kyssar, många och kärlek till Dig och lillpysen Din Sven! S K R I V!
Tisdag kväll! Käraste! Har äntligen mottagit Dina små notiser. De verka mycket fattiga -- antagligen därför att jag inte kan få nog -- av Dina tankar och Dig. Ja, jag kommer nog snart till L.A. Bliv inte förvånad om det händer redan medan Du läser dessa rader. Jag längtar mycket, ohyggligt efter Dig och huru mycket umgänge jag än har här att förströ mig med så kan jag icke jaga bort denna gnagande längtan. Du svarar ju inte alls på mina brev -- eller är det där om Acke [?], hans utmärkt vackra kropp och ohyggliga styrka ett indirekt svar t.ex. på mitt sammanträffande med bolsjevikflickorna. Lilla Du, gör det inte för svårt för mig, för då kommer jag bums! Godnatt Min. Din egen Sven Hjalmar och Gesells hälsar
Onsdag kväll! Käraste! Håller just på att packa. I morgon börjar jag promenaden till L.A. Lagsökningen mot W.Sugar är nu mycket väl ordnad (Belopp sökt $84.000.) Raymond G.Osborne såväl som Kayser-adresser nämnda i Ditt brev -- känner jag väl och de mig likaledes, och tror jag mig hos dem eller genom deras inflytande kunna få en hygglig plats. Skickar antagligen några kolli med American Express. Please take care of.-- På ett snart och lyckligt återseende. Din egen Sven
Los Angeles, 12 okt.1925 Kära, kära Far! Äntligen har jag två minuter att sitta ned och en bläckpenna i min hand. Du har väl uppgivit hoppet att höra från mig något mer. Kan ej förstå att det skall vara så omöjligt att få en stund till brevskrivning, men det tycks vara så i alla fall. Jag är nu i Los Angeles, som jag antar du ej får svårt att hitta på din karta, om du bryr dig om att se på den. L.A. är nämligen numera världens största stad, vad ytan beträffar och invånarantalet går på andra millionen. En verklig världsstad i sanning. Mycket intressant. Sist jag skrev var jag i Chico, el. i närheten rättare sagt. Chico ligger en 60 miles n.o. om Sacramento i Sacramento Valley eller rättare på gränsen mot Sierran. Richardson Springs låg just där bergen började. Jag stannade endast 12 (tolv) dagar på den platsen. Kunde nämligen ej få babyn till mig och stod ej ut att vara skild från honom. Det var synd, ty förtjänsten var ju bra. I alla händelser så länge säsongen varade. Nu lär det ej vara mycket att göra där. Återkommen till San Francisco tog jag en annan plats nästan omedelbart. Den första anställning jag haft i U.S.A. utom mitt yrke. Men det var för pojkens skull, ty jag kände, att jag kunde ej överlåta honom åt andra. Jag måste ha honom hos mig för att livet skulle få något värde. Min plats var på en boarding-school, där det var en massa barn, vars mödrar arbetade ute om dagarna. Mödrarna änkor el. frånskilda, barnen från 2 till 10 år gamla. De undervisades även på stället. Jag lagade mat och diskade, men behandlades för övrigt som en lärarinna. Jag hade pysen hos mig. Hade tillräckligt tid att taga hand om honom och hans tvätt, men fick ju på så vis ej en ledig stund. Därför ingen brevskrivning. Började kl.7 på morgonen och slutade kl.9, dessutom pysen på nätterna. Aldrig ledig, men god avlöning. Så fick jag ett telegram från Los Angeles en dag. Det var från en gammal kamrat från Sverige. (Ej gammal förståss, kurskamrat från Centralen.) Hon ä gift o. har en pys på 2 år. Hon bad mig komma och hjälpa henne, ty hon har själv en god anställning på sjukhus och måste ha någon som sköter huset och pojken. Har haft sin syster här ett år, men systern reste tillbaka till Sverige, emedan hon endast hade ett års tjänstledighet från sin anställning i postverket. Jag tyckte det skulle vara roligare att arbeta för min väninna än på den där inrättningen, där jag ju hade föreståndarinnan till ”boss” hela tiden och ej kunde göra något som hon ej sa till om och ej på mitt eget sätt utan precis som hon ville ha det. Det var ju ej alls så svårt att göra henne till viljes och hon var mycket belåten med mig.(...) Så for jag då till Los Angeles och har varit här nu snart tre veckor. Trivs utmärkt. Har de två pysarna att ta hand om och så hushållet här. De ega en förtjusande bungalow, modern på alla sätt, så arbetet är alls ej hårt. Så har jag dessutom privatpatienter på kvällarna, då de andra äro hemma hos pysarna, som då naturligtvis sova. Så min förtjänst blev ej försämrad. Och bil har dom förståss, förutan vilket man knappt kan existera i Los Angeles, så jag får se mycket vackert på våra söndagsturer. Gunnar mår utmärkt, växer och frodas och blir sötare för var dag. Det är alltså två månader sen jag skrev till dig sist. Inte precis någon bättring. Jag tackar dig för brev (...) samt last but not least -- din efterlängtade bok. Det första som slog mig var den förtjusande utstyrseln. Gratulerar! Den ser så intressant ut vid bara ett ögonkast och en bläddring. Så mycket härligare att läsa! Önskar du hade kunnat ge ut den större boken, du planerade. Varför har man ej mer av det snöda guldet. Att få ha dig härute i en ”kula” att du fick läsa och skriva av hjärtans lust bara för lusten att göra det! Kära Far, jag håller så innerligen av dig. Tro ej, att den magra brevskrivningen är något utslag på bristande tillgivenhet, det är ej alls så. Jag tänker på dig dagligen. Men om du anar vad det betyder att arbeta för andra och sköta en liten baby på samma gång! Du kanske glömt hur mycken tid en baby tar i anspråk. Det är ungefär 24 timmar pr dygn. Min pys är nu den snällaste baby på jorden, annars skulle det ju aldrig gå för mig att arbeta så här. Hushåll, en 2 års pojke, privatpatienter -- och Gunnar. Så förlåt att breven komma med långa mellanrum. Sven är kvar i San Francisco. Icke ens han får brev så ofta som sig bör. Kluddrar lite blyerts på en lapp då jag åker på spårvagn. Det är de brev han får. Men du tycker ej om blyerts, så jag får vänta till jag får tid att få tag på en bläckpenna och sitter på en stol innan jag kan skriva till dig. Är ledsen att affärerna är så dåliga hemma. Skall det aldrig bli bra igen? Tycker du, att du ej känner igen mig längre? Nog har jag förändrats -- som väl är -- ty utvecklas vill jag gärna, det strävar jag efter. Men nog tror jag, att jag för dig är samma yngsta Biten, som alltid. Tänk efter bara! Mina systrar ha förändrats gränslöst. Men det är ju också som sig bör. Man och barn -- det är en stor förändring. Dock hoppas jag att finna dem på samma ställe i mitt hjärta när helst jag råkar dem. Innerliga hälsningar Rose
Roses inkomster sept.--okt. Utgifter Lön $499 Bankkonto $70 Massage $61 Till Sven $8 Hatt $8 Summa $560 Summa $86
Nya Eriksberg, Stockholm I den 8 nov.1925 Kära Rosabiten! (...) Samtidigt vill jag meddela, att vi nu sluppit ifrån postgången till Drottningholm, och att vi få posten utkörd direkt från staden.(...) som jag nu ej heller har medel till att kvarstå som medlem i Geography Society vill jag fråga dig, om ej du och din man kunna bereda mig den glädjen att skydda mitt medlemskap (4 doll.): Tidskriften är för mig som en hälsning från den stora yttre världen, och jag kommer att sakna den mycket.(...) Herbert är nu hemkommen till Sverige, men jag vet ej mer om honom f.n. Nen skriver aldrig, men på omvägar har jag hört att deras tidning ”Söndagstidningen” har upphört och att mannen ej har arbete och Nen har två patienter ”att leva på”.-- Nils Folke är utnämnd till regementsintendent i -- Boden (!) dit han flyttat och Maggie får komma efter vid årsskiftet. Maggie måste då upphöra med sitt yrke, vadan deras inkomster bli ändå mindre än förr. Adlers må bra f.n. och från Dahlgrens har jag ej hört något på länge. Jag skrev i förra brevet att jag var ”down” och det är jag ännu i dessa glädjefattiga tider -- det där med pensionen var en faslig knäck för mig. Det förvånar mig mycket att dina krafter stå ut med ett sådant jättearbete, som du uppger. Du måste ej släppa ur sikte, att din hälsa är f.n. ditt enda kapital, som måste förvaltas med största omsorg. Roligt att ni kamrater från Centralen hava kontakt med varandra i fjärran land och med hjälpsam hand. Är det omöjligt för Sven att kunna få något annat -- som ger mer och som kan giva dig en tryggare existens? Jag har en släng av ”flunsan” f.n. och är trött. Förlåt att jag ej orkar taga ett ark till! Kära min Bit! Tack för dina känslor för mig! Håll kontakten med din gamle Fader Bill
Nya Eriksberg den 1 december 1925 Kära mina Californiabarn! Ref. till mitt brev av den 8 Nov. till Rose och med erkännande av Svens brev av den 19 okt., sänder jag härmed några rader till eder båda som ”julklapp” -- den enda form för en sådan, jag kan giva eder denna gången. Med nöje har jag läst det lilla tillägget i Svens brev av Rose hand, som tillkännagav att ni åter bo tillsammans och att ”Sven har plats här”. Det är därför mitt hopp, att ni kunna få fira denna jul under ljusare förhållanden än föregående och att ni förmå framtrolla en glimt av svensk julstämning, om ock i en främmande, sydländsk infattning. Till min födelsedag hade jag vänliga brev från både May och Hugo samt ”klotterbrev” från Britt och Kerstin. Från Herbert -- som ”återgått till näringarne” i Ljungbyhed -- hade jag även brev. Nen och Maggie tävla däremot i tystnad. Sigurd E. är f.n. i Stockholm, för att söka sig plats eller få tag i en ”mecenat” för ett nytt företag, vartill utsikterna ej äro så ljusa i dessa tider. Han måste sluta med tidningen på grund av brist på annonsörer. Staden Umeå är på tillbakagång på grund av att den blivit ”torrlagd”, och landsortsbefolkningen far därför till Örnsköldsvik, då de skola till sta´n och handla och affärsmännen ha därför ingen nytta av sina annonser. Ja, stackars Nen -- det ser nu ut som om nöden även skulle grina mot henne.-- Mörkt och dystert har detta år varit för miljoner människor, bland vilka jag själv och alla de mina närstående kunna inräknas. Men förunderligt är det, att då julen stundar lägger sig ett försoningens skimmer över de dystra perspektiven. Det är Kristenhetens andhämtning under den jordbundna träldomen, som med en oemotståndlig makt fängslar den oroliga, jäktade själen -- om ock blott för några dagar eller timmar, beroende på den individuella känsligheten. När detta skrives är landskapet här omkring klätt i sin vackra vinterskrud; marken är snötäckt, skogen är draperad i vita festoner och sjön är isbelagd. Fullmåne är det även f.n. vadan synen är trolsk och nordisk. Och man tröttnar ju ej på den synen under den s.k. mörka årstiden -- ej förrän dagarne bli längre och ljusare och den långa, sega striden börjar mellan köld och värme, vårt lands största klimatoriska obehag: ”det vill aldrig bli sommar” tycker man. Jag nämner om dessa för er så välkända förhållanden, enär ni nu hunnit aklimatisera er i ett annat, sydligare luftsträck. Hos er vajar palmen för ljumma fläktar från San Pedro bay, eller kanske för en västlig bris från Pacific -- alltnog, kontrasten oss emellan bör vara slående. Men hur det än må vara, torde dock edra tankar fly hitupp till vårt lilla kära, kära Sverige (som nu förresten äntligen börjar bliva känt runt om i världen efter sin mångtusenåriga tillvaro) -- upp till oss med tända juleljus och ringande kyrkklockor i julmorgonens nattliga mörker. Må Gud, den Allra Högste, hålla sin skyddande hand över Eder och giva Eder en äkta och sann julefrid önskar Eder tillgivne Fader Bill Om Rose läste Svens brev innan det avgick till mig, bör hon känna mig så pass att hon förstår varför jag nu vid julefridens högtid undviker att kommentera detsamma, utan spar detta till längre fram.
Trona, Calif. den 6 december 1925 Kära lilla Rose! Jag tänker inte skriva ner några av mina känslor nu, ty allting är synnerligen rörigt. Emellertid vill jag säga att jag tycker bra om fabriken; den är tekniskt mycket väl utlagd och är betydligt större och mera progressive än jag hade tänkt mig. Tydligen, här är en hygglig framtid för en man som vill nöja sig med de små mänskliga förhållanden och icke låter sig övertagas av en för akut evighetslängtan av naturens ödsliga storslagenhet. Jag arbetar som shift-chemist, och alla mänskor äro väldigt hyggliga och fina och har jag dragit den slutsatsen att jag måste stanna här tills vår (Din eller min) ekonomiska ställning och ömsesidiga önskan dikterar och gör något annat möjligt. Må det ske snart. Skriv om Dig själv, och huru Du har det med pengar och kan ordna det med pysen och arbete på en gång och så sköt dig ordentligt och glöm inte Din Sven P.S. Hur är bilen?
9.12.25 Trona, Calif. Kära! Mottagit Dina två brev. Tack. Stannar ännu en tid för att se mig om och samla så mycket uppgifter och data som möjligt. Innesluter en skildring av platsen som Du kanske också kan låta Din patient -- the [?] man -- titta över. Den är rätt intressant. Varje dag tar jag ett lopp på en engelsk mil och sedan gymnastik i solskenet, dusch osv. Har just gått igenom proceduren och måste skynda mig till mitt arbete. Skriv. Din Sven
11-12-25 Trona, Calif. Käraste! Tack för Dina brev, småprat och tankar. Det är roligt, mycket roligt att läsa dem, men det är ohyggligt tomt efteråt. Vånne jag vore hemma igen med Dig och pojken. Jag kan inte svara på frågor just nu allting försvinner i en gråblå känslostämning. Jul, varför inte fira den? Jag kommer nog hem snart. Blues.-- Innesluter Lines brev. xxxx Sven
Fredag Älskade lilla Rose! Ju hårdare ju kärare. Vi verkligen manifesterar det emot varandra, synes det. Kommer hem i morgon kväll klockan 11.45 med stage. Innesluter 25 dollars -- litet men får försöka bättre nästa gång. I morgon kommer den andre gubben som skall ersätta mig. No hard feelings, any where. Kan knappast vänta tills imorgon. Din otåliga, alltid Sven
Los Angeles 10 dec.1925 Käraste Far. Tusen tack för brev av den 8 Nov. Jag är ledsen att du skall behöva skämmas för min skull, men om det ej är andra orsaker än för att jag arbetar, tycker jag det ej är orsak att skämmas. Jag var ej barnsköterska i S.F., jag kokade mat och diskade. Det gjorde jag för att få ha babyn hos mig. Och som det var för min babys skull skämdes jag ej alls. Här i Los Angeles var jag hushållerska hos Bergströms (frun min kurskamrat) till den 20 November. Sven kom nämligen ned från San Francisco och vi hyrde oss en liten stuga, möblerad förståss. Vi ha det förtjusande rart här med sol hela dagarna, en liten trädgårdstäppa och förtjusande fri utsikt som vi bo uppe på en höjd. Stugan är belägen i Los Angeles, nära Hollywood, och ändå är det som att bo ute på landet. Babyn är ute hela dagarna och om nätterna sover han på en ”screenporch”. Vi ha nu narcisser, krysantemum och rosor i trädgården, pysen får en halvtimmes solbad ute på gräset (på en filt) varje dag, så ej liknar det jultid precis. Vi ha ett verkligt litet paradis, men Sven fick ej njuta av det länge då han den 3:e dec. reste till Trona som kemist. Tag fram kartan! Trona ligger vid Searls Lake i närheten av Mojave Desert i San Bernardino Co., som är nästan bara öken med en massa soda och borax-sjöar. Searls Lake ligger i nordvästra hörnet av San B.Co., Trona vid ”sjöns” norra ände, eller noga räknat 36 grader lat. och 117 grader long. west fr. Gr. Så nu hittar du det nog. Apropå, om du vill veta var Chico ligger är det ungef. 39 1/2 lat och precis 122 gr. long (norr om Sacramento). Jag har redan rätt bra med privatpatienter. Pysen lämnar jag bort ett par f.m. i veckan, om kvällarna kommer en fru och stannar här mens jag är borta. Så det går allt bra i lås. Det är bedårande att ha ett hem igen om än aldrig så litet och enkelt. Solen och grönskan gör att det är så idylliskt och friskt och luftigt med sina ”screen-porches”. Så allt är bara bra. Utom ekonomin förståss, som behöver lappas på åtskilligt. Men nu har Sven -- äntligen, efter nära två års försök i S.F. -- fått en ordentlig kemistplats. Är så glad att vi kommo iväg från S.F!! Här är allt så mycket ljusare och gladare. God Jul önskar jag dig av hjärtat Rose
Los Angeles Dec 29.1925 Kära Far! Innerligt tack för ditt kära julbrev, som vi fingo på julaftonen, som en riktig julklapp! Här har varit förfärligt hett i jul. Man kan då alls ej fira julen som hemma i Sverige ity att man ej orkar äta när det är så varmt -- och i all synnerhet ej sådan fet och dryg julmat. Vi ha mest ätit frukt och grönsaker -- och icecream till efterrätt på juldagen. Ingen skinka eller gröt eller dopp, ty det hade visst säkert tagit kål på oss. Det hade vi i San Francisco, där det så dags på året brukar vara ruskigt och kallt så man njuter av en brasa och julljus.(Sven kom hem till jul!!) På juldagen voro vi ute på en åktur, jag i tunn klänning utan ärmar och Sven utan rock och väst och pysen med bara en tunn tröja. Midvinter!! Hur skall det då bli i sommar? Visste ej att det var så stor skillnad på San Francisco och Los Angeles vad klimat beträffar.(...) Jag har kämpat mig ur min hopplösa nedstämdhet och ser ljusare på framtiden. Må Gud giva mig styrka att se mera ljus! Hjärtliga hälsningar från oss båda Rose Ditt julbrev är så förtjusande -- än en gång Tack!
Roses inkomst nov.--dec. Utgifter Massage $158 Bilavbet $86 Av Sven $26 NGM till Bill $4 Bankmedel $70 Telefon upps. $7 Utg. $180 Summa $254 Summa $277

Back Back to Intro Next